Bio: Suffragette

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Problemet med en film som SUFFRAGETTE är att den handlar om ett viktigt och angeläget ämne; i det här fallet kvinnors rösträtt – således vågar man inte kritisera filmen om den nu skulle råka vara dålig.
Carey Mulligan spelar den unga Maud Watts, som i princip föddes på ett tvätteri på vilket hon arbetat sedan hon var barn. Ett hårt, tungt och farligt arbete; många som jobbar där blir sjuka, skadar sig, och dör ofta i ung ålder. Dessutom har kvinnorna längre arbetspass än männen som jobbar där, och männen får ofta arbeta utomhus, där de får frisk luft. Maud är gift med den lite veke Sonny (Ben Whishaw), och tillsammans har de en liten son.
Det är London och 1910-tal, suffragetterna kämpar för kvinnors rösträtt, och deras ledare mrs Pankhurst (Meryl Streep) håller sig gömd – lagens långa arm är ute efter henne och hennes ”soldater”. Maud råkar bli indragen i suffragetternas verksamhet, först mot sin vilja, men hon blir alltmer aktiv – och hamnar ständigt i trubbel med polis. Brendan Gleeson spelar polisen som övervakar- och jagar aktivisterna. Helena Bonham Carter är apotekaren Edith Ellyn, som vill ta till allt hårdare metoder; uppmuntrad av Pankhurst.
SUFFRAGETTE är regisserad av Sarah Gavron, och det är ingen dålig film. Tidsskildringen känns trovärdig, tiotalets London är detaljerat och realistiskt, de många karaktärsskådespelarna är bra. Dessutom är det bra driv i berättandet och speltiden är återhållen – detta är inte ännu ett utdraget 2½-timmesdrama.

Dock tycker jag inte att filmen är något utöver det vanliga. Man får ungefär det man förväntar sig utan större krusiduller. För mig och förhoppningsvis de flesta andra, är kvinnors rösträtt en självklarhet. Vad jag inte tycker är en självklarhet, är suffragetternas metoder. De gjorde allt för att synas och höras. De krossar skyltfönster, de spränger brevlådor, de till och med spränger ett hus. Det är väldigt svårt att rättfärdiga sådana metoder, när oskyldiga människor – kvinnor såväl som män – utsätts för livsfara, eller får sina arbetsplatser förstörda på grund av vandalisering. Det är som med de här svartklädda, maskerade aktivisterna idag, som då och då går bärsärkagång i Sveriges städer. Vad vinner de på detta mer än förakt?

Jag vet inte hur det hade gått för suffragetterna utan dessa metoder, men efter ett tag började jag nästan sympatisera med Gleesons till en början osympatiske polis, som upprepade gånger säger att han bara gör sitt jobb. Även Maud och ett par andra börjar bli tveksamma när det blir för våldsamt.
Filmens avslutas med att de år då kvinnor fick allmän rösträtt i olika länder listas – och än idag finns det förstås alldeles för många länder där kvinnor fortfarande inte får rösta och istället betraktas som männens ägodelar.
Meryl Streeps roll är minimal, hon medverkar på sin höjd fem minuter.
När kvinnorna, iförda stora kappor och fula hattar, i filmens början går loss och kastar sten på fönster, tänkte jag osökt på den där Monty Python-sketchen om kvinnoföreningen som spelar upp slaget om Pearl Harbor.

(Biopremiär 15/1)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js