Bio: Spectre

Foton: Jonathan Olley & Francois Duhamel 
© 2015 Metro-Goldwyn-Mayer Studios Inc., Danjaq, LLC and Columbia Pictures Industries, Inc. All rights reserved.


Oftast är jag tidigt ute med mina recensioner. Det händer jag jag är en av de första med att recensera en film i Sverige. Vid en del tillfällen är jag lite sen. Den här gången är jag sist.


Herregud! Varför har jag inte recenserat Sam Mendes’ nya Bondraffel SPECTRE tidigare? Flera av mina läsare har hört av sig och undrat. När ska jag recensera? Vad tycker jag?


Så här är det: SPECTRE pressvisades inte. Eftersom jag numera bor i Göteborg, är det aningen mer omständligt för mig att gå på vanliga visningar. Dessutom jobbar jag med annat än att recensera sedan några månader, vilket tar sin lilla tid. Jag gjorde ett par försök att se SPECTRE – men det var utsålt. Och det fortsatte att vara utsålt just när jag hade tid att se filmen. Förra veckan blev det äntligen av – och även då var det fullsatt.


Att inte se SPECTRE på bio hade känts konstigt. Jag har sett alla Bondfilmer på bio sedan MOONRAKER 1979 – och eftersom biograferna på den tiden även körde repriser (”festivaler”) under sommarmånaderna, lyckades jag även se 1977 års ÄLSKADE SPION på bio. Således kommer här en mer än två månader försenad recension.


… Eller vad jag ska kalla det. Det är ju liksom inte riktigt lönt att recensera en film ni alla redan sett. Men några kommentarer blir det.


Eftersom det är längesedan filmen hade premiär, har jag hunnit läsa mängder av recensioner, samt åtskilliga kommentarer på till exempel Facebook. Några har hyllat filmen, andra har sagt att de är på det hela taget rätt nöjda, medan påfallande många har varit besvikna och rabblat upp en massa invändningar.



Efter att slutligen ha sett filmen kan jag bara säga: vad klagar ni på?


Jag gillade verkligen CASINO ROYALE. Jag ser att jag gav QUANTUM OF SOLACE en trea i betyg, men jag minns absolut ingenting alls av den. den borde nog fått en tvåa. SKYFALL gav jag däremot en femma. Det är en fantastisk film, en udda fågel i filmserien; drömsk, surrealistisk, ganska konstnärlig, men väldigt, väldigt bra.


Men! Nu har vi sett en ”ny”, tuffare James Bond i hårdare filmer. Nu är det gjort. Och risken med en tuffare Bond, är att figuren bara blir en hårding i mängden. Han skulle kunna heta vad som helst, filmerna skulle kunna tillhöra andra filmserier. Jag började alltmer sakna det som gör att vi älskar de gamla filmerna: en elegant playboy som fäller one-liners och som är försedd med krystade agentmanicker. Jag saknade de bisarra superskurkarna som försökte ta över världen.


I SPECTRE får vi:


* En bestyckad bil som till och med är utrustad med katapultstol.


* En komisk biljakt.


* En supersurk med enormt, hemligt högkvarter.


* Skurken arrangerar långsökta fällor, istället för att bara döda Bond på en gång.


* Skurken har byggt en avancerad tortyrmaskin han plågar Bond med – istället för att bara döda honom på en gång.


* Skurken bär loafers utan strumpor och säger ofta ”Ko-ko!”.


* Bond fäller flera one-liners.


* Bond beställer en vodka-martini, skakad, inte rörd, men får en hälsodrink istället.


* Skurkarna flyr i bilar, men Bond jagar dem i flygplan.


… Och det är ju sådant här vi vill se i Bondfilmer. Vidare finns här ett flertal maffiga actionscener, och svensk-schweiziske Hoyte Van Hoytemas filmfoto firar triumfer – kolla in den lååånga kameraåkningen som inleder filmen.


Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska tycka om Daniel Craig. Han är en bra Bond, men det är för mycket rysk hejduk över honom. Monica Bellucci har inte mycket att göra i sin roll, hon är knappt med alls. Jag gillar Léa Seydoux, men hon är lite blek som filmens Bondbrud. Ralph Fiennes är en bra M, liksom Naomie Harris som Moneypenny, och de här två har mycket att göra i filmen. Christoph Waltz är både fjollig och slemmig som Blofeld.



Eftersom så många påstått sig vara besvikna på SPECTRE, trodde jag att jag också skulle bli det. Men – ett annat agentraffel som också kom förra året, var MISSION: IMPOSSIBLE – ROGUE NATION. En film jag gillade och som jag gav en fyra i betyg. SPECTRE påminner om ROGUE NATION på många sätt. Det är samma typ av film. Jag tycker att SPECTRE är lika underhållande. Jag kommer att se om SPECTRE, både en och flera gånger, när den släpps på Blu-ray – vilket sällan är fallet med dagens actionfilmer. Därför tycker jag att det vore konstigt om jag sätter ett lägre betyg på SPECTRE än jag gjorde på ROGUE NATION.


Filmen levererade trots allt precis det jag var ute efter.


Tyvärr innehåller SPECTRE det absolut sämsta Bondledmotivet någonsin. Hur tänkte producenterna där?









(Hade biopremiär 30/10 2015)

0 reaktioner till “Bio: Spectre

  1. Jag är här för att slå ett slag för Quantum of Solace. Precis som alla andra var jag missnöjd med den efter första titten, men den växte enormt för mig andra, tredje och fjärde gången. Den är gravt underskattad, antagligen för att den inte kunde, inte ens försökte, leva upp till den överdådiga Casino Royale. Den är sparsmakad och mörk – jag vill hävda att det är där den nuvarande mörke Bond uppstår – och det hade folk inte väntat sig, men när man kommit över chocken kan man upptäcka att den är full av klassiska eleganta Bondelement och blinkningar till tidigare filmer, samtidigt som den uppdaterar myten till vår tids konflikter och filmspråk. Lagom lång är den också. Det den saknar i förhållande till standardformatet är en sådan där bombastisk slutuppgörelse med Storskurken. Storskurken här är nämligen organisationen som försvinner bland skuggorna för att senare bli till Spectre. Men ärligt talat, hur tröttsamma är inte de där långa allting-rasar-och-exploderar-till-John-Barrymusik-upplösningarna? Jag brukar spola förbi dem nuförtiden.Skyfall var däremot för mig en relativ besvikelse. Började bra, men slutet, med kommandokrig på skotska höglandet, var ett av de minst Bondmässiga genom tiderna. Fick mig snarare att tänka på någon lågbudgetfilm med Lewis Collins. Då var Spectre en rejäl upphämtning, även om den inte når upp till Quantum eller Casino Royale.

    Gilla

  2. Jag är här för att slå ett slag för Quantum of Solace. Precis som alla andra var jag missnöjd med den efter första titten, men den växte enormt för mig andra, tredje och fjärde gången. Den är gravt underskattad, antagligen för att den inte kunde, inte ens försökte, leva upp till den överdådiga Casino Royale. Den är sparsmakad och mörk – jag vill hävda att det är där den nuvarande mörke Bond uppstår – och det hade folk inte väntat sig, men när man kommit över chocken kan man upptäcka att den är full av klassiska eleganta Bondelement och blinkningar till tidigare filmer, samtidigt som den uppdaterar myten till vår tids konflikter och filmspråk. Lagom lång är den också. Det den saknar i förhållande till standardformatet är en sådan där bombastisk slutuppgörelse med Storskurken. Storskurken här är nämligen organisationen som försvinner bland skuggorna för att senare bli till Spectre. Men ärligt talat, hur tröttsamma är inte de där långa allting-rasar-och-exploderar-till-John-Barrymusik-upplösningarna? Jag brukar spola förbi dem nuförtiden.Skyfall var däremot för mig en relativ besvikelse. Började bra, men slutet, med kommandokrig på skotska höglandet, var ett av de minst Bondmässiga genom tiderna. Fick mig snarare att tänka på någon lågbudgetfilm med Lewis Collins. Då var Spectre en rejäl upphämtning, även om den inte når upp till Quantum eller Casino Royale.

    Gilla

Lämna en kommentar