måndag 11 januari 2016

Bio: The Hateful Eight

Foton copyright (c) Scanbox
1972 kom en spansk westernfilm i regi av Joaquín Romero Marchent, och med den engelska titeln CUT-THROATS NINE. Det här var länge en mytomspunnen film; den påstods vara den våldsammaste, blodigaste film som gjorts, och den var svår att få tag på. Jag vet inte om den nu släppts officiellt på DVD, men förr fanns den bara på bootlegutgåvor. Jag började titta på den för några år sedan, men eftersom kvalitén på kopian var lite risig tog jag en paus efter sådär tjugo minuter - och sedan blev det aldrig av att jag såg färdigt på den. Jag har fortfarande inte sett hela filmen - men den handlar om en handfull brottslingar och en kvinna, som råkar illa ut i snöiga, hotfulla omgivningar. Quention Tarantino har ju tidigare snott- och modifierat gamla filmtitlar. Enzo Castellaris THE INGLORIOUS BASTARDS blev INGLOURIOUS BASTERDS, en film som inte har mycket - knappt något alls - med Castellaris film att göra. THE HATEFUL EIGHT är sannolikt en blinkning till CUT-THROATS NINE - men eftersom jag alltså inte sett hela CT9, vet jag inte om det finns några fler likheter än de snöiga miljöerna, en handfull män och en kvinna, och extremt ultravåld.
Cut-Throats Nine, 1972.
När THE HATEFUL EIGHT börjar går mina associationer till Sergio Corbuccis THE GREAT SILENCE (1968); en diligens rullar fram över mäktiga, snöiga landskap, och liksom i Corbuccis film, hörs musik av Ennio Morricone. För första gången använder Tarantino sig av originalmusik, och Morricone har inte komponerat för en western på decennier. Jag lyssnar faktiskt på soundtracket medan jag skriver detta. Musiken skiljer sig en hel del från den till THE GREAT SILENCE - och till övriga westerns Morricone skrivit för. THE HATEFUL EIGHT har ett mörkt, hotfullt tema, som med få variationer repeteras under filmen. Att lyssna på soundtracket blir i ärlighetens namn lite tjatigt, men musiken är oerhört effektiv tillsammans med de bilder vi ser på vita duken. Morricone tilldelades en Golden Globe för sin musik.
Diligensen stannar när prisjägaren major Marquis Warren (Samuel L Jackson) uppenbarar sig mitt i vägen, där han dessutom staplat en hög lik. Han vill följa med, men först måste han få tillstånd av diligensens passagerare - prisjägaren John Ruth (Kurt Russell) och hans fånge, Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh), som ska tas till Red Rock för att hängas. Efter en stunds käftande får Warren kliva ombord, och efter ytterligare en stund hittar de ännu en ensam man i snöovädret; Chris Mannix (Walton Goggins), som påstår sig vara Red Rocks nye sheriff.
Ekipaget anländer till Minnie's Haberdashery, där de ska söka skydd mot snöstormen. I den dragiga stugan hittar de en samling udda män. Mexikanen Bob (Demián Bichir), som sköter stället medan Minnie är bortrest, den brittiske bödeln Oswaldo Mobray (Tim Roth), cowboyen Joe Gage (Michael Madsen), och den forne sydstatsgeneralen Sandy Smithers (Bruce Dern). Allt verkar inte stå rätt till - och nej, det gör det inte heller.
Större delen av Tarantinos nya film; antagligen 90%, utspelar sig inne i den här stugan. Detta är således ett kammardrama. Ett tag var jag tveksam till om det här skulle funka - om jag skulle palla att titta på det här - i drygt två timmar och femtio minuter, vilket den "vanliga" versionen varar (den så kallade Road Show-versionen, som visas på 70mm, är något längre). Karlar som bara sitter och pratar?
Jag brukar ju ofta - alldeles för ofta - klaga på att filmer nuförtiden är åt helvete för långa. Även de som inte är speciellt långa känns långa. Jag måste säga att jag överraskades av THE HATEFUL EIGHT - jag tyckte nämligen inte alls att filmen kändes lång. Tvärtom, timmarna rann iväg väldigt fort. Detta beror förstås på att det är Quentin Tarantino som skrivit och regisserat. Rollfigurerna är gedigna, dialogen välskriven, handlingen hela tiden intressant, och filmen lyckas vara väldigt underhållande. Fast det är klart; jag är ju stor fan av westerns, och gamla Eurowesterns i synnerhet.
Det är inte alltid man kan lita på Tarantino. Jag har inte sett om PULP FICTION på över tio år; den känns lite passé idag. JACKIE BROWN var lite ljummen, DEATH PROOF inget vidare, och KILL BILL VOL. 2 svagare än VOL. 1. Däremot älskade jag verkligen INGLOURIOUS BASTERDS och DJANGO UNCHAINED - så pass mycket att jag jag tilldelade dem högsta betyg här på TOPPRAFFEL!. Det känns som om Tarantino mognat med åren och hittat den stil som fungerar bäst. DJANGO UNCHAINED var förstås också en western, men den har inte alltför mycket gemensamt med THE HATEFUL EIGHT. DJANGO var episk och myllrande, THE HATEFUL EIGHT är närmast minimalistisk. Dock slutar båda filmerna i blodbad. Den nya filmens upplösning är lång, antagligen en tredjedel av filmen - och det blir groteskt våldsamt. Närmast EVIL DEAD-våldsamt. Det var längesedan vi såg så här mycket blod och hjärnsubstans på bio. Känsliga personer varnas. Men mellan varven är filmen även väldigt rolig.
Sam Jacksons piprökande rollfigur är ganska uppenbart inspirerad av Lee Van Cleef som överste Mortimer i FÖR NÅGRA FÅ DOLLAR MER, men även Walton Goggins ser ut att vara hämtad direkt från en spaghettiwestern - jag kan dock inte komma på vilken. Det är något väldigt, väldigt bekant över hans kläder och utseende. Vad kan det vara? Kurt Russell är hårdare än hårdast, Jennifer Jason Leigh är härligt galen, Michael Madsen har rolig hatt.
Förutom ovannämnda skådespelare, dyker även Channing Tatum och Zoë Bell upp i mindre roller. Jag vet dock inte om Tarantinos beslut att filma på Panavision Ultra 70 tillför något. Som sagt, nästan hela filmen utspelar sig i ett och samma rum. Jag såg den digitala versionen, och åtminstone i den salong jag såg den i, var filmen lite för bred för att man skulle kunna maska duken ordentligt, vilket medförde lite letterbox. Fast det störde förstås inte ett dugg.
Ska jag anmärka på något, skulle det vara att Tarantino inte kunnat låta bli att lägga in ett par låtar av andra än Morricone. Fast å andra sidan är det lite coolt när det plötsligt spelas en sång framförd av David Hess, av alla människor.
Jag tilldelar sällan filmer högsta betyg. Det brukar bli en eller två filmer om året. Men redan nu, inte ens halvvägs in i januari, måste jag sätta årets första femma. Det blir dessutom den tredje Tarantinofilmen på raken som får detta betyg av mig.
Jag tycker väldigt mycket om THE HATEFUL EIGHT; det är en stenhård, tuff och smart film i en genre vi alldeles för sällan får se på bio. Nu är det bara att hoppas - igen! - på att filmen drar igång en ny westernvåg. Det är nog att hoppas för mycket, men man vet aldrig ...
   






(Biopremiär 13/1)
Fotnot: Den något längre 70mm-versionen visas bara i Stockholm, där den hade premiär tidigare i år.




4 kommentarer:

Tobias Thuresson sa...

Cutthroats Nine finns på amerikansk dvd från Code Red. Släpps även snart på Blu-Ray av samma bolag.

Per Lofberg sa...

Hallå Pidde, såg den nu på Royal. Tyckte den var bra, spännande hela vägen, men har aldrig varit riktigt såld på Tarantino: Det går inte att gilla nån av karaktärerna i filmerna på riktigt, man (jag) dras inte med i historierna utan sitter och "tittar på Tarantino". "mys-musik" ackompanjeras alltid med ultravåld. När det är pianoklinke eller en glad visa vet man redan att nån snart skall dö en gruvlig död, med lite för mycket hjärnsubstans skvättande för att det skall känna motiverat, och när det är dramatisk musik händer ingenting... 3,5 hade jag gett den.

Pidde Andersson sa...

Men så är det ju oftast även i de filmer Tarantino anspelar på/hyllar. Som i det här fallet spaghettiwesterns. Det är sällan man egentligen känner något för rollfigurerna i italiensk genrefilm - intresset för dem handlar om något annat. Framför allt stämningar.
sedan får jag väl även hävda att jag i princip aldrig känner för någon när jag ser sk seriösa, svenska dramer. Och i sådana är oftast samtliga rollfigurer osympatiska - eller bara jobbiga rent allmänt. Om de inte är tråkiga.

Per Lofberg sa...

Den jämförelsen var underlig, som att jämföra med att äta grus till frukost.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx