måndag 30 november 2015

DVD/Blu-ray/VOD: Terminator: Genisys

TERMINATOR: GENISYS (Paramount)
Jag missade pressvisningen av TERMINATOR: GENISYS och brydde mig sedan aldrig om att gå och se den på bio - således kommer min recension först nu, när den har släppts på DVD och Blu-ray.
Förra veckan, när jag gick iväg för att handla mat och godis, kom jag även hem med några Blu-ray-filmer. De stod vid kassan och var väldigt billiga. En av dessa var THE TERMINATOR från 1984. Eftersom jag inte sett den på åtskilliga år, slog jag mig ner och såg om den.
Jag såg aldrig TERMINATOR på bio när den kom - däremot hyrde jag den tillsammans med en Moviebox när den släpptes på video. Då tyckte jag att filmen var något av det coolaste jag sett. När jag nu såg om den konstaterade jag att dialogen bitvis är rätt vissen, och att de charmiga stop motion-effekterna inte är speciellt övertygande. De var föråldrade redan 1984. Men. Det är en fantastisk actionfilm. Som sådan höjer den sig över mängden även idag. Så här tajta actionfilmer görs inte längre.
TERMINATOR var något av en brytpunkt för actionfilmen. Filmen innehåller allt det vi associerar med 80-tals-action, till exempel scener som badar i blått ljus och neon, och närbilder på vapen och mantelrörelser (sällsynt i moderna actionfilmer). TERMINATOR är James Camerons bästa film.
Visst gillade jag TERMINATOR 2, men den är långt ifrån lika bra som originalet. TERMINATOR 3 klagar många på, men jag tycker att den är rätt kul. Den fjärde filmen; TERMINATOR SALVATION, vilken saknade Arnold Schwarzenegger, minns jag som riktigt dålig. Jag kastade nu ett getöga på min recension och noterade att jag faktiskt gav den en trea i betyg; jag var säker på att jag satt en tvåa.
Okej, vad tycker jag då om den nya filmen? När den gick på bio var omdömena delade. Allt från "Den är rätt bra" till "Den suger". Alan Taylors (THOR: THE DARK WORLD) film börjar onekligen rätt bra och intressant. Man har återskapat några scener ur den första filmen; den yngre Arnold Schwarzeneggers ansikte har kopierats in på en bodybuildares kropp, men vi ser det hela skildrat ur en annan synvinkel - vi ser vad det är som händer i framtiden när John Connor (Jason Clarke) skickar Kyle Reese (Jai Courtney) tillbaka till 1984 för att rädda livet på Sarah Connor (Emilia Clarke), tjejen terminatorn skickats iväg för att döda. Men i TERMINATOR: GENISYS (dum stavning!) går något fel just som Kyle skickas iväg i tidsmaskinen.
När Kyle ploppar upp i Los Angeles 1984 har skeendena hunnit förändras. Sarah Connor har redan hunnit bli en tuff brud som vet att hantera skjutvapen, och till sin hjälp har hon en snäll, åldrad Terminator (Arnold). Av diverse skäl måste Sarah och Kyle resa in i framtiden; till år 2017, och när de väl är där, dyker plötsligt John Connor upp. Han är förändrad.
Som sagt: filmen börjar bra - men jag tappade snart intresset. Det blir lite för rörigt med alla parallella tidslinjer och hoppande i tiden, filmen är lite könlös, och även om specialeffekterna förstås är mer övertygande än Dinky Toys-festen i originalfilmen, urartar TERMINATOR: GENISYS i en steril CGI-orgie. Det är långt, segt, och inte alls lika tajt som i Camerons film.
Ett problem med filmen är att Emilia Clarke ser ut att vara fjorton år. Det känns allt lite kymigt. Men så såg jag att hon är hela 29 - och därmed äldre än Linda Hamilton var när hon spelade Sarah Connor 1984!
Arnold Schwarzenegger är förstås alltid Arnold Schwarzenegger. Han må ha blivit gammal, men han är filmens behållning. Han och pålitlige JK Simmons, som har en mindre roll.









-->

söndag 29 november 2015

DVD/Blu-ray/VOD: We Are Still Here

WE ARE STILL HERE (Njutafilms)
I min recension av A CERTAIN JUSTICE skrev jag att det hänt något med actionfilmen - direkt-på-DVD-actionfilmerna har blivit allt billigare. När det gäller skräckfilm är detta något som gällt länge nu. I och med att den nya HD-tekniken är så billig, kan i princip vem som helst köpa en videokamera med bildkvalitet tillräckligt bra för att filmerna ska kunna biovisas. Med det inte sagt att filmerna bör visas på bio - eller visas överhuvudtaget. DVD-marknaden har översvämmats av extremt billiga skräckfilmer, gjorda av talanglösa individer som spelar in verken med polarna i rollerna. Visst kan det ibland bli bra, men oftast är dessa filmer under all kritik.
WE ARE STILL HERE, med manus och regi av Ted Geoghegan, är egentligen inte en sådan film. Jag hade en del förväntningar på denna, eftersom den blivit uppmärksammad på festivaler och har några bra namn i rollistan: Barbara Crampton från RE-ANIMATOR, Larry Fessenden, Monte Markham och Lisa Marie. Men - Karim Husseins filmfoto är extremt sterilt och digitalt. Antagligen är det ett konstnärligt val, men det ser otroligt billigt ut. Det är kallt och fullständigt stämningsbefriat.
På extramaterialet säger Geoghehan att filmen är en hyllning till Lucio Fulcis THE HOUSE BY THE CEMETERY, men bortsett från att den innehåller ett hus med spöken i källaren, och en spökfamilj som heter Dagmar (Dagmar Lassander hade en liten roll i Fulcis film), finns här inga likheter.
Crampton och Andrew Sensenig spelar Anne och Paul, ett par som nyligen förlorat sin son i en olycka. De flyttar in i ett gammalt hus på landet, det är vinter och gott om snö - och inte nog med att huset visar sig ha varit ett bårhus på 1800-talet, det bor alltså även mordiska spöken i källaren. Vart trettionde år dyker de upp och slaktar folk. Varför vart trettionde år? Varför inte hela tiden? Grannar och bybor beter sig märkligt, och när några vänner till Anne och Paul kommer på besök börjar mordorgien.
Lisa Marie, som jag tidigare bara sett i småroller i Tim Burton-filmer, visar sig vara  en riktigt kass skådis, men övriga medverkande är bra. Kontrasten mellan karaktärsskådespelare och den billiga looken blir lite konstig.
WE ARE STILL HERE är aldrig spännande, den är aldrig kuslig, och den sista halvtimmens splatter blir inte effektiv just tack vare bristen på stämning. Annars är det inget fel på själva storyn.
Jag kan inte säga annat än att jag blev väldigt besviken på den här.









-->

lördag 28 november 2015

Bio: Spionernas bro

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Förra veckan satt Tom Hanks hos Graham Norton på BBC One och pratade om sin nya film SPIONERNAS BRO, regisserad av Steven Spielberg. I vanlig ordning var Hanks väldigt sympatisk och rolig. Jag har varit på flera presskonferenser med Hanks, och på dessa har han alltid varit uppsluppen, spontan och kul. Till skillnad från hans filmer.
Tom Hanks har ju en tendens att spela halvtrista gubbar nuförtiden: rejäla, amerikanska hjältar, som samtidigt är "vanliga", hederliga snubbar. Sådana gestaltar han i uppblåsta, sentimentala filmer. I SPIONERNAS BRO (notera att filmen faktiskt fått en svensk titel!) gör han återigen en sådan amerikansk hjälte, det handlar ånyo om ett stort, påkostat drama - men till skillnad från många andra, liknande filmer, tycker jag att det här är en rätt bra film.
I en berättelse som bygger på verkliga händelser, spelar Hanks advokaten James B Donovan som när kalla kriget var som kallast på 1960-talet lyckades avstyra en konflikt mellan öst och väst; Donovan är ännu en glömd och okänd hjälte.
I Brooklyn sitter den mystiske konstnären Rudolf Abel (Mark Rylance) och spionerar för Sovjet. En lågmäld, vänlig man. Han grips och det faller på Donovan att försvara honom.
Amerikanska folket uppskattar förstås inte en amerikansk advokat som försvarar en kommunistisk spion. Donovan bespottas och utsätts för attacker. Men så skjuts ett amerikanskt spionplan ner över Sovjet och piloten grips. Samtidigt klantar sig en amerikansk student i Berlin just som muren håller på att byggas. Han hamnar på fel sida av muren - och kastas i fängelse. Donovan säger till sin familj att han ska till London, och så far han till Östberlin för att försöka förhandla fram ett utbyte; Abel mot piloten och studenten.
SPIONERNAS BRO är inte speciellt spännande; hos Graham Norton sa Hanks att det är en film om folk som sitter ner och pratar, men det är en robust, gedigen produktion. Det är en intressant historia om en intressant period. Skildringen av Östberlin är fascinerande. Scenografi och detaljer känns övertygande, fast jag vet förstås inte om det verkligen såg ut- och gick till så. Jag gillade verkligen en scen från Västberlin, där rollfigurerna passerar en biograf på vilken man tydligt kan läsa vilka filmer som visas.
Jag känner mig tvingad att dra till med mitt standardklagomål: filmen varar 141 minuter och är alldeles för lång. Varför är allting för långt nuförtiden? Och Steven Spielberg kan förstås inte hålla sig - han kan inte låta bli att sätta en hjältegloria på Donovan i slutscenerna, som innehåller ett par synnerligen fåniga inslag, ackompanjerade av svulstiga stråkar. Jag fnissade.
Men som helhet är SPIONERNAS BRO bättre än jag trodde den skulle vara.
Och ja, en bro har en viktig roll i filmen







(Biopremiär 27/11)



fredag 27 november 2015

Bio: Legend

Foton copyright ©2015 Studiocanal. All Rights Reserved
1990 kom det en brittiskt gangsterfilm som hette THE KRAYS. Den blev ganska omskriven hemma i England, i Sverige släpptes den direkt på video. Jag såg den, men minns ingenting alls av den, inte mer än att bröderna Gary och Martin Kemp från Spandua Ballet spelade tvillingarna Reggie och Ronald Kray; två legendariska gangstrar i 1960-talets London.
Nu är bröderna Kray tillbaka på biograferna - och jag konstaterar att detta är ännu ett ämne Monty Python har gjort svårt att ta på allvar. Ni minns väl The Piranha Brothers i MONTY PYTHONS FLYGANDE CIRKUS? De höll London i ett järngrepp på 60-talet. De var grymma - men rättvisa. Bröderna Piranha drog sig inte för att spika fast folks huvuden i bord, eller i golvet. En av dem; Dinsdale, var galen och trodde att han var förföljd av en jätteigelkott.
Amerikanen Brian Helgeland, mest känd för sina manus till filmer som L.A. KONFIDENTIELLT, MYSTIC RIVER, MAN ON FIRE och GREEN ZONE, har skrivit och regisserat den engelsk-franska produktionen LEGEND - och jag kom under filmen ofta på mig med att fnissa, och förvänta mig att en igelkott skulle titta in. "DINSDALE! DINSDAAAALE!" Men även om detta aldrig händer, är LEGEND bitvis en väldigt rolig film.
Överspelets nye kung Tom Hardy, som tagit över efter Daniel Day-Lewis, spelar med hjälp av modern teknik tvillingarna Kray. Det är väldigt övertygande gjort, om jag inte visste att det var en och samma skådis hade jag aldrig sett det. Reggie Kray är den stilige, charmige av de två; Ronnie är en galen, homosexuell psykopat.
Emily Browning spelar Frances Shea, som kom att gifta sig med Reggie och som agerar berättarröst. Filmen inleds med att hon säger att hon ska berätta den sanna historien om bröderna Kray. Hur pass nära sanningen filmen ligger har jag dock ingen aning om. Som traditionen bjuder får vi följa Krays uppgång och fall. De börjar som småhandlare, de driver en nattklubb och sätter skräck i London. De bedriver beskyddarverksamhet, de drar sig inte för att misshandla folk, och när verksamheten går över styr sker även ett par mord.
I rollen som Ronnie Kray tar Tom Hardy i för kung och fosterland. Till skillnad från den iskalle och genuint obehaglige psykopaten Whitey Bulger i Johnny Depps skepnad i BLACK MASS, är Ronnie en ganska komisk figur. Jag vet inte om det är meningen, men han är så pass bisarr och konstig, att det blir roligt.
Jag tycker om LEGEND, det här är en bra film - och jag tänkte först sätta en fyra i betyg. Men - det hela faller på att Brian Helgeland inte riktigt vet vad det är för typ av film han vill göra. Den pendlar mellan diskbänksrealism, rå gangsterfilm - och en fullkomligt flängd skröna. En pubslagsmål till svängig musik känns inspirerad av westernfilmer, flera scener är burleska och bisarra; som Ronnies sexfester - och en besynnerlig scen där en konkurrerande liga håller en "rättegång", komplett med domarperuk på ligans ledare. Det ser ut att vara hämtat ur Läderlappen.
Ett annat skäl till att jag sänker betyget ett snäpp är att filmen ofta står och stampar utan att komma någonvart, vilket gör att de två timmar och elva minuter filmen varar blir väldigt långa.
Slutligen måste jag nämna det faktum att brittiska gangsters alltid känns som B-laget, oavsett hur grymma de är. De sitter i murriga, fula lägenheter och dricker te, de äter äckliga korvar, de går till puben i HEM TILL GÅRDEN. Chazz Palminteri har en liten roll i LEGEND som amerikansk gangster. När han dyker upp känns det verkligen som att han är den riktige gangstern.
LEGEND är bra, det är en sevärd film - men BLACK MASS är en bättre gangsterfilm på de flesta sätt.







(Biopremiär 27/11)

-->

måndag 16 november 2015

Bio: The Hunger Games: Mockingjay - Part 2

Foton copyright (c) Nordisk Film
Så har då THE HUNGER GAMES gått i mål, efter att ha gjort en Harry Potter - det vill säga, delat upp den sista boken i två filmer. Något som i varje fall i THE HUNGER GAMES' fall var fullkomligt onödigt och bara gjordes för att krama mer pengar ur serien.
Den första THE HUNGER GAMES-filmen kom 2012 och var en blekare kopia på filmer som THE MOST DANGEROUS GAME, THE RUNNING MAN, BATTLE ROYALE och liknande. En framtidsdystopi och actionfilm anpassad för tonårstjejer, och som gjorde Jennifer Lawrence till storstjärna. THE HUNGER GAMES: CATCHING FIRE, den andra delen, var samma film en gång till - fast sämre och tråkigare.
THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY - PART 1 minns jag absolut ingenting alls av; inte mer än att Jennifer Lawrence i huvudrollen som Katniss gick omkring och såg svårmodig ut, besökte olika platser, och tittade - svårmodigt - ut över vyer. Jag läste om min recension och konstaterar att det faktiskt inte hände någonting alls i den förra filmen. Alltså var den totalt meningslös - regissör Francis Lawrence hade lika gärna kunnat summera PART 1 på en kvart och lagt till i början på PART 2, vilken för övrigt varar två timmar och sjutton minuter, och är i 3D.
Vad jag fullkomligt glömt bort, var att Katniss' älskade Peeta (Josh Hutcherson) i förra filmen plockades upp av fienden; alltså diktatorn president Snow (Donald Sutherland) och hans folk, och hjärntvättades - och försökte döda Katnisss. När PART 2 börjar har Katniss överlevt mordförsöket och Peeta hålls fången av rebellerna.
För att stoppa Snow en gång för alla, utser rebellerna ett team som ska ta sig in i huvudstaden och filma propagandafilmer. Katniss har dock bestämt sig för att döda Snow. Det visar sig att fienden har gillrat fällor runt om i staden - de har lyckats iscensätta ett enda stort, sista hungerspel.
MOCKINGJAY PART 2 innehåller mer action än den förra filmen, fattas bara - det ska ju handla om en slutstrid. Jag måste även tillstå att de TV-spelsliknande scenerna där rebellernas team smyger fram i den tysta, övergivna staden och hela tiden väntar på att en brutal fälla ska utlösas, är riktigt spännande. De är helt klart betydligt bättre än något vi sett i de övriga delarna. Vid ett tillfälle attackeras de av något slags monster som kallas "muttar", bleka varelser som väller fram i mörka tunnlar. Rätt effektiva scener - men jag tyckte hela tiden att det stod "muttor" i den svenska texten.
Men. Ett stort men. Så fort det inte är action, det vill säga under större  delen av filmen, är det här lika tråkigt som tidigare. Jennifer Lawrence behåller ett och samma svårmodiga ansiktsuttryck genom hela filmen - det är nästan så att hon ser uttråkad ut. En massa konstiga namn nämns med jämna mellanrum. Det är rebeller, fiender, eller vänner som dött. Namn jag totalt glömt bort. Det figurerar väldigt många rollfigurer, alla har konstiga namn, och de flesta medverkar för lite för att jag ska uppfatta- och komma ihåg vem som är vem.
Josh Hutcherson är blek som Peeta, Liam Hemsworth är lika blek som rebellen Gale, som är kär i Katniss. Övriga rebeller finns det inte så mycket att säga om, deras roller är för små. De som tillför lite blod och närvaro, är de återkommande Woody Harrelson, Julianne Moore och Donald Sutherland, och de medverkar alldeles för lite. Även Philip Seymour Hoffman återkommer i ett par korta scener - han dog ju i februari förra året.  Det känns lite vemodigt att se honom.
Slutet på den här sagan känns lite som ett antiklimax. Jag förväntade mig en final med dunder och brak, men det känns mest som att handlingen dör ut. De sista scenerna är lite vissna.
Min största invändning mot THE HUNGER GAMES-serien, vid sidan av att det är för snällt och tråkigt för min smak, är att jag aldrig köpte premissen. Att regeringen i framtiden arrangerar TV-sända tävlingar där barn och ungdomar dödar varandra - för att stävja den fattiga befolkningen. Hur kom de på detta? Varför? Hur kunde det gå igenom? Och varför väntade folket i flera decennier med att göra uppror? Och vilka mer än presidenten och hans stab bodde i huvudstaden; hur såg det dagliga livet ut där? Nej, den här världen är lite för luddig.
Vad jag uppskattade i MOCKINGJAY PART 2 är att den plötsligt blivit väldigt aktuell. Flyktingar i mängder vandrar mot huvudstaden och det sker terrorattacker. Filmen blev mer aktuell än vad filmskaparna tänkt sig. Fast den är fortfarande för lång och tråkig.
Jaha. När nu den här serien är överstökad - vad kommer man att ge sig på härnäst? För det finns väl ytterligare mängder av populära böcker för den här målgruppen att filmatisera.
    







(Biopremiär 18/11)

-->

lördag 14 november 2015

DVD/Blu-ray/VOD: A Certain Justice

A CERTAIN JUSTICE (SF)
Det har hänt något med actionfilmen.
Att 80-talets storhetsdagar är förbi är ingen nyhet. Redan under 90-talet gjordes de flesta actionfilmerna direkt för video. Men även om budgeten var lägre, var dessa filmer ofta kul och underhållande; de hade åtminstone vissa production values, de sköts på 35mm, de var i de flesta fall kompetent gjorda.
Idag filmas som bekant det mesta digitalt, det är inte mycket att göra åt det, men de direkt-på-DVD-actionfilmer som inte produceras av de stora bolagen, som Fox och Sony, är i alldeles för många fall direkt osebara. De ser fruktansvärt billiga ut, de är klantigt gjorda, och de är tråkiga.
A CERTAIN JUSTICE är en sådan film. Den släpps inte ens på DVD i Sverige, den skickas ut direkt på VOD-marknaden. I USA heter filmen PUNCTURE WOUNDS. För regin står Giorgio Serafini och James Coyne, men bara ett namn syns i förtexterna - och det är olika beroende på om man ser A CERTAIN JUSTICE eller PUNCTURE WOUNDS! Väldigt märkligt.
Filmens hjälte John spelas av Cung Le, som har sämre utstrålning än en överkokt frikadell, medan Dolph Lundgren - iförd långhårig peruk och mustasch - spelar skurken Hollis. Le och Dolphan har även producerat filmen. Det är inte utan att man undrar vad Dolphan har sett i den här.
Redan under förtexterna känner man att det här inte kommer att bli bra. Det här inleds nämligen med klipp ur filmens actionscener - de vi ska komma att se. På ljudspåret spelas usel metal. Därefter följer en massa snabba klipp, berättelsens olika figurer presenteras snabbt och deras namn skrivs ut i bild - alltid ett tecken på en dålig film. Om det inte är DEN GODE, DEN ONDE, DEN FULE och ett fåtal till.
Handlingen är inte mycket att orda om. Hjälten John är en före detta soldat som lider av posttraumatisk stress. Han råkar se en prostituerad attackeras av några skumma typer. John bankar skiten ur angriparna, jag minns inte om han till och med dödade dem, men inte blir offret gladare för det, tvärtom. Det var killar ur gangstern Hollis gäng som attackerat. Nu kommer Hollis att jaga henne - och John.
Jodå. John för sin familj mördad. Då tappar John humöret och går ut för att hämnas.
A CERTAIN JUSTICE innehålller förvånansvärt få actionscener. Dessa är dock hyfsade. Mellan dessa är filmen ohyggligt tråkig och ointressant. Dolphan medverkar inte tillräckligt mycket. Vinnie Jones spelar skurk, men är med i ännu färre scener än Dolph.
Regi och filmfoto irriterar. Det används en del märkliga grepp, konstiga klipp och skumma vinklar. Ibland kan jag inte avgöra om det är konstnärliga grepp, eller ren klantighet. Varför är bildens kant suddig i vissa scener? Filmen ser genomgående billig ut och en del av skådespeleriet är under all kritik. Filmmusiken är riktigt vissen. Det här är en sådan där film under vilken man kommer på sig själv med att pilla på mobilen medan man tittar.
Så här var det aldrig på till exempel PM Entertainments tid. Det var tider det!

  







-->

torsdag 12 november 2015

Bio: Resan till Florida

Foton copyright (c) Atlantic Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Philippe Le Guays RESAN TILL FLORIDA, som bygger på en pjäs, lanseras som en komedi. Överallt där den nämns, klassificeras den som komedi. Då förväntar man sig onekligen en komedi när man slår sig ner i biofåtöljen för att se den. Det är inte utan att man förvånas när man istället får ett vemodigt drama.
Jean Rochefort spelar Claude, som är över 80 år gammal och som blir allt skröpligare, och mer glömsk och förvirrad för varje dag som går. Han bor ensam i ett stort hus som tillhört familjen sedan 1800-talet. Hans hårt prövade dotter Carol (Sandrine Kiberlain) vet inte vad hon ska ta sig till med gubben. Hon anlitar hemhjälp, men Claude gör alltid sitt bästa för att få dem att säga upp sig. Helst vill Carol sätta Claude på ett hem, men det är lättare sagt än gjort.
Nio år tidigare omkom Carols syster Alice i en biloycka i Florida, ett faktum Claude förtränger. Han går alltid och väntar på att Alice ska komma på besök, och han blir förbannad när Alice aldrig svarar när han försöker ringa till henne. Han drömmer om att sätta sig på flyget till Florida och hälsa på henne.
Claude får även reda på att hans en gång i tiden bäste vän, och senare värste ovän, har dött. Han glädjer sig åt detta - tills han får reda på att mannen ska begravas på den kyrkogård där Claudes fru ligger, och där Claude själv ska komma att ligga. Detta går inte för sig, han måste få vännens/ovännens släkt att byta kyrkogård.
Sidospåret om begravningen är lite småroligt, liksom en del andra episoder. Han är rätt charmig, denne Claude. Det är fina skådespelare som medverkar i RESAN TILL FLORIDA. Men det här är inte min kopp te. Detta är ett drama om åldrande, sjukdomar, döden, och minnen. Det är långt, det är ibland tydligt att filmen bygger på en pjäs, och det är till större delen ganska deprimerande. Jag tyckte att det var lite småtråkigt.
Emellanåt klipps det in korta minnesbilder från Claudes barndom, ibland får vi se honom resa till Florida, men jag blev inte klok på om det sistnämnda var drömscener eller ej tack vare en surrealistisk vändning.
Philippe Le Guay har tidigare gjort KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och CYKLA MED MOLIÈRE, två filmer jag tyckte var rätt bra. RESAN TILL FLORIDA är förstås välgjord och välspelad, och det finns säkert en publik för den, men jag tillhör inte denna publik.
  







(Biopremiär 13/11)

-->


onsdag 11 november 2015

Bio: By the Sea

Foton copyright (c) UIP
Angelina Jolies karriär som regissör går vidare. Nu kallar hon sig Angelina Jolie Pitt, och har skrivit manus till- och regisserat BY THE SEA, i vilken hon även innehar den kvinnliga huvudrollen mot maken Brad Pitt. Det här är en på många sätt häpnadsväckande film.
En klassisk arthousefilm är LE FROMAGE GRAND av Jean Kenneth Longueur. En tidstypisk, väldigt konstnärlig fransk film. Fast den är bara fem minuter lång. Den som vill att Longueurs film ska vara ytterligare två timmar och fem minuter, kan gå och se Jolies film. Det är nämligen ingen större skillnad på LE FROMAGE GRAND och BY THE SEA.
"Le fromage grand"
BY THE SEA börjar bra. De tio första sekunderna är utmärkta. Filmen öppnar nämligen med Universals gamla logga från 1970-talet. Därefter blir det genast sämre.
Med Serge Gainsbourg och Jane Birkin på soundtracket kommer äkta paret Roland (Pitt) och Vanessa (Jolie) körande i en snygg Citroën. Det är mitten av 1970-talet - något jag inte noterade överhuvudtaget. Det läste jag först efteråt. Men det förklarar väl den gamla Universalloggan. De befinner sig i södra Frankrike - och om det är någon som tycker att landskapet inte alls ser ut som Frankrike, beror det på att filmen är inspelad på Malta - ett land där man inte heller talar franska. Miljöerna ut att vara hämtade från den spanska skräckklassikern VEM KAN DÖDA ETT BARN?. Men låt oss låtsas att detta är Frankrike.
Vanessa är före detta dansös, Roland är författare med skrivkramp. Även deras äktenskap lider av kramp. Det knakar rejält i fogarna. Roland, som har en skön mustasch, ska försöka skriva en ny roman. Det går inget vidare. Han sitter mest på baren intill hotellet och kedjeröker och krökar med bartendern Michel, som spelas av den franske karaktärsskådespelaren Niels Arestrup. På baren sitter även hotellägaren, som spelas av den uppburne franske skådisen Richard Bohringer. Han säger nästan ingenting, han sitter mest på en stol och äter soppa.
Vanessa håller sig till det stora, lyxiga hotellrummet. Ibland ligger hon i sängen. Ibland sitter hon på balkongen. Det händer att hon går ner till en butik och handlar, men hon lämnar helst inte rummet - och hon tillbringar så lite tid som möjligt med sin make. Ibland dricker hon vitt vin. Ibland röker hon en cigarrett.
Mélanie Laurent och Melvil Poupaud spelar ett nygift par som tar in i rummet intill. De är lyckliga. De har sex mest hela tiden. Vanessa upptäcker att det finns ett hål i väggen till det angränsande rummet. Hon spionerar på grannarna. Senare hittar även Roland hålet och kikar in när grannarna har sex. Vanessa och Roland upptäcker att deras relation blir bättre när de smygtittar på grannarna.
... Vänta nu här. Va? Vaffan är det här för jävla porrfilmshandling? De räddar sin relation genom att smygtitta på gökande grannar?
Om jag inte visste att detta är på fullt allvar, hade jag trott att BY THE SEA är en parodi. Ja, jösses. Angelina Jolie har gjort ett gravallvarligt drama - och det är en riktig praktkalkon! En fet och härlig en.
BY THE SEA är något alldeles makalöst pretentiös. Det här är en 132 minuter lång longör. Dialogen är knapp. Det pratas inte så mycket. Stora delar av dialogen är på franska. Hälften av Brad Pitts repliker är på franska (vilket han klarar överraskande bra). Angelina Jolie tillbringar filmen med att posera. Ibland poserar hon på golvet. Ibland till och med i fosterställning. Ibland gråter hon. Ibland får vi se hennes ansikte i närbild en lång, tyst stund, innan en tår rinner nerför hennes kind. Ibland poserar hon olycklig och topless i duschen eller badkaret. Hon gråter och duschar samtidigt.
Mélanie Laurent gör hälften av sina scener naken. Vid ett tillfälle skymtar vi snabbt Melvil Popauds pitt. Brad Pitt behåller däremot paltorna på. I en scen kliver han ner i badkaret fullt påklädd. ett par gånger är han rejält på lyset. För att understryka hur seriöst detta drama är, får vi ofta se rollfigurerna tysta titta ut över vyerna - eller stirra tomt framför sig.
En natt väcker Vanessa Roland mitt i natten och undrar argt om han vill ligga med granntjejen. Roland undrar vad Vanessa håller på med och hoppar ur sängen. Hon frågar vart han ska gå. "Jag ska kissa!" säger han och går in på toaletten utan att stänga dörren efter sig. Vi hör hur det skvalar. En annan natt kommer Roland hem och är stupfull. Han spyr i toalettstolen. Därefter försöker han ligga med Vanessa. Hon vill inte. Han tvingar sig till en kyss. Hon äcklas och sköljer munnen. Vi får även se Roland ansa sin mustasch.
Det finns massor av män som drömmer om att anlända till en tillställning tillsammans med Angelina Jolie. Eller att ha henne som flickvän. Hon är ju inte ful. Men jag hade verkligen skämts om jag haft med mig Jolie och hon sett ut som i den här filmen. De är alltså på semester i en liten fiskeby - och hon går omkring som en utspökad Hollywoodstjärna. Hårt spacklad, eleganta klänningar, högklackade skor, hattar. På hotellrummet bär hon ofta negligé. Vem klär sig så under en semester på landet? Det ser otroligt fånigt ut. Det är möjligt att Jolie försökt göra något som ska se ut som en fransk/sydeuropeisk film från 70-talet - men här finns ingen som helst 70-talskänsla, och det ser inte ut som en fransk film. Jämför med vilken Eurotrash-film som helst från den tiden.
BY THE SEA är oändligt lång, långsam, händelselös, ointressant, löjeväckande, fånig, dum, skittråkig, en plåga att sitta igenom - men samtidigt är filmen hysteriskt rolig. Jag skrattade flera gånger - fast det var förstås inte meningen att jag skulle göra det.
Lyckas Roland och Vanessa rädda sitt äktenskap? Börjar Roland skriva på sin bok? Vem bryr sig?
Nå - hur många syndiga dvärgar ger jag till denna filmatiserade kuvös? Äh! Den ska inte ha några dvärgar. Den ska ha ett kålhuvud!












(Biopremiär 13/11)

-->


tisdag 10 november 2015

Bio: En underbar jävla jul

Foton copyright © 2015 Alexander Kallas & Peter Mokrosinsk, Sweetwater Production AB 
Julfilmer finns det många, väldigt många, men när det gäller svenska sådana är det främst två man tänker på: FANNY OCH ALEXANDER och TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN - och då är den förstnämnda inte ens en regelrätt julfilm; det är julfirandet i början man tänker på. Gammaldags, stämningsfullt, frejdigt.
I Helena Bergströms nya film EN UNDERBAR JÄVLA JUL vill gayparet Simon (Anastasios Soulis) och Oscar (Anton Lundqvist) fira en gammaldags, stämningsfull jul med släkten. Det går sådär - och halvvägs in i filmen säger de att det i stället blev så Bergmanskt det kan bli.
Anton Lundqvist är son till Maria Lundqvist, och hon spelar Simons mor, medan Robert Gustafsson gör hans far, som är jurist. Han är allmänt tvär, torr, trist och homofobisk. Hon är ungefär likadan. Helena Bergström själv gör Oscars mor, som är frånskild från fadern Michalis Koutsogiannakis - men båda två dyker upp. Till julaftonsfirandet kommer även syskon, syskonbarn, en mormor, och Helena Bergströms unge pojkvän, som är muslim.
Simon och Oscar har nyligen köpt en fallfärdig villa tillsammans med kompisen Cissi (Rakel Wärmländer), som är gravid i nionde månaden. Vad de inte berättat för sina föräldrar, är att det är Simon och Oscar som är fäder till barnet. Det ska bli deras julklapp till familjerna. En julklapp som väl inte riktigt går hem.
Helena Bergström, som även är en av manusförfattarna, har säkert tänkt göra något i stil med den ohemult populära TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNEN, men hon lyckas ungefär lika bra som Simon och Oscar lyckas göra sina familjer glada. Jag har svårt att tänka med att EN UNDERBAR JÄVLA JUL blir någon större framgång. För att vara en komedi är den nämligen inte speciellt rolig.
Maria Lundvist lyser i sin roll och är den som ibland lyckas vara kul, och visst blänker det till ibland, men som helhet är detta mer julförstämning än julstämning. Det är drama, det är lite ångest - ja, det är lite för mycket Bergmanskt.
De som förväntar sig att Robert Gustafsson ska vara rolig, och det lär 100% av publiken göra, lär bli gruvligt besvikna. Han är bara sur. Först på slutet går han igång i en lång (improviserad?) monolog om allt han inte gillar. Michalis Koutsoguiannakis är sympatisk som hårt arbetande grek, som försöker se positivt på allting. 88-åriga Inga Landgré är lite lustig emellanåt, som när hon berättar att hon enligt ett test visade sig vara Sverigedemokrat.
Slutet på det hela kommer knappast som en överraskning. Rikard Wolff spelar julvärd i TV i några snuttar som är roligare än resten av filmen. När eftertexterna rullar spelas en hemsk cover på "Tänd ett ljus". Det tekniska hantverket är det inget fel på, men resultatet är inget att hänga i julgranen.
Tänk att det ska vara så svårt att göra en julkomedi som bara är rolig och stämningsfull. Det blir väl till att se om ETT PÄRON TILL FARSA FIRAR JUL. Igen.








(Biopremiär 13/10)

-->

måndag 9 november 2015

Serier: Åsa-Nisse 2015 och 91:an Karlsson 2015

ÅSA-NISSE 2015
av Leif Bergendorff och Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2015
av Nils Egerbrandt
Bokförlaget Semic
De har kommit ut varje år i decennier, ibland i mer än ett halvsekel. Ändå är det aldrig någon som skriver om dem, de recenseras aldrig. Jag pratar förstås om julalbumen. Som barn fick alltid jag och min lillasyster varsitt julalbum på julaftons morgon (jag fick Fantomen), och jag sålde julalbum några år. Det gör tydligen ungar fortfarande - en liten gosse som presenterade sig som Liam ringde på hos oss härommånaden. Jag köpte inget. Men trots detta uppmärksammas albumen aldrig. De liksom bara finns där - och på antikvariat ligger de i drivor för ett par kronor styck.
Jag recenserade Åsa-Nisses julalbum 2013, men det var bara för att Patrik Norrman gjorde debut som tecknare av serien. Men nu tänker jag faktiskt ta upp ett par julalbum igen - eftersom jag just läst dem. Och det handlar om två serier jag själv jobbar med: Åsa-Nisse och 91:an. Kan man skriva om serier man själv jobbar med? Jo, det kan man väl. I alla fall jag. Och om nu ingen annan gör det, kan ju jag göra det.
Jag började min karriär 1989 som manusförfattare till Åsa-Nisse - men jag har inte skrivit några avsnitt på mer än tjugo år. Fram tills nu. Nu är jag igång igen - fast det dröjer tills ni får se mina nya avsnitt i tryck. Den författare som skrivit flest avsnitt av Åsa-Nisse är Leif Bergendorff. Det handlar om flera tusen avsnitt från början av 1970-talet fram tills alldeles nyligen.
Till skillnad från 2013 års julalbum, innehåller årets - det 55:e - bara repriser. Jonny Nordlund, en 91:an-tecknare som börjat teckna Åsa-Nisse, vilket han verkar vara född till, står för fram- och baksida, men det är Gösta Gummesson som tecknat innehållet - och han dog 2012. När serierna i detta album är från vet jag inte - en del är numrerade, andra inte. Men det spelar egentligen ingen roll, eftersom serien alltid såg likadan ut när Bergendorff skrev den.
Albumet kan nog bäst sammanfattas med ordet "konstigt". För det här är rätt konstigt. Alla de som anklagar Åsa-Nisse för att vara en dum och tråkig serie får vatten på sin kvarn. Julalbumet innehåller en lång rad korta episoder, varav flera är aningen svårbegripliga. Rättare sagt: jo, jag förstod dem, men jag undrade hela tiden över poängen. Var det allt? Men det var ju bara ... konstigt och krystat.
Det är enkelt berättat utan roliga detaljer och inslag, och Gummessons teckningar må vara trevliga, men de är väldigt stela. Jämför till exempel med det schwung Jonny Nordlund har i sina serier.
91:an började jag skriva runt år 2000, men nu har jag inte skrivit något avsnitt på drygt tio år. Tills nu.
Till skillnad från Åsa-Nisse, läste jag sällan 91:an när jag växte upp. Jag tyckte helt enkelt inte om Nils Egerbrandts teckningar, de var för krafsiga. Det är ju lite lustigt med Egerbrandt - i början av karriären ritade han serier i en helt annan, mycket elegantare stil, men när han tog över 91:an, försökte han efterlikna seriens skapare Rudolf Peterssons krafsigare stil. Liksom Fantomen, är 91:an en serie som blev betydligt bättre när andra serieskapare också började producera den. Flera av Sveriges främsta serieförfattare och -tecknare jobbar- eller har jobbat med 91:an, vilket lett till många bra och roliga episoder.
Av någon anledning står alltid 91:ans efternamn; Karlsson, utskrivet på omslagen till julalbumen. På dessa återfinns även den gamla logotypen, som är betydligt snyggare än den märkligt fula som finns på serietidningen idag. Gert Lozell står för albumets fram- och baksida, men som alltid består innehållet av ensidesavsnitt av Nils Egerbrandt, ursprungligen publicerade i Året Runt. När serierna första gången publicerades vet jag inte, de är inte daterade, men Egerbrandt dog 2005. Teckningsstilen varierar något i albumet, ibland är linjerna tunna, ibland grova - men det säger kanske inte mer än att Egerbrandt använde de pennor som fanns till hands, och det var olika från vecka till vecka. Vad vet jag.
Humorn i Egerbrandts 91:an är snäll. Ibland finns här inte någon egentlig poäng. De poänger som finns är enkla. Det är trivsamt och småtråkigt. Ibland är gestalterna lite svåra att känna igen på grund av Egerbrandts darriga linjer, detta gäller i synnerhet furir Revär, löjtnant Bourdong och några andra.
Som sagt: i serietidningen 91:an återfinns ofta snyggt tecknade, intelligent konstruerade och roliga episoder. Julalbumen lär nog mest uppskattas av nostalgiska pensionärer som minns den från Året Runt på den tiden Sickan Carlsson fortfarande regerade på biograferna.  

-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx