måndag 31 augusti 2015

Bio: Hitman: Agent 47

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
2007 kom en film som heter HITMAN och som bygger på ett TV-spel jag aldrig spelat. Jag såg filmen på DVD och tyckte att den var fruktansvärt dålig - och jag minns verkligen ingenting av den.
Det är inte utan att jag förvånas över att man nu gjort ännu en HITMAN-film. Fanns det verkligen önskemål om detta? Vilka efterlyste den här? Varför går den upp på bio i Sverige?
Förra gången var det Timothy Olyphant som innehade titelrollen, nu är det Rupert Friend som gör den. Inte för att det märks. Rollen skulle kunna spelas av vem som helst med rakat huvud. Okej, nästan vem som helst. Fredrik Reinfeldt vore ett dåligt val, liksom Mark Levengood. Friend är den namnlöse mannen som går under beteckningen 47 - han är en genetiskt manipulerad hitman; framtagen i ett försök att skapa en armé med supersoldater. 47 är stark, superintelligent och snabb.
Ett ondskefullt företag är på jakt efter hemligheten med 47 för att kunna skapa en egen superarmé. 47, som till en början ger sken av att vara filmens bad guy, letar upp den unga Katia (Hannah Ware), som häckar i Berlin. Hon är dotter till forskaren Litvenko (Ciarán Hinds) som låg bakom framtagandet av 47. 47 och Katia försöker hitta Litvenko, och hela tiden har de den mystiske John Smith (Zachary Quinto) efter sig.
Polsk-tyske Aleksander Bach regidebuterar med den tysk-amerikanska HITMAN: AGENT 47. Bach är duktig på att iscensätta koreograferade eldstrider - men det är det enda. Det här är nämligen en mördande tråkig film - trots otaliga actionscener. Filmen utspelar sig i sterila miljöer; elegant, vitt, folktomt. Rollfigurerna är lika sterila de. Här finns absolut ingen att tycka om, att känna något för - Agent 47 har inga känslor och bara ett ansiktsuttryck. Katia är trist. De onda är trista de med. Handlingen är vissen, ooriginell och allt annat än engagerande. Filmen ser ut att kostat en hel del pengar, men det spelar ingen roll hur påkostat det här, hur explosiva actionscenerna är, när inramningen är så här stendöd.
Jag undrar verkligen varför flera karaktärsskådelare har tackat ja till att medverka i det här. Vi ser även Thomas Kretschmann och minsann om inte gamle, fine Jürgen Prochnow dyker upp i en väldigt liten roll i en scen. I USA är filmen försedd med åldersgränsen R, från 17 år, eftersom den innehåller flera svordomar och en del blodstänk - men det är inget som gör filmen bättre, eftersom filmen trots detta saknar nerv och känsla. Det här är, som jag skrev ovan, alldeles för sterilt. Agent 47 har utstrålning som en lök.
Återigen: varför går det här upp på bio?








(Biopremiär 28/8)

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Wes Craven

En händelse jag återberättat åtskilliga gånger, är den när jag som tonåring en dag bestämde mig för att bli intresserad av skräckfilmer och stegade in på Storgatans Video i Landskrona, där jag hyrde de två filmer som hade otäckast omslag. Den ena var Dario Argentos DEEP RED, som förändrade mitt liv. Den andra var något som hette ÖGON I NATTEN.
Den sistnämnda visade sig vara Wes Cravens THE HILLS HAVE EYES från 1977. Jag tyckte inte om den då - och jag är fortfarande inte speciellt förtjust i den.
Anledningen till att jag tar upp det här ännu en gång är förstås att Wes Craven dött i cancer. Han blev 76.
Jag träffade aldrig den förre läraren Wes Craven, men han gav alltid en intelligent intryck och han verkade oerhört trevlig - något han hade gemensamt med många skäckfilmsregissörer. Craven var känd som en av modern tids främsta skräckfilmregissörer - men tittar man på hans filmografi konstaterar man att det är ett fåtal filmer han gjorde sig ett namn på. Majoriteten av de filmer han regisserade och/eller producerade är faktiskt inget vidare - om man ska vara ärlig. Detta är något han har gemensamt med Tobe Hooper, som alltid levt högt på MOTORSÅGSMASSAKERN och POLTERGEIST.
Wes Craven debuterade 1972 med THE LAST HOUSE ON THE LEFT, som han skrev och regisserade, medan Sean S Cunningham producerade - Cunningham skulle senare regissera FREDAGEN DEN 13:E. Denna billiga lilla rape & revenge-film, skjuten på 16mm, var kontroversiell när den kom, och den är fortfarande förhållandevis kontroversiell. Det är en ond och skitig film - men helhetsintrycket dras ner av två klantiga poliser som beter sig som Helan & Halvan.
Craven följde upp denna film 1975 med ANGELA - EROTIKENS DROTTNING (THE FIREWORKS WOMAN), en porrfilm han gjorde under pseudonymen Abe Snake. Mer porr än så blev det inte, för sedan kom succén THE HILLS HAVE EYES, ett raffel om inavlade kannibaler i bergen, och efter denna gjorde Craven STRANGER IN OUR HOUSE/SUMMER OF FEAR; en TV-film med Linda Blair.
Angela - erotikens drottning
HÄMND FRÅN ANDRA SIDAN (DEADLY BLESSING) från 1981 ståtade med Sharon Stone i sin första större roll. Jag har sett den här filmen, men jag minns ingenting alls av den. Då minns jag TRÄSKMANNEN från 1982 desto bättre. Den här filmen bygger på den klassiska serietidningen och den fick väldigt dålig kritik - främst klagades det på den illa gjorda monsterdräkterna; det ser ut som om det är mupparna som drabbar samman i träsket. Jag tycker dock att filmen är charmig och kul.
INVITATION TO HELL från 1984 är ännu en TV-film jag inte minns, och samma år kom THE HILLS HAVE EYES PART II - en osannolikt flängd film. Denna uppföljare är främst ihågkommen för en scen i vilken en hund får en flashback!
1984 var också året då Wes Craven skapade sin mest populära figur: Freddy Krueger. Freddy dök upp i TERROR PÅ ELM STREET, en film som blev ohemult populär och som ledde till en lång rad uppföljare, vilka inte regisserades av Craven. Först 1994 återvände Craven till Elm Street med metafilmen WES CRAVEN'S NEW NIGHTMARE. Jag var själv ingen större fan av Elm Street-filmerna, de var lite för plastiga och blev med tiden allt fånigare. Den första filmen bjuder dessutom på rätt usla skådespelarinsatser från Heather Langenkamp och Johnny Depp.
Filmerna om Freddy Krueger drog in enorma summor pengar medan Wes Craven kämpade för att upprepa succén - men det gick sådär. DEADLY FRIEND från 1986 är tramsig, ORMEN OCH REGNBÅGEN från 1988 minns jag som hyfsad, och SHOCKER från 1989 är krystad - det mest minnesvärda från den är titelsången som framförs av The Dudes of Wrath med Paul Stanley på sång. SHOCKER totalförbjöds i Sverige, vilket är häpnadsväckande. Det säger mer om Statens Biografbyrå än om filmen.
1991 kom THE PEOPLE UNDER THE STAIRS, som i Sverige fick heta ONDSKANS HUS. En väldigt märklig film som inte fungerar - men tittar man noga kan man se Nic Cramer i en minimal roll. Craven följde upp den här 1995 med fiaskot VAMPIRE IN BROOKLYN; en kass komedi med Eddie Murphy.
Men så lyckades Craven göra succé igen. 1996 kom nämligen SCREAM, en slasher som i 90-talets anda var självmedveten och parodisk. Jag gillade den när den kom och jag tyckte att SCREAM 2 från året därpå var ännu roligare. 1999 regisserade Craven sin karriärs enda drama; MUSIC OF THE HEART. Meryl Streep Oscarnominerades för huvudrollen. Jag har inte sett filmen - jag kan väl inte påstå att den lockar.
SCREAM 3 från år 2000 var sämre än de tidigare filmerna och varulvsfilmen CURSED från 2005 med Christina Ricci floppade rejält. Samma år kom thrillern RED EYE, jag vill minnas att den var helt okej. 2010 års MY SOUL TO TAKE har jag inte sett; det var en film i 3D och den fick mördande kritik.
Wes Cravens sista film som regissör blev SCREAM 4, som kom 2011. Jag gillade den skarpt, jag till och med citerades i de svenska bioannonserna, men många gjorde tummen ner - de verkade ha bestämt sig i förväg för att hata filmen.  
Alldeles nyligen skrev Wes Craven på för att göra en rad TV-serier för några olika TV-bolag och han hade ytterligare ett par projekt på gång när han dog. Förutom att regissera film skrev den naturintresserade Wes Craven krönikor om fåglar i en tidskrift.

WES CRAVEN
1939 - 2015
R.I.P.   

-->

måndag 24 augusti 2015

DVD/Blu-ray: Clown

CLOWN (Noble Entertainment)
Vid en första anblick på DVD-omslaget associerar jag snarare till The Crow på dekis än till en clown, men eftersom titeln är CLOWN ska det förstås föreställa en sådan. En ond clown.
Clowner är flitigt förekommande i skräckfilmer, främst beroende på att många är rädda för clowner. Tacka fan för det. Clowner är otäcka. De mest kända mördarclownerna på film och TV torde vara Pennywise i Stephen Kings DET och titelfigurerna i KILLER KLOWNS  FROM OUTER SPACE. Det är mycket möjligt att busemannen i CLOWN kommer att bli ihågkommen som en av de bättre filmclownerna.
Eli Roth och bröderna Weinstein ligger bakom den här filmen, vilken regisserats av Jon Watts, som utsetts till regissör till den kommande Spindelmannenfilmen. Andy Powers spelar den ordentlige familjefadern Kent, vars son fyller år. Det sket sig med clownen Kent hyrt till kalaset, så Kent får själv rycka in. Han hittar en gammal clowndräkt som han tar på sig, och kalaset blir en succé. Sonen är nöjd - men värre är det med Kent.
Den är inte vilken clownutstyrsel som helst han hittat. Kläderna, peruken, sminket och lösnäsan har fastnat på Kents kropp. De går inte att ta av hur mycket han än sliter. De har blivit en del av hans kropp - han håller på att förvandlas till en demonisk clown!
Kent försöker få klarhet i vad som har hänt och spåren leder till Peter Stormare, som spelar en mystisk svensk som heter - wait for it - Bert Karlsson! Karlsson berättar vad en clown egentligen är; han berättar om onda, nordiska legender. Kents tillstånd blir allt värre; han blir fulare, mer grotesk, han börjar tappar kontrollen över sig själv, för att slutligen förvandlas till en brutal mördare som gärna äter sina offer - och helst ska det vara barn.
CLOWN börjar som en komedi och håller en svart humoristisk ton genom filmen, även om den halvvägs in ändrar riktning blir en rakare skräckfilm - och en rejält blodig sådan. Här finns en kreativ scen med två cirkelsågar. En del har kanske invändningar mot att det förekommer barn som råkar väldigt illa ut, men vore jag barn hade jag också velat bli mördad i en skräckfilm.
Watts' film är lite i längsta laget, ibland känns den lite utdragen och tempot haltar. Men som helhet är det här en rätt bra liten skräckfilm, den ligger klart över snittet.
Eli Roth har en minimal roll som clown.









-->

lördag 22 augusti 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Lars Amble

Jag och min flickvän har den senaste tiden tittat en hel del på Öppet arkiv; på en massa gamla TV-program från SVT. Jag skrev en liten grej om detta i våras, den texten hittar ni HÄR.
En person som med jämna mellanrum dyker upp i dessa gamla program, är Lars Amble. Han var nervös, blivande far på BB i ett avsnitt av N.P. MÖLLER - FASTIGHETSSKÖTARE, och vi såg honom i diverse sketcher. Jag undrade lite vad Lars Amble har för sig nuförtiden, det var längesedan jag såg honom i något nytt.
När han nu plötsligt åter figurerar i nyheterna är det för att han 76 år gammal har dött i cancer.
Lars Amble var flitig i Stockholms teatervärld; förutom att skådespela, regisserade han, han undervisade på Teaterhögskolan, och han var konstnärlig ledare för Maximteatern. Fast det är ju för alla roller på film och TV jag känner honom - och då främst från en del hel- och halvklassiker från 1970- och 80-talen.
Redan 1959 dök Lars Amble upp på bio, då i en liten roll i Olle Hellboms RAGGARE!. Det dröjde till 1966 innan han återkom på biodukarna, då i Bo Widerbergs HEJA ROLAND!. Trenden i början av filmkarriären var alltså filmer med utropstecken i titeln. 1967 var han med i ett avsnitt av julkalendern GUMMAN SOM BLEV LITEN SOM EN TESKED, det vill säga Teskedsgumman, och under 60-talet blev det ytterligare ett par långfilmer, en av dem var Johan Bergenstråhles MADE IN SWEDEN.
Under 1970-talet kunde vi se Amble i en lång rad minnesvärda filmer. 1972 låg han till exempel i en trappa och hade ågren i Janne Halldoffs FIRMAFESTEN. Samma år spelade han vakt på ett koncentrationsläger i Jerry Lewis' omskrivna och aldrig visade THE DAY THE CLOWN CRIED, en film som nyligen flimrade förbi i nyheterna eftersom Lewis bestämt att den ska få visas om tio år.
Amble var med i den populära TV-serien NÅGONSTANS I SVERIGE, i Calvin Floyds skittråkiga SAMS, och i Jarl Kulles VITA NEJLIKAN.
1977 spelade Lars Amble transvestiten Evelyn i Vilgot Sjömans TABU, en film som skapade skandalrubriker och som fick svidande kritik. Enligt uppgift ska den finnas i två versioner, varav en är mer, ähum, vågad. Jag minns inte vilken av versionerna jag såg på video en gång i tiden. Jag minns inte så mycket av filmen, mer än att den var dålig, dum och konstig - vilket främst berodde på att Vilgot Sjöman inte var mycket till regissör.
1979 hade Amble en roll i Lasse Åbergs första långfilm; REPMÅNAD - ELLER HUR MAN GÖR POJKAR AV MÄN, och samma år dök han upp i Lasse Hallströms JAG ÄR MED BARN. 80-talet inleddes med Torbjörn Axelmans FLYGNIVÅ 450; en thriller ingen har sett. Jag hade den på video utan att titta på den. Jag tror inte att videodistributören heller orkade se hela filmen.
1981 spelade Amble Ola Ullsten i Tage Danielssons sämsta film; SOPOR. Samma år kom även RASMUS PÅ LUFFEN och GÖTA KANAL. Därefter följde till exempel DEN ENFALDIGE MÖRDAREN, TVÅ KILLAR OCH EN TJEJ och praktfiaskot KALABALIKEN I BENDER.
ROSEN heter en konstig sak från 1984 av Staffan Hildebrand. Jag minns inte om jag sett den, men spelade inte Amble en slem rockmanager eller klubbägare eller något sådant i den? Kan den ha visats i landets skolor? Filmen producerades av ABF och jag har för mig att det var ett pekoral utan like. Något man inte kan säga om Loffe Carlsson-komedin SVINDLANDE AFFÄRER från 1985.
80-talet avslutades med bland annat en roll i TV-serien VARUHUSET. På 90-talet sågs Amble i enbart tre film- och TV-produktioner; TV-serierna SNOKEN och JAKTEN PÅ EN MÖRDARE, och långfilmen SVENSSON SVENSSON - FILMEN.
Peter Dalles SKENBART: EN FILM OM TÅG från 2003 blev Lars Ambles sista biofilm. Under 2000-talet medverkade han i TV-serier som C/O SEGEMYHR, BECK och MORDEN I SANDHAMN. Han gjorde även en av rösterna när Harry Potter-filmerna dubbades till svenska.
Lars Amble var en av våra främsta skådespelare.

LARS AMBLE
1939 - 2015
R.I.P.

-->

onsdag 19 augusti 2015

Bio: Trainwreck

Foton copyright (c) UIP
Judd Apatows nya komedi TRAINWRECK lär främst bli ihågkommen för ännu ett vansinnesdåd i USA; ännu en biografmassaker. En dåre öppnade eld under en visning av just denna film. Enligt uppgift var gärningsmannen rabiat antifeminist, men om detta verkligen var orsaken till dådet låter jag vara osagt - det låter lite för osannolikt; som en efterkonstruktion. Manuset till TRAINWRECK är författat av Amy Schumer, som även innehar huvudrollen, men jag upplever inte innehållet som särdeles feministiskt. Det här är ännu en vulgär grabbkomedi - fast med grabbigheten applicerad på kvinnor.
Judd Apatow har gjort ett par kul filmer, som THE 40 YEAR OLD VIRGIN. Han har även gjort en del som inte är något vidare. TRAINWRECK har fått en hel del uppmärksamhet, kanske mest beroende på Schumer, men filmen är inget vidare. Tvärtom är det en ganska ... irriterande film.
Amy Schumer spelar Amy - ett rollnamn Schumer säkert tyckte var lätt att komma ihåg. Amy jobbar som journalist på en skräpig sensationstidning; S'nuff, med en fullkomligt osannolik redaktionschef (Tilda Swinton). Redan som barn fick Amy av sin far lära sig att monogami är en orealistisk företeelse. Amy har hållit på detta sedan dess, vilket lett till att hon som vuxen är cynisk, bitter, betar av den ene killen efter den andre, och super och röker på. Men så skickas hon iväg på ett oönskat uppdrag: hon ska intervjua idrottsläkaren Aaron (Bill Hader). Han är Amys motsats, men efter att han bjudit ut henne dröjer det inte länge innan de två är ett par. Detta strider mot allt Amy tror på, och hennes tillvaro kompliceras.
TRAINWRECK lider av två stora problem. Det ena är att Amy är en fruktansvärt jobbig kvinna. Ja, det flesta rollfigurer i filmen är ganska hemska människor, men Amy är en person jag inte skulle stå ut med i mer än tio minuter. Aaron är en torrboll. Att de här två typerna faller för varandra känns inte alltför sannolikt. Aaron säger flera gånger att han insett att han älskar Amy. Varför då? Det framgår inte riktigt vad det är som charmar honom.
Filmens andra problem är dess typiskt amerikanska sätt att vara "edgy" och frispråkig. Rollfigurerna, och i synnerhet Amy, svär och använder grovt språk hela tiden, och de pratar om sex så ofta som möjligt. Det känns som om det är ett gäng fjortonåringar som försöker tuffa sig. Filmen innehåller ett par sexscener - och då behåller förstås Amy underkläderna på, medan killen visar rumpan. Modigare än så blir det inte. Amerikaner är ju lite pryda på ett märkligt sätt.
När TRAINWRECK går mot sitt slut, vilket dröjer eftersom filmen varar över två timmar, ändrar den spår en aning och blir mer av ett drama. Slutscenen är mest konstig.
Det är inte mycket i filmen som är roligt. John Cena är kul som en väldigt korkad muskelknutte Amy dejtar. Här finns en film-i-filmen; THE DOGWALKER med Daniel Radcliffe och Marisa Tomei. Denna är mycket roligare än den egentliga filmen. Jag skulle hellre se den än Apatows film. Jag gillade ett Keyser Söze-skämt. Några amerikanska kändisar medverkar som sig själva. Matthew Broderick är den ende jag känner till.
Jag brukar ofta irritera mig på grabbar med grabbigt - i betydelsen bonnigt vulgärt - beteende. Det blir inte roligare för att det är kvinnor som beter sig så. Och det är inget beteende jag tolkar som feministiskt, om det nu är tänkt så. Snarare lite korkat.
Den Apatowproducerade BRIDESMAIDS är allt det TRAINWRECK inte är. Framför allt rolig.








(Biopremiär 19/8)



måndag 17 augusti 2015

Bio: Sinister 2

Foton copyright (c) Scanbox
Först en liten varning riktad till er som inte sett den första filmen: SINISTER 2 är en direkt fortsättning, och därför måste jag avslöja hur det slutade förra gången. Okej? Bra.
I en tid när de flesta skräckfilmer som går upp på bio förses med den snälla, amerikanska åldersgränsen PG-13, kom Scott Derricksons SINISTER som en frisk fläkt för tre år sedan. Det här var en överraskande bra och otäck film (jag såg nyligen om den tillsammans med min flickvän, som också gillade den), och den hade dessutom försetts med Ethan Hawke i huvudrollen som författaren Ellison. Ellison råkade på den osedvanligt elake demonen Bughuul, som sedan urminnes tider verkar livnära sig på barn. Ellison hittade 16mm-filmer med groteska mord; hela familjer slaktades på de mest brutala sätt - och det var alltid ett av familjernas barn som var mördaren, och som sedan blev ett av Bughuuls onda spökbarn. Den alltmer paranoide Ellison försökte få klarhet i det hela - men blev på slutet yxmördad av sin dotter.
James Ransone spelade den namnlöse vicesheriffen som hjälpte Ellison i den första filmen, och han har nu tilldelats huvudrollen i uppföljaren, som regisserats av Ciarán Foy. Vicesheriffen är numera före detta vicesheriff och spenderar det mesta av sin tid på att försöka stoppa den egentligen ostoppbara Bughuul. Detta gör vår namnlöse vän genom att leta upp de tomma hus där de mördade familjerna bott och elda upp dem - men när han kommer till ett hus beläget intill en kyrka i vilken en massaker skett, visar det sig att en kvinna och hennes två söner flyttat in i huset.
Shannyn Sossamon spelar Courtney, medan Robert Daniel Sloan och dennes äkta broder Dartanian Sloan gör pojkarna Dylan och Zach. Dessa tre gömmer sig i det avsides belägna huset, eftersom Courtneys galne och våldsbenägne exmake vill ha vårdnaden om pågarna och tar till alla lömska knep.
Dylan är den vekare av pojkarna och han besöks varje natt av spökbarn som leder ner honom i källaren för att titta på snuffmovies - 16mm-filmer barnen har tagit när de dödade sina familjer. Bughuul och spökena vill att Dylan ska bli en av dem - men Dylan kämpar emot.
Courtney är glad att den före detta sheriffen dyker upp och hjälper till, men exmaken blir alltmer hotfull - och Zach, som känner sig försummad, ändrar personlighet han med. Inte till det bättre.
Återigen är det här en skräckfilm som försetts med en R-rating i USA - och återigen är detta ett plus. Rollfigurerna får svära, våldet är snaskigare, och det röks till och med en cigarrett i en scen. Ciarán Foys film är dock inte riktigt lika bra som originalet. James Ransone är en väldigt sympatisk hjälte och handlingen fungerar; framför allt vill man verkligen se Courtneys exmake råka illa ut. Tyvärr är några av spökbarnen inga höjdare till skådisar, vilket förtar dessa scener - och spökbarnen förekommer alldeles för ofta och har lite för mycket dialog. Slutet är lite rumphugget - och jo, det öppnar för en SINISTER 3.
Men om det är kalla kårar och obehag man är ute efter får man en hel del valuta för pengarna. Förvisso känns det precis som i den första filmen lite långsökt och konstigt med smalfilmande spöken - men det är effektivt. De gryniga filmerna med de brutala morden är väldigt obegagliga. De är sadistiska, blodiga och sättet det skildras på är påträngande. Stämningen förstärks av den ofta bisarra musiken, komponerad av tomandandy. Ett inslag med en amatörradio, en inspelning på norska och ett leksakspiano är effektivt. En övertoning från en bild på huset till ett svartvitt foto på samma hus får mig att tänka på en liknande scen i THE HOUSE BY THE CEMETERY.
Eftersom den skräck vi numera oftast utsätts för i biomörkret är tama, snälla produktioner som ANNABELLE och OUIJA känns SINISTER-filmerna välkomna. De gör sitt jobb bra, De är effektiva. De är elaka. De är lite nasty. Och det är bra,
Dessutom ser Bughuul ut som sångaren i ett hårdrocksband.
Jag ser gärna en SINISTER 3.







(Biopremiär 21/8)

-->

söndag 16 augusti 2015

Bio: Dark Places

Foton: Doane Gregory Copyright ©2014 Damselfish Holdings. All Rights Reserved. 
DARK PLACES heter en rätt trevlig brittisk rysare från 1973, med Christopher Lee i en av rollerna. Jag såg den ganska nyligen. 2015 års DARK PLACES har inget med den filmen att göra.
DARK PLACES bygger på en roman av Gillian Flynn, som skrev GONE GIRL - en bok som blev en film jag inte har mycket till övers för. Tydligen blev den filmen framgångsrik, men jag har svårt att förstå varför. Framför allt var slutet otillfredställande.
Den här nya filmen är regisserad av fransmannen Gilles Paquet-Brenner, som gjorde SARAHS NYCKEL, och den ståtar med Charlize Theron i huvudrollen; Theron har även producerat. Av någon anledning hade jag fått för mig att det här skulle vara en rysare, kanske beroende på filmen från 1973 - men där sket jag mig på tummen. DARK PLACES är till större delen ett drama, även om den samtidigt är en "whodunit". Först mot slutet närmar sig filmen thrillern, men det hela är väldigt ospännande.
Theron spelar Libby Day, den ende överlevande efter en massaker 1985. Då var Libby sju år och tillsammans med sin äldre bror Ben lyckades hon fly medan modern och två systrar mördades. Ben greps för mordet eftersom han var hårdrockare och därmed satanist. Han har suttit inne sedan dess.
Den buttra ensamvargen Libby kontaktas en dag av en kille som heter Lyle (Nicholas Hoult), som är med i en klubb kallad the Kill Club. Medlemmarna är besatta av mord och de försöker lösa gamla mordgåtor. De misstänker att Ben är oskyldig och vill att Libby ska hjälpa dem. Libby vägrar, men eftersom de är villiga att betala låter hon sig övertalas.
DARK PLACES skiftar med jämna mellanrum mellan nutid och 1985. Vi får se de skeenden som ledde fram till massakern för 30 år sedan, och vi får se hur Libby och Lyle letar upp de involverade personerna som vuxna. Chloë Grace Moretz spelar Bens gravida och knepiga flickvän Diondra på 80-talet. Diondra och några kompisar är verkligen inne på satanism - och då blir det skitfånigt. Vi får se autentiska TV-klipp från 80-talet, i vilka moralens väktare sätter likhetstecken mellan hårdrock och satanism. Ben, Diondra och de andra tonåringarna har affischer och T-shirts med Misfits, Slayer, Dio och andra, de smyger ut på natten och dödar boskap så att blodet stänker, de står i en ring och tillber Satan, och så går Diondra hem och tittar på Dee Snider på TV - och detta är förstås skrattretande! Förvisso trodde ju många föräldrar på 80-talet att det gick till så här, men att göra en film om det idag? 30 år senare?
Filmens upplösning är sanslös. De som är ute efter långsökta slut kommer att få sitt lystmäte. DARK PLACES slutar lika otillfredställande som GONE GIRL.
Charlize Theron är en synnerligen begåvad aktris och en av världens vackraste kvinnor, men hennes rollfigur här är alldeles för osympatisk och trist - liksom övriga rollfigurer. Paquet-Brenners film är välspelad och kompetent gjord, men alldeles för tråkig och ospännande - och slutet är dumt.
Både Charlize Theron och Nicholas Hoult var med i MAD MAX: FURY ROAD.








(Biopremiär 14/8)

-->

fredag 14 augusti 2015

Serier: Wika och Oberons raseri

WIKA OCH OBERONS RASERI
av Thomas Day och Olivier Ledroit
Cobolt
Det relativt nystartade serieförlaget Cobolt gjorde sig omedelbart känt för sin flotta utgivning; efterlängtade nyutgåvor av europeiska klassiker, och lika flotta utgåvor av utmärkta serier av nyare datum. Därför blev jag onekligen förvånad när jag fick "Wika och Oberons raseri" i min hand. Att jag aldrig hört talas om upphovsmännen spelar förstås ingen roll, men det här såg vid en första anblick inte ut som något Cobolt skulle ge ut - och efter att ha läst det undrar jag varför de gett ut det. Kanske var det en billig samtryckning med Danmark?
Det handlar om fantasy, och fantasy är långtifrån min favoritgenre. Jag gillar subgenren sword & sorcery, men det beror på att den påminner om Westerngenren. När Conan barbaren på jakt efter rikedomar rider in i en stad, skulle han lika gärna kunna vara Jonah Hex på jakt efter desperados värda pengar. Conan har ett svärd, Hex har en revolver. Traditionell fantasy modell Tolkien gillar jag, med få undantag, inte. Det brukar mest handla om varelser med konstiga namn som är ute och jönsar sig i länder med konstiga namn. Förvirringen brukar vara total.
Fransmännen Thomas Day, manus, och Olivier Ledroit, teckningar, berättar en traditionell fantasyhistoria kryddad med steampunkinslag - och ja, det är väldigt förvirrat. Förvirringen beror främst på Days och Ledroits sätt att göra serier.
Det hela inleds med ett förord, även det förvirrat, av någon som kallar sig "Pierre Dubois, alvolog". Dubois hävdar att "Wika och Oberons raseri" är en opera i serieform. Det är möjligt - jag har aldrig lyckats se en opera från början till slut. Inget ont om musiken, men teater där alla sjunger är inte min grej. När jag tänker efter gillar jag inte teater heller.
"Wika och Oberons raseri" utspelar sig i Pans värld. Albumet inleds med att någon som heter Titania gifter sig med en Claymore Grimm, och de får flickebarnet Wika - en älva. Sedan dyker det upp någon som heter Oberon, vars hantlangare dödar Claymore; Titania strök nog också med, och Wika hamnar i skogen, där hon får vingarna avklippta och växer upp i en snäll familj. Sedan är Wika plötsligt tonåring och har tatueringar som skiftar form och mönster efter humör, och hon har blivit en tjuv som bor i staden Avalon tillsammans med sin pojkvän Bran. Oberon och hans slemma anhang är fortfarande på jakt efter Wika, jag vet inte riktigt varför, det uppstår strider, och plötsligt har jag kommit till sista sidan. Fortsättning följer i nästa album.
Jag förstod ingenting. Thomas Day är visst till vardags fantasy- och science fiction-författare. Jag gissar att han skriver romaner - serier verkar han ha svårare för. Olivier Ledroit har tidigare tecknat serien "Requiem Vampire Knight" efter manus av Pat Mills. Jag har aldrig läst den serien, men väl hört talas om den. Engelsmannen Mills har skrivit mängder av actionserier som Judge Dredd och Marshal Law.
Ledroit får mig att tänka på P Craig Russell, en kille som gör fantasy- och sagoserier med ibland vackra, men oftast överlastade och kitschiga teckningar. Russells serier brukar vara svårlästa - men det är inget mot Ledroits serie. Seriesidorna och uppslagen består av en enda stor teckning, på vilken övriga serierutor lagts. Oftast huller om buller. Vilket även gäller textplattor och pratbubblor. Jag är van serieläsare, men i det här fallet hände det alldeles för ofta att jag stannade upp och undrade i vilken ordning jag skulle läsa rutorna, hur jag skulle tolka sidorna.
Handlingen berättas ryckigt, gestalterna presenteras inte ordentligt, de flesta av dessa saknar karaktär - nej, jag blev inte klok på vad det var jag satt och läste. Jag antar att berättelsen inte är alltför komplicerad, men Day och Ledroit vet inte hur de ska berätta den.
Älskar man den här typen av fantasy är det möjligt att man kan ha överseende med de kraftiga berättartekniska bristerna. Men det torde vara teckningarna som är den egentliga orsaken till att man eventuellt köper detta album. Det är lite för kitschigt för min smak, men seriesidornas blandning av jugend, steampunk, Howard Pyle med mera, får nog anses vara vackra, fascinerande och ibland spännande med alla sina detaljer. Ibland är det så detaljrikt och plottrigt att det är svårt att se vad det föreställer. Färgerna är varma, miljöerna glänser av guld och koppar, det är lika fantasifullt som fantasieggande - samtidigt som gestalterna egentligen är stendöda som i en superhjälteserie från Image i början av 1990-talet.
Ska jag vara ärlig är jag en liten, liten aning nyfiken på nästa album i serien - mest för att jag vill se Wikas utlovade mekaniska vingar och fler miljöer i Pans värld. Men jag kan knappast hävda att jag är otålig, verkligen inte. Och Wikas vidare öden och äventyr intresserar mig inte.
Återigen: jag har svårt att förstå varför man valt att ge ut det här albumet på svenska.  

-->

onsdag 12 augusti 2015

Bio: The Man from U.N.C.L.E.

Foton copyright (c) Warner Brothers
Ibland dyker det upp långfilmer som bygger på TV-serier. Ofta har jag inte sett TV-serierna. Jag tittar sällan på TV-serier. Men nu kommer det en film som bygger på en TV-serie jag inte bara har sett - jag har, vad jag vet, dessutom sett samtliga 105 avsnitt!
MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. (eller MANNEN FRÅN M.O.S.T.E.R., som den hette i svenska MAD) producerades i fyra säsonger mellan 1964 och 1968. James Bond-feber hade brutit ut tack vare GOLDFINGER, och Bonds skapare Ian Fleming anlitades för att hitta på en ny agent för amerikansk TV. Fleming föreslog Napoleon Solo - men mycket mer än så gjorde inte Fleming,som dog 1964.
I TV-serien spelade Robert Vaughn den elegande agenten Solo, medan engelsmannen David McCallum (DEN OSYNLIGE MANNEN) var den ryske kollegan Ilya Kuryakin. De jobbade för den hemliga säkerhetsorganisationen United Network Command for Law and Enforcement, och seriens första, svartvita säsong är överraskande tuff  och "gritty", som det heter på engelska. Efter ett tag blir tonen lättsammare, ibland direkt komisk, och serien övergår till färg. I ett minnesvärt avsnitt, i vilket en ung Kurt Russell medverkar, åker agenterna till Sverige; ett land där studenter dansar till "London Bridge is falling down" när de festar. I ett annat avsnitt går Solo och Kuryakin under cover som beatnikpoeter.
Jag vet inte hur många avsnitt som visades på svensk TV när det begav sig på 60-talet, och nej; självklart såg jag inte serien då. Min första kontakt med agenterna från U.N.C.L.E. var med TV-filmen THE RETURN OF THE MAN FROM U.N.C.L.E.: THE FIFTEEN YEARS LATER AFFAIR, som gjordes 1983 och som jag såg på video några år senare. Förvisso var jag inte bekant med rollfigurerna, men jag tyckte att filmen var jättekul. Bland annat dyker George Lazenby upp som den mystiske agenten "J.B.".
På 1990-talet kom jag över en rad begagnade hyrkassetter med MANNEN FRÅN U.N.C.L.E.-långfilmerna. Det handlade egentligen inte om riktiga biofilmer; man hade bara klippt ihop några av seriens dubbelavsnitt och lät biovisa dem. När jag såg dessa insåg jag vilken oerhört cool serie det här var - och lyckan var fullkomlig när SVT av någon anledning plötsligt repriserade samtliga säsonger - två gånger, till på köpet. Vilka det var mer än jag och mina polare som satt uppe mitt i natten för att titta på MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. har jag ingen aning om.
... Och det är inte utan att jag undrar vilken målgrupp Guy Ritchies nya film THE MAN FROM U.N.C.L.E. (en svensk titel vore otänkbar!) riktar sig till. De som såg- och gillade serien på 60-talet är pensionärer idag. Ungdomar har aldrig hört talas om Solo och Kuryakin. Vi som gillar gamla coola grejor är inte tillräckligt många. Filmen har inga storstjärnor i huvudrollerna. Till detta kommer det faktum att filmen inte är något vidare.
Året är 1963, platsen är Östtyskland. Engelsmannen Henry Cavill gör den amerikanske CIA-agenten Napoleon Solo, före detta konsttjuv. Hans uppdrag är att smuggla ut den unga tyskan Gaby Teller, som görs av svenska Alicia Vikander. In på scenen dånar KGB-agenten Ilya Kuryakin - och han spelas av amerikanen Armie Hammer, vars namn dessutom står först i förtexterna. Han försöker stoppa Solo, men misslyckas.
Tellers far är en vetenskapsman som hålls fången av nazister och onda italienare för att bygga en atombomb. Av diverse skäl tvingas Solo och Kuryakin att samarbeta - och dessutom bilda en trio med Gaby - och de far ner till Italien för att hitta bomben och oskadliggöra skurkarna.
Jag gillade SHERLOCK HOLMES, men annars brukar jag inte vara speciellt förtjust i Guy Ritchies filmer. Den här gången försöker han sig på en ny stil, verkar det som. Han är lite mer återhållsam och berättandet är inte lika invecklat som det brukar vara hos Ritchie. Det hela är ganska rakt - som om stilen anpassats för den amerikanska PG-13-åldersgränsen.
Dessutom är filmen förvånansvärt allvarlig. Trailern gav sken av en spionkomedi, men så är inte fallet. Här finns vissa komiska inslag, men som helhet är det här en ganska seriös spionhistoria.
Guy Ritchie har ansträngt sig till det yttersta för att göra en elegant film, och detta har han verkligen lyckats med. THE MAN FROM U.N.C.L.E. är en exceptionellt elegant film. Flott filmfoto, flott klippning, flotta miljöer. Tankarna går till ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN från 1968. Detta ska inte ses som beröm. Denna Steve McQueen-film är nämligen, sin elegans till trots, väldigt tråkig.
Ritchies film lyfter aldrig - och på sätt och vis står den och faller med sina stjärnor. Dessa saknar Vaughns och McCallums charm och utstrålning. Henry Cavill, som är alldeles för lik prins Carl Philip, och som alltså ska föreställa amerikan, känns väldigt brittisk. Armie Hammer har ett endaansiktsuttryck, men ibland är han lite lik Robert Vaughn - varför fick inte han spela Solo? Och snälla, kan någon förklara Alicia Vikanders storhet? Varför får hon alla dessa Hollywoodroller? Visst, hon är onekligen söt - men oj, vad tradig hon är.
Ett par inslag tycker jag mig känna igen från TV-serien. Småsaker här och var. Som i början, när Solo ligger i baksätet på en bil under en biljakt; Gaby kör. Detta gjorde Solo i pilotavsnittet till TV-serien. Fast originalscenen slutade med att Solo höll fram ett cigarettpaket mot kvinnan och sa "My name is Napoleon Solo - I suppose filters will do!". I den nya version röker förstås ingen - trots att det är 1963, en tid då alla rökte.
Ritchies film innehåller några inspirerade scener som är riktigt bra - men det räcker inte, Det hela är en rätt sömnig anrättning. Hugh Grant är kul i en mindre roll som agentchef. Först i filmens allra sista scen förses agenterna med kodnamnet U.N.C.L.E.
Jag satt filmen igenom och väntade på Jerry Goldsmiths svängiga ledmotiv. Enligt eftertexterna ska det ha förekommit i Hugo Montenegros tolkning, men jag hörde det inte. Daniel Pembertons musik är inte dålig, men det är lite för mycket tvärflöjt och alldeles för lite bongos, och det känns inte som MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. På soundtracket ligger även diverse spår av Ennio Morricone och andra italienare. Utmärkta låtar, men här är de lite malplacerade.
I år väller det ut spionfilmer. KINGSMAN: THE SECRET SERVICE, SPY, MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION och kommande Bondrafflet SPECTRE. Tyvärr är THE MAN FROM U.N.C.L.E. den hittills sämsta, vilken är synd. Filmen saknar mycket av det som gjorde TV-serien så häftig. Leta gärna upp- och se serien om ni inte gjort det!
Och förvänta er ingen uppföljare till Guy Ritchies film.








(Biopremiär 14/8)

-->

tisdag 11 augusti 2015

Serier: Linda och Valentin: Rymdstigar

LINDA OCH VALENTIN: RYMDSTIGAR
av Pierre Christin och Jean-Claude Mèzières
Cobolt
Liksom fallet var med Franquins "Svarta idéer", vann jag i början av 1980-talet den danska utgåvan av "Rymdstigar" - "Ad rummets veje" - i en tävling i det danska fanzinet Fat Comic. Jag har inte läst albumet sedan dess.
Pilote hette en legendarisk, fransk serietidning i vilken flera av de mest kända och populära fransk-belgiska serierna gick som följetong. 1969 kom man på att man även skulle ge ut pocketböcker med korta, specialproducerade serieavsnitt - pocketserien döptes still Super Pocket Pilote. När jag var barn hittade- och köpte jag begagnade exemplar av de kortlivade, svenska pocketserierna Champion-pocket och Jetserien; dessa innehöll antagligen serier från Super Pocket Pilote - eller möjligen från någon fransk konkurrent.
Linda och Valentin var en av de serier som gjordes för Super Pocket Pilote. Pierre Christin och Jean-Claude Mézières spikade ihop sju avsnitt mellan 1969 och 1970 - men när förlaget Dargaud senare släppte dem samlade i ett album, saknades två episoder - dessa saknades även i den första, danska upplagan; den jag vann. Ingen verkar veta varför dessa två episoder ströks - men i denna nya, flotta, inbundna utgåva finns de med. Det handlar om den första episoden; "Den store samlaren", och den sista; "Lustiga prover". En annan märklig detalj är att episoderna inte återges i kronologisk ordning, utan huller om buller. Så ser det ut i den franska utgåvan och även i den svenska. Det är möjligt att det är Christin och Mézières som tycker att denna ordning fungerar bättre - men det vet jag inte säkert.
Det här ser bekant ut, men jag vet inte vad det är jag associerar till (mer än ALIEN).
Dessa sju korta (sexton sidor per episod) berättelser utspelar sig mellan albumen "Det stigande vattnets stad" och "Stjärnlös värld" i den ordinarie albumserien. Linda figurerar bara som bifigur och endast i två av episoderna; här är det Valentin som är huvudperson. "Rymdstigar" är ett lättläst och underhållande album. Historierna är ganska bagatellartade, men i flera fall riktigt roliga och ibland fascinerande. Som vanligt när det gäller Linda och Valentin finns här inslag som får mig att tänka på andra science fiction-berättelser, främst filmer - och som vanligt var Christin och Mézières först.
En detalj jag tänker på; en detalj jag ofta tänker på när det gäller science fiction, och som jag reagerade på även som barn, är att varje planet är som ett rum. Jorden har skiftande natur, klimat, olika folkslag, olika varelser - men i de flesta science fiction-berättelser verkar varje ny planet bara ha en miljö, ett folkslag och en härskare. Så även i "Rymdstigar". Här verkar dessutom planeterna vara väldigt små; snarare små månar. Påfallande ofta funkar det att traska runt utan rymddräkt på dem, och alla verkar ha gemensamt språk.
Mézières är fantastisk på att skapa rymdvarelser och "Rymdstigar" innehåller flera kreativa varianter. Mest bisarr är en figur som heter Tsirillitis.
Om man granskar sidorna i albumet lite närmare, ser man att Mézières har breddat dem - man ser skarvarna där han har ritat till grejor. Sidorna var ursprungligen smalare. Serien om Blueberrys ungdom gick också i Super Pocket Pilote och även i den serien breddade Jean Giraud sidorna innan episoderna samlades i album. Jag minns att en del besserwissrar klagade på detta. I den danska Jonah Hex-tidningen publicerades Blueberrys ungdom i originalskick - och i svartvitt. Det ska ha sett mycket bättre ut, eftersom sidlayouten påstods halta när sidorna breddades. Jag vet inte om så är fallet, jag har inte haft möjlighet att jämföra. Vad gäller sidlayouten i "Rymdstigar" har jag inga anmärkningar. Jag tycker inte att det ser konstigt ut. Fast det är klart - varför inte bara publicera samlingen i ett smalare format?
En sida före och efter justering av formatet.
Färgläggningen är förstås anpassad efter detta breddade format. Björn Wahlberg står för den svenska översättningen. Wahlberg har i innehållsförteckningen angett den ursprungliga publiceringen, så att man kan läsa episoderna i "rätt" ordning (fel ordning enligt upphovsmännen?), om man så vill.



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx