fredag 31 juli 2015

Serier: Munch

MUNCH
av Steffen Kverneland
Placebo Press
"Munch" är norrmannen Steffen Kvernelands andra album på svenska och det första jag har läst. Denna inbundna lunta på närmare 280 sidor i färg tog sju år att göra - och det ser ut som ett album som tagit sju år. Ni vet ju hur det brukar vara: varje år kommer det drivor av tjocka, svenska serieromaner; böcker på flera hundra sidor, som man inte verkar ha lagt ner ens en månad eller två på att färdigställa. Då känns det extra trevligt med ambitiösa serieskapare som Steffen Kverneland - även om sju år förstås är att ta i.
Innan jag läste den här boken, visste jag i princip ingenting om Edvard Munch. Rent allmänt vet jag inte speciellt mycket om konsthistoriens mest kända konstnärer - med undantag för Picasso och ytterligare ett par, har jag nöjt mig med att titta på verken. När det gäller Munch är jag heller inte särdeles bekant med majoriteten av hans verk. "Skriet", "Madonna" och några till. Jag har aldrig gått vidare, jag har nog aldrig varit på en Munchutställning.
"Munch" inleds med att Steffen Kverneland själv och hans kompis Lars Fiske besöker Munchmuseet i Oslo. Där får Kverneland idén till denna bok och säger att alla text, all dialog, ska vara autentiska citat från Munch själv och människor som kände Munch. Boken avslutas med två tättskrivna sidor med källor - så jag antar att Kverneland faktiskt lyckades med detta mål.
"Munch" är egentligen en bok som inte borde fungera. En skildring av en konstnärs liv. Ren fakta. Autentiska citat. Jag har läst - eller försökt läsa - en del seriebiografer under årens lopp, och majoriteten av dessa är torra, trista, och fungerar inte alls i serieform. Mot alla odds fungerar Kvernelands bok - ja, mer än så. "Munch" är inte bara ett bra seriealbum - det här är ett utomordentligt seriealbum. Det här är en bok som placerar Steffen Kverneland bland de främsta serieskaparna just nu.
Den besynnerliga dialogen mellan Kverneland och Fiske.
Det hela inleds en bit in i Edvard Munchs liv och karriär; med åren i Berlin på 1890-talet. Kanske för att detta är den mest händelserika och roliga perioden, Kverneland ägnar närmare halva boken åt denna tid. Munch umgås med andra mer eller mindre kända konstnärer, författare, poeter, och färgstarka personligheter. Det målas, det dricks sprit, det dricks ännu mer sprit, personerna intrigerar, några blir galna, de flyttar in i- och ut ur små rum, det målas ännu mer - och det dricks ytterligare mängder sprit. August Strindberg spelar en stor roll i Munchs liv under den här tiden och Kverneland ger Strindberg stort utrymme. Kverneland verkar älska att rita Strindberg, så pass att vår svenske nationalskald tenderar att överskugga huvudpersonen, det vill säga Munch.
Strindberg gör vad Strindberg gör bäst.
Därefter hoppar Kverneland tillbaka i tiden och skildrar Munchs familj, uppväxt, och tiden i konstskola. Mot slutet får vi se hur "Skriet", den mest berömda målningen, kommer till. De sista decennierna i Munchs liv - han dog 1944 - avhandlas på ganska få sidor.
Vad som gör att "Munch" inte upplevs som torr och tråkig, är det faktum att Steffen Kverneland berättar virtuost och avancerat. Han fläskar på. De olika epokerna i Munchs liv går i olika färgskalor. Kverneland skildrar drömmar, verklighet och fantasi flyter ihop och leder till de tavlor Munch målar. Det är rasande skickligt gjort. Om en mindre van serieläsare kan ta till sig det här vet jag inte, men nu lär det förstås främst vara folk som gillar konst och serier som köper eller lånar och läser den här boken.
Har jag inga invändningar? Jodå, några stycken. Det blir lite väl mycket namedropping. Jag hade svårt att hålla isär alla medverkande och berättare. Vem berättar nu? Vem var det nu igen? Men det var nog svårt att undvika. Vad jag har svårare för, är de sekvenser där Kverneland och Fiske dyker upp och kommenterar och diskuterar. Jag vet inte hur den norska dialogen ser ut här; om den är skriven på dialekt, men översättaren Jonas Rasmussen har försett de två kumpanerna med en jargong som får dem att framstå som två alkisar som hänger utanför Nordstan. Det känns väldigt konstigt och irriterar. Minns hur man i den nya översättningen av Modesty Blaise i Agent X9 försökte tolka Willie Garvins cockney till svenska - med resultatet att han pratade som Åsa-Nisse. Det går helt enkelt inte att översätta utländska dialekter till svenska! Nåja - det handlar inte om alltför många sidor, så jag ska inte hänga upp mig på det.
Sist i boken får vi se hur en av seriesidorna kom till. Det gläder mig att Steffen Kverneland av allt att döma arbetar enligt gammal, fin serietradition. Oldschool. Blyertsskiss, tusch, färg. Det hade varit roligt om vi även fått en rad av Munchs verk återgivna som extramaterial, så att man kan jämföra med Kvernelands tolkningar, men man kan inte få allt.
Som helhet är "Munch" ett mästerligt seriealbum. Visst har jag nu fått veta mer om Edvard Munch - men framför allt har jag fått en stor serieupplevelse!

-->

Bio: Den stora nötkuppen

Bilder copyright (c) Lucky Dogs
De animerade familjefilmerna i 3D fortsätter att välla in på biodukarna, och ofta känns konkurrenterna till giganter som Pixar alltmer krystade. DEN STORA NÖTKUPPEN är en habil, men ganska överflödig film - och jag satt hela tiden och kände att det var något udda med filmen, något jag inte kunde sätta fingret på. När eftertexterna rullade konstaterade jag att det handlar om en amerikansk-kanadensisk-koreansk samproduktion. Kanske är det detta faktum som spelar in, jag vet inte.
Kanadensaren Peter Lepeniotis har regisserat denna kuppfilm med drag av Piff & Puffs julgransupptåg med Pluto. Det verkar vara 1940-tal och djuren i en park behöver mat, det vill säga nötter, för att klara vintern. Ekorren Charlie och hans råttkompis är utstötta, och får inte bo med de andra. Både Charlie och djuren i parken kommer på att de ska knycka nötter från ett jordnötsstånd inne i stan. Det visar sig att det är skurkar som har ståndet, dessa har även skaffat en nötbutik som ligger mittemot en bank. Tanken är förstås att skurkarna ska råna banken. Ekorrarna upptäcker butiken och tycker förstås att den är rena paradiset. Medan skurkarna planerar kuppen mot banken, planerar djuren en kupp mot nötbutiken.
Animationstekniskt är DEN STORA NÖTKUPPEN rätt okej. Figurdesignen är bättre än den i till exempel ICE AGE- och MADAGASKAR-filmerna. Men Lepeniotis film är inte speciellt rolig. Den gör sitt bästa för att efterlikna de mer namnkunniga filmerna, men skämt och händelser brister lite i tajming, och även om det händer saker hela tiden, tycker jag att det blir rätt tråkigt. Visst, nu är ju jag vuxen, och små barn gillar kanske det här. Vad vet jag. Fast jag har svårt att tänka mig att ungar vill ha DEN STORA NÖTKUPPEN-leksaker, om det nu finns sådana.
Den roligaste figuren i ICE AGE-filmerna är ekorren. Jag hade hellre sett en långfilm om honom, en den här filmen. Eller en film om Piff & Puff.
Under eftertexterna till DEN STORA NÖTKUPPEN dyker Psy upp i animerad version och framför "Gangnam Style". Filmens figurer är med och dansar.
Det känns väl sådär.








(Biopremiär 31/7)

-->

torsdag 30 juli 2015

Bio: Jordens salt - en film om Sebastião Salgado

Foton copyright (c) Sebastião Salgado
När det handlar om dokumentärfilmer händer det ibland att innehållet är bättre än själva filmen. Wim Wenders' och Juliano Ribeiro Salgados film JORDENS SALT handlar om den sistnämndes far; den brasilianske fotografen Sebastião Salgado. Salgado är tydligen världsberömd, men jag har aldrig hört talas om honom - vilket säger mer om mig och mitt intresse för fotografer, än om Salgado.
Filmen inleds med att ett flygplan landar i en djungel och Sebastião Salgado kliver ur och möter ett djungelfolk med föredömligt ståtliga penisfodral. Tyvärr får vi sedan inte se mer av detta folk. Wenders berättar om Salgados liv och karriär. Fotografen har spenderat större delen av sitt liv med att resa Jorden runt, så pass mycket att han sällan träffade sin familj, och först nu har sonen fått följa med ut på äventyren.
Merparten av filmen består av svartvita stillbilder - det är sådana Salgado tar. Första halvan av filmen blir det mest bilder på människor; olika folkslag. Halvvägs in bränner det till när Salgado dokumenterar krig och krigens offer. Vi får se skakande bilder på lik och lidande. Det är inte undra på att Salgado därefter började ägna sig åt att ta magnifika djurbilder istället, samt att återskapa Sydamerikas djungler. Filmen avslutas med att Salgado hälsar på den mystiska zo'éstammen, ett djungelfolk som ansågs vara en myt fram till slutet av 1980-talet.
Problemet med JORDENS SALT är att jag hellre hade sett på Salgados bilder på väggarna i ett galleri, eller i en bok med utförliga texter. Och jag blir mer nyfiken på infödingsstammarna - jag hade hellre sett en långfilm om Salgados möten med dessa. Vilka är det? Vad gör de hela dagarna? Vad pratar de om? Vad vet de om omvärlden? Varför har männen i zo'éstammen lösskägg av trä (eller ben?) inspikade i underläppen?
Wim Wenders berättar på engelska med sövande röst. Salgado berättar på franska. Den lågmälda stämningsmusiken är sövande. Juliano Ribiero Salgados svartvita filmfoto går i samma stil som hans fars fotografier - men några scener i färg är fula och ser ut att vara filmade med mobilkamera, vilket är märkligt.
För att återknyta till inledningen: innehållet är intressant, men utförandet är inget vidare. När Wenders själv pratade märkte jag att mina tankar började driva iväg åt annat håll. Framför allt tänkte jag på italienska efter katastrofen-filmer. Jag vet därför inte riktigt hur jag ska betygsätta det här - så jag sätter en generisk trea.







(Biopremiär 31/7)

-->

Bio: Mission: Impossible - Rogue Nation

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
Rogue Nation. Vad betyder det? lär många svenskar undra. Rogue, det är ju hon i X-Men. "Skurkstat" står det i de svenska undertexterna. I vilket fall - detta är alltså undertiteln på den nya MISSION: IMPOSSIBLE-filmen, en serie som startade ganska visset 1996, men som ständigt blivit bättre, med 2012 års MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL som topp.
De fem filmerna i serien har alla olika regissörer. Den här gången är det Christopher McQuarrie (JACK REACHER) som regisserat och skrivit manus, och han gör sitt bästa för att överträffa GHOST PROTOCOL. Om han lyckas? Njä, det vet jag inte. Det är nog ganska dött lopp - men ROGUE NATION har en fördel jag ska återkomma till.
I slutet av förra filmen nämndes brottsorganisationen The Syndicate; TV-serien MISSION: IMPOSSIBLEs motsvarighet till Spectre, som James Bond slåss mot (och som fått ge namn åt årets Bondfilm). The Syndicate är skurkarna i ROGUE NATION. Organisationen består av före detta agenter från hela världen och de tänker utplåna Impossible Mission Force - självklart på så komplicerade sätt som möjligt. Samtidigt har CIA stängt ner IMF med motiveringen att de är för farliga och går för långt.
Efter att Ethan Hunt (Tom Cruise) fått sitt uppdrag via en vinylskiva, blir han omedelbart tillfångatagen. Femme fatalen Ilsa Faust (svenska Rebecca Ferguson), den grymme Janik "Benknäckaren" Vinter (svenske Jens Hultén) och några hejdukar ska tortera Hunt - när den mystiska Ilsa plötsligt hjälper Hunt att fly. Ilsa försvinner, men dyker upp igen i Wien, där hon ska lönnmörda Österrikes förbundskansler. Men hon hjälper Hunt igen. Ilsa Faust verkar byta sida hela tiden och ingen vet riktigt vem hon är.
The Syndicate leds av en råttliknande man som heter Lane (Sean Harris) och som talar med märklig röst. Han och hans mannar letar ständigt efter IMF-teamet, men även CIA, anförda av Alec Baldwin, är på jakt efter Hunt.
"Lukta på den och smaka på den!" som vi sa på 70-talet.
Det finns egentligen inte så mycket att säga om handlingen, den känns nästan sekundär - vilket i det här fallet inte gör något. Ser man en film som MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION är det toppraffel man är ute efter, och toppraffel är just vad den här filmen levererar. Den omskrivna scenen där Tom Cruise hänger utanpå ett flygplan inleder filmen och är ganska kort. Inledningen följs av åtskilliga inspirerade actionscener - i Wien drabbar Hunt samman med en motståndare inne på operan, under pågående föreställning; de far runt ovanför scenen i vad som känns som en Jacke Chan-tolkning av GALAKVÄLL PÅ OPERAN. Hunt måste hålla andan på botten av en bassäng i vilken långa metallarmar roterar. En motorcykeljakt är så vansinnigt skickligt filmad att man faktiskt nästan tappar ändan; den är bättre än FAST & FURIOUS-filmerna.
Lika hisnande som när Ethan Hunt klättrade på Burj Khalifa i GHOST PROTOCOL blir det aldrig - men istället får vi Rebecca Ferguson, bosatt i Simrishamn. Jag har inte sett TV-serien WHITE QUEEN, som hon Golden Globe-nominerats för, och jag minns henne inte från HERCULES och den vissna VI, men tösen är fullkomligt strålande som Ilsa Faust. Jag läser att hon var det andra valet till rollen - men det känns som att Ilsa är specialskriven för Ferguson. Ilsa heter ju Ingrid Bergmans rollfigur i CASABLANCA, delar av ROGUE NATION utspelar sig i just Casablanca, och: Rebecca Ferguson är lite lik Ingrid Bergman. En sexigare och tuffare Ingrid Bergman. Ferguson övertygar nämligen i sina många actionscener. Ja, faktum är att hon fullkomligt överskuggar stackars Tom Cruise. Ilsa Faust är betydligt coolare och tuffare! Ferguson lär säkert erbjudas fler actionroller. Jag läste att Quentin Tarantino vill se Eva Green som Modesty Blaise. Ett dåligt val; Green ser ond ut. Ta Rebecca Ferguson!
Vad som däremot inte funkar alls är när Ferguson och Jens Hultén under tortyrscenen i början och i en scen mot slutet pratar svenska med varandra. Ja, jösses. Det är bara att konstatera att typiska, amerikanska tough guy-repliker låter fullkomligt idiotiska på svenska. "Nu ska vi se vad du är gjord av ..." fick mig att skratta. Plötsligt kändes filmen som en extremt påkostad Beckfilm. Vi ska vara väldigt, väldigt glada för att vuxenfilm inte dubbas i Sverige.
Jag får väl också klämma in att det känns lite konstigt att se Tom Cruise, efter att ha sett honom i den där uppmärksammade scientologidokumentären - karln är ju uppenbarligen galen. Men - han är trots allt en rätt duktig skådis och Ethan Hunt är en sympatisk hjälte.
Även Ving Rhames och Simon Pegg återkommer från de tidigare filmerna. Datageniet Benji, som Pegg spelar, är filmernas komiska inslag och en kille som aldrig någonsin skulle anställas som agent i verkliga livet.
MISSION: IMPOSSIBLE - ROGUE NATION är två timmar och elva minuter, och förstås för lång, men skamlöst underhållande tjoflöjtaction. Nu när Bondfilmerna har blivit allvarliga, är det Ethan Hunt och hans gäng som står för glimten i ögat, gimmickar och sanslösa stunts till ett medryckande ledmotiv.
    







(Biopremiär 31/7)

-->

tisdag 28 juli 2015

Bio: Kvinnan i guld

Foton copyright (c) Scanbox
Förra året hade filmen THE MONUMENTS MEN premiär; en trevlig film som fick märkligt ljum kritik. Filmen handlade om den konst som nazisterna stal under kriget - och nu kommer det ytterligare en film på samma tema.
Kvinnan i guld som titeln på Simon Curtis' (MY WEEK WITH MARILYN) film åsyftar, är porträttet "Adele" av Gustaf Klimt. Adele Bloch-Bauer (Antje Traue) var moster till Maria Altmann (Helen Mirren), som flydde Wien och nazisterna, för att hamna i Los Angeles. När filmen börjar är det 1998 och den unge advokaten Randy Schönberg (Ryan Reynolds) besöker Maria - jag satt hela filmen igenom och undrade vilken relation Randy hade till Maria; jag trodde de var släkt eller gamla vänner, men så verkar inte vara fallet. I vilket fall:
Tavlan "Adele" hängde hemma hos den judiska familjen Altmann i Wien, men den beslagtogs av nazisterna. Den hamnade på ett flott galleri i Wien, där den sedan hängde tills Maria Altmann kom på att hon ville ha den tillbaka. Tavlan tillhör egentligen hennes familj och det är trots allt hennes moster på tavlan. Randy låter sig övertalas och tillsammans med Maria åker han till Österrike. Fallet blir förstås ganska komplicerat, eftersom galleriet självklart inte vill släppa ifrån sig tavlan eller att den ens lämnar dess hemland. Randy ser då till att stämma Österrike!
Hur det går kommer inte som någon överraskning - man hade ju knappast gjort film på den här storyn om Randy och Maria misslyckades. Dessutom känner kanske en del till att tavlan numera hänger i Los Angeles. Vägen fram till detta förutsägbara slut är aningen ojämn.
Stora delar av filmen; närmare hälften, utspelar sig i Wien på 1920-talet och under andra världskriget, och är på tyska. Dessa scener är betydligt bättre och mer intressanta än Randys och Marias flängande mellan olika personer och rättegångar. Ryan Reynolds och främst Helen Mirren gör bra ifrån sig, men Mirrens rollfigur är lite konstig; jag tycker att Maria Altmann framstår som en lite osympatisk och hagalen kärring. Tavlan må vara stulen, men den hängde ju redan på ett fint galleri där den fick uppskattning - 1998 sköttes galleriet knappast av nazister. Jag förstod aldrig riktigt varför Maria tvunget vill ha den tillbaka 50 år senare. Visst, det görs högtravande försök att förklara detta - men som sagt: den hängde bra där den hängde.
Katie Holmes gör en rätt menlös roll som Randys gravida fru. Charles Dance och Jonathan Pryce dyker upp i småroller - och båda spelar amerikaner. Randys avslutande anförande i rätten är fint och tjusigt och korrekt på alla sätt, medan stråkarna filar på. En del repliker, i synnerhet Marias, är lite platta och teatrala. Jag skrattade när Marias österrikiske far, som dittills bara pratat tyska, i sin sista scen säger "From now on we shall speak the language of your future!" till sin dotter, som i scenen därpå tillsammans med sin make (Max Irons) dribblar bort några nazister på stan och äntrar ett flygplan till frihetens land - där "Adele" förstås också måste hänga.
KVINNAN I GULD är lite allt möjligt. Lite bra. Lite intressant. Lite rolig. Lite tråkig. Den oerhört tjusiga Antje Traue är den största behållningen.





(Biopremiär 31/7)

-->

torsdag 23 juli 2015

Bio: Paper Towns

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
PAPER TOWNS bygger på ungdomsromanen "Pappersstäder" av John Green - om boken, som kom förra året, nu har en svensk titel, varför har man inte brytt sig om att översätta filmtiteln? John Green, det är mannen bakom boken som blev snyftaren FÖRR ELLER SENARE EXPLODERAR JAG, och därmed står det klart att jag befinner mig så långt från målgruppen man kan komma.
18-årige Quentin (Nat Wolff) har bott granne med den mystiska och äventyrliga Margo (Cara Delevingne) sedan han var barn. De brukade ofta leka, men gled sedan ifrån varandra. Margo blev skolans coolaste tjej och Quentin, som alltid varit hemligt förälskad i henne, beundrade henne på avstånd.
En dag är Margo försvunnen. Hon har rymt hemifrån. Men Quentin råkar hitta en ledtråd till var hon befinner sig - denna ledtråd leder till ytterligare en, och sedan ännu den. Tillsammans med sina två bästa polare och en tjej den ene polaren är hemligt kär i, försöker Quentin lokalisera Margo, ett sökande som leder till en roadtrip och berättelsen förvandlas till en coming of age-historia, där resan är målet.
STAND BY ME författad av Enid Blyton. Ungefär. Fast STAND BY ME är betydligt bättre. PAPER TOWNS, som regisserats av Jake Schreier, innehåller ett par roliga scener, framför allt när en kille kissar i två tomma ölburkar i bilen och sedan spiller ut innehållet över sin kompis, men som helhet är det här inget speciellt - åtminstone inte för mig. Det är möjligt att jag skulle tycka den är lite fräck om jag vore trettio år yngre, men det är tveksamt.
Margo är egentligen inte speciellt sympatisk. I början av filmen hämnas hon på kompisar hon tycker är dumma, och det hon - med hjälp av Quentin - hittar på är mer elakt än kul; det är oklart om kompisarna förtjänar behandlingen. Dessutom utspelar filmen sig i ett sådant där Amerika där alla bor i stora hus i fina områden, alla tonåringar har egna bilar, och alla har väldigt, väldigt gott om fickpengar. Det är bland annat sådant där som skiljer många moderna, amerikanska ungdomsskildringar från till exempel Stephen Kings berättelser. Det är lättare att relatera till Kings amerikanska medelklassvärld och dess gestalter.
Jag ser framför mig hur horder av tonårstjejer sitter i biosalongerna och kiknar av skratt åt upptågen i PAPER TOWNS. Själv fick jag lust att se om STAND BY ME.
Papperstäder är fiktiva städer kartritare hittar på och stoppar in på sina kartor för att kunna avslöja eventuella piratkopierade kartor.








(Biopremiär 24/7)

-->

onsdag 22 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Robert Broberg

De ibland inte alltför gamla svenska artister och underhållare som liksom alltid funnits där, trillar ifrån en efter en. Det senaste året har både Magnus och Brasse gått bort. Dessa två jobbade ofta med Lasse Hallström, och på 1970-talet regisserade Hallström ett program med Robert Broberg. Nu har som bekant även Robert Broberg dött, 75 år gammal.
För fem år sedan skrev jag en text om Fantomen i olika länder. Denna text inledde jag med att berätta om när jag och en kompis spelade Robert Brobergs låt "Fantomen" från 1966. Då var det första gången jag hörde den låten. Jag har nämligen ingen större relation till Robert Brobergs 60-tal.
När Robert Broberg 1983 gjorde något slags comeback med "Upp igen" på scen och skiva, tyckte jag att han var fantastiskt rolig. Jag minns att många i mina föräldrars generation - det vill säga Brobergs egen generation - avfärdade Robert Broberg som "knäpp" och "galen", ibland i betydelsen "barnslig" och "fånig", men vissa antydde att han var galen på riktigt. Fast jag tyckte att Robert Broberg och de låtar han gjorde på 80-talet var fantastiskt roliga. På 80-talet tog Broberg dessutom över som programledare för TV-programmet VIDEOGRATTIS, vilket innebar att han under en period dök upp på TV varje vecka. Han var konstant sprudlande glad i rutan - men nog kände jag att det fanns ett uppdämt mörker bakom fasaden. Allt stod inte rätt till. Vilket det inte gjorde.
Men sedan fick jag nog. Jag tröttnade på Robert Broberg och tyckte att han blev alltmer påfrestande. Vitsandet blev för konstruerat, maniskt, överdrivet. Han sommarpratade i radio i början av 90-talet och jag minns att min farsa suckade och sa "Vaffan, han hittar ju bara på!". Broberg fabulerade på ett inte vidare lyckat sätt om hur olika berömda konstnärer träffades och målade i Provence - eller hur det nu var. Sommarprogrammet liknade innehållet i Brobergs bok "Mitt galleri finns det inga galler i", som jag av någon anledning gett i julklapp till farsan (uppenbarligen läste han aldrig boken). Därefter lade jag ner Robert Broberg. Jag såg inte hans hyllade shower från 90-talet, jag lyssnade inte på hans nya skivor, jag glömde mer eller mindre bort honom - och nu är han död.
Jag är inte helt säker, men jag vill minnas att min bildlärare Gunnar på gymnasiet gick på Konstfack tillsammans med Robert Broberg, jag har för mig att Gunnar sa att Broberg bara ville spela skiffle. Det var ju som skiffleartist han inledde sin karriär, innan han på 60-talet slog igenom i HYLANDS HÖRNA på TV. Decenniet fylldes sedan av en rad svensktoppshits, vilka jag ibland kan komma på mig med att gnola. Hemma hos min moster fanns en LP från 1970 med musiken från barnprogrammet THE PLING & PLONG SHOW - men jag vet inte om jag faktiskt har sett programmet. Det finns på Öppet arkiv om man vill kolla in det.
Den period på 1970-talet då Robert Broberg bytte namn till Zero för att återuppfinna sig själv vet jag egentligen inget om. Jag tror inte att jag hört någon av skivorna. Även om jag alltså gillade karln på 80-talet, brydde jag mig inte om att gå tillbaka och köpa gamla skivor. Så intresserad var jag inte.
De populära sångerna från 60-talet gick dock inte att undvika - och dessa kommer att leva kvar för alltid.
ROBERT BROBERG
1940 - 2015
R.I.P.

-->

tisdag 21 juli 2015

Bio: Ant-Man

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Förra året recenserade jag den danska superhjältefilmen ANTBOY, som bygger på en rad barnböcker. Filmen visades på BUFF och jag skrev att den inte ska förväxlas med Marvel Comics-hjälten Ant-Man. Man kan ju dessutom undra vad Marvel tycker om den danske hjälten.
Jag har inte läst Antboyböckerna - men jag kan inte heller påstå att jag läst speciellt mycket om Marvels seriefigur. Han dök upp ibland i tidningar jag läste, men jag har ingen relation till honom. Ant-Man figurerade första gången redan 1962, men den minihjälte jag läste om när jag var barn, var Atom, en hjälte från DC Comics som skapades 1940. Jag tyckte alltid att Atom var lite fånig - jag förstod inte hur en kille liten som en mygga kunde slå knock-out på bovarna (men vem kan väl glömma avsnittet där Läderlappen dör och Atom kryper in i hans kropp via örat och återupplivar honom?). Ant-Man lider förstås av samma problem - men det är lätt att ha överseende med.
BRING IT ON-regissören Peyton Reeds ANT-MAN har fått väldigt bra kritik i Amerika, där den även går bra på biograferna. Det är lätt att förstå varför. Det här är nämligen en väldigt lättsam actionkomedi och man har valt att sätta den sympatiske komediaktören Paul Rudd i huvudrollen, vilket gör att filmen hamnar i samma liga som GUARDIANS OF THE GALAXY och till viss del IRON MAN.
Rudd spelar tjuven Scott Lang, som suttit i fängelse och som nu försöker leva ett hederligt liv. Michael Douglas gör dr Hank Pym, som har ögonen på Scott - Pym tror att Scott är den perfekte mannen för ett topphemligt projekt. En gång i tiden var Pym Ant-Man, men figurens existens var hemlig, han avfärdades som ett rykte. Nu har företaget Pym byggde upp tagits över av den onde Darren Cross (Corey Stoll). Cross försöker ta vid där Pym slutade, han har skapat stridsdräkten Yellowjacket, men har problem med att krympa människor.
Dr Pym har behållit sin gamla Ant-Man-dräkt och manipulerar Scott till att inte bara stjäla den, utan även prova den. Scott krymps till en myras storlek, hans styrka multipliceras med 50, och han råkar illa ut i sitt hem: han håller på att dränkas i badkaret, han sugs upp i en dammsugare, och han blir nästan uppäten av en mus, innan han återfår normal storlek. Pym ger sig till känna och låter sin tuffa dotter Hope (Evangeline Lilly) träna upp Scott, så att han kan stoppa Cross' illasinnade planer. Till sin hjälp har Scott sin myrkompis Ant-thony.
Filmer om människor som krymper är ofta ett vinnande koncept. I SKRÄCKENS KLOR (1957), DEN FANTASTISKA RESAN (1966), HJÄLP, JAG KRYMPER! (1981), 24-TIMMARSJAKTEN (1987) och ÄLSKLING, JAG KRYMPTE BARNEN (1989) är genrens mest kända titlar. De här är - vad jag minns - roliga och underhållande filmer, och den beskrivningen gäller även ANT-MAN. Jag har länge efterlyst lite mer lättsamma superhjältefilmer. Förvisso har jag inget emot mörka och tuffa hjältar som Batman, Daredevil och Punisher, men det blir lite fånigt när precis allting ska vara "vuxet" - det vill säga mörkt, dystert, våldsamt och "realistiskt". Det handlar trots allt om killar i trikåer och en genre ursprungligen riktad till barn. ANT-MAN är precis vad jag efterlyst. Det här är förvisso ingen barnfilm, men det är ett frejdigt tjoflöjtäventyr som även lär tilltala de som inte gillar superhjältar.
Filmens handling är inte speciellt komplicerad (till skillnad från en del andra Marvelfilmer), händelserna är fantasifulla, upptågen är roliga, rollfigurerna är bra - bland övriga medverkande ser vi till exempel Michael Peña som Scotts lustige kompis. Anthony Mackie ses som Falcon, den absolut tråkigaste i The Avengers; han är tråkigare än Hawkeye. Stan Lee dyker upp som bartender. I en prolog som utspelar sig 1989 har man med hjälp av digitalt trolleri gjort Michael Douglas 25 år yngre. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man hela två epiloger, den första efter ett par minuter, den andra när eftertexterna rullat färdigt.
ANT-MAN är betydligt bättre än AVENGERS: AGE OF ULTRON, och eftersom jag inte har några större förväntningar på den kommande FANTASTIC FOUR, tror jag nog att ANT-MAN är inte bara årets bästa Marvelfilm, utan även årets bästa superhjältefilm.
Det blossar förresten ibland upp en del diskussioner om superhjältefilmer. Vissa påstår att det görs alldeles för många superhjältefilmer och att de urholkar branschen - eller vad det nu är de säger. Men jag förstår inte riktigt resonemanget. Det här är en genre som funnits sedan 1930-talet, men det är först nu man kan göra övertygande och framgångsrika filmer i genren. Dessutom släpps det förhållandevis få superhjältefilmer på ett år. Visst dominerar de publikmässigt, men det är ju inte ens tio filmer på ett år, på sin höjd är det fem. Det är aldrig någon som klagar på att det görs för många dramer eller komedier. Jo, förresten. Jag klagar på att det görs för många svenska dramer ingen vill se.
Vore jag tio år hade jag älskat bioutbudet av idag. Nu kan man nämligen se sådant jag ville se när jag var barn, men som då inte fanns. På 70-talet fick jag hålla tillgodo med Johnny Weissmüller.
För övrigt har Evangeline Lilly en väldigt spetsig näsa.








(Biopremiär 22/7)

-->

måndag 20 juli 2015

DVD/Blu-ray: The Marine 4: Moving Target

THE MARINE 4: MOVING TARGET (Twentieth Century Fox)
THE MARINE 4. Fyra? Finns det verkligen så många filmer i den här serien? Förvisso råder det extrem brist på traditionella actionfilmer nuförtiden, men vilka är det som efterfrågar THE MARINE-filmer?
Den första THE MARINE kom 2006. Förvisso släpptes den direkt på DVD i Sverige, men det var en bioproduktion och bjöd på hyfsad action, och i huvudrollen sågs den charmbefriade wrestlern John Cena som marinkårssoldaten John Triton. Uppföljaren THE MARINE 2 kom 2010, den här gången var det en billigare direkt-på-DVD-produktion. Jag minns ingenting av den. Hjälten hette Joe Linwood och spelades av wrestlern Ted DiBiase. Denna följdes upp 2013 med THE MARINE 3: THE HOMEFRONT. Nu hette hjälten Jake Carter och spelades av wrestlern Mike "The Miz" Mizanin. Det enda jag minns är att stora delar utspelar sig på en gammal båt.
Minsann om inte The Miz är tillbaka som Jake Carter i THE MARINE 4: MOVING TARGET. Jag såg den här alldeles nyligen - och jag har redan svårt att komma ihåg vad den handlade om och vad som hände. Den här gången anlitas Jake Carter som livvakt åt en kvinna som sitter inne med obekväm information om ett ondskefullt företag. Hon ska vittna i rätten och på väg dit förföljs hon - och Jake - av ett gäng hänsynslösa och tungt beväpnade hejdukar. Dessutom är en av livvakterna en förrädare. Till slut måste förstås Jake ensam skydda kvinnan.
Den hårda, beväpnade bruden på DVD-omslaget heter Summer Rae och är wrestler även hon. Av omslaget att döma har hon en framträdande roll - men det visar sig att hon bara är en av hejdukarna. Det här är hennes debutroll och det vore mycket fränare om hon var ledare för skurkarna - eller varför inte titelns marinkårssoldat? Fast hon är kanske för kass skådis - hon säger inte mycket i filmen.
Det finns inte så mycket att säga om THE MARINE 4, vilken är regisserad av William Kaufman, som debuterade med den uppmärksammade indiefilmen THE PRODIGY och som senare gjorde bland annat ONE IN THE CHAMBER med Dolph Lundgren (alla THE MARINE-filmer har olika regissörer). Man får det man förväntar sig, här finns inga överraskningar. Det är väldigt mycket action och det är hyfsat kompetent action, saker sprängs i luften och grejor mest hela tiden, men manuset är i slappaste laget, Mike "The Miz" Mizanin är en trist träbock utan större karisma, miljöerna är för få, händelserna är för tjatiga. Budgeten låg på $1,94 miljoner, vilket är överraskande billigt för den här typen av direkt-på-DVD-action från stora bolag som Fox - och det ser rätt billigt ut. Fast med svenska mått mätt är det en rätt normal långfilmsfilmbudget.
Det händer saker hela tiden, det är inte alltför tråkigt, och jag har sett många betydligt sämre filmer än THE MARINE 4: MOVING TARGET - vilket gör att jag trots allt sätter en fisljummen tvåa i betyg. Men då är jag snäll.









-->

söndag 19 juli 2015

DVD/Blu-ray: Calvary

CALVARY (Twentieth Century Fox)
Jag har inte sett John Michael McDonaghs första långfilm THE GUARD, vilken tydligen är kritikerrosad. Hans andra film CALVARY är rosad även den, ser jag, och den har vunnit en rad priser. Detta irländska drama ståtar med flera bra namn i rollistan och enligt DVD:ns baksidestext är det en svart komedi. Således utgick jag från att det här skulle vara rätt bra - eller kanske till och med mycket bra.
"Calvary" är detsamma som Golgata - och McDonaghs film är en enda lång rad bibliska liknelser. Får jag veta. Jag kan inte min bibel. Det är möjligt att dessa liknelser är uppenbara för katoliker, vad vet jag. Till exempel innehåller filmen tolv biroller, vilka ska motsvara de tolv lärjungarna.
Det hela inleds väldigt intrikat: den utmärkte Brendan Gleeson spelar prästen fader James, som sitter i ett biktbås när en okänd man kommer in och säger att en präst förgrep sig sexuellt på honom när han var barn, och därför har han beslutat sig för att döda James. Präst som präst - gärningsmannen är nämligen död. Den okände mannen ger James en vecka för att kunna avsluta saker och ting, säga farväl till vänner och bekanta, och sedan ska han går ner till stranden och bli mördad av den okände.
Fader James ödesmättade vecka består av möten med de märkliga byborna; Chris O'Dowd gör en konstig slaktare, vars fru bedrar honom med en äldre afrikan. Amerikanen M Emmet Walsh är en egensinnig författare som funderar på att ta ,livet av sig innan han blir för gammal. Dylan Moran gör en rik exentriker som kissar på en tavla. Här finns en doktor som snortar kokain, en byfåne på moped, Brendan Gleesons son Domhnall spelar en fängslad mördare, och så kommer James' dotter (Kelly Reilly) på besök. En av dem är Judas, men frågan är vem.
Om jag inte visste bättre, hade jag trott att CALVARY bygger på en pjäs. Dialog och agerande är ganska teatraliskt; replikerna känns för genomtänkta och inte alltför naturliga. Ett par händelser är lite smålustiga, men det är att ta i att kalla det här komedi. Med undantag för fader James, är rollfigurerna rätt osympatiska eller intetsägande.
Brendan Gleeson gör en bra insats, men den här filmen är alldeles för grå, tråkig och oengagerande. Det kommer inte att dröja länge innan jag glömt bort den.









-->

lördag 18 juli 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Alan Kupperberg

Den amerikanske serietecknaren Alan Kupperberg har dött i cancer, 62 år gammal - vilket känns lite konstigt. Alan fanns nämligen bland mina Facebookvänner. Jag hade förvisso ingen större kontakt med honom, men jag såg hans uppdateringar i mitt flöde. Han brukade lägga upp bilder på byggnader och miljöer i de kvarter där han bodde, de senaste månaderna handlade det mycket om hans sjukdom och den behandling han fick. Häromveckan skrev han att han var hemma igen; han gav intryck av att vara glad och på bättringsvägen - och så plötsligt är han död.
Alan Kupperberg började sin karriär på Neal Adams' bolag Continuity, som mest producerar reklam och illustrationer, men som ibland fick ur sig kortlivade och ganska vissna serietidningar. 1974 hamnade Kupperberg på Marvel, där han tecknade - och ibland även skrev manus till - tidningar som The Defenders, The Amazing Spider-Man, The Spectacular Spider-Man, med flera. För Marvel tecknade han även förlagets dagspresserier om Howard the Duck (eller Harald Anka, som han hette i Sverige) och Hulk.
På 1980-talet hamnade Kupperberg på konkurrenten DC, för vilka han gjorde Justice League of America (Lagens väktare, alltså), Firestorm, Warlord och en del andra gamla trotjänare. Han bidrog även med material till National Lampoon och Ackeförlaget Archie Comics' tidningar, och ett tag jobbade han med tecknad film för Don Bluth.
För några veckor sedan skrev jag en nekrolog över serietecknaren Leonard Starr. 1979 återupplivade Starr den gamla dagspresserien Little Orphan Annie, som han döpte om till Annie, vilket ju var namnet på den populära musikalen, byggd på serien. När Starr pensionerade sig år 2000 tog andra över, och mellan 2001 och 2004 tecknade Alan Kupperberg Annie. De tecknare som tog över efter Starr såg till att uppdatera Annies utseende - hon fick ny frisyr och stoppades ner i ett par jeans.
Alan Kupperbergs bror Paul jobbar också med serier, främst som manusförfattare och redaktör.
ALAN KUPPERBERG
1953 - 2015
R.I.P.


-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx