måndag 29 juni 2015

Bio: Minioner

Bilder copyright (c) UIP
1998 såg jag en film som hette THE MINION på marknaden i Cannes. Den var väldigt dålig och klipptes dessutom om innan den släpptes på video. I huvudrollen sågs Dolph Lundgren, iförd en handske av järn. Dolphan medverkar inte i den här nya, animerade filmen.
De roligaste figurerna i MADAGASKAR-filmerna är pingvinerna. Därför fick de en egen film - PINGVINERNA FRÅN MADAGASKAR. Den blev dock inte särskilt lyckad. Roligast i DUMMA MEJ och DUMMA MEJ 2 är de små, gula varelser som kallas minioner - och nu har de alltså förärats en egen film de med. Den här gången blev resultatet riktigt bra.
Under förtexterna och i en prolog får vi veta att minionerna är äldre än människan. Deras enda mål i livet är att tjäna den ondaste varelse de kan hitta. De börjar med dinosaurier och grottmänniskor, och fortsätter genom historien med bland andra Dracula och Napoleon. Det går väl så där - de ettriga små fjöntarna ställer konstant till det. Till slut tar de sig till ett snöigt land, där de bygger upp en egen civilisation. De sysslar mest med att sjunga och leka, men efter några år tröttnar de på tillvaron.
Minionen Stuart får idén att ge sig iväg för att hitta ett bättre ställe, och eftersom inga andra vill hänga med, får han med sig de mindre lämpade Kevin och Bob. De hamnar efter ett tag i New York - och året visar sig vara 1968. Att man valt just detta år beror nog mest på att man då kan ägna sig åt den estetik och de klichéer man hittar i TV-serier som THE AVENGERS och gamla Bondfilmer; musiken påminner ibland om signaturen till just THE AVENGERS.
I New York får de tre minionerna veta att det ska hållas en kongress för skurkar i Orlando, Florida. De liftar dit med en skurkaktig familj, och väl på plats presenteras en viss Scarlet Overkill; den mäktigaste superskurken. Minionerna lyckas bli hennes medhjälpare och tillsammans flyger de till London för att stjäla drottning Elizabeths krona; det Scarlet vill mest av allt är att bli drottning.
MINIONER är regisserad av Pierre Coffin, som gjorde DUMMA MEJ-filmerna, och Kyle Balda, som gjorde den bortglömda LORAX. Det är även Coffin som gör minionernas röster. Jag såg filmen dubbad till svenska, och tack och lov står minionerna för större delen av dialogen. Dessa pratar ett hittepåspråk som bland annat innehåller spanska och italienska, och deras röster är förvrängda åt smurfhållet. Eftersom minionerna dominerar slipper vi svensk slentriandubbning under stora delar av filmen. I originalet gör Sandra Bullock, Jon Hamm, Michael Keaton, Steve Coogan, Jennifer Saunders, Geoffrey Rush med flera rösterna, och jag antar att de tillför väldigt mycket humor och själ. Fast de svenska rösterna är bättre än de brukar vara nuförtiden.
Oavsett vilket är MINIONER väldigt rolig. Minionerna är roliga. Handlingen går förstås främst ut på att dessa lustiga varelser ska göra konstiga saker. De är korkade och barnsliga, det blir mycket prutthumor och annat jag som medelålders karlslok uppskattar.
MINIONER är aningen lång och som ofta är fallet blir det kanske lite väl hysteriskt emellanåt, men jag tycker faktiskt att den här filmen är bättre och roligare än de flesta andra animerade långfilmer som öses över oss. De korta musiknumren är jättekul (sådana brukar ju annars vara hemska, som i Disneys filmer) och den hänfaller aldrig åt sentimentalitet. Det är bara fjant från början till slut.
Filmen är i 3D, men det märks knappt. När Kevin får en elgitarr skriker han "Super mega ukulele!"








(Biopremiär 1/7)

-->

söndag 28 juni 2015

Bio: En andra chans

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
Den bild man i utlandet har av Sverige bygger oftast på filmer. Eftersom de svenska filmer svenska folket helst ser på bio - det vill säga Lasse Åberg-filmer och andra lättsamma komedier - sällan exporteras, är det Ingmar Bergman, svåra dramer och typiska filmfestivalsfilmer som skapat bilden av svensken som en tungsint, svårmodig person, som lever i en deprimerande värld.
Susanne Biers nya film är en dansk-svensk samproduktion med betoning på dansk, men den känns som ett paradexempel på en typisk svensk film - enligt utländska biobesökare. EN ANDRA CHANS är en enda lång radda skandinaviska dramaklichéer staplade på varandra. Danmarks Radio har tydligen kallat filmen "Susanne Biers starkaste film någonsin". Nu har jag inte sett alla Biers filmer, men EN ANDRA CHANS är av allt att döma hennes sämsta film någonsin. Samtidigt är den emellanåt fruktansvärt rolig - men det är inte meningen.
En gång i tiden regisserade Anders Thomas Jensen bra filmer som BLINKANDE LYKTOR och DE GRÖNA SLAKTARNA. Han har skrivit manus till den här filmen - och det är inte utan att jag undrar hur många Sort Guld han hällde i sig innan han fick den fullkomligt flängda idén till EN ANDRA CHANS. Storyn är nämligen lika långsökt som osannolik - åtminstone i ett seriöst drama.
En handfull av Danmarks - och Sveriges - mest namnkunniga skådespelare har anlitats till denna fullkomligt humorbefriade och gravallvarliga film. Hollywoodstjärnan Nikolaj Coster-Waldau spelar polisen Andreas, vars suput till kollega Simon görs av Ulrich Thomsen. även han känd från Hollywoodfilmer. Andreas är gift med Anna (Maria Bonnevie), som har psykiska problem. Andreas och Anna har nyligen blivit föräldrar till en liten gosse, och Anna har svårt att hantera det nya livet som mor. Bebisen skriker mest hela tiden.
Nikolaj Lie Kaas spelar den psykopatiske, våldsbenägne knarkaren Tristan, som släppts ut från finkan. Han bor tillsammans med den misshandlade Sanne (May Andersen), och även de har en liten bebis. Detta gossebarn vansköts utan like; den ligger oftast på golvet och är täckt av sitt eget bajs. Andreas och Simon gillar inte detta och vill helst se Tristan bakom lås och bom.
En morgon vaknar Andreas och Anna och upptäcker att deras son dött under natten. Anna blir nu ännu mer knäpp och vägrar tro att pojken är död - hon vill ha honom tillbaka, Då får Andreas en genialisk idé: han tar sig hem till Tristan och Sanne när de sover. Hur visste han att de skulle vara hemma och sova? Hur tog han sig in? Fråga inte mig. Andreas har med sig sin döde son och smetar in honom med bajs, så att Tristan och Sanne ska tro att det är deras bebis som dött - och så tar han med sig deras levande unge hem, för att uppfostra den. Tanken är att ingen ska märka detta.
Därefter blir det ännu dummare - vi serveras en vansinnig scen med Anna, en lastbilschaufför och en bro, och plötsligt dyker Peter Haber och Ewa Fröling upp som Annas föräldrar, försedda med minimalt antal repliker. Simon däckar på en strippklubb. Thomas Bo Larsen medverkar som bartender i vad som närmast är en statistroll.
Filmfotot är genomgående grått och trist. Andreas och Anna bor i en flott villa, men vädret är alltid dåligt. Eftersom det här är ett seriöst drama, får Anna ständigt utbrott och skriker. Hon skriker de flesta av sina repliker. Hon gråter mycket och snorar. Vi får se snor i närbild. Tristan skriker ännu mer. Andreas och Anna gör ofta konstiga saker - när bebisen inte kan sova, kör de antingen en liten runda i bilen med honom, mitt i natten, eller så lägger de honom i en barnvagn och går ut på en lång promenad på en lång, tom bro. Mitt i natten. Som föräldrar ju ofta gör. Det ser ut som om de vandrar iväg flera kilometer med barnvagnen i den lika ensamma som dystra vinternatten.
Det här är så fånigt och parodiskt att, ja, jag vet inte vad. Ja, jösses. Jag satt och försökte hålla mig för skratt genom hela filmen. Det är meningen att jag ska bli gripen, uppleva detta som drabbande, kanske till och med fälla en tår. Men där sket Susanne Bier sig på tummen.
Nu tycker man att alla dessa duktiga skådisar borde kunna lyfta filmen. Men även om främst Waldau och Thomsen gör bra ifrån sig, är det omöjligt för dem att rädda EN ANDRA CHANS. Handlingen är helt enkelt för bäng och regin är för odistanserad. Det är lite kalkonvarning över den här.
Jag gillade scenen där Waldau smetar bajs på en död bebis.

 






(Biopremiär 3/7)

-->

lördag 27 juni 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Earl Norem

Då har jag kommit fram till den fjärde och sista av de nekrologer jag inte haft möjlighet att skriva medan jag varit bortrest.
Den amerikanske konstnären och illustratören Earl Norem, mest känd under sitt efternamn, har dött, 91 år gammal. Norem är välkänd för alla som läste The Savage Sword of Conan, för vilken han bidrog med en rad slagkraftiga omslag, varav några även dök upp på Semics svenska Conantidning på 1980-talet. Men Norem gjorde betydligt mer än dessa bilder och hans samlade verk har en sak gemensamt: de är manliga. I betydelsen sådant karlar med hår på bröstet gillar. Föreställande karlar som gör manliga saker. Som att slåss, skjuta, hugga med svärd, och omges av lättklädda damer.
Under andra världskriget var Norem soldat och slogs mot tyskar i Italien. Han skickades ut på specialuppdrag och grejor. 1945 sårades han och lämnade armén, för att istället satsa på sitt konstnärsskap.
Med tanke på Norems bakgrund förvånar det förstås inte att han under 1950- och 60-talen främst jobbade åt så kallade men's adventure magazines - en typ av tidningar även kända som sweat mags. Det här var spekulativa tidningar som handlade om krig, western, djungeläventyr, kriminalfall och liknande. De ståtade i stort sett alltid med fullkomligt fantastiska omslag. Här utlovades toppraffel utan like!
Norem arbetade även åt snällare tidskrifter som Det Bästa. I början av 1970-talet började Marvel Comics att ge ut serietidningar i magasinsformat och anlitade Norem som flitig omslagskonstnär. En av tidningarna var förstås ovannämnda The Savage Sword of Conan, men Norem gjorde även omslag till The Rampaging Hulk, The Deadly Hands of Kung Fu, Monsters Unleashed, Apornas Planet, Dracula lever, och till tidningen med ett av de bästa namn en serietidning någonsin fått i Sverige: Gravmannen. På 1980-talet blev det även Transformers och He-Man and the Masters of the Universe för Norem.
Förutom att jobba för tidskrifter producerade Norem även en del samlarkort, han designade förpackningar åt leksaksföretag, och det blev också några filmaffischer.
Earl Norem pensionerade sig 2005. Numera ser man sällan tidskriftsomslag av den typ Norem gjorde - och vad man inte ser alls, är filmaffischer som verkligen skriker "Se mig! Här vankas det action och raffel!".
EARL NOREM
1924 - 2014
R.I.P.


-->

TOPPRAFFEL! sörjer: James Horner

Nekrologskrivandet går vidare. Det var inte utan att jag hoppade till en aning när jag fick nyheten om att kompositören James Horner 61 år gammal omkommit i en flygolycka.
Någon gång i slutet av 1980-talet beställde jag några videofilmer från Hobbex. Det fanns bara en sida med filmer i katalogen och titlarna var få, men jag hittade ett par av intresse - de jag minns att jag beställde, var Roger Cormans THE TERROR och den Cormanproducerade SPACE RAIDERS. Filmerna levererades med billiga kartongomslag och ett par år senare fick jag veta att en kompis jobbade på det lilla bolaget som kopierade upp dem. När bolaget kort därpå gick omkull fick jag en hel kasse filmer av min kompis.
SPACE RAIDERS från 1983 är en billig STAR WARS-inspirerad sak och när förtexterna rullade hajade jag till när jag såg att James Horner stod för musiken. James Horner? Det var ju han som gjorde musiken till ALIENS! minns jag att jag tänkte. Och hur hade Corman råd med en stor orkester till den här lilla filmen?
När jag såg SPACE RAIDERS hade jag fortfarande inte sett Cormans STAR WARS-kopia KRIGET BORTOM STJÄRNORNA från 1980. Den filmen var förhållandevis påkostad och det var till denna Horner skrivit musiken. Självklart återanvände Corman den pampiga musiken flera gånger - förutom i SPACE RAIDERS, hördes den i BARBARIAN QUEEN (som hette QUEEN OF THE NAKED STEEL i Sverige), WIZARDS OF THE LOST KINGDOM, och i ett flertal trailers (SPACE RAIDERS innehöll även rymdskeppsscener och annat som plockats från KRIGET BORTOM STJÄRNORNA).
James Horner debuterade som filmmusikkompositör 1978 med något som hette THE WATCHER, och 1979 hamnade han på Roger Cormans New World Pictures, där han bidrog med musiken till UP FROM THE DEPTHS, THE LADY IN RED och HUMANOIDS FROM THE DEEP.
Horner avancerade till Warner Bros. 1981 med Oliver Stones HANDEN SOM DÖDAR, som följdes av WOLFEN, och därefter blev det mest musik till storfilmer från de stora bolagen.Vi hittar till exempel STAR TREK II - KHANS VREDE, 48 TIMMAR, den lustiga floppen KRULL, SJÄLVMORDSPATRULLEN, STAR  TREK III - SPOCKS ÅTERKOMST, COCOON - DJUPETS HEMLIGHET, COMMANDO, ovannämnda ALIENS- ÅTERKOMSTEN, WILLOW, RED HEAT och Lasse Hallströms ONCE AROUND.
James Horner Oscarnominerades ett flertal gånger, bland annat för musiken till BRAVEHEART, APOLLO 13 och AVATAR, och 1998 kammade han hem två statyetter; den ena för musiken till TITANIC, den andra för den olidliga låten "My Heart Will Go On" ur samma film.
Några av de filmer Horner skrev musik till de senaste åren är nyinspelningen av KARATE KID, THE AMZING SPIDER-MAN, och det kommande dramat SOUTHPAW.
James Horner hade ett väldigt passande efternamn - många av hans kompositioner utmärktes nämligen av bleckblåssektionen. Redan när jag såg SPACE RAIDERS undrade jag vad bleckblåsarna sysslade med - de tutar på för fullt och det är inte utan att jag undrar om det är medvetet småfalskt och konstigt på sina ställen. Liknande underligheter återkommer i flera av Horners övriga kompositioner, åtminstone i början av karriären, så jag utgår från att det är medvetet.
JAMES HORNER
1953 - 2015
R.I.P.

-->

fredag 26 juni 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Tony Longo

Jag fortsätter nekrologskrivandet med några rader om den autodidakte, skådespelande bjässen Tony Longo, som plötsligt avled i sömnen, endast 53 år gammal.
Tony Longo var ännu en av alla de där välkända ansiktena (i hans fall kroppshyddorna) som figurerade i hur många filmer och TV-serier som helst; på grund av sitt utseende fick Longo oftast spela hejduk och liknande.
Efter att 1981 ha inlett karriären som stuntman i John Dereks TARZAN - APMANNEN, fick han roller i TV-serier som PRIVATE BENJAMIN (som byggde på TJEJEN SOM GJORDE LUMPEN), LAVERNE & SHIRLEY, FANTASY ISLAND och STUNTMANNEN. Han sågs i långfilmer som SPLASH, FLETCH, MARTIAL LAW med Cynthia Rothrock, EN STOR STARK (SUBURBAN COMMANDO) med Hulk Hogan, DEN SISTE SCOUTEN, FÖRBJUDET BEGÄR, RAPID FIRE, Charles Bands PREHYSTERIA!, Joakim Ersgårds HYRESGÄSTEN, FAMILJEN FLINTA I VIVA ROCK VEGAS, ROAD TO REDEMPTION, MULHOLLAND DRIVE, HUR MAN BLIR AV MED EN KILLE PÅ 10 DAGAR, och MR. & MRS. SMITH.
Ytterligare ett par TV-serier Longo dök upp i är CITYAKUTEN, RENEGADE, ARKIV X, SIX FEET UNDER och MONK. Tony Longo var oerhört aktiv under sina närmare 35 år som skådis, han gjorde 155 roller - och hans två sista filmer har nyligen spelats in och väntar på att släppas.
TONY LONGO
1961 - 2015
R.I.P.  

-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Patrick Macnee

Här reser jag bort en vecka och tänker att, tja, jag missar ett par biopremiärer, men inte mer - och så går ett helt gäng kända namn och dör innan kom återvänt hem. Således måste jag nu skriva en rad nekrologer - och jag börjar med det senaste dödsfallet: TV-legenden Patrick Macnee, som 93 år gammal dog av naturliga orsaker.
Det första jag tänker på när jag hör Patrick Macnee nämnas, är inte bara TV-serien THE AVENGERS, utan SVT:s behandling av serien 1969. Den lättsamma, brittiska agentserien THE AVENGERS gjordes i åtta säsonger mellan 1961 och 1969, och återkom sedan 1976-77 som THE NEW AVENGERS. Serien var ohemult populär, i synnerhet i sitt hemland, och Macnee medverkade som den elegante mr Steed i samtliga avsnitt, medan medan hans medhjälpare skiftade några gånger.
1969 köpte svensk TV in sex avsnitt av serien och visade den som TVÅ SLÅR TILL, ett inte helt oävet namn. Dock fick någon dåre på SVT - rättare sagt Sveriges Radio, som det då hette - för sig att serien var alldeles, alldeles för våldsam för svenska folket, och stoppade serien efter att två avsnitt visats. Folk var inte kloka på den tiden! Det här är en väldigt kul, trevlig och harmlös serie. Det dröjde tills långt in på 90-talet innan THE AVENGERS fick en ny chans, då på ZTV, vill jag minnas.
Med Diana Rigg i The Avengers.
Patrick Macnee, som uppfostrades av sin lesbiska mor och dennas flickvän, filmdebuterade redan 1938, då han var statist i PYGMALION. Efter att ha tvingats avbryta skådespelandet för att tjänstgöra som soldat under andra världskriget, gick karriären igång rejält 1946, och Macnee medverkade i en lång, lång rad biofilmer och TV-filmer, till en början främst i småroller. Han syntes i två versioner av HAMLET (den andra var den med Olivier), han var med i MACBETH, DEN GÄCKANDE NEJLIKAN, THE STRANGE CASE OF DR. JEKYLL AND MR. HYDE, ANDARNAS NATT, ALFRED HITCHCOCK PRESENTS, DISNEYLAND, RAWHIDE, och THE TWILIGHT ZONE, för att bara nämna ett fåtal filmer och serier från 1940- och 50-talen.
1960-talet dominerades förstås av THE AVENGERS, men han hann även med att klämma några andra roller. På 1970-talet mötte han Peter Cushing i skräckfilmen BLODSUGARNA, och han var med i ALIAS SMITH & JONES, NIGHT GALLERY, COLUMBO, MATT HELM, BATTLESTAR GALACTICA, och han var dr Watson i SHERLOCK HOLMES, en tråkig TV-film med Roger Moore som Holmes. På 1980-talet syntes han återigen mot Roger Moore, den här gången i HAVETS VARGAR, han medverkade i Joe Dantes VARULVARNA (det vill säga THE HOWLING), i DICK TURPIN, TITTA VI OPERERAR, THE RETURN OF THE MAN FROM U.N.C.L.E., AUTOMAN, SPINAL TAP, MAGNUM, PAR I HJÄRTER, THE LOVE BOAT, och så mötte han Roger Moore igen i Bondrafflet LEVANDE MÅLTAVLA.
The Howling
Macnee spelade dr Watson ännu en gång 1991 i SHERLOCK HOLMES AND THE LEADING LADY, som följdes upp 1992 med INCIDENT AT VICTORIA FALLS, den här gången var det Christopher Lee som gjorde Sherlock Holmes. Några andra titlar från 90-talet är MORD OCH INGA VISOR, samtliga tre THUNDER IN PARADISE-filmer med Hulk Hogan, och han spelade osynlig i HÄMNARNA, det vill säga den gravt misslyckade långfilmsversionen av THE AVENGERS, som floppade så att det slog gnistor om den.
Med Christopher Lee i Incident at Victoria Falls.
Patrick Macnee gjorde sin sista roll år 2003. Enligt IMDb medverkade han i sammanlagt 169 produktioner för film och TV - men han kommer för all framtid att vara synonym med rollen som John Steed. Macnee var känd som en tvättäkta gentleman - och han kommer att saknas.
PATRICK MACNEE
1922 - 2015
R.I.P. 

-->

tisdag 23 juni 2015

DVD: Vice

VICE (Scanbox)
Bruce Willis' stjärnstatus är inte vad den en gång varit. Förvisso har han inte halkat ner till Steven Seagals nivå och agerar i renodlade direkt på DVD-produktioner - men Willis dyker upp i alldeles för många konstiga små filmer, som tydligen går upp på bio i en del länder, men som oftast släpps direkt på DVD här i Sverige.
Alldeles nyligen var han med i filmen THE PRINCE, som jag inte har sett. Regissör var Brian A Miller - och här har vi Willis i ännu en film av Miller. Hade han kontrakt på att göra två filmer av Miller i rask följd? Och varför tackade han ja till att börja med? Det här är inte bra - det är rätt dåligt.
År 2009 medverkade Bruce Willis i den bortglömda androidfilmen SURROGATES. och nu är han tillbaka i ännu en androidfilm. Fast den här gången spelar han skurken - Julian Michaels, som har byggt upp en liten stad; Vice, i vilken man kan leva ut sina fantasier. Invånarna är nämligen superrealistiska androider som kan tänka och känna, och man kan göra precis vad man vill med dem - inklusive våldta och mörda dem. Snuten Roy (Thomas Jane) gillar inte detta och vill stänga ner Vice, eftersom staden lockar till sig det värsta avskum man kan tänka sig.
Ambyr Childers spelar androiden Kelly (som ser ut som Amber Lynn), som plötsligt blir självmedveten. Hon rymmer från staden, men det dröjer inte länge innan hon jagas av både Roy och av Julians beväpnade trupper.
VICE innehåller en hel del action och den har nog inte varit alltför billig - men den ser ut- och känns som en skräpig B-film med alldeles för hög budget. Manuset är inte det mest logiska och dialogen är ibland hemsk - bland annat när det ska förklaras hur robotarna är byggda och fungerar; snacka om usel exposition.
Thomas Jane har långt hår och ser ut som Christophe Lambert; han är hård och fäller konstant misslyckade tuffingrepliker. Ambyr Childers saknar utstrålning och är trist. Bruce Willis är tydligt ointresserad av rollen, han rör sig i samma få miljöer och fäller sina repliker utan större inlevelse.
VICE är en riktigt kass film, men jag tycker ändå inte att den är tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.
 

-->

söndag 21 juni 2015

DVD: The Gambler

THE GAMBLER (Paramount)
Enligt IMDb hade THE GAMBLER svensk biopremiär den andra januari i år - men jag kan inte påminna mig om att den biovisats. Åtminstone inte i Göteborg och Malmö - den gick kanske bara upp i Stockholm?
Oavsett vilket - nu har den släppts på DVD, och nej, THE GAMBLER har inget med den gamla, trevliga Kenny Rogers-filmen att göra. Det här är ett drama av engelsmannen Rupert Wyatt, som gjorde APORNAS PLANET: (R)EVOLUTION. Mark Wahlberg spelar universitetsprofessorn och spelmissbrukaren Jim Bennett, som driver omkring på mystiska, illegala kasinon och spelar för skyhöga summor. Det går inte så bra och han får en stor skuld som måste återbetalas inom sju dagar - han ska hosta upp $260 000 till en slem korean och dennes illasinnade män. Bennett blir alltmer desperat i jakten på pengar och ytterligare gangsters blandas in. Samtidig råkar Bennett inleda en kärleksrelation med en av sina elever (Brie Larson).
Oavsett om THE GAMBLER gick på bio eller ej, finns det ingen större anledning till att den inte skulle ha gjort det. Detta är trots allt en påkostad bioproduktion. Jag vill inte påstå att den är särskilt engagerande och spännande, jag hade lite svårt att hålla intresset uppe och Bennett är en rätt osympatisk rollfigur - men Wahlberg gör en stark insats. Filmen innehåller en hel del små, roliga detaljer; bildkompositioner, händelser i marginalen. Jag gillade även slutet.
Förutom Wahlberg och Larson, ser vi John Goodman och, i rollen som Bennetts stenrika morsa, Jessica Lange.
Om man är mer intresserad av spel och dobbel än jag, har man kanske större utbyte av Wyatts film. För övrigt är det Wyatt som ska regissera den kommande Marvelfilmen GAMBIT.


-->

fredag 19 juni 2015

TOPPRAFFEL! firar midsommar

Rätt som det är jul, så är det midsommar. Så jag passar på att önska 
GLAD MIDSOMMAR!
Härja lagom!
Jag vill även nämna att jag reser bort idag. Jag kommer att vara borta en vecka eller två, vi får se. Detta innebär att jag missar en del pressvisningar - däribland den av TERMINATOR GENISYS, så sitt inte och vänta på en recension av den. Åtminstone inte nästa vecka.
Dock har jag skrivit ett par DVD-recensioner som kommer att publiceras medan jag är borta.


-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Rick Ducommun

Skådespelaren Rick Ducommun har avlidit, endast 58 år gammal (eller 62, enligt Hollywood Reporter). Ducommun var en av de där killarna som dök upp i väldigt många småroller; en sådan där man känner igen, men inte riktigt vet vem det är eller vad han heter.
Han var en stå upp-komiker som började agera i TV-serier 1980. Han syntes bland annat i AMAZING STORIES och PAR I BROTT. Dock är det väl mest i långfilmer vi har sett honom.
En av de första filmerna var Blake Edwards' EN SALIG RÖRA, som följdes av DET VÅRAS FÖR RYMDEN och DIE HARD.

1989 var han med i Joe Dantes EN DJÄVUL TILL GRANNE med Tom Hanks, och han jobbade för Dante igen i GREMLINS 2 - DET NYA GÄNGET. Bland övriga filmtitlar hittar vi JAKTEN PÅ RÖD OKTOBER, DEN SISTE SCOUTEN, LADDAT VAPEN 1, MÅNDAG HELA VECKAN, SISTE ACTIONHJÄLTEN och SCARY MOVIE. Till detta kommer två grabbnävar TV-serier.
Rick Ducommun slutade att agera på film och TV redan 2004.
RICK DUCOMMUN
1956 - 2015
R.I.P.

-->

tisdag 16 juni 2015

Bio: She's Funny That Way

Foton copyright (c) Noble Entertainment
För ett par månader sedan såg jag om jag på GO'DAG YXSKAFT och PAPER MOON, två klassiker av Peter Bogdanovich från 1972 och '73, varav den sistnämnda fortfarande är väldigt bra. Efter att ha sett dessa funderade jag på vad Bogdanovich har haft för sig den senaste tiden. Det känns ju som om det varit tyst sedan MASK (1985) och TEXASVILLE (1990). Jag tittar på hans filmografi och konstaterar att han regisserar kontinuerligt - men det handlar mest om TV-filmer.
Nu är han i alla fall tillbaka på bioduken med en New York-komedi, producerad av Wes Anderson och Noah Baumbach. Jag skulle vilja beskriva SHE'S FUNNY THAT WAY på följande sätt:
Tänk er att Stefan & Krister sitter någonstans i Halland och funderar på ett nytt lustspel. De kommer på att de kan göra en buskisversion av PRETTY WOMAN. Men  så slår det dem att de ju alltid får så dålig kritik på tidningarnas kultursidor, där de oftast hånas. Därför anlitar de Woody Allen som manusförfattare. Han ställer upp billigt om han slipper jobba mer än tre dagar på manuset.
... Självklart hittar jag bara på. Men det är så här Peter Bogdanovichs nya film känns. Det här är en väldigt irriterande film som i princip inte är rolig alls. I stort sett varenda scen, varenda rollfigur, varenda vändning i handlingen är avsedd att vara hysteriskt rolig - men ingenting funkar.
SHE'S FUNNY THAT WAY ramas in av en intervju med den nya, unga filmstjärnan Isabella Patterson, som spelas av den engelska skådespelerskan Imogen Poots. Jag satt filmen igenom och undrade vad det var för konstig dialekt hon pratade - antingen var det det sämsta försök till New York-accent jag hört, eller så talade hon något slags extremt genuin accent. Det låter som om hon har talfel. Det visade sig alltså att hon lagt sig till med det konstiga uttalet. Oavsett vilket är Poots fruktansvärt irriterande.
Isabella, som kallas Izzy, berättar om hur allt började. Hon jobbade under namnet Glo Stick som call-girl, och blev en dag anlitad av Broadwayregissören Arnold (Owen Wilson) - varför den gifte Arnold anlitar call-girls framgår inte riktigt, det verkar mest vara en normal grej män gör när de är ensamma. Izzy har skådespelardrömmar och går på provspelning. Det visar sig vara Arnolds nya pjäs, som har Arnolds fru Delta (Kathryn Hahn) och filmstjärnan Seth (Rhys Ifans) i huvudrollerna. Izzy chockas av att Arnold är regissören. Arnold chockas ännu mer av att hon dyker upp. Izzy blir kär i manusförfattaren (Will Forte), vars flickvän är Izzys stirriga terapeut (Jennifer Aniston). En gammal gubbe som brukade anlita Izzys tjänster är kär i henne och låter henne skuggas av en privatdetektiv - som visar sig vara far till en av de inblandade.
I den här filmen är alla släkt med alla - åtminstone verkar alla känna alla. Humorn bygger på förvecklingar modell fars på valfri privatteater. Flera spelar över. Det babblas oavbrutet. Folk pratar i mun på varandra. Man ska tänka Oh, vad tokigt, nu är Delta på väg till Arnolds hotellrum, och han har gömt en rysk call-girl (Lucy Punch) i badrummet, eftersom hon gått fel, hon skulle egentligen till den förälskade gubben, som finns i rummet intill, och i rummet mittemot finns manusförfattaren och Izzy! För att inte tala om hur tokigt det blir när alla ovetande om varandra råkar gå till samma restaurang.
Filmen räddas en aning av de medverkande, och förutom de skådisar jag nämnt, får man se en oändlig rad känt folk dyka upp i småroller: Michael Shannon, Colleen Camp, Cybill Shepherd, Tatum O'Neal, Joanna Lumley, Scott Campbell, Bogdanovich själv, och i sista scenen stövlar Quentin Tarantino in som sig själv och pratar om en Sonny Chiba-festival.
Arnold pratar ofta om att man istället för att ge nötter till ekorrarna, ska man ge ekorrar till nötterna. Filmen är producerad av Squirrels to the Nuts LLC - och detta har man lyckats stava fel till i eftertexterna! Mot slutet av dessa står det "Squirrels the the Nuts LLC".
Jag kan tyvärr inte komma på någon större anledning att se SHE'S FUNNY THAT WAY.
Det hade nog blivit bättre med Stefan & Krister.
  







(Biopremiär 20/6)

-->

söndag 14 juni 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Magnus Härenstam

Först Brasse och nu Magnus - båda döda på mindre än ett år. Det känns som om hela den värld jag växte upp i håller på att försvinna helt, och det ganska snabbt. De skådespelare och artister jag växte upp med på TV, bio och radio, de som liksom alltid funnits där, finns inte längre. Och nu är samtliga tre medverkande i FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER borta (Eva Remaeus dog redan 1993). Lite märkligt. Det är ju en TV-serie som fortfarande lever. Den visas alltid i repris någonstans, den snurrar på Internet, den ses av nya generationer, den ses om av mig som var barn när den gick första gången - och den funkar fortfarande i egenskap av rolig, välgjord, och förhållandevis tidlös familjeunderhållning.
Jag tittar lite på min nekrolog över Brasse Brännström. Stora delar av karriären gick ju Magnus och Brasse hand i hand, och jag vill inte upprepa mig alltför mycket. De jobbade båda med Lasse Hallström, medverkade i samma filmer, samma TV-serier, och spelade revy tillsammans. Som jag skrev i texten om Brasse, är revyerna från 1970-talet nästan bortglömda idag. Det låter kanske som om jag tar i, för visst minns vi ju att vi tittade på dem på TV (eller på plats på krogen) och hörde dem på skiva och radio, och skrattade åt dem - men hur mycket minns vi, förutom en handfull av de mest kända sketcherna? Jag minns inte så mycket, mina kompisar minns inte heller så mycket - om de nu inte sett om dem på Öppet arkiv de senaste åren.
Jag letar upp Magnus Härenstams filmografi och noterar lätt förvånad att han faktiskt inte medverkade i speciellt många film- och TV-produktioner. Efter att ha debuterat framför TV-kameran i slutet av 1960-talet, jobbade han med Brasse Brännström och Lasse Hallström för första gången 1970 i OJ, ÄR DET REDAN FREDAG, och 1971 sågs han i den av många hatade julkalendern BROSTER, BROSTER. Därefter jobbade Härenstam kontinuerligt ända fram till 2014.
Det blev ofta bara ett eller två framträdanden om året, och de senaste decennierna kunde det dröja ett par år mellan uppdykandena. I många fall handlade det om småroller, men han var så självlysande i dessa, att vi minns dem med glädje - och ibland till och med minns hans få repliker. Se bara på doktor Levander i SÄLLSKAPSRESAN! Eller den nitiske kronofogden i GÖTA KANAL-filmerna (fast film nummer två och tre vill vi glömma). För att inte tala om när han spelade Hitler i PICASSOS ÄVENTYR!
Min flickvän håller just nu på att rita ihop en serieversion av Birger Sjöbergs "Kvartetten som sprängdes". 1973 gjorde Hasse Alfredson en TV-serie byggd på boken, och i den spelade Härenstam glasmästare Kumlin. Nej, jag har inte sett TV-serien eller läst boken - jag väntar på seriealbumet.
1974 spelade Härenstam fotbollsstjärna i FIMPEN, en film jag faktiskt recenserade häromåret, eftersom den visades på BUFF. Därefter såg vi honom i filmer och TV-serier som EN KILLE OCH EN TJEJ, FLEKSNES FATALITETER, KAMRER GUNNARSSON I SKÄRGÅRDEN, SKYLL INTE PÅ MIG!, JAG ÄR MED BARN, SOPOR, TUPPEN, TVÅ KILLAR OCH EN TJEJ, ZVAMPEN, MACKEN, FREDRIKSSONS FABRIK, VUXNA MÄNNISKOR, och han återkom som dr Levander i HÄLSORESAN.
De senaste decennierna var Magnus Härenstam närmast synonym med tävlingsprogram på TV, som LAGT KORT LIGGER och främst JEOPARDY. Jag tittade aldrig någonsin på de programmen. Jag vill minnas att Härenstam även figurerade i kampanjer för att man ska läsa mer, och att han reste runt och höll föredrag, men här kan jag ha fel. På 2000-talet gjorde han comeback på teaterscener och medverkade i revyer, pjäser och musikaler. Förra året gjorde han rösten till Reinard Räv i BAMSE OCH TJUVSTADEN.
Tidigare i år utkom Magnus Härenstams självbiografi. Boken heter "Morsning & goodbye" - en närmast profetisk titel. Härenstam hade cancer och dog den 13:e juni - han skulle fylla 74 på midsommarafton.
Jag träffade aldrig Magnus Härenstam, men han gav intryck av att vara en synnerligen trevlig, intelligent och intellektuell person. Han har gjort avtryck i svensk kulturhistoria för all framtid.
MAGNUS HÄRENSTAM
1941 - 2015
MORSNING & GOODBYE  

-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx