söndag 31 maj 2015

DVD: Dying of the Light

DYING OF THE LIGHT (Noble Entertainment)
Åh, denne Nicolas Cage. Det är få skådespelare det skojas så mycket om som Nicolas Cage. På 1980-och 90-talen ansågs Cage vara cool och han medverkade i flera bra filmer. Numera dyker han upp i hur många filmer som helst, de flesta är medelmåttiga eller usla, i stort sett alla släpps direkt på DVD i Sverige - och Cage har en tendens att spela över så att TV-skärmarna skäms. En kanadensisk vän har en teori om att Nicolas Cages skilsmässa blev så dyr att han måste göra film precis hela tiden. Jag vet inte om det stämmer.
Paul Schrader är känd som manusförfattaren till TAXI DRIVER, GASTKRAMAD, KRISTI SISTA FRESTELSE och flera andra hyllade filmer. Som regissör har han gjort filmer som HARDCORE, AMERICAN GIGOLO, CAT PEOPLE, vilka han även skrev manus till, och en lång rad totalt bortglömda filmer. Jag minns inte när jag senast såg en film av Schrader. Är hans nya film DYING OF THE LIGHT en film som kommer att sälla sig till Schraders klassiska filmer?
Nej.
Nicolas Cage spelar CIA-agenten Evan Lake, som i filmens öppningsscener torteras av terroristen Muhammad Banir, som spelas av Ragnar Vanheden - ja, det är svensken Alexander Karim som gör rollen. Efter att Lake fritagits hoppar vi 22 år fram i tiden. Nu är Lake gråhårig, och inte nog med det - han är svårt sjuk, han håller på att bli dement, hans händer skakar, och hans ena öra är vanställt. En roll som är perfekt för Nicolas Cage, nu kan han ta i för kung och fosterland! Vilket han gör.
Lakes unge kollega Milton Schultz (Anton Yelchin) upptäcker att Banir fortfarande är i livet. Lake vill leta upp terroristen, men hans överordnade tycker att det är idioti; Banir är säkert död, Lake är för sjuk - så Lake får kicken. Det förhindrar inte Lake från att, med hjälp av Schultz, leta upp Banir. Det bär av till Bukarest och därefter till Kenya.
DYING OF THE LIGHT ligger väldigt långt från Paul Schraders tidiga filmer. Detta är en pratig och tråkig thriller helt utan nerv. Scenerna från Kenya är inspelade i Australien, men resten av filmen är, som så många andra amerikanska lågbudgetfilmer, inspelad i Rumänien. Detta innebär att filmen ser ut som en Steven Seagal-film, fast med bättre manus, skådisar och filmfoto. Vad gäller underhållningsvärde är nog en Seagalfilm att föredra.
Även Irène Jacob, mest känd för DEN RÖDA FILMEN, medverkar, och dansken Nicolas Winding Refn är en av de verkställande producenterna; Refn skulle ursprungligen regissera den med Harrison Ford i Cages roll. DYING OF THE LIGHT togs ifrån Schrader under klippningen. Producenterna klippte om- och ändrade filmen, vilket gjorde Schrader och hans skådespelare förbannade. Filmfotografen Gabriel Kosuth hävdar att hans estetiska vision totalförstörts. Det är möjligt att producenterna försämrade filmen, men jag tror faktiskt att det här var ett ganska hopplöst fall redan från början. Och att sminka både Cage och Karim så att de ska se äldre ut än de är, var en osedvanligt dum idé.












lördag 30 maj 2015

DVD: Tracers

TRACERS (Nordisk Film)
"Han ser inte intelligent ut!" sa min flickvän när jag höll upp DVD-omslaget för henne. "Han" är TWILIGHT-stjärnan Taylor Lautner, och nej - med sina tätt sittande ögon, potatisnäsa och svällande muskler ser han inte ut som en potentiell Nobelpriskandidat. Vore det 1980-tal hade han fått spela den korkade sportfånen i valfri high school-komedi. Nu är det 2010-tal, så då tilldelas han hjälteroller i actionfilmer. Det brukar inte gå så bra. Det är väl ingen som minns ABDUCTION, som av någon anledning gick upp på bio i Sverige. Jag minns inget alls av den.
Lautners senaste film TRACERS släpps direkt på DVD i Sverige, och i USA låg den länge på hyllan, eftersom den inte kom från ett av de större bolagen. "Tracer" är tydligen vad en parkourutövare kallas - "traceur" på franska - och ja, det här är ännu en actionfilm som bygger på springa och hoppa-sporten parkour. Det var väl kul en gång. Nu är det oftast rätt fånigt och krystat.
Taylour Lautner spelar Cam, som jobbar som cykelbud i New York, vilket är besvärligt, eftersom New York verkar vara som Malmö - Cams cykel stjäls hela tiden. Cam ligger risigt till, eftersom han i en krissituation lånade pengar av den kinesiska maffian. Kineserna vill ha tillbaka pengarna och det är inga snälla gossar. Cam vet inte vad han ska ta sig till. Men så träffar han på Nikki (Marie Avgeropoulos från HUNT TO KILL med Gary Daniels), som tillhör ett parkourgäng. Cam börjar träna med gänget.
Snart visar det sig att deras skumme ledare organiserar kupper. Cam tycker sig se en lösning på sina ekonomiska problem, men han hamnar ur askan i elden (och finner kärleken på kuppen).
En actionfilm om en cyklist är inte det optimala. En cykel är liksom inte världens fränaste fortskaffningsmedel, än mindre så här i MAD MAX-tider. Dessutom är det såklart fullkomligt omöjligt att se cool ut med en jönsig cykelhjälm på huvudet. Att utöva parkour och kasta sig fram över- och mellan byggnader är förstås lite tuffare än att cykla, men som sagt - det är lite krystat.
Vore jag 13-14 år är det möjligt att jag tyckt att TRACERS är en häftig film. Och jo, filmen vänder sig till unga tonåringar; det är rätt snällt och ungdomsinriktat. Men nu är jag inte 13-14, och därför finner jag filmen trist och oengagerande. Den är för lagom på alla plan. Ett par actionscener mot slutet är helt okej, liksom en oväntad vändning, men det här är inte bra - och Taylor Lautner är inte mycket till hjälte.
Regissören Daniel Benmayor, som verkar vara spanjor, har tidigare gjort en film som heter PAINTBALL.
Om jag haft halva dvärgar i mitt betygssystem hade TRACERS fått betyget 1½. Men nu har jag inte det.












fredag 29 maj 2015

DVD: Demonic

DEMONIC (Scanbox)
DVD-omslaget trumpetar ut att det här är en film "from producer James Wan, director of THE CONJURING". Men Wan har bara producerat DEMONIC; han har varken skrivit eller regisserat - om man nu av någon anledning tillhör de som som tycker att Wans namn borgar för kvalitet.
Regissören heter Will Canon och han är även en av de tre manusförfattarna till denna spökfilm, som i Sverige förpassats direkt till DVD. Inte helt oväntat, eftersom DEMONIC är en ovanligt fantasilös och rutinmässig film.
Rollistan ståtar med Maria Bello, hon spelar en psykiater som kallas till ett beryktat hus där man hittat ett helt gäng lik. Bellos rollfigur befinner sig på en och samma plats genom hela filmen; hon frågar ut en av de överlevande - och antagligen har hon hyrts in för en eller ett par dagar och skjutit rubbet på en gång. Den manlige polisen Mark (Frank Grillo), som var först på brottsplatsen, är något mer aktiv än Bello, men lejonparten av filmen handlar om ett gäng så kallade unga vuxna, som ska undersöka ett hemsökt hus.
I huset i fråga bodde en gång en kvinna som mördade fyra personer och därefter hängde sig. Ingen har bott i huset sedan dess och de unga huvudpersonerna tror att det måste finnas spöken där, och dessa ska de försöka filma. Deras upplevelser i huset skildras i flashbackscener när Bello pratar med den överlevande killen.
Länge traskas det runt i huset utan att det händer något speciellt - men när en speldosa går igång av sig själv hittar de under en matta något slags ockult cirkel målad på golvet. Då händer det grejor. Osynliga krafter drar iväg med folk, en fågel kommer flygande och dör i cirkeln, spöken uppenbarar sig i kamerorna, någon blir besatt.
Särskilt otäckt och spöklikt är det här inte. Spännande är det inte heller. Inte hemma på DVD, i alla fall - det är möjligt att filmen är mer effektiv på stor duk i en biosalong, men det tror jag knappast. Det här är alldeles för tunt och oinspirerat. De unga huvudpersonerna är ett sådant där gäng som får en att undra varför de umgås - en av dem är ett rövhål som hatas av alla, men de övriga är inte mycket att hänga i julgranen de heller; de är för bleka och karaktärslösa. Eftersom de videofilmar sina upplevelser och vi får se dessa filmsnuttar, faller delar av DEMONIC in i found footage-genren.
Det ligger nära till hands att sätta en etta i betyg, men jag tycker att ettor ska tilldelas filmer som är totalt värdelösa, inkompetent gjorda och mördande tråkiga. DEMONIC må vara trist, ospännande och ooriginell, men den är för kompetent gjord för att jag ska kunna sätta en etta. dessutom varar den bara 80 minuter - och det är alltid ett plus när det handlar om skräckfilm.
Filmen har ännu inte släppts i USA.








(Släpps den 8/6)



TV: Kung Fury

Eftersom den då haft premiär till slut, den superhajpade KUNG FURY, tänkte jag att jag kanske borde skriva några ord om filmen. David Sandbergs kortfilm har ju varit den mest omtalade och omskrivna svenska filmproduktionen i modern tid - om man med "modern tid" åsyftar de senaste åren. Dess Kickstarterkampanj slog rekord - 180 000 personer från hela världen donerade sammanlagt $650 000 (enligt en pressrelease från Universal Music Sweden), vilket förstås är extremt imponerande. Dessutom är SVT, Filminstitutet, Film i Västerbotten med flera inblandade i poduktionen.
Nå. Att bränna $650 000 (i skrivande stund 5 511 025 kronor) på en 29 minuter lång kortfilm är egentligen idioti. Det hade gått att göra flera lågbudgetlångfilmer för den summan. Samtidigt ska vi vara glada för att KUNG FURY bara varar 29 minuter - eftersom filmen inte hade funkat som långfilm, det hade bara blivit jobbigt och segt. Det brukar ju vara så med pastischer och parodier på genrefilm från 1970- och 80-talen, och lågbudgetfilmer som bygger på en enda lustig idé. Det är väl egentligen bara Robert Rodriguez' PLANET TERROR som fungerar. Minns den finska IRON SKY, som hade en fantastisk, kort promofilm, men som visade sig vara rätt seg och vissen som färdig långfilm, och nu senast hade den totalt osebara DYKE HARD biopremiär. Det finns fler exempel som släppts direkt på DVD. Den amerikanska MANBORG, som verkar likna KUNG FURY, har jag inte sett - det räckte med trailern.
Men nu är KUNG FURY faktiskt en riktigt lyckad liten film. Att den är gjord av några unga norrlänningar är svårt att tro. Regissören, manusförfattaren och huvudrollsinnehavaren David Sandberg är visst bara 28. Detta gör mig lite konfunderad. KUNG FURY är en hyllning till 80-talets actionfilmer - de filmer jag växte upp med när jag var tonåring och som jag ofta såg på slitna VHS-kassetter. Eftersom Sandberg är född i slutet av 80-talet var han tonåring på 2000-talet, när DVD-formatet etablerats. Antingen växte han upp i en by där man fortfarande bara kunde hyra gamla videofilmer, eller så har han snöat in totalt på 80-talsfilm.
Filmen utspelar sig i Miami 1985. Kung Fury är en polis med kung fu-superkrafter. När den superonde kung fu-experten Adolf Hitler, Kung Führer, plötsligt dyker upp inser Kung Fury att det enda sättet att stoppa honom är att åka tillbaka till 1940-talets Nazityskland och döda Hitler. Fury skickas dock för långt tillbaka i tiden, han hamnar på vikingatiden - men med hjälp av Tor och två vikingabrudar hamnar han till slut rätt.
Handlingen är egentligen oväsentlig - det här är bara en rad galna och kul idéer staplade på varandra, vilket funkar utmärkt i 29 minuter. Någon på Facebook påpekade att KUNG FURY påminner om Johan Wanloos tecknade serie Rock Manlyfist  - Mästare på rymdkarate (som kommer ut i ett samlingsalbum till Bokmässan i september), vilket inte är en så dum liknelse. I stort sett hela filmen är inspelad framför green screens och de datoranimerade specialeffekterna är alldeles för bra för att likna något som gjordes på 80-talet, men i övrigt vilar det faktiskt en ganska skön 80-talskänsla över KUNG FURY, en känsla som förstärks av den tidstypiska musiken. Ibland känns det här som något från Charles Bands gamla bolag Empire. Dessutom har man lyckts stoppa in en animerad sekvens modellerad efter 80-talets tecknade TV-serier. Plötsligt dyker förresten Magnus Betnér och Björn Gustafsson upp som tyska soldater; filmen är på engelska, men Betnér och Gustafsson pratar "tyska" - vilket visar sig vara svenska med några tyska ord instoppade här och var.
Det ska onekligen bli intressant att se vad David Sandberg hittar på härnäst. Han borde rimligtvis ge sig på en långfilm. Fast då krävs det ett ordentligt manus som håller för 90 minuter. Jag gissar att Sandberg känner en viss press på sig.
KUNG FURY är väldigt underhållande, och filmiskt och tekniskt sett håller den betydligt högre klass än i princip alla andra svenska produktioner som görs för bio och TV just nu. Det här är betydligt mer vitalt; svensk film brukar annars självdö redan på manusstadiet. Det är inte illa pinkat av en ung, kung fu-kickande norrlänning. Det finns trots allt hopp för svensk genrefilm.
Jag brukar inte betygsätta kortfilmer, så därför avstår jag från att dela ut syndiga dvärgar till KUNG FURY. Filmen finns just nu på SVT Play och kan ses HÄR.

-->

torsdag 28 maj 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Vicente Aranda

En gång för inte så längesedan, närmare bestämt på 1990-talet, innan DVD, innan Internet, och när Statens Biografbyrå fortfarande våldförde sig på alldeles för många filmer, brukade jag beställa videofilmer från utlandet. Oftast från England, men ibland även från Holland. När jag köpte gamla filmer från Holland var det inte alltid holländska utgåvor jag fick. Till exempel beställde jag Jess Francos THE BARE BREASTED COUNTES (FEMALE VAMPIRE) och fick hem en antik finsk utgåva. Jag blev lite konfunderad när fotot på omslaget inte var hämtat från filmen - nej, bilden kom från Vicente Arandas THE BLOOD SPATTERED BRIDE från 1972, något jag fick veta först flera år senare.
Nu har spanjoren Arandas gått bort, 88 år gammal, och när jag tittar på hans filmografi konstaterar jag att det bara är ovannämnda skräckfilm jag har sett. Av någon anledning har jag inbillat mig att Arandas gjorde en lång rad kända skräckfilmer, men icke. Åtminstone är de okända för mig - och de är inte skräckfilmer.
Vicente Arandas började regissera 1965 och bland hans första titlar finns något som heter FATA/MORGANA, som ska vara en kul film med popigt serietidningsstuk. LAS CRUELES från 1969 är en thriller om en kvinna som får sin lesbiska älskarinna mördad, medan CAMBIA DE SEXO med Victoria Abril från 1977 handlar om en tonårskille som upptäcker att han är transexuell. Rent allmänt verkar många av Arandas filmer vara sexdramer - så även THE BLOOD SPATTERED BRIDE, som bygger på Sheridan Le Fanus långnovell "Carmilla", vilken brukar kalllas den första lesbiska vampyrberättelsen.
2003 kom en film som heter CARMEN; ett sexdrama med Paz Vega och som inte har något med operan att göra, och Arandas sista film; thrillern LUNA CALIENTE, kom 2009. Få av hans filmer verkar ha nått utanför spansktalande länder och filmfestivaler - och därför lär han främst bli ihågkommen för den där skräckfilmen från 1972.
VICENTE ARANDA
1926 - 2015
R.I.P. 


-->

Bio: Medan vi dansar

Foton copyright (c) Edge Entertainment
Den bioaktuella WHILE WE'RE YOUNG handlar om ett ganska realistiskt, sympatiskt par som jag kan relatera till. Den spanska MEDAN VI DANSAR, i regi av Carlos Marques-Marcet, handlar om ett trist par jag inte bryr mig det minsta om. Dessutom pratar- och beter de sig så där som folk ofta gör i så kallad konstnärlig film - det vill säga, de kan ibland sitta tysta, de tittar inte på varandra, de säger lite konstigheter. Framför allt verkar de inte vara speciellt förälskade i-, eller ens tycka om varandra.
Originaltiteln är 10.000 KM - varför filmen fått den hopplösa svenska titeln MEDAN VI DANSAR vet jag inte. Jag har svårt att komma ihåg vad filmskrället heter. Natalia Tena och David Verdaguer spelar Alex och Sergi - de enda medverkande i filmen, som inleds med en lång sexscen. Efter att denna är avklarad sätter de sig vid köksbordet och pratar. Allt detta är en enda lång scen, en enda tagning, som varar gissningsvis 15-20 minuter.
Alex berättar att hon erbjudits en betald vistelse i Los Angeles, där hon under ett år ska ägna sig åt sin fotokonst. Hon vet inte om hon vill åka. Hon och Sergi tänker skaffa barn. Han vet inte om han vill att Alex ska åka. Efter en del dividerande far hon iväg - och de två tänker hålla kontakt med hjälp av webbkameror och sociala medier.
Resten av filmen består av att Sergi sitter i lägenheten i Barcelona och Alex i sin Los Angeles-lya 10 000 kilometer därifrån, och pratar med bildskärmarna på sina laptops. Det går bra till en början, men utan fysisk kontakt känner de snart att deras relation börjar gå åt skogen.
Filmen är indelad i en stor mängd korta kapitel; "Dag 3", "Dag 72", "Dag 108" och så vidare. Jag satt hela tiden och väntade på nästa kapitel och hoppades att året snart skulle ta slut. Det här är nämligen något av ett uthållighetstest. Många tycker säkert att det här är ett smart, nytt och fräscht sätt att göra film på - men eftersom jag bara tycker att Alex och Sergi är skittråkiga, upplever jag filmen som väldigt, väldigt tråkig. Jag struntar i deras liv. Dessutom vore det mer intressant och originellt om den moderna tekniken förde paret närmare varandra, istället för det motsatta. Det är möjligt att deras relation ska framstå som lycklig i öppningsscenen, men redan där känner man att saker och ting inte står rätt till.
Filmens nyckelord på IMDb. Hmmm ...
Vi får alltså inte se några andra skådespelare än Tena och Verdaguer. Dessa gör väl bra ifrån sig och här finns ett par småskojiga scener, men MEDAN VI DANSAR känns som en extremt utdragen novellfilm.
I eftertexterna tackas Facebook, Twitter, Google och andra, liknande företag.








(Biopremiär 29/5)

-->

onsdag 27 maj 2015

Bio: San Andreas

Foton copyright (c) Warner Brothers
I Fantomens SOS-bok från 1977 får man lära sig att man ska ställa sig i en dörröppning om det blir jordbävning. En kvinna gör just detta i den här filmen, men en expert sliter bort henne och säger att där ska hon absolut inte stå, de ska gömma sig under bord. Där ser man.
Ett av problemen med katastroffilmer är att det saknas en antagonist - det är naturen som är skurken. Eller en illa konstruerad byggnad. Kanske figurerar det en ond företagare eller politiker, men det är sekundärt. För att skapa drama i katastroffilmer försöker man därför få publiken att bry sig om några människor, till exempel en familj, som hamnar i kaosets centrum. Nu är det dock sällan man bryr sig om dessa människor - eftersom poängen med katastroffilmer är att se hus raseras och folk stryka med på spektakulära sätt. Det spelar ingen roll om det är en huvudperson som dör - precis som i slasherfilmer vill man se dem dödas, sugas ut genom WC-avloppet eller något.
Maffiga specialeffekter är inte bara katastroffilmernas A och O, utan även Ö. Mellan destruktionsorgierna blir det så gott som alltid tråkigt. Dessutom blir det ofta tråkigt även under de utdragna destruktionsorgierna. Den senaste katastroffilmen på svenska biografer var nog INTO THE STORM, som kom förra sommaren. En minst sagt ljummen sak som få kommer ihåg. Jämförd med den är Brad Peytons (JOURNEY TO THE MYSTERIOUS ISLAND) nya film SAN ANDREAS en filmisk milstolpe. Men nu är ju inte det här någon milstolpe - fast jag får nog säga att det inte var så illa som jag förväntat mig. Att filmen är uthärdlig beror främst på skådespelarna och de imponerande effekterna - de sistnämnda är det gott om.
Dwayne Johnson, som glatt spelade ukulele i ovannämnda MYSTERIOUS ISLAND, gör räddningspiloten Ray, som ligger i skilsmässa. Hans före detta hustru Emma (Carla Gugino) ska flytta ihop med en stenrike Daniel Riddick (Ioan Gruffudd, Reed Richards i FANTASTISKA FYRAN), som bygger skyskapor i San Francisco. Ray och Emma har en dotter; Blake (Alexandra Daddario), som följer med Daniel till San Francisco. Ray plågas av minnena av sin och Emmas andra dotter, som omkom i en drunkningsolycka. Samtidigt upptäcker en geolog spelad av Paul Giamatti att en serie kraftiga jordbävningar kommer att drabba stora delar av Kalifornien och främst San Francisco.
Självklart råkar både Emma och Blake illa ut på varsitt håll; Daniel visar sig vara en fegis som överger Blake i ett raserat garage (vilket är tur, eftersom hon då möter kärleken i form av en ung, trevlig engelsman). Och självklart ger sig den sammanbitne Ray iväg i sin helikopter för att rädda sin familj.
Nej, jag kan väl inte säga att jag bryr mig om de här rollfigurerna - men jag gillar Carla Gugino och Dwayne Johnson är en bra hjälte, han har en viss distans till sig själv och är sympatisk. SAN ANDREAS bygger enbart på att vi får se San Francisco gå under - och jo, det är maffigt. I 3D. Golden Gate rasar, jättevågor översvämmar staden, fartyg slungas fram längs gatorna, och Rays helikopter undviker att träffas av kollapsande skyskrapor.
Paul Giamatti sitter mest och säger saker som "May God help us all!" och liknande. Plötsligt dyker Kylie Minogue upp i en liten roll som bitch. Hon medverkar bara i en scen, sedan har hon lite otur - minst sagt - när hon öppnar en dörr högst upp i en skyskrapa. Ioan Gruffud tappar en sko i kaoset.
Jag sätter en generisk trea. Kanske i snällaste laget.

    





(Biopremiär 29/5)

-->

tisdag 26 maj 2015

Bio: While We're Young

Foton copyright (c) Scanbox
Av en ren händelse dog Ben Stillers mor häromdagen. Och nu går den här filmen - med Ben Stiller - upp på bio i Sverige. Jag känner en del människor som absolut inte kan med Ben Stiller. Samtidigt känner jag många som älskar filmer som ZOOLANDER och DODGEBALL. Själv har jag inget emot Stiller - inte mer än att filmerna han medverkar i sällan är speciellt bra.
Då har jag svårare för regissören och manusförfattaren Noah Baumback, som bland annat gjort hyfsade GREENBERG och mindre hyfsade FRANCES HA. Han brukar hålla sig inom ramarna för klyschig American Independent, och ibland närma sig folk som Wes Anderson - Baumbach till och med skrev manus till den påfrestande DEN FANTASTISKA RÄVEN. Därför blev jag förvånad när det inte dröjde speciellt länge innan jag kom på mig själv med att gilla Baumbachs senaste film WHILE WE'RE YOUNG.
Ben Stiller (49) och Naomi Watts (46) spelar gifta paret Josh och Cornelia - jag trodde att de skulle föreställa ett par i min ålder, vilket de är, men av någon anledning är rollfigurerna bara 44 respektive 43. Det finns ingen anledning till att de ska vara något yngre. Men i vilket fall: Josh är dokumentärfilmsregissör och har problem med sin nya film; han har inte lyckats göra något nytt på tio år. Cornelia är dokumentärfilmsproducent och dotter till den legendariske dokumentärfilmaren Leslie Breitbart - jag inser att jag satt igenom hela filmen utan att se att han spelas av Charles Grodin, som hunnit bli gammal.
Josh och Cornelia har något slags medelålderskris, deras bästa vänner har fått barn, och Josh tycker att han kört fast. Då träffar de plötsligt på Jamie (Adam Driver) och Darby (Amanda Seyfried), ett gift par i 25-årsåldern; Jamie är aspirerande dokumentärfilmare och befinner sig farligt nära hipsteravgrunden. Josh och Cornelia börjar hänga med dessa ungdomar; de deltar i deras aktiviteter, och de börjar se på sina och sina jämnåriga vänners liv på ett annat sätt - samtidigt som vännerna tycker att Josh och Cornelia blivit konstiga. Dock visar det sig efter ett tag att allt inte riktigt är som det ser ut - punkt, punkt, punkt.
WHILE WE'RE YOUNG är en lågmäld dramakomedi och väldigt New Yorskt. Den är rolig och har många intressanta poänger - och Josh och Cornelia känns som ett realistiskt par. Ben Stiller har ju tidigare visat att han även klarar drama.
När Josh och Cornelia kollar på film hemma, bläddrar de fram Netflix. De använder Internet, de har jämt sina smartphones framme. Josh fascineras av att Jamie och Darby (som bor i en stor, bohemisk våning de inte borde ha råd att bo i i verkligheten) tittar på VHS, lyssnar på vinyl och skriver på skrivmaskin. Fast snart retar sig Josh på att dessa hipsters liksom bara anammar halvgamla grejor de inte har någon relation till och försöker göra grejorna till något coolt. Och jodå - sådan kan även jag reta mig på. Josh säger att han minns när "Eye of the Tiger" ansågs vara en dålig låt - det vill säga när den kom (För övrigt spelas Billy Ocean på filmens soundtrack, honom hade jag helt glömt bort. Av ganska naturliga skäl).
Jag fick lust att applådera när Josh skäller ut Jamie för att den sistnämnde tycker att om någonting finns tillgängligt är det bara att ta det och dela med sig. Det är inte okej, tycker Josh, det är stöld. En tydligt känga till all denna piratverksamhet som skadat branschen, vilket yngre människor inte verkar ha någon som helst förståelse för.
Jag känner att jag håller på att spoila filmen. Som ni märker har jag en hel del att säga om den här, och det beror väl på att det är ett drama som för en gångs skull innehåller rollfigurer och situationer jag kan relatera till. Sådana växer inte på träd.
Men nu sätter jag punkt.








(Biopremiär 29/5)

-->

måndag 25 maj 2015

DVD: Filip & Fredrik presenterar: TREVLIGT FOLK

FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK (SF)
Den här dokumentären missade jag när den gick på bio, så varför inte skriva om filmen nu när den släpps på DVD.
Jag kan väl inte påstå att jag tillhör Filip Hammars och Fredrik Wikingssons beundrare. Snarare tvärtom. Duon har gjort ett och annat kul program, men för det mesta är de oerhört irriterande och självgoda - och minns bara hur de häromåret gjorde sitt bästa för att förstöra Oscarsgalan med sitt imbecilla pladder.
Därför blir jag förvånad när Filip och Fredrik mestadels håller sig i bakgrunden i denna fina lilla film, och när de väl har något att säga, är de sansade, vettiga och uppriktigt intresserade. Kanske beror detta på att det är Karin af Klintberg och Anders Helgeson som står för regin, dessa har fokuserat på filmens huvudpersoner snarare än på Filip och Fredrik - faktum är att duon inte tillför speciellt mycket, filmen skulle fungera lika bra eller bättre utan dem.
Bandy är en mystisk sport - och uppriktigt sagt visste jag inte att sporten utövas utanför Sverige, eller möjligtvis Skandinavien. Jag har alltid trott att VM i bandy varit ett påhitt i stil med amerikanernas World Series, som ju inskränker sig till USA. Men icke - och 2014 hölls bandy-VM i Sibirien.
I Borlänge bor en entreprenör som heter Patrik Andersson. Han ser ut som Berth Milton Jr, han har slingor i håret, han bär solglasögon - och han ger inte världens mest pålitliga intryck. Denne man fick för sig att aktivera stadens somaliska flyktingar: han startade Somalias landslag i bandy. Sjutton killar som aldrig någonsin spelat bandy, eller ens stått på ett par skridskor, ska tränas av den tidigare bandystjärnan Pelle Fosshaug för att ett drygt halvår senare fara till Sibirien och möta väletablerade lag.
"Trevligt folk" är Borlänges lustiga slogan, och i filmens början intervjuas några Borlängebor om stadens många invandrare och då främst somalier. Åsikterna är desamma som brukar framförs i större delen av Sverige och framför allt på landsorten: somalierna är lata, de vill inte arbeta, de vill inte integreras, de bara drar runt och stjäl cyklar.
När de unga somaliska killarna intervjuas får vi inte helt oväntat en helt annan bild. För det första pratar de överraskande bra svenska för att bara ha bott här i fyra-fem år - och visst är det lite skojigt att de har lite dalmål i brytningen. De berättar att de vill utbilda sig, de vill ha jobb och leva vanliga liv, de anser att man i Sverige har en framtid, vilket man definitivt inte har i Somalia, och så saknar de sina familjer de tvingats lämna kvar när de flydde. En kille berättar om hur hans far och bror sköts ihjäl inför hans ögon. De tycker alla att det är en stor ära att få representera Somalia med ett bandylag.
Matcherna borta i Ryssland går inte så bra, de förlorar med siffror som 0-13, 1-23 och liknande, men det spelar ingen roll, bandyspelandet går inte ut på att vinna, utan på att visa att de vill och kan. 2015 deltog laget i sitt andra VM och nu studerar medlemmarna på ett bandygymnasium.
TREVLIGT FOLK är en väldigt underhållande film - och den är riktigt rolig mellan varven. Självklart blir det en del tokigheter när somalierna snubblar runt och trillar på isen, men filmen innehåller även en del andra kul episoder - som när Patrik Andersson ska färga håret på en rysk salong, och när vi får träffa en av lagets sponsorer; en hetlevrad kines som driver en pub. Han är nästan filmens största behållning.
FILIP & FREDRIK PRESENTERAR: TREVLIGT FOLK är en trevlig film - men jag saknar Sator på soundtracket. Det skulle inte förvåna mig om det en dag görs en amerikansk komedi om det här bandylaget - minns COOL RUNNINGS.








(Filmen släpps den 6/1)

-->

torsdag 21 maj 2015

DVD: Wild Card

WILD CARD (Nordisk Film)
Jason Statham må vara en bra filmhårding, men han medverkar i alldeles för många filmer - vilket innebär att en del är lite för slätstrukna och ointressanta (vem minns BLITZ?). WILD CARD, i regi av Simon West (THE EXPENDABLES 2), bygger på en roman av William Goldstein, som även skrivit filmens manus, och även om det här inte är speciellt minnesvärt, får jag väl ändå säga att det är hyfsat. Det är okej.
Statham spelar en kille med actionhjältenamnet Nick Wild. Han bor i Las Vegas där han jobbar som något slags livvakt man kan hyra - han agerar "förkläde" åt folk som går på casino. Han är en jävel på att spela kort, men verkar även vara spelmissbrukare, och han har sett sina bästa dagar. En kvinna som blivit våldtagen och misshandlad av några gangsters på ett hotell söker upp Nick, hon vill att han ska lokalisera våldsmännen så att hon kan ställa dem inför rätta - eller ännu hellre ta saken i egna händer och hämnas.
Konfrontationen med dessa gangsters blir brutal (Nick är förstås även en jävel på att slåss och kasta spelkort på folk) och Nick lever därefter farligt. Han tänker vinna ihop en stor summa pengar så att han kan lämna Vegas för alltid, innan maffian hittar- och mördar honom.
Handlingen i WILD CARD är lite luddig. Jag blir inte riktigt klok på vad Nick Wild är för typ och vad han är ute efter. Han verkar mest trött på allting. Handlingen känns märkligt tunn och drygas ut med handlingstrådar som inte fyller någon större funktion.
DVD-omslaget kategoriserar filmen som "action", men det här är en kriminalfilm. Det dröjer 38 minuter innan det första, korta slagsmålet, 25 minuter senare kommer nästa, korta actionscen, och alldeles på slutet får vi ett tredje och sista slagsmål. Dessa fajter är koreograferade av Corey Yuen (TRANSPORTER) och utmärkta, men de är för få för att filmen ska kunna klassas som actionfilm.
Det förekommer en del kända namn i väldigt små roller. Sofía Vergara medverkar i filmens prolog och återkommer inte senare. Nick Wild delar kontor med en advokat, som spelas av Jason Alexander. Alexander gör rollen precis likadant som han gjorde George Costanza, kanske kan han bara göra en typ av figur, och jag skrattade - även om det kanske inte var meningen. Han medverkar bara i en enda scen i början. Stanley Tucci spelar en gangster, och även han medverkar i en enda scen. Även Anne Heche dyker upp i en liten roll.
Boken WILD CARD bygger på heter "Heat" och 1986 kom en filmversion med den titeln. Då spelade Burt Reynolds huvudrollen och hette Mex, och Goldman stod för manus även då. Jag minns inte om jag sett den.
Simon West regisserade även den lite vissna nyinspelningen av THE MECHANIC med Statham i Charles Bronsons gamla roll.
Betyget härunder är lite svajigt, men trots mina invändningar tycker jag att det är en småtrevlig liten film. En scen som involverar en häcksax och ett manligt könsorgan är rätt svettig att titta på.


  



-->

onsdag 20 maj 2015

Bio: Tomorrowland: A World Beyond

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Liksom PIRATES OF THE CARIBBEAN-fillmerna, bygger nya TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND på en åkattraktion som återfinns på Disneyland. Jag har aldrig varit på Disneyland, så jag vet inte riktigt hur det ser ut i denna framtidsvärld som öppnade redan 1955 och som har byggts om flera gånger sedan dess. Av gamla bilder att döma verkar den tidiga upplagan av Tomorrowland ha varit en skön plats. På den tiden var ju framtiden en strömlinjeformad, läcker och bra plats. När jag var tonåring på 1980-talet var framtiden en sönderbombad plats där motorcykelgäng jagade varandra - om nu inte världen tagits över av onda robotar.
Tomorrowland 1955.
Att Brad Birds (RÅTTATOUILLE, MISSION: IMPOSSIBLE - GHOST PROTOCOL) TOMORROWLAND kommer att bli en lika stor succé som piratserien tror jag knappast. Snarare tvärtom - rimligtvis bör den här filmen floppa. Jag förstår inte vilken målgrupp den riktar sig till. Antagligen är TOMORROWLAND tänkt som en spännande och fantasifull familjefilm, men jag som vuxen satt mest och kliade mig i huvudet, undrade vad jag tittade på - och tråkades ut.
Redan öppningsscenen låter antyda hur förvirrat det kommer att bli. George Clooney spelar Frank Walker, som tittar rakt in i kameran och ska berätta för oss vad som har hänt, medan tonårstjejen Casey Newton (Britt Robertson) hela tiden avbryter honom och säger att det är för omständligt och svårbegripligt. Efter en stunds babblande börjar Frank att berätta om hur allt började för hans del - och denna inledning är riktigt bra. Den elvaårige Frank anländer till Världsutställningen i New York 1964 (Clooney är förresten född 1961, så han spelar äldre än han är). Denna utställning har jag alltid varit fascinerad av, den ser ju så fräsig ut på gamla bilder - precis som Tomorrowland. Frank är uppfinnare och ska visa upp sin hembyggda jetpack; det hålls visst något slags uppfinnartävling. Hugh Laurie spelar mannen som tittar på jetpacken; han är inte imponerad - men en liten flicka ger Frank en rockknapp med en T på. Flickan heter Athena (Raffey Cassidy) och beter sig mystiskt - så Frank följer efter henne. Disneylands åkattraktion It's a Small World finns på utställningen - denna inspirerade Peter Pan, som öppnade på Liseberg på 1960-talet. Peter Pan har senare byggts om och heter numera Sagoslottet. I vilket fall Frank åker in i It's a Small World, och plötsligt skickas han iväg till framtiden, där han hamnar i en fantastisk stad. Där återser han både Athena och Nix, som Lauries rollfigur visar sig heta.
Nu är det dags för Casey att berätta sin historia - och nu är det inte lika kul längre. Det är nutid och Casey är ett tekniskt geni som bor tillsammans med sin far, som är ingenjör för NASA. När Casey försöker hindra nedmonteringen av Cape Canaveral arresteras hon. Hon släpps mot borgen och hittar då knappen med T:et bland sina tillhörigheter. När hon rör vid knappen ser hon framtidsvärlden, men den försvinner när hon släpper knappen, och efter ett tag är knappen helt urladdad.
Casey vill veta mer om denna mystiska tingest och ger sig iväg - och då dyker Athena, som fortfarande är barn, upp igen. Även några onda robotar dyker upp och försöker ta kål på Casey och Athena. Athena för Casey till den nu vuxne Frank, som är sur och har barrikaderat sig i sitt hus.
Tydligen kommer världen att gå åt skogen. Miljöförstöring, naturkatastrofer och kärnvapen. Frank vet detta och ingen kan stoppa det - utom Casey, visar det sig. Jagade av robotar måste de ta sig till framtidsstaden och förhindra världens undergång.
TOMORROWLAND: A WORLD BEYOND är en film med ett budskap: ta hand om den här planeten. Men mest är det en film med metafysiskt, pseudointellektuellt pladder. Det pratas alldeles för mycket i den här filmen, det babblas mest hela tiden - och jag hänger inte med. Jag orkar inte hänga med. Det är möjligt att det är intressanta teorier som läggs fram om framtiden, andra dimensioner och parallella tidslinjer - med det är otroligt omständligt och förvirrande.
Det är aldrig spännande och sällan roligt. Vad som är väldigt märkligt är att man knappt använder sig av den glittrande framtidsstaden. Varför göra en film om Tomorrowland när man knappt får se platsen? Och varför valde man att ha Eiffeltornet på filmaffischen och inte Tomorrowland? Visst har det franska tornet en betydande roll i filmen - men nog är det konstigt.
Det roligaste i filmen är att en bifigur har döpts till Hugo Gernsback. Gernsback var mannen som i de tidningar han gav ut myntade termen "science fiction", först kallat "scientifiction".
Synd att hela filmen inte utspelar sig på Världsutställningen 1964.
    







(Biopremiär 22/5)

-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx