torsdag 30 april 2015

Bio: Samba

Foton: David Koskas © 2014 Quad Gaumont. All Rights Reserved.
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - encore. Enligt IMDd är det här "comedy, drama", men så mycket comedy är det inte.
Omar Sy spelar titelfiguren Samba, en kille från Senegal som bott i Paris i tio år. Han jobbar som diskare på en restaurang, men har lovats att få börja jobba i köket. På grund av olyckliga omständigheter haffas han av myndigheterna och hotas med utvisning.
Charlotte Gainsbourg är Alice, som tidigare varit chef på ett företag, men bränt ut sig. Efter en tid på ett hem har hon börjat arbeta på socialen, eller om det nu är Frankrikes invandrarverk, och är den som ska hantera Sambas fall. Domstolen slår fast att Samba ska utvisas, men han väljer att stanna kvar illegalt och försörjer sig på småjobb medan han gömmer sig för myndigheterna. Samtidigt börjar han att umgås lite med Alice - och det verkar som om de två börjar få starkare känslor för varandra.
Samba är en sympatisk kille. Han är begåvad och vill verkligen göra rätt för sig - och han gillar inte fifflandet en del av hans invandrarkompisar håller på med. Men det är förstås inte så lätt att få ett hederligt jobb om man är illegal invandrare i Paris. Sambas person och positiva attityd gör att den här filmen av Olivier Nakache och Eric Toledano (duon bakom dundersuccén EN OVÄNTAD VÄNSKAP) skiljer sig den del från liknande filmer. När invandrares verklighet ska skildras på film har det en tendens att enbart vara eländes elände, med otrevliga socialsekreterare, hemska poliser, och huvudpersoner som sätter sig på tvären så att allt slutar i moll.
SAMBA har bra skådespelare, flera bra rollfigurer och en del scener är riktigt roliga. Det är inte alltför plågsamt att se den här filmen, men den känns lite märkligt tom. Filmen är habilt gjord, men alltför rudimentär. Storyn håller en realistisk ton, vilket innebär att en överraskande twist på slutet känns rätt osannolik, om än inte omöjlig. Jag antar att Nakache och Toledano försökt upprepa konceptet från EN OVÄNTAD VÄNSKAP med en ny oväntad vänskap, till och med Omar Sy återkommer från succéfilmen, men det funkar inte lika bra den här gången.
Filmer som lämnar mig likgiltig känner jag igen på att jag inte har speciellt mycket att säga om dem. Och så känner jag nu. Det här blir en kort recension.
Roligast i filmen är ett montage där Alice sitter på sin arbetsplats och försöker förstå vad hennes olika klienter säger och menar. När hon talar perfekt brittisk engelska med en man som inte kan franska förstår han inte, och henne kollega ber henne därför prata dålig engelska. När hon pratar med kraftig fransk brytning går det bättre!
Jag tänkte ett tag sätta en trea, men, njä, varför ska jag vara snäll i onödan?
 







(Biopremiär 1/5)

-->

onsdag 29 april 2015

Bio: Child 44

Foton copyright (c) Nordisk Film
Tom Rob Smiths roman "Barn 44" kom ut i Sverige 2009. De som läste och gillade den boken, och som gärna vill se en film byggd på den, får leta förgäves om han eller hon letar efter en film som heter BARN 44. Av någon anledning har filmen fått behålla sin engelska titel. Tydligen tror man att det är mer säljande. En del hävdar att det är bra att så många filmer numera går upp under sina originaltitlar - men det gäller ju bara engelskspråkiga filmer, aldrig finska, ryska och kinesiska.
Svenske regissören Daniel Espinosa har hittills aldrig lyckats göra en bra film. Den allmänt sågade debuten BABYLONSJUKAN såg jag aldrig, SNABBA CASH tyckte jag - till skillnad från de flesta  andra - var ruggigt dålig, och Hollywooddebuten SAFE HOUSE var en dussinfilm. Den nya filmen CHILD 44 är producerad av Ridley Scott - och har blivit ett ekonomiskt praktfiasko i USA. Den har gått dåligt på bio och recensionerna har varit ljumma. Dessutom har många kritiker irriterat sig på att samtliga rollfigurer talar engelska med rysk brytning.
Den största anledningen till att filmen inte gått bra är nog att det handlar om en mörk och deprimerande film om en barnmördare, och att även om skådespelarna är välkända, så finns här inga publikdragare. För i övrigt är detta nog Espinosas bästa film - med en lågt lagd ribba och brytningarna lagda åt sidan.
Tom Rob Smiths bok ska vara inspirerad av den ryske seriemördaren Andrej Tjikatilo, som avrättades 1994. Historien utspelar sig dock på 1950-talet. Tom Hardy spelar officeren Leo Demidov, som gjordes till hjälte under andra världskriget, eftersom han fick hålla upp Sovjets flagga när Berlin fallit - Fares Fares spelar en soldat; Alexei, som bar för många synliga, stulna klockor och därför fick låta Leo hålla flaggan. Under samma slag i Berlin presenteras vi även för Vasili (Joel Kinnaman), en feg soldat som gömmer sig när kulorna viner.
1953 hittas en pojke mördad intill ett järnvägsspår i Moskva. Han är naken, dränkt, och har fått organ utskurna med kirurgisk precision. Stalin har bestämt att det inte finns några mord i paradiset - och paradiset är helveteshålet Sovjet. Mord är ett kapitalistiskt påfund. Det visar sig att det är Alexeis son som mördats, men fallet avskrivs som en olycka i ett försök att mörka händelsen. Alexei tror förstås inte på detta, och egentligen inte Leo heller. Leo är bara en av Stalins lakejer och tillsammans med Vasili flänger han runt och jagar misstänkta "förrädare". Vasili har utvecklats till en maktgalen fullblodspsykopat som inte tvekar att skjuta ihjäl barnfamiljer för att statuera exempel.
Leo är gift med den svala lärarinnan Raisa (Noomi Rapace), deras äktenskap knakar, men när Raisa pekas ut som eventuell förrädare försvarar Leo henne. Han degraderas och tillsammans med hustrun skickas han iväg till en av landets värsta städer, där han ställs under den bistre general Nesterov (Gary Oldman). Fler mördade pojkar hittas och det visar sig att 44 barn mördats under en längre tid, ett faktum som tystats ner. Nesterov är en utmärkt detektiv, men det är inte fritt fram att jaga mördare i Sovjet. Leo och Raisa tvingas ständigt att fly.
Det är ingen munter historia det här. Tyvärr är den heller inte speciellt spännande. Mördarens identitet avslöjas ungefär två tredjedelar in i filmen och vi får aldrig lära känna dennes offer, vilket gör att morden och mordjakten känns sekundära. Det är snarare jakten på Leo och Raisa som står i centrum, och inte heller den är särdeles spännande. Leo är en, åtminstone till en början, ganska osympatisk kille, medan Raisa är en lika vek som blek kvinna.
Det som gör att jag ändå ger filmen godkänt är skådespelarna och de konsekvent deppiga miljöerna; filmen är inspelad i Tjeckien. Sven Wollter får säga vad han vill (som att en del av Stalins åsikter inte var så dumma), men livet i Sovjet var fullkomligt hopplöst; fattigt, smutsigt, hotfullt; det är nästan som att döden vore en befrielse från detta helvete. Allting är fult och mörkt, alla människor är glåmiga. Militären är ond, folket lever i rädsla.
Förutom ovan nämnda skådisar, medverkar även Paddy Considine, fransmannen Vincent Cassel, dansken Nikolaj Lie Kaas, och minsann om inte Charles Dance gör en cameo. Det är ju bra folk. Noomi Rapace är lika trist som hon alltid är, men för en gångs skull funkar den annars utstrålningsbefriade Joel Kinnaman - han är bra som bindgalen.
Jag funderade på det där med att alla pratar engelska med rysk brytning. På senare tid har ju Hollywood övergett detta med brytningar och låter istället alla prata utan sådan - om de nu inte rentav pratar på det språk som talas där handlingen tilldrar sig. Men med tanke på den här filmens multinationella rollista hade det kanske varit svårt för alla att tala till exempel brittisk engelska. Folk skulle bryta på danska och franska, kanske även svenska. Kanske är det lättare om alla fläskar på med rysk brytning.
Liksom fallet var med SAFE HOUSE tvekar jag vad gäller betyget. Tvåa eller trea. Men jag väljer nog en trea ändå. Och jag tycker nog att det här är bättre än SAFE HOUSE, mest tack vare skådisarna.
1996 kom en film som hette THE COLD LIGHT OF DAY, som också handlade om jakten på en rysk seriemördare, den var rätt bra, vill jag minnas, och 1995 gjordes TV-filmen CITIZEN X om Andrej Tjikatilo. Jag minns inte om jag sett den.
  






(Biopremiär 1/5)

-->

måndag 27 april 2015

En TV-kväll på 70-talet

Jag tittar nästan aldrig på TV. Jag tycker att det mesta är tråkigt eller dåligt, eller tråkigt och dåligt. Eventuella intressanta TV-serier kan man se på DVD vad det lider, långfilmer har jag ofta redan sett på bio eller DVD, och nyheter får man ju via Internet.
Annat var det förr. När jag växte upp. På 1970- och 80-talen. Då var ju allt bra. Rättare sagt: det var tråkigt och dåligt på ett bra, tilltalande sätt. Det var långsamt och det var mycket gubbar. I bästa fall. När det inte var hopplöst. Svensk TV-humor på 80-talet har visat sig vara hopplös. Jag fick till exempel "Macken" och "En himla många program" när de släpptes på DVD, och konstaterade att om man klipper ut allt som är roligt ur den totala speltiden, får man en dryg halvtimme.
Samtidigt är det rätt trevligt med gamla dammiga TV-program. För oss som gillar dammiga TV-program är SVT:s Öppet arkiv en guldgruva. Jag och min flickvän tittar ofta på Öppet arkiv. Fast efter att ha sett alla avsnitt av "N.P. Möller - fastighetsskötare" är det svårt att hitta nya favoriter. Vi såg i veckan samtliga avsnitt av "Albert & Herbert" som hittills finns tillgängliga. Därefter hoppade vi runt och såg lite allt möjligt.
I ärlighetens namn tyckte jag som barn på 70-talet att det mesta utom deckare och cowboyfilmer var tråkigt på TV. Det tyckte uppenbarligen även Lasse Hallström. Innan Hallström för till Hollywood och började göra dåliga, sentimentala filmer, producerade han en hel del roligheter för SVT - eller Sveriges Radio som företaget hette då. 1979 gjorde han den halvtimmeslånga dokumentären "Vad är det för fel på svensk TV-underhållning?". Programmet varvar seriösa intervjuer med TV-producenter och sketcher. Magnus Härenstam, Lars Amble, Lasse Hallström själv med flera drar gamla, uttjatade vitsar på olika sätt och visar hur dessa behandlas av TV, hur mycket det skulle kosta att spela in en sketch, och så vidare. Hallström visar sig vara en utmärkt fysisk komiker, synd att han inte fortsatte på den banan. Den välrenommerade humorkännaren Nils-Petter Sundgren pratar om humor i olika länder och Hallström kommer fram till att det är säkrare att göra tråkiga, allvarliga program än humor, eftersom det alltid finns folk som blir arga om humorn inte tilltalar just dem - med andra ord, en diskussion som är väldigt aktuell även idag, här och nu. En TV-chef säger att man hellre satsar på prestigeprojekt om Keve Hjelms Ivar Lo-Johansson-filmatisering "Godnatt, jord".
Magnus Härenstam och Lasse Hallström i vitstagen.
"Godnatt, jord". Ja, herregud! Det var SVT:s stora, dyra satsning 1979. Jag minns att de hade trailers för programmet lång tid innan det började sändas, det visade sett program som hette "Inför 'Godnatt, jord'", och tidningen Vi, som farsan prenumererade på, hade ett stort reportage om denna viktiga milstolpe i svensk TV-historia.
Det enda Hjelms TV-serie är ihågkommen för, är att den är en av de tråkigaste som någonsin producerats. Kanske den tråkigaste. Jag mindes ett avsnitt i vilket en familj åkte häst och vagn större delen av avsnittet - och jag kommer ihåg att farsan började gapskrattade när ekipaget stannade så att en liten gosse kunde hoppa av och kissa. Hagge Geigert sa i ett av sina TV-program 1979 att Norge ska börja visa "Godnatt, jord" - i slowmotion, så att de verkligen hänger med.
"Vi måste se på 'Godnatt, jord'!" sa jag till min flickvän, och det gick ju utmärkt, eftersom serien finns på Öppet arkiv. Avsnitt två, av sju, heter "Resan till Himmelstorp 1908", och jag förstod förstås att det måste vara avsnittet jag mindes. Vi struntade i det första avsnittet och kastade oss över Häst-, vagn- och kissavsnittet.
Ja, vad ska man säga om denna statarskildring? Avsnittet varar 59 minuter. Vi såg inte riktigt hela, eftersom vi snabbspolade lite emellanåt. Vi hoppade fram ett par minuter - bara för att konstatera att vi var kvar i samma scen. Och det hade inte hänt någonting. Alldeles i början sitter en gubbe vid ett bord och häller mjölk i kaffet. Långsamt. I realtid. Vi började skratta. I början av avsnittet bryter det ut en eldsvåda, vi ser den på håll, men istället för dramatik, får vi se folk som bär hinkar. Hinkar återkommer upprepade gånger. Om rollfigurerna inte har något annat för sig, bär de på en hink.
Ungefär halvvägs in i programmet börjar resan till Himmelstorp. Far, mor och son på en vagn. De rullar långsamt iväg, och fortsätter att långsamt rulla längs ojämna vägar i en skog. Ibland säger kvinnan något, men det går sällan att höra vad. Det verkar mest bara ointressanta betraktelser av träd och hus. Efter ett bra tag stannar de, så att pojken kan kissa i realtid. Sedan bär det av igen.
Mot slutet av avsnittet kommer de fram till ett hus. Där bor en tant som bär på en hink. Hon säger ingenting. De sitter i huset en stund och gör ingenting, och sedan påbörjar de återfärden. Denna får vi inte se, eftersom avsnittet nästan är slut.
"Godnatt, jord" är verkligen fruktansvärt tråkigt. Om jag inte visste bättre hade jag trott att det handlade om parodi på typiskt svenskt drama.
Godnatt!
Nå. Efter detta kände vi att det var dags för lite rejäl 70-talsunderhållning. TV-producenterna i Hallströms program hävdade att det är mycket billigare att göra program där artister kommer fram och sjunger, än sketchprogram och annat som kräver manus, skådespelare och rekvisita. Vi valde att se "Nöjesmazarinen" från 1975 - ett program jag inte minns, inte hört talas om, och som troligen bara sändes i ett avsnitt. Det finns nämligen bara ett avsnitt på Öpppet arkiv, och jag kan inte hitta några uppgifter om att det ska finnas fler.
"Nöjesmazarinen" är ett otroligt konstigt program - det är inte utan att jag undrade vad de medverkande artisterna tänkte. Studion och inramningen är något slags dekadent kabarémiljö i 70-talstappning. Flera i publiken verkar vara utklädda och de sitter vid kafébord, där de dricker sprit och kedjeröker. En del sitter med ryggen mot scenen.
Ted Åström blandar sig med publiken.
Ted Åström och balettdansösen Lisbeth Zachrisson är programvärdar. De inleder med att sjunga en sång, under vilken de dansar omkring och är nära att trassla in sig i de långa mikrofonsladdarna. Därefter framträder en rad ofta välkända namn. Hoolabandola Band uppträder maskerade. Utan förvarning dyker Demis Roussos upp och sjunger playback. Han får återkomma senare i programmet och sjunga en andra låt. En väldigt ung Magnus Uggla sjunger om Bobbo Viking.
Ibland sjunger Ted Åström några låtar, han har då tokiga kläder på sig, och en duo som påstås vara helt okänd presenteras; Greta & Malou heter duon, och de är inget vidare. Duon tävlade i Melodifestivalen 1977 och Malou Berg var senare med i några långfilmer, bland annat Lasse Åbergs REPMÅNAD.
Ted Åström blandar sig med Greta & Malou
För att det inte ska bli alltför festligt bryter programmet av med Kabaré Fredagsbarnen: Jacques Werup, Lasse Söderberg och Rolf Sersam. De sitter i mörker, plinkar på instrument och läser dikter, eller vad det nu är. Prosa, kanske. Det är otroligt pretentiöst. Och så blir de vild, fri jazz, till vilken Lisbeth Zachrisson dansar frenetiskt, och på det hillbillycountry från Texas.
"Nöjesmazarinen" slutar med att Ted Åström håller upp en pappersrulle med eftertexterna. Han tittar på pappret, sätter sig på en stol, och Zachrisson dansar balett runt honom. Hon snor pappersrullen. Publiken rusar upp på scenen och det blir Benny Hill-jakt, alla springer runt och jagar Åström, som till slut trillar omkull och rullas in i pappret. Slut.
Se där! En typisk TV-kväll från 1970-talet.


-->

lördag 25 april 2015

Serier: Spirou - Operation Fladdermus

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Operation Fladdermus"
Av Schwartz och Yann
Cobolt
Alldeles nyligen recenserade jag "Skatten i Alexandria", det senaste albumet i den ordinarie Spirouserien, och som kom ut i Sverige i december förra året. Nu är det dags för ett pinfärskt album; det andra i den alternativa albumsviten "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke", i vilken olika serieskapare tar sig an den välkände piccolon. Det första albumet; "Porträtt av hjälten siom oskuldsfull ung man" av Émile Bravo, kom förra året - och det var lysande. En serieroman för vuxna; ett intrikat thrillerdrama om Spirous upplevelser på hotellet Moustic i Bryssel strax före krigsutbrottet 1939.
Den här gången har signaturen Yann stått för manus, medan Olivier Schwartz har tecknat. Yann har skrivit och tecknat en hel del serier genom årens lopp; bland annat skrev han manus till ett Spiroualbum i den ordinarie sviten; "På uppdrag av Z", och under pseudonymen Balac skrev han det första albumet om släkten Sambre; "Hädanefter intet", som tecknades av Yslaire. Schwartz är en ny bekantskap för mig, han tecknar i en stil som kraftigt påminner och Yves Chaland, och det är väldigt läckert.
När albumet börjar är det 1942, Bryssel är ockuperat, och Tyskland har gjort hotell Moustic till Gestapos högkvarter. Spirou jobbar kvar på hotellet, där han tvingas bära grön uniform och putsa tyskarnas stövlar. Han ses som kollaboratör av Brysselborna, men uppe på sitt rum gömmer han en radiosändare med vilken han underrättar motståndsrörelsen. Nazisterna förstår inte vem det är som ständigt lyckas avslöja och sprida deras hemligheter, men snart börjar de ringa in Spirou. Nicke i sin tur har fått jobb på dagstidningen Le Soir, som kallas "tysktidning". En dag upptäcker han att två allierade flygare har tagit sig in i hans lägenhet och gömt sig under sängen.
Själva intrigen handlar om ett mystiskt vapen som får tyska bombplan att oförklarligt explodera i luften. Ingen begriper hur det går till (för säkerhets skull låter Gestapo skjuta alla sina flygplansmekaniker), men Spirou lyckas förstås snubbla över förklaringen.
"Operation Fladdermus" är något mer traditionellt än det förra albumet, det är ett schwungigt och frejdigt äventyr, som blandar ond, bråd död och kärv realism med humor och vardagsbetraktelser. Det är inte lika unikt som Émile Bravos album, men det är mycket, mycket bra. Ja, det är exceptionellt bra. Intrig, persongalleri, berättande och teckningar håller högsta klass - vilket även gäller tryck och papper.
Vi känner igen Spirou och Nicke från de ordinarie äventyren, men här har de fått ytterligare dimensioner. Spirou träffar en judisk flicka han blir förälskad i, det figurerar en sexig, kvinnlig tysk officer, som fattar tycke både för Spirou och Nicke, och minsann om vi inte får se Nicke dela säng med tyskan.
Flera av bifigurerna är hämtade ur verkligheten liksom en del händelser. Den som gillar klassiska belgiska serier har mycket att lägga märke till. Tintin publicerades ju i Le Soir, och flera av figurerna i det här albumet pratar om att de följer den lille reportern som letar efter Rackham den Rödes skatt. I en scen omtalas Hergé som en kollaboratör som säkert kommer att avrättas så snart kriget är slut. Ute på gator och torg ser vi några av Hergés olika figurer springa förbi, den onde dr Müller agerar tortyrexpert åt Gestapo, och minsann om inte Lamholt från Finn och Fiffi, av alla människor, figurerar i en ruta, liksom Blake från Blake och Mortimer.
Den ordinarie Spirouserien har tagit sig i kragen de senaste åren, men det är bara att konstatera att denna, den alternativa serien, är ännu bättre. Detta är något av det absolut bästa i serieväg som produceras just nu - och jag hoppas att kommande album är lika bra.
Per AJ Andersson står för den utmärkta översättningen - men ska jag anmärka på något, är det att det förekommer lite väl många flamländska ord och uttryck insprängda i texten, försedda med asterisker och förklaringar. Det stör läsrytmen en aning - men det är bara en liten anmärkning i kanten.
"Operation Fladdermus" är förstås ett av årets mest givna köp.

-->

fredag 24 april 2015

Serier: Don Martins stora julpajare

Don Martins stora julpajare
Av Don Martin
Egmont Publishing
Nej, nu går skam på torra land! Först recenserar jag ett Spiroualbum som kom ut redan i julas - och nu skriver jag om ett renodlat julalbum från förra året ... medan vårsolen skiner och fåglarna kvittrar utanför fönstret! Är jag fullkomligt galen?
Nä. Till skillnad från fallet med Spiroualbumet kände jag till detta Don Martin-albums existens. Det fanns på Bokmässan i september förra året. Dock lyckades Egmont sälja slut på samtliga exemplar under mässan, så när jag gick dit sista dagen och försynt och artigt bad om ett recensionsex, fanns det inga kvar. Sedan glömde jag helt enkelt bort albumet. Tills nu. Det går fortfarande utmärkt att få tag på det, främst hos diverse Internetboklådor, men jag såg att till exempel Science Fiction Bokhandeln i Göteborg har ett helt gäng på seriehyllorna.
Jag har tidigare skrivit en hel del om Svenska MAD och om hur mycket den tidningen betytt för mig - HÄR kan du läsa en grej, och HÄR kan du läsa en annan. Således tycker jag att det är onödigt att jag upprepar mig här.
Som barn tyckte jag - ganska självklart - att Don Martin (1932-2000) var den roligaste MAD-tecknaren. Han hade en skojig stil och skämten var lättbegripliga - som barn begrep jag förstås inte alltid satiren och parodierna tidningen till större delen innehöll. För många är Don Martin synonym med MAD - det händer fortfarande att fullvuxna människor jag träffar på kan prata om "Du vet, han MAD", som vore Don Martin en seriefigur som heter MAD. Kanske uppfattade de aldrig att serierna handlar om olika figurer, Martins gubbar är ju väldigt likartade.
Tidigt verk av Don Martin.
1990 besökte Don Martin Bokmässan i Göteborg och jag var på plats när det var dags för seminarium. Jag blev oerhört besviken. Don Martin var inte alls en spjuver i klass med till exempel Bud Grace. Tvärtom - han var, vad jag minns, en väldigt, väldigt tråkig gubbe med kraftigt nedsatt syn. Fast det är ju klart, det är möjligt att han var roligare privat.
"Don Martins stora julpajare" innehåller en blandad kompott - och det är väldigt ojämnt. Här finns en handfull sidor med Don Martins allra tidigaste bidrag till MAD, och dessa är inte speciellt roliga. Dessa hade jag aldrig sett tidigare, men i övrigt känner jag med få undantag igen alla serierna i boken. Serien om nationella mästerskapen i längdspottning är en klassiker, den har jag faktiskt flera gånger återgett verbalt för vänner och bekanta. Många skämt handlar om arkebuseringar i Sydamerika. Vissa serier är fortfarande roliga - en hel del är inte roligt alls. Som vuxen fick jag veta att Don Martin inte alltid stod för manusen - det står inte angivet, men Duck Edwing var den som skrev majoriteten av Don Martins ensidor. Först mot slutet av Don Martins karriär fick Edwing credit. För övrigt blev Duck Edwing med tiden en av mina favoriter han med.
Det här julalbumet är nyöversatt av Mathias Bällsten och jag vet inte huruvida han letat upp- och behållit alla gamla namn på figurerna från de svenska originalpubliceringarna, men namnen låter onekligen som något Bengt Sahlberg och de andra kunde ha hittat på en gång i tiden. Dock tycker jag att man gott kunde angett vilka år de olika serierna är från.
Slutligen hoppas jag att Egmont fortsätter att ge ut julpajare med MAD:s mest legendariska tecknare. Eller varför inte sommarpajare?



Serier: Spirous äventyr 53: Skatten i Alexandria

Spirous äventyr 53: Skatten i Alexandria
Av Yoann och Vehlmann
Egmont Publishing
Egmont må vara en av Nordens största mediekoncerner, men de är inget vidare på att marknadsföra sina produkter. Det här albumet kom ut i december förra året, men det hade jag ingen aning om. Jag såg det av en slump för inte så längesedan; det stack ut bakom några inplastade barnserietidningar på en hylla i en butik. Om jag inte sett den där, hade jag fortfarande inte känt till dess existens.
Spirou har de senaste åren kommit in i en andra andning. Dels har vi den excellenta, alternativa bokserien "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke", som ges ut av Cobolt, men även den ordinarie serien har väckts till liv efter en tid i dvala. Det förra albumet; "I Vipers klor", var utmärkt - en satir över media och kapitalism som kändes mer som ett så kallat vuxenseriealbum, än ett allåldersäventyr.
Innan jag läste det här nya albumet hade jag hört att det inte skulle vara någon större höjdare. Nja, det når inte upp till det förra albumet, men jag vill ändå ge det klart godkänt - ett par inslag gör att det höjer sig över konkurrenterna (om det fortfarande finns några sådana).
Spirou och Nicke kontaktas av gangstern Don Cortizone, som tvingar duon ut på ännu ett äventyr: Don Cortizones gammelfarbror tror sig ha hittat ett av världens sju underverk - det gigantiska biblioteket i Alexandria, som ska ha förstörts i en eldsvåda under antiken. Spirou, Nicke och ekorren Spip far iväg till Bensama i Aswana, ett oroligt land där krig råder. Våra hjältar ska skyddas av fransk-belgiska och amerikanska trupper, men de får nog och lämnar stridsvagnar och hjälmar, för att på egen hand bege sig ut bland den till större delen vänliga lokalbefolkningen, som inte alls gillar de skraja västerländska soldaternas närvaro.
Grundhistorien är alltså en klassisk skattjakt åt Indiana Jones-hållet; här finns en liten referens till Indy i början, men vad som är lite märkligt är att det dröjer till sidan 28 av 46 innan de når fram till den mytomspunna labyrinten där skatten ska finnas - således blir äventyren där i kortaste laget. Dessa är uppenbart inspirerade av Tomb Raider-spelen, vilket är rätt kul.
Än en gång är det mycket satir och politiska kommentarer; de västerländska truppernas närvaro ifrågasätts. Det här är även något av en metaserie - Spirou och Nicke är kända från sina seriealbum, Spirou gillar inte att bära sin piccolouniform, men tvingas göra det eftersom den är hans varumärke.
Bitvis är serien våldsam som en modern actionserie; lite väl våldsam får jag nog säga - jag associerar inte Spirouserien med mängder av automatvapen och missiler. Men - här finns gott om roliga inslag och det är exemplariskt tecknat och berättat. Extra kul är det att vår gamle favorit Gaston plötsligt dyker upp.
"Skatten i Alexandria" avslutas med en teaser inför nästa album, vilket det finns anledning att se fram emot: då ska nämligen Marsupilami göra comeback!



-->

torsdag 23 april 2015

Bio: Länge leve Hagabion

Ännu en film har premiär fredagen den 24:e april - men bara i Göteborg: den halvtimmeslånga dokumentären LÄNGE LEVE HAGABION. Den visas gratis i samband med en utställning på just Hagabion, och eftersom den på flera sätt befinner sig utanför den ordinarie repertoaren, blir det ingen ordinarie recension.
Den här filmen pressvisades faktiskt och det mest intressanta med den visningen var det faktum att jag var den enda som kom. Och jag är ju skåning. Inga göteborgare gjorde sig besvär. Kanske visste de redan allt om Hagabion? Jag visste ingenting, så jag tänkte att, tja, varför inte?
Filmen är gjord av Kajsa Finn och Anders Karlsson, två ungdomar som intervjuar folk som jobbat med Hagabion från starten i början av 1970-talet och fram tills nu. Det här är ju en så kallad alternativ biograf och visar filmer därefter - och ser ut därefter. Den förste som dyker upp i filmen är Sven Wollter ("Aktiv medlem i Kommunistiska Partiet" står det i bild), och han följs av bland andra Gunnar Bergdahl. Jo, biografen har en klar vänsterprägel, det har den alltid haft. Dock tyckte jag att det var intressant att många av veteranerna som drev biografen valde att hoppa av i början av 90-talet i samband med filmen TERRORISTER (om toppmötet i Göteborg), då nya, arga, unga människor ville göra om bion till ett renodlat vänsterfäste, snarare än en mötesplats för kulturintresserade, varav en del - kanske de flesta - stod till vänster. Efter ett par år dog den interna stormen ut.
Filmen avhandlar även uppkomsten av Folkets Bio - ett företag vars namn ju faktiskt är missvisande, eftersom "folket" hellre går och ser FAST & FURIOUS 7 än tretimmars bulgarisk arthouse i svartvitt.
Jag avstår från att betygsätta LÄNGE LEVE HAGABION.

(Biopremiär 24/4)

-->

Bio: Källaren

Foton copyright (c) TriArt Film
Österrikaren Ulrich Seidl fick strålande kritik för sin PARADIS-trilogi - filmer jag tyckte var intressanta, men inget som tilltalar min smak. Nu är han tillbaka med en dokumentär - han började som dokumentärfilmare en gång i tiden, den här Seidl. Fast om jag inte visste att det var en dokumentär, hade jag trott att det var en spelfilm av det mer experimentella och bisarra slaget.
KÄLLAREN handlar om österrikares källarvanor, och det är en film som ställer fler frågor än den besvarar. Endast ett fåtal av de medverkande berättar om sig själva, och även då lämnar de en hel del därhän. Enligt Seidl är många österrikares vardagsrum bara något man visar upp för sina gäster - de lever sina egentliga liv i källaren. Detta läser jag på pressidan, det framgår nämligen inte i filmen. Jag hoppas dock att de personer som medverkar i filmen inte är representativa för Österrike -  de flesta verkar heta Fritzl i efternamn.
Seidl har gjort sin film Roy Andersson-style: statisk kamera, långa tagningar. KÄLLAREN är en serie pannåer i vilka mer eller mindre bisarra människor gör bisarra saker. Vi träffar en kvinna som i olika källarförråd förvarar realistiska bebisdockor i kartonger. Hon tar upp dem och pratar och gullar med dem. Varför? Ingen aning. Hon intervjuas inte. Dockorna ser väldigt otäcka ut, som barnlik, och det blir förstås värre i ett stökigt källarförråd. En man, den som verkar mest normal, är pistolskytteinstruktör och sjunger opera på skjutbanan, som är belägen i en källare.
En riktigt konstig gubbe är Josef Ochs, den ende som berättar vad han heter. Han sitter i källaren och spelar bastuba framför ett porträtt på Hitler. När han sedan visar runt i källaren visar det sig att han har ett helt nazimuseum där nere! Han spelar i en blåsorkester och när de övriga medlemmarna kommer på besök, sitter de i nazirummet och krökar. Ochs berättar att de brukar åka på utfärd till Hitlers bunker i Tyskland, och där brukar Ochs arresteras. Det framgår inte varför.
En jägare har fyllt sin källare med jakttroféer och berättar om hur han en gång gjorde wienerschnitzel på vårtsvinskött. Ett par berättar om de dyra möblerna i gillestugan.
Det de flesta kommer att minnas av filmen är de förvånansvärt grafiska inslagen med sex och s/m. Allt som inte visades i FIFTY SHADES OF GREY får vi se här. En smällfet och hårig väktare hålls som sexslav av sin fru i hemmet. Han går omkring naken och städar. Han slickar toalettstolen ren. Hon hänger vikter i pungen på honom och i källaren har hon tortyrredskap, bland annat en säng där hon kan hissa upp gubben i pungen, vilket vi får se. Hon visar upp sin buttplugsamling.
En naken och fastbunden kvinna berättar att hon älskar att bli slagen, piskad och stucken med nålar, men även att hon misshandlades grovt av sin förste make, vilket ledde till att hon högg ihjäl honom med en kniv. En liten gubbe iförd lederhosen smiskar henne. En annan gubbe köper prostituerade som han har sex med - eller låser in i burar.
Flera avsnitt förklaras inte alls. Ett äldre par poserar i en kitschig bar de ha byggt. Några ungdomar sitter och röker. Tanter står i ett tvättrum.
Alla hem vi får se är antingen fruktansvärt fula - eller oerhört kitschiga. KÄLLAREN är ibland rolig, ofta obehaglig, för det mesta fascinerande. Dock är filmen för lång, även om den bara varar 85 minuter. Det hade varit trevligt att få veta mer om de här personerna. Vem är den där Josef Ochs? Borde inte han sitta på ett hem?
Jag hoppas att jag slipper träffa de medverkande i verkligheten.
Fotnot: Efter att jag skrivit och publicerat den här recensionen googlade jag Ochs och hittade österrikiska nyhetsartiklar om honom och hans källare. Inslagen med honom spelades in 2009 och två av männen som besöker Ochs och dricker sprit var kommunpolitiker. När filmen kom fick de sparken.







(Biopremiär 24/4)



onsdag 22 april 2015

Bio: Avengers: Age of Ultron

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det påstås att THE AVENGERS är den tredje mest inkomstbringande filmen i historien. Riktigt hur de har räknat vet jag inte; om uppgiften bygger på valutakurs, årtal, antal besökare, biljettpriser och så vidare. Det låter ju lite osannolikt att den här filmen skulle ha lockat mer folk än tidigare, mer kända kioskvältare. Men - filmen lockade onekligen horder till biograferna. Exakt vad som lockade är svårare att säga; vad det var som fick folk att gilla filmen så oerhört mycket. Själv minns jag ingenting alls av filmen - mer än en scen där Hulk dunkar Loke i golvet. Jag tyckte att det var en rörig, stirrig och ointressant historia. Jag gillade de första filmerna om Iron Man, Thor och Captain America, men när dessa herrar plus ytterligare några figurer mötte upp i en och samma film blev det overkill.
Självklart var det tvunget att Avengers skulle återvända, och här har vi dem igen i en film vars titel får mig att tänka på tvättmedel. "Har du provat nya skonsamma Ultron?". Fast det visar sig att Ultron är en artificiell intelligens uppfunnen av Tony "Iron Man" Stark (Robert Downey Jr) och Bruce "Hulk" Banner (Mark Ruffalo). Stark och Banner fick aldrig Ultron, som var tänkt att skapa fred på Jorden, att fungera, men medan alla superhjältar är på fest (på vilken Stan Lee blir full på asagudarnas snaps) vaknar Ultron till liv. Det visar sig att han blivit både ond och supermäktig. Han tar sig in i en robotkropp och beger sig genast ut för att leva jävel. James Spader gör Ultrons röst.
Samtidigt har den illasinnade organisationen HYDRA skickat iväg de ryska tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson), bättre kända som Scarlett Witch och Quicksilver, för att utplåna The Avengers. Quicksilvers superkraft är att han kan springa skitfort - han är med andra ord en kopia på Blixten från DC:s universum. Vad Scarlett Witch kan göra är lite oklart. Det ser ut som om hon dansar väldigt långsamt medan röda ljussken strömmar från hennes händer. Hon han fippla med folks hjärnor så att de ser syner, men senare i filmen verkar hon kunna göra lite allt möjligt. I serietidningarna bär Röda häxan baddräkt och en skojig huvudbonad, i filmen har hon vanliga kläder. Synd. I den här filmen, som för övrigt regisserats av Joss Whedon, är Quicksilver en rätt blek typ, både till karaktär och utseende. Trist kille.
Scarlet Witch och Vision i serietappning.
De här ryska supertvillingarna upptäcker efter ett tag att det inte är Avengers som är fienden - så de sällar sig till hjältarna. Dessutom gör ytterligare en figur entré - Vision (Paul Bettany). Jag har inte läst speciellt mycket Marvelserier, förutom Spindelmannen, så jag har inte järnkoll på alla hjältar och skurkar. Jag minns att Vision ibland dök upp i de serier Atlantic publicerade i Sverige, men jag blev aldrig klok på vem han var och vilka hans krafter var. Nu får jag veta att det handlar om ytterligare en artificiell intelligens i en annan robotkropp. Fast Vision är god.
Precis som förra gången är den här filmen rätt rörig. Handlingen försvinner i alla bombastiska actionscener. Jag har väl blivit gammal, men filmen är mycket intressantare och roligare när superhjältarnas privatliv skildras. Stackars dr Banner är en väldigt sympatisk person, och minsann om inte den kyliga Black Widow (Scarlett Johansson) har gått och blivit kär i honom. Kapten Amerika (Chris Evans) mobbas för att han inte gillar när folk svär. Thor (Chris Hemsworth) gillar sitt partytrick som involverar Mjölner. Och så visar det sig att Hawkeye (Jeremy Renner) har både fru, barn och hus på landet, där hjältarna kan koppla av och hugga ved.
... Och precis som förra gången känns det lite fånigt att Black Widow och Hawkeye ingår i Avengers - de har ju inga superkrafter. Okej, det har inte Tony Stark heller; han fuskar med en dräkt, men Svarta änkan är ju bara en karatesparkande donna med pickadollor, medan Hawkeye är en snubbe som är duktig på att använda pil och båge. Det fåniga i det sistnämnda påpekar även Hawkeye i en scen. När jag var barn undrade jag varför Läderlappen var med i Lagens väktare - vad skulle lagväktarna med en kille utan superkrafter till?
AVENGERS: AGE OF ULTRON är som ofta är fallet alldeles för lång; 141 minuter. Den är dock hyfsat underhållande och ibland rätt rolig - det är förstås för det mesta Robert Downey som står för humorn. Ibland är det svårt att hänga med i de långa actionscenerna - till stor del beroende på att hjältarna är alldeles för många. Vem gör vad var då någonstans? Vad händer? Varför? Mängder av byggnader stryker med, och det är både hjältar och bovar som står för destruktionsorgierna.
Andy Serkis har en liten roll som ond sydafrikan, Stellan Skarskård figurerar som hastigast, Idris Elba medverkar i en drömscen, SHIELD-agenterna Nick Fury (Samuel L Jackson) och Carter (Hayley Atwell) återkommer förstås, och alldeles på slutet uppenbarar sig Falcon (Anthony Mackie) under ett par sekunder. Sitter man kvar under eftertexterna får man även se Josh Brolin i lila upplaga.
Den här filmen lär säkert bli en gigantisk kioskvältare den med. Jag tror nog mer på BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE, som dock kan bli precis hur som helst. Och om inget annat är det nu klart för en andra säsong av den utmärkta TV-serien DAREDEVIL.







(Biopremiär 22/4)

-->

tisdag 21 april 2015

Bio: Girighetens pris

Foton copyright (c) Scanbox
Jag ser att det italienska dramat GIRIGHETENS PRIS hade urpremiär redan 2013 och egentlig italiensk premiär i januari 2014 - men först nu kommer filmen till Sverige. Nå, bättre sent än aldrig - och det här visade sig vara en film väl värd att vänta på.
... Och då hör det till saken att jag var lite skeptisk till en början. Paolo Virzi, som gjorde den ljumma LA PRIMA COSA BELLA, har regisserat denna film, som vunnit mängder av priser och som var Italiens Oscarbidrag. Efter en elegant åkning längs med taket i en festlokal, får vi se hur en av servitörerna beger sig av hemåt på cykel. Det är vinter, snö och mörkt - och plötsligt blir mannen påkörd av en bil. Därefter hoppar vi sex månader tillbaka i tiden och presenteras för några rika män som spelar tennis.
Här, några minuter in i filmen, kände jag mig tveksam till om jag skulle orka se på det här i nästan två timmar. Männen pladdrar högt och intensivt, och det viftas med armar. Det är lite påfrestande. Tack och lov dröjer det inte många minuter innan jag kommer över detta - och konstaterar att jag blivit uppslukad av filmen.
Filmen är indelad i fyra kapitel; berättelsen handlar om två familjer och de olika parallella kapitlen leder fram till festlokalen, där det hålls en prisutdelning, trafikolyckan, och det som sker därefter. Fabrizio Bentivoglio spelar Dino, en ettrig, påfrestande och rövslickande snubbe som äger en liten mäklarbyrå och som drömmer om stora pengar. Han råkar bli bekant med den stenrike affärsmannen Giovanni (Fabrizio Gifuni), som han spelar tennis med. Den naive Dino har lånat en alldeles för stor summa pengar som han övertalar Giovanni att investera i en bergsäker fond. Avkastningen kommer att bli enorm! Det är bara det att Italien befinner sig på randen till finanskris och den där fonden är inte alls speciellt säker.
Valeria Bruni Tedeschi spelar Giovannis fru Carla, som är allmänt olycklig, och när hon upptäcker att en gammal teater som Giovannis företag äger håller på att förfalla, drar hon igång ett projekt för att starta upp den på nytt. Giovanni är inte alltför intresserad av hustruns kulturella projekt, han tänker bara på att rädda sin förmögenhet och lyxkåk.
Dinos dotter Serena (Matilde Gioli) visar  sig vara före detta flickvän till Giovannis och Carlas son Massimiliano (Guglielmo Pinelli). Någon av ungdomarna var troligen inblandad i trafikolyckan - Massimilianos bil är repad, men grabben var för full för att minnas hur han kom hem.
GIRIGHETENS PRIS visar sig vara en väldigt smart film; den fick mig att gissa hur allt hänger ihop och trådarna knyts ihop på ett elegant och tillfredställande sätt på slutet. Strukturen får mig att tänka på Ettore Scolas TERASSEN, som utgår från en middagsbjudning, där de olika gästernas berättelser skildras var för sig, för att sedan knytas ihop på slutet.
Dinos gravida fru spelas av Valeria Golino - hon som var Charlie Sheens flickvän i HOT SHOTS! och HOT SHOTS! 2 (1991 och '93). Jag har inte sett henne i något på drygt tjugo år och det kändes märkligt att plötsligt se henne som en 50-årig italiensk kvinna. En väldigt tjusig sådan, men ändå.
Den italienska originaltiteln lyder IL CAPITALE UMANO och filmen bygger på romanen "Human Capital" av den amerikanske författaren Stephen Amidon. Filmen avslutas med att termen "mänskligt kapital" förklaras. Jag kan inte se att det finns någon svensk utgåva av boken, men jag gissar att Scanbox tyckte att GIRIGHETENS PRIS är en bättre titel än MÄNSKLIGT KAPITAL - och det håller jag med om.
Det är lite märkligt att Paolo Virzis drama inte blev Oscarnominerat som Bästa utländska film. Den är bättre än många av de filmer som faktiskt nominerats - och som kammat hem priset.
 







(Biopremiär 24/4)

-->

lördag 18 april 2015

Serier: Trollskogen

TROLLSKOGEN
Av John Holmvall
Rabén & Sjögren
Rabén & Sjögren har dragit igång en satsning på serier för mindre barn; om jag förstått det hela rätt är det folket från Kolik Förlag som ligger bakom. Jag har faktiskt aldrig läst speciellt mycket barnserier, eller barnböcker för den delen, inte ens som barn. Jag föredrog Svenska MAD, Tintin och andra fränare saker redan när jag var i lekskoleåldern.
Fyra böcker har hittills kommit ut, men tre av dem skippar jag (bland annat en om Mamma Mu), eftersom jag helt enkelt inte är intresserad. Den fjärde boken; "Trollskogen" av seriedebuterande Umeåbon John Holmvall, verkade dock riktigt intressant - den såg väldigt lockande ut med sina roliga och vackra teckningar - eller, ja, det handlar om målningar.
Teckningar är den stora - egentligen den enda - behållningen med boken, som innehåller fem korta berättelser om troll, älvor och människobarn. Den första; "Bortbytingen", kändes bekant, men jag kan inte ta gift på om det verkligen handlar om gamla folksagor, eller om Holmvall har hittat på dem själv. De två sista berättelserna känns lite väl rumphuggna och poänglösa.
John Holmvall arbetar i en stil som främst för tankarna till John Bauer; han använder sig av samma murriga och stämningsfulla färgskala, vilket medför att skogen känns så trolsk den kan bli. Men jag tänker även på Sven Nordqvist (som för övrigt tecknar ovan nämnda Mamma Mu); figurerna är skojigt tecknade och uttrycksfulla. Förvisso ser alla småflickor och älvor ungefär likadana ut, för att inte tala om trollen; jag trodde först att det var samma figurer som återkom, men det är inget att hänga upp sig på.
Däremot uppstod ibland lätt förvirring vid genomläsningen. Holmvall har nästan helt skippat berättande textplattor, vilket är bra - oerfarna serieskapare har ofta en tendens att fläska på med för mycket textplattor som bara beskriver vad vi ser i bild. Men i Holmvalls falls uppstår här och var märkliga luckor i berättandet och jag fick gå tillbaka några rutor för att koppla vad som hände. Vissa moment har hoppats över. Det är lite hoppigt. Fast det är möjligt att de sex- till nioåringar boken vänder sig till inte noterar detta.
Min främsta invändning gäller pratbubblorna. De är väldigt fula och okänsliga; de är förstås instoppade med hjälp av dator. Pratbubblorna är jämna och kritvita, och kontrasterar mot bilderna. Jag hade föredragit något slags mer ... organiska pratbubblor. Handritade och i någon dovare ton än kritvitt. Handtextning vore också att föredra framför den livlösa, datorsatta texten.
Apropå pratbubblorna måste jag också klaga på en viss grad av slarvighet. Dialogen innehåller många påhittiga, roliga ord - men här finns även en del språkfel ("oss" istället för "vi", till exempel) som sticker i ögonen, och på något ställe saknas ett ord. Även tecknade serier måste korrekturläsas!
Som helhet är dock "Trollskogen" ett synnerligen vackert och charmigt litet seriealbum som torde uppskattas av målgruppen.



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx