onsdag 25 februari 2015

Bio: Wild Tales

Foton copyright (c) Scanbox
Häromdagen tilldelades den polska filmen IDA en Oscar som Bästa film på främmande språk, eller Bästa utländska film, som vi brukar kalla kategorin. En av de övriga filmerna som nominerats till priset är den argentiska WILD TALES, med manus och regi av Damián Szifron - och med Pedro Almodóvar som en av producenterna.
WILD TALES lanseras som svart komedi, åtminstone på en del håll. Det visar sig även vara en antologifilm - en typ av film vi sällan ser idag; en handfull korta filmer på samma tema. Engelska bolaget Amicus var störst på den fronten på 1970-talet, och oftast handlar det om skräck, rysare och thrillers. Även WILD TALES hamnar i genrefilmsfacket.
Filmen består av sex avsnitt och de första tre känns som hämtade från EC Comics - det enda som saknas är en figur som introducerar avsnitten, ungefär som The Cryptkeeper i Tales from the Crypt. Avsnitt ett - prologen - och tre är de bästa i filmen. Prologen, som handlar om en massa människor som alla på olika sätt fått gratis flygbiljetter och nu sitter på samma plan, har en skön twist, medan den tredje episoden handlar om en bilist på en öde väg. Han får problem med en galen medtrafikant. Denna episod är riktigt spännande, brutal och blodig - och även här är slutpoängen tillfredställande. Episod två, som utspelar sig på en restaurang, är rätt kul, men storyn saknar twist.
Twisten i det fjärde avsnittet är inte svår att räkna ut, berättelsen handlar om en sprängämnesexpert som upprepade gånger felparkerar och får sin bil bortforslad. Den femte episoden är den svagaste. Här känns det snarare som Alfred Hitchcock Presents, än EC Comics, men storyn om en smitningsolycka kommer av sig efter en spännande inledning, och blir mest babblig innan det ganska vissna slutet. WILD TALES hade känts mer helgjuten om denna episod klippts bort.
Det hela avslutas med en historia om en bröllopsfest som spårar ur totalt när bruden misstänker att brudgummen varit otrogen. En ganska rolig liten grej.
Jag tycker mycket om WILD TALES. Till skillnad från till exempel IDA är det här en riktig film; här finns inga långa scener med folk som står tysta och tittar in i en vägg. Det är även en synnerligen elegant film, filmfotot är tjusigt och det hela är berättat med ett väldigt flyt. De för mig helt okända skådisarna gör bra ifrån sig, filmmusiken är effektiv, och plus för psykopaten som bajsar på en motorhuv (han är hård i magen, så det studsar). De episoder som är i tunnaste laget eller bagatellartade räddas av det utomordentliga hantverket.
Men som jag nämnde ovan: om den sämsta episoden klippts bort hade vi fått en tajtare - och kortare - film, den är lite för lång. Men bra! Det hade varit jättekul om den här fick Oscarn istället för den allt annat än otippade IDA.








(Biopremiär 27/2)

-->

måndag 23 februari 2015

Bio: Seventh Son

Foton copyright (c) UIP
Det är måndag när jag skriver detta. Natten till idag gick Oscarsgalan av stapeln och Julianne Moore tilldelades en statyett för Bästa kvinnliga huvudroll. Det var inte för insatsen i ryske regissören Sergei Bodrovs fantasyepos SEVENTH SON, som bygger på romanen "Väktarens lärling" av Joseph Delaney; den första boken i en lång serie.
Jag satt förstås uppe hela natten och tittade på den trista galan, och åkte sedan direkt iväg till biografen för att se Bodrovs 3D-film. Således var jag rätt groggy när jag satt där, men jag tror att jag inte skulle uppskatta filmen i klarvaket tillstånd heller.
Förutom Moore ståtar rollistan med Jeff Bridges, Olivia Williams och svenska Alicia Vikander, och det är inte utan att jag undrar hur de övertalades att ställa upp. Å andra sidan - de tyckte kanske att det var skitkul att spela över och fjanta omkring. Vikander verkar tacka ja till allt som luktar storfilm.
Jeff Bridges spelar riddaren Master Gregory; den siste av ett gäng som går under beteckningen Väktare. Jag gissar att väktarnas uppgift är att skydda folket mot drakar, häxor, och häxor som kan förvandlas till drakar. Eftersom Gregory är den siste måste han lära upp en yngling som kan ta över. Dessa lärlingar brukar dock dö. Filmen börjar med att Gregorys lärling stryker med i en strid med den oerhört onda häxan Malkin, som kan förvandla sig till drake. Därefter introduceras vi för ynglingen Tom (Ben Barnes), som är den sjunde sonen till en sjunde son, eller hur det nu var. Dessutom visar sig hans morsa (Olivia Williams) vara en god häxa. Ibland trillar Tom ihop och ser syner; han kan se in i framtiden - och bland annat ser han en tös som heter Alice (Vikander). Detta innebär förstås att han är The Chosen One.
Gregory letar upp Tom och släpar iväg med honom. I en by ser Tom hur byborna släpar iväg på Alice för att bränna henne på bål, hon anklagas för att vara häxa. Tom räddar henne och blir betuttad i henne, men det visar sig att hon är dotter till Malkins syster. Tom och Gregory måste stoppa Malkin innan nästa blodröda fullmåne, annars går allt åt helvete, som det brukar i sådana här historier. Således blir det action, action - och action.
Nu är jag ju inte speciellt förtjust i fantasy, med undantag för sword & sorcery - men visst kan en del fantasyfilmer vara underhållande trots min aversion mot genren. Men SEVENTH SON är verkligen dålig. Det är de gamla vanliga ingredienserna, storyn är rätt slapp, det är lite lustigt att även den här filmen, liksom förra veckans CIRKELN, innehåller både en röd måne och The Chosen One, och rollfigurerna är alldeles för platta - i synnerhet den unge Tom; han är verkligen en trist och menlös snubbe. Vad hände med forna tiders rejäla äventyrshjältar? Ben Barnes ser ut som hundra andra unga Hollywoodskådisar, och gestalten besitter inga minnesvärda, coola karaktärsdrag. Jeff Bridges pratar med märklig, djup, skrovlig röst, och verkar ha rätt kul som gammal svärdsvingare. Alicia Vikander är mest söt, hon ger inget större intryck, men får vara med och slåss på slutet. Action är dert för mycket av, jag tröttnade på allt flängande. Det blev overkill.
Men ... Förvisso ligger betygsettan nära, men jag känner att jag inte kan totalsåga det här. Vore jag tolv år är det möjligt att jag skulle älska den här actionfyllda soppan. 3D:n är ovanligt bra, och det är man ju inte bortskämd med. John Dykstra står för de visuella effekterna. Malkins raserade borg inuti ett berg är häftig och maffig. Filmfotot är ibland svindlande. Marco Beltrami bidrar med pampig filmmusik.
SEVENTH SON gjorde inget större väsen av sig i USA och jag vet inte riktigt varför filmen föräras biopremiär i Sverige. Det kan väl knappast bero på Vikanders medverkan..








(Biopremiär 25/2)

-->

lördag 21 februari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Brett Ewins

Den brittiske serietecknaren Brett Ewins har avlidit efter en tids sjukdom, endast 59 år gammal.
Ewins var en av alla tecknare knutna till tidningen 2000 AD, som utkommit varje vecka sedan februari 1977, men han hamnade förstås lite i skymundan för mer namnkunniga killar som Brian Bolland och Mike McMahon. Ewins tecknade flaggskeppet Judge Dredd, men även avsnitt av Future Shocks; korta twist end-historier. Efter ett tag gav han sig på Rogue Trooper och Anderson PSI Division; några av hans Dredd- och Anderson-episoder har säkerligen publicerats på svenska i Magnum Comics.
En serie som definitivt har publicerats på svenska, är Johnny Nemo. 1988 startade Brett Ewins och Steve Dillon en egen tidning; Deadline, jag köpte ett par nummer av den, eftersom den fanns på Pocket i Lund. Det var i Deadline Johnny Nemo återfanns, och jag kommer ihåg att jag tyckte att det var en cool serie. I Sverige gick serien i Horst Schröders kortlivade actiontidning MAXX.
Samma år, 1988, började Ewins att teckna åt det amerikanska förlaget DC Comics, för vilka han gjorde Skreemer, och enstaka avsnitt av Träskmannen och Hellblazer, men 1991 drabbades han av utbrändhet; han kunde inte längre hålla deadlines och förlorade sina uppdrag.
Brett Ewins led av paranoid schizofreni och 2012 drabbade han samman med några poliser. Han fick ett våldsamt utbrott och knivhögg en polis, vilket ledde till att han syddes in i nio månader. De sista åren i sitt liv ägnade han sig främst åt att måla tavlor.

BRETT EWINS
1955 - 2015
R.I.P.

-->

fredag 20 februari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Lasse Braun

En gång i tiden fyllde jag trettio. På den legendariska festen, som jag höll tillsammans med en kompis, fick jag förstås en massa presenter. Mannen som går under beteckningen Joachim Tevebring gav mig det finaste han kunde tänka sig: en super-8-film regisserad av legendariske Lasse Braun. Ett epos om vikingar - och en film som visade sig brinna bra när en annan kompis plötsligt fick för sig att visa filmen på festen. Även DJ-båset tog fyr på denna fest.
Lasse Braun var pionjär på det pornografiska området - och nu har han 78 år gammal lämnat denna värld för det stora peep show-båset ovan molnen.
Jag trodde länge att Lasse Braun var en tysk som tagit sig ett "typiskt svenskt namn" för att rida på den svenska syndens storhet på 1960- och 70-talen. Han såg tysk ut; Braun såg ut precis så som man vill att Lasse Braun ska se ut, en skön snubbe som lika gärna skulle kunna vara partytrumpetare. Men karln var italienare. Han föddes förvisso i Algeriet och han hette egentligen Alberto Ferro. Hans familj var diplomater och han utbildade sig till jurist, men redan i början av 60-talet började han göra porrfilm. På den tiden var det så kallade loops som gällde; kortfilmer på 8mm vilka såldes i enorma mängder världen över. Han filmade i flera olika länder och eftersom det i de flesta fall var olagligt att syssla med porr, tog han till alla möjliga knep för att hålla sig undan lagens händer, bland annat fraktade han sina produktioner i sin släkts bilar - de hade diplomatplåtar och kunde passera tullarna.
Lasse Braun gjorde sig känd för sina tekniskt avancerade filmer. Han filmade med flera kameror, hans filmer var hårda men (förhållandevis) eleganta, och mannen var intellektuell och lät sig inspireras av klassisk litteratur och diverse tänkare. Senare gjorde han även långfilmer, några var dessutom amerikanska, som AMERICAN DESIRE (1981). BODY LOVE från 1978 ståtade med filmmusik av Klaus Schulze, tidigare medlem i Tangerine Dream, och enligt uppgift visades filmen i Cannes - jag utgår från att det är den officiella serien som åsyftas, annars vore det mindre unikt - på marknaden i Cannes visas ju allt möjligt som är till salu.
Förutom att göra film skrev Lasse Braun en rad böcker, däribland den 740 sidor tjocka romanen "Lady Caligula", vilken visade upp den gamle kejsaren i positiv dager.
1980 brann Lasse Brauns privata lager med alla filmer och fotografier ner - det var Brauns exfru som tuttat på av rädsla för besök av polisen. Braun lyckades bara rädda ett par dussin filmer, vilka senare remastrades och släpptes på DVD. Hans son Axel Braun, född 1966, har följt i farsans fotspår, och har nu regisserat över 500 filmer - han är en av de där som gör porrparodier på kände filmer och seriefigurer.
År 2001 kom det en dokumentär om Lasse Braun; I, THE KING OF PORN ... THE ADVENTUROUS LIFE OF LASSE BRAUN.

LASSE BRAUN
1936 - 2015
R.I.P.

-->

onsdag 18 februari 2015

Bio: The Wedding Ringer

Foton copyright (c) Sony
På pressvisningarna av FIFTY SHADES OF GREY och CIRKELN var vi många närvarande. På visningen av Jeremy Garelicks komedi THE WEDDING RINGER (som inte har någonting med THE WEDDING SINGER att göra) var vi två (2) i salongen. Det är två personer mer än den här filmen förtjänar.
Josh Gad spelar Doug, som ska gifta sig om tio dagar. Det står ganska klart från början att han egentligen inte älskar sin blivande fru - hon älskar definitivt inte honom, vilket han förstås inte fattar. Men han är rik och snäll, och hon är bortskämd. Doug är dessutom en överviktig torrboll utan vänner.
Eftersom detta är en amerikansk film ska det förstås hållas ett sådant där konstigt amerikanskt bröllop som ska gå löst på $200 000, det finns en fjollig wedding planner, gästerna ska bli hur många som helst, allting ska vara lyxigt. Men Doug har inga vänner och därmed ingen best man. Han behöver dessutom sju marskalker. Han tipsas om en tjänst där man kan hyra just en best man och marskalker, som låtsas vara ens gamla polare. In i bilden kommer den snabbpratande Jimmy Callahan (Kevin Hart), som ska förvandlas till Dougs gamle vän, prästen Bic Mitchum. Jimmy letar även upp sju bisarra individer som övertalas att ställa upp som marskalker. De sätter igång att öva in sina roller och repetera, och allt blir förstås kaos, innan vi serveras några fina budskap på slutet och (SPOILER ALERT!) Doug och Jimmy inser att de blivit vänner på riktigt.
Åååh, herreguuud ... Det här är en plågsam film. Plågsam! Jag led mig genom den och jag skruvade generat på mig. Jag generades inte av dess försök att vara fräck, utan snarare av dess pinsamhet. Garelick har säkert försökt göra en barnförbjuden film som ska vara just fräck, småsnuskig, och helcrazy. Vad han åstadkommit är bara en vulgär och irriterande orgie i fullkomligt ocharmig grabbighet. Några typiska utdrag ur dialogen: "Fuck", "I wanna have vaginas all over my face", "Fuck", "I'm gonna get me some pussy", "Fuck", "Didya see the titties on her?", "Fuck" och "Fuck".
Det enda som är roligt är de tio sekunder då en gammal gubbe som kör elscooter jagar Doug, och scenerna med en kines som har tre pungkulor. Förutom detta får vi även se en gammal tant ta fyr och Doug få oralsex av en hund, samt en alldeles för lång footballmatch mot äldre män. Mimi Rogers har en liten roll, och Nicky Whelan är väldigt söt som prostituerad.
Varför, o, varför går detta upp på bio? THE WEDDING RINGER skriker direkt-på-DVD! Filmen har varken storstjärnor eller fått strålande recensioner som kanske kan motivera ett varv på biograferna.
Det här är hemskt.








(Biopremiär 25/2)

-->

tisdag 17 februari 2015

Bio: Cirkeln

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Nu har jag varit på ännu en pressvisning med ovanligt mycket folk i salongen, varav majoriteten kvinnor. Dessutom hörde jag hur någon bakom mig presenterades som "Cirkeln-expert". Behöver jag påpeka att jag inte läst Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Cirkeln-böcker? Eller seriealbumet med berättelser från Engelsfors, för den delen. Det känns inte som om jag tillhör målgruppen, dessutom har de gett intryck av att vara osedvanligt ooriginella. Tonåringar upptäcker att de är häxor? Nu igen?
Filmatiseringen har varit på gång i flera år, det uppstod en del bråk kring manuset, men nu är filmen här, producerad av Benny Anderssons nya bolag RMV Film; Andersson står även för filmmusiken. Regissör är Levan Akin, som tidigare gjort den usla KATINKAS KALAS - hur han fick jobbet kan man ju undra.
Suzy Bannion anländer till balettskolan i Freiburg, som visar sig styras av häxor, och ... Nej, det där var ju fel film. I CIRKELN handlar det om den lilla hålan Engelsfors gymnasieskola, där rektorn Adriana Lopez (Ruth Vega Fernandez) visar sig vara en god häxa och representant för något slags ockult råd, som slåss mot onda demoner som vill ... Ja, jag vet inte riktigt vad de onda vill, men det är väl som vanligt: de vill utplåna de goda för att kunna söndra och härska i full frihet.
Filmen börjar med att den deprimerade och drogberoende Elias (Gustav Lindh) tar livet av sig. Kort därpå upptäcker en handfull tjejer att de besitter övernaturliga krafter; varsin superkraft - om detta vore en Marvelfilm hade de klassats som mutanter. I vanlig ordning representerar tjejerna varsin samhällsklass eller typ av personlighet: Minoo (Irma von Platen) är ganska vanlig och ordentlig, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och bor i ett sunkigt hem med sunkiga föräldrar, Ida (Hanna Asp) är den som mobbar, Linnéa (Leona Axelsen) är gothbruden, Vanessa (Miranda Frydman) är den slampiga, medan Rebecka (Josefin Asplund) är ... Tja, jag vet inte, hon är bara allmänt sympatisk. Dessa sex är De Utvalda - det visar sig att även Elias tillhörde De Utvalda och hans död var egentligen mord - någon är ute efter att mörda dem allihop.
En natt far de här tjejerna plötsligt ur sina sängar och vandrar likt robotar iväg rakt in i skogen. Där står de i en ring och Ida börjar plötsligt att sväva och prata med monsterröst och förklara vilka de är och stånkar "Magin vaknar!" och har sig. När senare rektorn (som av någon anledning bor i en närmast omöblerad, fallfärdig villa) avslöjar sig som häxa är det dags för tjejerna att gå i häxskola, där de lär sig hantera sina krafter, och samtidigt ska de försöka samarbeta, vara vänner och hitta den onda demonen, som kan vara vem som helst på skolan. Demonen visar sig vara precis den jag trodde det var från början.
Innan visningen hörde jag att ett par kvinnor i salongen sa att det fanns väldigt mycket BUFFY THE VAMPIRE SLAYER och Stephen King över böckerna. Stephen King? Tja, Kings böcker brukar ofta handla om amerikansk medelklass i mindre städer, men där stannar nog alla likheter. Och BUFFY innehöll mycket action och humor. CIRKELN är förvånansvärt gravallvarlig. Förvisso skrattade tjejerna på pressvisningen åt en del repliker, tydligen var det meningen att dessa repliker skulle vara kul, men det uppfattade inte jag. Men jag skrattade också. Flera gånger. Jag fick bita mig i handen. Filmen är nämligen ofta ofrivilligt komisk, flera scener håller lite kalkonklass - som när Ida börjar prata med monsterröst och fäller fullkomligt hopplösa repliker. Scener som fick mig att tänka på ett par seriemanus jag började skriva, men som jag skrotade när jag kom fram till att scener som de här sällan funkar, de blir i princip alltid otroligt fåniga.
Vad som är ännu fånigare är scenerna med rektorn och hennes häxundervisning. Åh, herregud. De fungerar inte överhuvudtaget och dialogen är hemsk. Rent allmänt känns det som om den här storyn är skriven av en 16-åring som förläst sig på tonårsfantasy. Apropå 16-åringar: en bit in i filmen framgår det att huvudpersonerna är just sexton och går första året på gymnasiet. Jag vet inte hur gamla skådespelerskorna är, men jag gissade först på att rollfigurerna var runt tjugo. Minst.
Rent filmiskt ser det här ut som svensk film brukar göra. Miljöerna är gråa, vädret är konstant tradigt. Filmfotot är rudimentärt, här finns inga som helst extravaganser eller personliga grepp, fast ett par specialeffekter får väl ansas vara okej. Som nästan alltid i svensk film fäller skådespelarna sina repliker i tur och ordning på ett sätt man bara gör i svensk film. Nu pratar du - nu pratar jag - nu pratar du - nu pratar jag. De flesta av rollfigurerna är ganska osympatiska och de som inte är det, är lite slätstrukna. Även Sverrir Gudnason medverkar, han spelar lärare. Ett par figurer gillar att dekorera sina elevskåp och hem med Kim W Andersson-teckningar. Benny Andersson må vara en världsberömd musiker, men hans filmmusik här är anonym. Emellanåt spelas en trolsk, folkmusikinspirerad slinga, men för det mesta ligger stråkarna som en jämntjock smet över scenerna. Fast är månne det intensiva trummandet under slutuppgörelsen inspirerat av SUSPIRIA?
De senaste åren har jag sett många filmer om tonåringar som är The Chosen Ones och/eller visar sig besitta övernaturliga krafter. 2013 kom både THE MORTAL INSTRUMENTS: STAD AV SKUGGOR och BEAUTIFUL CREATURES, varav den senare var rätt okej. Det finns ytterligare filmer, en del har jag nog sett men helt glömt bort, andra har jag inte sett - men temat är vanligt och uttjatat. Det blir självklart inte bättre bara för att det är på svenska och för att man känner igen typiska svenska miljöer, vilket alltför många verkar tro.
Att en films handling inte är originell behöver inte innebära att filmen är dålig; den kan ju vara både välgjord och underhållande. Tjejerna i CIRKELN går alla in för sina roller, de gör ett bra jobb, men som helhet är filmen alldeles för lång, för tråkig, och för dum. Det är alldeles för valhänt genomfört. Vi har sett allt förut - och då i bättre tappning. Det är möjligt att de tre böckerna innehåller kvaliteter som tilltalar ungdomar, men de uppenbarar sig inte i filmen.
Förresten, varför måste sådana här konstellationer alltid bestå av ett gäng helt olika personligheter? Det vore mer unikt om alla var ungefär samma typ. Det hade varit oerhört roligt om alla sex var bortskämda mobbare som måste bekämpa ondskan!








(Biopremiär 18/2)



måndag 16 februari 2015

TOPPRAFFEL! sörjer: Louis Jourdan

Häromveckan köpte jag några gamla nummer av serietidningen James Bond, och i ett av dem fanns bilder från OCTOPUSSY, och då förstås på Louis Jourdan, som spelade skurken Kamal. Jag har inte sett den filmen på väldigt länge och jag har inte skänkt en tanke på Jourdan - och så går han nu plötsligt och dör, 93 år gammal.
När OCTOPUSSY kom 1983 minns jag att en del skribenter, och kanske även en del vuxna i min omgivning, omtalade Louis Jourdan som en välkänd, stilig fransk karaktärsskådespelare. Jag hade förstås aldrig sett karln tidigare och än idag associerar jag honom bara med tre roller: som Kamal, som Dracula i BBC:s miniserie från 1977, och som Arcane i Wes Cravens TRÄSKMANNEN från 1982. Jag har sett ytterligare några filmer med honom, men de har inte satt sig.
Jourdan filmdebuterade redan 1939 i något som hette LE CORSAIRE. En rad franska filmer följde innan han 1947 medverkade i Alfred Hitchcocks EN KVINNAS HEMLIGHET. Den följdes av grejor som MADAME BOVARY, PIRATDROTTNINGEN, LUSTANS LÖN, och 1958 kom Vincente Minnellis flerfaldigt Oscarsbelönade GIGI, ETT LÄTTFÄRDIGT STYCKE (bra svensk titel!).
1961 spelade Jourdan titelrollen i en av många versioner av GREVEN AV MONTE CRISTO, 1975 var han faktiskt med i en annan version, men spelade en annan rollfigur. Under 60-talet blev det en hel del TV-roller, men han mötte även Ann-Margret i TRASSEL MED BRUDEN. Under 1970-talet dök Jourdan främst uppi TV-filmer och TV-serier, däribland COLUMBO och CHARLIES ÄNGLAR.
Ja, och den där brittiska versionen av Dracula. BBC:s COUNT DRACULA anses vara väldigt bra och ligga nära Bram Stokers roman - men den lider kraftigt av att alla interiörscener är filmade på video, till skillnad från exteriörscenerna. Det ser ohyggligt platt och billigt ut, och stämningen förtas helt,
På 1980-talet gjorde Louis Jourdan ytterligare några TV-roller och 1989 återkom han som Arcane i Jim Wynorskis festliga THE RETURN OF SWAMP THING. Detta blev hans nästa sista film. Sista rollen gjorde han i Peter Yates YEAR OF THE COMET, som i Sverige fick den bisarra titeln DEN VILDA JAKTEN PÅ VINET.
Under andra världskriget lade Louis Jourdan filmandet på hyllan för att istället ansluta sig till den franska motståndsrörelsen. Tufft gjort!
LOUIS JOURDAN
1921 - 2015
R.I.P.



torsdag 12 februari 2015

Bio: Fifty Shades of Grey

Foton copyright (c) UIP Sweden
När jag går på pressvisningar i Malmö och Göteborg brukar vi vara 5-10 pers i salongen. Högst. På pressvisningen av FIFTY SHADES OF GREY var vi hur många som helst - det måste ha varit närmare 50 pers där. Jag kikade hastigt på närvarolistan och noterade att det kommit flera personer från samma tidning eller webbsida, istället för bara en. Och inte helt oväntat var majoriteten av besökarna kvinnor.
Trycket är hårt på brittiska regissören Sam Taylor-Johnsons (NOWHERE BOY) film efter  EL James bästsäljare "Femtio nyanser av honom" - fråga mig inte varför filmen fick behålla sin engelska titel. Jag fick veta att biografen Odeon i London slagit rekord - det här är den film i biografens historia som det gjorts flest biljettbokningar i förväg till. Nej, jag har förstås inte läst boken; det har inte känts som om den är riktad till mig - och de personer jag känner som läst den hävdar alla att den är riktigt illa skriven. Fast det är ju klart, de är alla så kallade "intellektuella", och tillhör inte bokens målgrupp. Ja, jag är fördomsfull, jag vet.
Innan filmen började berättade en ung kvinna bakom mig i salongen för sin kompis att boken är "ren pornografi" och omöjlig att filma så att det inte blir porrfilm av det hela. Jasså? Jaha. Men nu har vi alltså en film här - i USA är den R-rated, och amerikanska kritiker hävdar dessutom är det är ett "hard R"; det vill säga att den tänjer på gränserna och närmar sig NC-17 eller till och med X.
Ja, jösses. Dessa amerikaner. Det finns actionfilmer med PG-13-gräns som jag tycker borde barnförbjudas. FIFTY SHADES OF GREY känns besynnerligt barntillåten. Eler åtminstone otroligt snäll.
Dakota Johnson, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, och som ser ut som en ung Charlotte Gainsbourg, spelar litteraturstudenten Anastasia Steele, som jobbar extra i en järnhandel och vars journaliststudent till rumskompis ligger hemma och är sjuk. Anastasia skickas därför iväg i kompisens ställe för att intervjua den mystiske 27-årige miljardären Christian Grey, som spelas av Jamie Dornan, vars högra öga är lite större än det vänstra, han ser dessutom ut som prins Carl-Philip. Grey fattar tycke för den blyga och fumliga Anastasia och söker senare upp henne i järnhandeln. De börjar umgås.
Mr Grey är en man med många hemligheter och säregna drag. Han sover alltid ensam, han spelar sorgsna stycken på sin flygel, hans relation till sin familj - han är adoptivbarn - är inte den bästa. Och så har han ett lekrum. Därinne förvarar han sin utrustning. Han är "dominant", som han kallar det, och gillar att binda och piska kvinnor. Kvinnorna i sin tur får inte vidröra honom. Anastasia är oskuld och vet inte vad hon ska tro, och Grey vill att hon ska skriva på ett kontrakt som förbinder henne att underkasta sig honom, lyda honom, och inte berätta för någon om vad han - och de - sysslar med.
Anastasia kommer på sig med att ha blivit kär i Grey, som dessutom har försett henne med lyxprylar, men han är fortfarande märklig och klarar inte av att ha en normal kärleksrelation.
De senaste 25-30 åren har jag sett enorma mängder explotationfilm. Sexploitation. Eurosleaze. Porr från The Golden Age, när det var bioproduktioner med handling, skådespeleri och production values. Under 1970-talet förekom det sadomasochism i väldigt många B-filmer, främst europeiska sådana. Jess Franco gjorde ett helt knippe, det kom många filmer baserade på Markis de Sades berättelser, och den film som står ut mest i genren är förstås EMMANUELLE-regissören Just Jaeckins BERÄTTELSEN OM O från 1975, efter Dominique Aurys roman. Den då blivande Bondbruden Corinne Cléry spelade huvudrollen, Udo Kier var hennes älskade, medan Anita Ekbergs ex-make Anthony Steel (... Anastasia Steele?) gjorde sir Stephen - O skickas till sir Stephens slott, där hon blir hans ägodel och utsätts för diverse knytkalas och smiskaktiviteter. Det här var en elegant fransk film, den skyggade inte för explicita nakenscener, och Statens Biografbyrå såg sig tvingad att göra sju censurklipp i filmen, varav sex handlade om piskning.
Under 1990-talet sköljde en våg med så kallade erotiska thrillers över världen. Majoriteten av dessa, om inte samtliga, var varken speciellt erotiska eller spännande, tvärtom var de oftast trista och osexiga. Jag tänkte snarare på dessa filmer, än på Jess Franco och Just Jaeckin, när jag såg FIFTY SHADES OF GREY. Taylor-Johnsons film lider gravt av att vara en amerikansk mainstreamfilm. Den är lång; två timmar och fem minuter, fruktansvärt tråkig, och remarkabelt osexig. Den försöker kittla och bjuda på förbjuden frukt, men här fanns ingenting jag tyckte var vare sig upphetsande eller intressant.
Det bästa i filmen är Dakota Johnson, hon gör bra ifrån sig. Rent allmänt är de medverkande bra - men Christian Grey är en fantastiskt trist typ. En riktig torrboll. Jag hade även önskat lite mer inspirerade val av birollsinnehavare - tänk vad kul det hade varit om till exempel Udo Kier dök upp som Greys farsa eller betjänt.
På sätt och vis är detta en sexvariant av AMERICAN PSYCHO. Den emotionellt störde Christian Grey påminner om seriemördaren Patrick Bateman - men AMERICAN PSYCHO, som liksom FIFTY SHADES gjordes av en kvinnlig regissör, är en satir, den är rolig, och det är en bra film. FIFTY SHADES är varken rolig eller bra.
Den som är ute efter ångande sex lär bli besviken. Det dröjer en evighet innan de kommer till skott, och när det väl sker är det inget att skriva hem om. Dakota Johnson visar brösten ett flertal gånger, det är en del rumpor i bild, ibland skymtar lite könshår, men vi ser inga könsorgan. Inte mycket annat heller. Dominansscenerna är korta och smisket antyds mer än visas. Det är möjligt att hämmade amerikaner tycker att det här är vågat, men jag är svensk.
För att göra det hela ännu värre, dränks sexscenerna, och många andra scener, i riktigt hiskliga låtar. Soundtracket är vedervärdigt. Jukebox from Hell. För den övriga filmmusiken står Danny Elfman, som levererat ett märkligt anonymt score.
FIFTY SHADES OF GREY känns som ... TWILIGHT för tanter. Fast utan ofrivillig komik. En kvinnlig amerikansk kritiker skrev att filmen är bra eftersom allt skildras ur en kvinnas synvinkel, det är inte en dreglande karlslok som ligger bakom den här gången. Men går kvinnor verkligen igång på så här trista snubbar, kyska sexscener och en seg och tråkig film?
Dock kan jag inte sätta en etta i betyg på det här. Filmen är inte tillräckligt dålig.
Häromåret hittade jag en bok i en affär: "Fifty sheds of grey". Femtio svartvita fotografier på trädgårdsskjul. Den boken är garanterat bättre än den här filmen, som snarare borde heta FIFTY SHADES OF BEIGE.








(Biopremiär 13/2)

-->

onsdag 11 februari 2015

Bio: Fåret Shaun - Filmen

Bilder copyright © 2014 Aardman Animations Ltd and Studio Canal S.A. All Rights Reserved.
De brittiska leranimatörerna på Aardman är tillbaka med ännu en långfilm. Deras förra biofilm; PIRATERNA! från 2012, var ingen större höjdare, och 2011 års ARTHUR OCH JULKLAPPSRUSCHEN hade jag helt glömt bort. Den här gången handlar det om fåret Shaun, som vi ju sett på TV i en rad korta episoder. Jag själv har förvisso inte sett så många avsnitt, men jag är bekant med figuren.
Att göra långfilm på figurer som tidigare figurerat i kortfilmer fungerar långtifrån alltid. John Cleese har sagt att orsaken till att det inte gjorts någon långfilm på PANG I BYGGET är att ingen skulle stå ut med Basil Fawlty i 90 minuter. Men i det här fallet har Aardman lyckats över all förväntan. Ja, mer än så. Jag gillade FLYKTEN FRÅN HÖNSGÅRDEN och BORTSPOLAD, jag gillade nog även WALLACE & GROMIT - VARULVSKANINENS FÖRBANNELSE, men om jag samlar lite mod vågar jag nog påstå att FÅRET SHAUN - FILMEN är Aardmans hittills bästa långfilm. Den är oerhört rolig!
Livet på den lilla bondgården har gått i stå. Bonden (som inte heter något) och de olika djuren upprepar samma saker varje dag enligt ett fast schema. Fåret Shaun och hans kompisar tröttnar och iscensätter en komplicerad plan för att kunna festa loss: de lyckas söva bonden och tar sig in i hans hus, för att äta pizza och kolla på film. Fast de får hunden på sig, det ena leder till det andra - och plötsligt har bonden, inlåst i en husvagn, rullat iväg och hamnat i Storstaden. Där får han en smäll i huvudet, tappar minnet, och tror sig vara frisör.
Shaun och de andra fåren får dåligt samvete, så de beger sig iväg till stan för att hitta bonden. Genast får de en illasinnad djurinfångare efter sig. Fåren klär ut sig och råkar ut för kaotiska äventyr.
Det är ett rent nöje att se klassisk ler- och dockanimation, och ett ännu större nöje att se det så otroligt, ja, häpnadsväckande väl utfört som här. Och det blir ännu bättre eftersom det här är smart, fantasifullt, späckat med galna infall och häftiga detaljer, och det är fruktansvärt roligt!
Precis som i TV-serien finns här ingen dialog; figurerna utstöter bara läten, vilket innebär att vi slipper ännu en hemsk, svensk dubbning. En del skämt går säkert små barn över huvudet; det här är första gången jag sett leranimerade kändisfrisörer, men det vräks på med oräkneliga skämt hela tiden; det här är en film som är lika rolig oavsett hur gammal man är - fem eller 95. Vi slipper dessutom all form av sentimentalitet och präktighet och annat som brukar besudla de flesta animerade barn- och familjefilmer.
Jag är väldigt nära att ge den FÅRET SHAUN - FILMEN en femma i betyg. Varför gör jag då inte det? Därför att den varar 85 minuter. Den är i längsta laget. Jag tror att den hade funkat ännu bättre om man nöjt sig med cirka 70 minuter. Tempot är högt, kanske är det jag som är gammal, men jag kände mig lite övermätt mot slutet. Men nedanstående fyra är mycket stark!
Roligast är nästan scenen där grisarna festar loss, och lustigt nog är detta den andra animerade långfilmen på bara ett halvår som spelar "House of fun" med Madness på soundtracket!
Plus för att filmen inte är i 3D.
Sist i eftertexterna kan man läsa att det faktiskt är väldigt farligt att få en smäll i skallen.








(Biopremiär 13/2)

-->

tisdag 10 februari 2015

Bio: The Riot Club

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Tänk er DEATH WISH 3 eller, tja, Bill Lustigs VIGILANTE. Ta de där ligistgängen som vandaliserar, misshandlar och dödar utan någon större orsak än att de är Onda Gäng som kan göra vad de vill utan att någon stoppar dem; gängen är för mäktiga, för farliga, ingen vågar göra något. Nå - tänk er ett sådant här gäng som går igång och härjar under en väldigt stor del av en långfilms speltid - och sedan kommer ingen Charles Bronson eller någon annan sammanbiten hårding och skjuter ner dem!
Ovannämnda beskrivning låter kanske långsökt, men detta var faktiskt vad jag efter ett tag kom att tänka på när jag såg danska regissören Lone Scherfigs (ITALIENSKA FÖR NYBÖRJARE, AN EDUCATION, EN DAG) nya film THE RIOT CLUB. Jag kom även att tänka på en typisk amerikansk college-/frat house-komedi som spårat ur, och på hur det kanske skulle se ut om PG Wodehouse var psykopat.
Filmen börjar ganska lättsamt och humoristiskt: det är 1700-tal och den unge lord Ryot är en legendarisk festprisse. Han hänger sig åt lustfyllda orgier, men när han blir påkommen av en äkta make till ännu en erövring, sticks han ihjäl. För att hedra Ryots minne bildar hans grisiga överklassvänner den exklusiva The Riot Club. Klubben lever vidare på Oxfords universitet och vi hoppar till nutid.
Miles (Max Irons) och Alistair (Sam Claflin) är två nya studenter; den senare har en äldre bror som var medlem i The Riot Club och som gjorde sig legendarisk. Alistair är en rik, bortskämd streber som vill bli lika legendarisk. Miles är också rik, men han är en mjukare och mer mänsklig kille, som omgående får ihop det med en trevlig arbetarklasstjej; Lauren (Holliday Grainger), vilket inte anses lämpligt.
Om man måste fråga om hur man blir medlem i The Riot Club är man inte rätt person för klubben, säger man, men Miles och Alistair anses vara rätt. De kidnappas och utses för förnedrande test, innan de godkänns och förnedras ännu mer under invigningsritualer.
Klubben ska hålla sin årliga middag och eftersom alla restauranger i stan känner till klubben, är de inte välkomna där, utan tvingas ut till en pittoresk, familjeägd krog på landet; den timide ägaren behöver pengarna, och de betalar generöst, de här överklasslynglarna. Ägarens dotter är dock skeptisk och vill slänga ut dem från start.
De kallar sig gentlemen, men pojkarna i The Riot Club är allt annat än gentlemen. Middagen börjar snart spåra ur, sprit och droger flödar, en maktkamp mellan medlemmarna börjar, de skriker "God, I hate poor people", och sedan går det helt över styr.
THE RIOT CLUB bygger på pjäsen POSH av Laura Wade, som även skrivit filmens manus. Jag antar att pjäsen helt och hållet utspelar sig i restaurangen, för det är här större delen av filmen äger rum. Det vore onekligen intressant att se skådespelare röja, spy, slåss och vandalisera live på en teaterscen - men i övrigt är jag lite kluven till den här filmen, som enligt IMDd är ett thrillerdrama.
I slutändan känns det hela rätt meningslöst. Vad är poängen? Att sådana här bortskämda spolingar på privatskolor är muterade grisar sprungna ur Djävulens anus är ingen nyhet. Vi har sett sådana här skildringar förr. Killarna i den här filmen går till extrema överdrifter mot slutet, men det finns mer raffinerade varianter på temat. Slutet på den här filmen är inte helt tillfredställande. Dessutom är i princip samtliga rollfigurer så pass osympatiska och vidriga att man bara hoppas att någon kliver in och sätter en kula i skallen på dem. Detta innebär förstås att filmen skapar starka känslor hos publiken, och man lider verkligen med den stackars restaurangägaren som utsätts för gängets terror.
Samtidigt är det här välgjort. Skådespelarna är övertygande, de ger intryck av att vara sådana här svin på riktigt. Sam Claflin ser ut som en ung Rupert Everett som tagit en snedtripp. Max Irons och hans rollfigur är kanske lite mindre övertygande - varför låter en till synes vettig människa det hela gå så långt som det gör?
De där amerikanska studentföreningarna vi sett mängder av i komedier verkar mest bestå av ett gäng barnsliga snubbar som gillar att partaja. Dessa brittiska överklassvarianter är mer fascistiska. Eller - vaddå, brittiska? Det finns ju sådana här klubbar - och skolor - även i andra länder. I Sverige, till exempel. Jag skulle inte bli förvånad om kungen, hans avkomma, och deras släktingar bar sig åt som The Riot Club under sina studietider på Lundsberg, ett ställe som varit i hetluften flera gånger. En frånstötande värld som är fullkomligt främmande och obegriplig för mig. Ja, herregud, jag tycker att de vanliga studentföreningarna i Lund är fåniga nog. Och igår såg jag en studentorkester marschera längs Avenyn i Göteborg, medan de sjöng "Viiii som är från Götebooorg!". Jag hoppades att de skulle trilla ner i en gatbrunn.
 






(Biopremiär 13/2)

-->

Bio: The Babadook

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den australiska filmen THE BABADOOK är utan tvekan årets - och förra årets - mest hypade skräckfilm. Det är ingen hejd på lovorden. William Friedkin hävdade att det är årets otäckaste film. Den har kammat hem mängder av priser. Recensionerna har varit lysande. Intrigen lät onekligen intressant och det var inte utan att jag var nyfiken på filmen. Jag brukar ju ofta bli väldigt missnöjd när jag ser skräckfilm; det är inte mycket som är bra, det är inte mycket som skrämmer mig eller för mig att känna obehag - eller som ger mig mig gåshud. Men det här, det verkade ju minst sagt lovande!
Nu får filmen svensk biopremiär; än så länge bara i Stockholm, men fler orter ska tillkomma, och den 30:e mars släpps filmen på Video On Demand. Efter att jag nu sett filmen är min främsta känsla ... Jaha? Var det här allt?
THE BABADOOK är skriven och regisserad av Jennifer Kent, oftare verksam som skådespelerska. Det har har gjorts en hel del av det faktum att filmen är gjord av en kvinna, som om det skulle spela någon roll. Det är ju trots allt resultatet som räknas, inte upphovspersonens kön. Men det är klart, det finns inte alltför många kvinnliga skräckfilmsregissörer.
Essie Davis gör huvudrollen som Amelia, en typisk Mia Farrow-roll. Hennes man omkom i en bilolycka när deras son Samuel (Noah Wiseman) skulle födas. Nu ska Sam fylla sju - och han är inte som andra pojkar. Han verka lida av alla bokstavskombinationer man kan tänka sig, och han är otroligt rädd för monster, spöken och andra varelser som kan gömma sig under sängen, i garderober och i mörka hörn. Han tillverkar egna vapen för att bekämpa alla monster med, och hans beteende gör att han ständigt råkar i trubbel i skolan och när han är med kompisar. Han är oregerlig, vilket sliter på Amelia.
En dag hittar Amelia en bilderbok i hemmet: "Mister Babadook". Var kom den ifrån? Hon läser den märkliga och otäcka (och lite Tim Burton-aktiga) boken för Sam, som blir livrädd. I boken bultar mr Babadook på dörren och kräver att bli insläppt - och lille Sam inbillar sig genast att den fiktiva figuren är verklig och besöker honom i hans rum.
Amelia tror inte på Sams historier, grabben blir alltmer besvärlig och Amelia alltmer sliten. Hon försöker göra sig av med boken, men den dyker hela tiden upp på nytt. Amelia börjar så smått att ändra personlighet. Och det bultar på dörren ...
Vem är mr Babadook? Vad är mr Babadook? Varifrån kom boken? Varför utsätts just Amelia och Sam för hans terror? Jag läser att folk som jobbar med människor med psykiska sjukdomar känner igen mycket av det som sker i filmen, detta låter förstås antyda att Babadook är ett fantasifoster i Amelias och Sams huvuden, och att det mesta som sker är inbillning. Men det är även mycket möjligt att de faktiskt är hemsökta av en övernaturlig varelse iförd hög hatt och slängkappa. Men exakt vad varelsen är och vad han gör förklaras aldrig, vilket innebär att det eventuella hotet i filmen blir lite luddigt.
THE BABADOOK är en bra film. Det är definitivt en intressant film, bitvis är den till och med unik. Men! Jag tyckte inte att den var det minsta otäck och spännande. Inte alls. Förvisso såg jag filmen som streamad screener, jag kan tänka mig att upplevelsen blir större och mer intensiv på en stor bioduk, men ändå. Jag blev inte rädd. Jag fick inte gåshud. Babadooken själv, det lilla man ser av honom, ser mest hemtrevlig ut.
Det otäckaste med filmen är lille Noah Wiseman. Snacka om irriterande ungjävel! Grabben ser verkligen obehaglig och ond ut. Han vrålar och skriker så mycket att jag önskade att valfritt monster skulle äta upp honom. Fast Wiseman är onekligen bra, jag undrar förstås var de hittade honom. Han är kanske sådan på riktigt? Essie Davis gör också en stark rollprestation.
Större delen av filmen är ett drama, det berättas med små medel i få miljöer. Men av någon anledning tar Jennifer Kent i för mycket i den sista akten. Hon fläskar på med effekter, det är blixt och dunder och hus går sönder och det skriks och härjas. Sådant här förtar också eventuell skräckstämning. Åtminstone för mig: jag har aldrig varit speciellt förtjust i till exempel POLTERGEIST, det är för mycket action, för vilt, för okänsligt.
Samma dag som THE BABADOOK får premiär går även THE WOMAN IN BLACK: ANGEL OF DEATH upp. Den sistnämnda är en betydligt större produktion än Kents verk; stor budget brukar vara en nackdel i den här genren, men dess traditionalism gör att åtminstone jag upplever den som betydligt mer effektiv som spökfilm. Det är ju trots allt så att intressant inte är detsamma som otäck.
... Men jag antar att kritiken kommer att bli lysande även i Sverige. Det här är ju en film man ska gilla. Och filmkritiker som inte gillar skräckfilm brukar ju ha en tendens att gilla de filmer som besitter "andra kvaliteter" och inte gör sitt egentliga jobb, det vill säga att skrämma publiken.







(Biopremiär i Stockholm 13/2, VOD 30/3)

-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx