måndag 9 november 2015

Serier: Åsa-Nisse 2015 och 91:an Karlsson 2015

ÅSA-NISSE 2015
av Leif Bergendorff och Gösta Gummesson
91:AN KARLSSON 2015
av Nils Egerbrandt
Bokförlaget Semic
De har kommit ut varje år i decennier, ibland i mer än ett halvsekel. Ändå är det aldrig någon som skriver om dem, de recenseras aldrig. Jag pratar förstås om julalbumen. Som barn fick alltid jag och min lillasyster varsitt julalbum på julaftons morgon (jag fick Fantomen), och jag sålde julalbum några år. Det gör tydligen ungar fortfarande - en liten gosse som presenterade sig som Liam ringde på hos oss härommånaden. Jag köpte inget. Men trots detta uppmärksammas albumen aldrig. De liksom bara finns där - och på antikvariat ligger de i drivor för ett par kronor styck.
Jag recenserade Åsa-Nisses julalbum 2013, men det var bara för att Patrik Norrman gjorde debut som tecknare av serien. Men nu tänker jag faktiskt ta upp ett par julalbum igen - eftersom jag just läst dem. Och det handlar om två serier jag själv jobbar med: Åsa-Nisse och 91:an. Kan man skriva om serier man själv jobbar med? Jo, det kan man väl. I alla fall jag. Och om nu ingen annan gör det, kan ju jag göra det.
Jag började min karriär 1989 som manusförfattare till Åsa-Nisse - men jag har inte skrivit några avsnitt på mer än tjugo år. Fram tills nu. Nu är jag igång igen - fast det dröjer tills ni får se mina nya avsnitt i tryck. Den författare som skrivit flest avsnitt av Åsa-Nisse är Leif Bergendorff. Det handlar om flera tusen avsnitt från början av 1970-talet fram tills alldeles nyligen.
Till skillnad från 2013 års julalbum, innehåller årets - det 55:e - bara repriser. Jonny Nordlund, en 91:an-tecknare som börjat teckna Åsa-Nisse, vilket han verkar vara född till, står för fram- och baksida, men det är Gösta Gummesson som tecknat innehållet - och han dog 2012. När serierna i detta album är från vet jag inte - en del är numrerade, andra inte. Men det spelar egentligen ingen roll, eftersom serien alltid såg likadan ut när Bergendorff skrev den.
Albumet kan nog bäst sammanfattas med ordet "konstigt". För det här är rätt konstigt. Alla de som anklagar Åsa-Nisse för att vara en dum och tråkig serie får vatten på sin kvarn. Julalbumet innehåller en lång rad korta episoder, varav flera är aningen svårbegripliga. Rättare sagt: jo, jag förstod dem, men jag undrade hela tiden över poängen. Var det allt? Men det var ju bara ... konstigt och krystat.
Det är enkelt berättat utan roliga detaljer och inslag, och Gummessons teckningar må vara trevliga, men de är väldigt stela. Jämför till exempel med det schwung Jonny Nordlund har i sina serier.
91:an började jag skriva runt år 2000, men nu har jag inte skrivit något avsnitt på drygt tio år. Tills nu.
Till skillnad från Åsa-Nisse, läste jag sällan 91:an när jag växte upp. Jag tyckte helt enkelt inte om Nils Egerbrandts teckningar, de var för krafsiga. Det är ju lite lustigt med Egerbrandt - i början av karriären ritade han serier i en helt annan, mycket elegantare stil, men när han tog över 91:an, försökte han efterlikna seriens skapare Rudolf Peterssons krafsigare stil. Liksom Fantomen, är 91:an en serie som blev betydligt bättre när andra serieskapare också började producera den. Flera av Sveriges främsta serieförfattare och -tecknare jobbar- eller har jobbat med 91:an, vilket lett till många bra och roliga episoder.
Av någon anledning står alltid 91:ans efternamn; Karlsson, utskrivet på omslagen till julalbumen. På dessa återfinns även den gamla logotypen, som är betydligt snyggare än den märkligt fula som finns på serietidningen idag. Gert Lozell står för albumets fram- och baksida, men som alltid består innehållet av ensidesavsnitt av Nils Egerbrandt, ursprungligen publicerade i Året Runt. När serierna första gången publicerades vet jag inte, de är inte daterade, men Egerbrandt dog 2005. Teckningsstilen varierar något i albumet, ibland är linjerna tunna, ibland grova - men det säger kanske inte mer än att Egerbrandt använde de pennor som fanns till hands, och det var olika från vecka till vecka. Vad vet jag.
Humorn i Egerbrandts 91:an är snäll. Ibland finns här inte någon egentlig poäng. De poänger som finns är enkla. Det är trivsamt och småtråkigt. Ibland är gestalterna lite svåra att känna igen på grund av Egerbrandts darriga linjer, detta gäller i synnerhet furir Revär, löjtnant Bourdong och några andra.
Som sagt: i serietidningen 91:an återfinns ofta snyggt tecknade, intelligent konstruerade och roliga episoder. Julalbumen lär nog mest uppskattas av nostalgiska pensionärer som minns den från Året Runt på den tiden Sickan Carlsson fortfarande regerade på biograferna.  

-->

2 kommentarer:

ctail sa...

Jag gissar att efternamnet skrivs ut just för att pensionärer som min moster, född 1941, ingår i målgruppen. Hon läser antagligen fortfarande ”91:an Karlsson” varje jul, och mig veterligen aldrig några andra serier. (Hon lyssnar f.ö. på musik uteslutande från kassettband – cd vet hon inte vad det är.)

Pidde Andersson sa...

Min mormor sa alltid "Nitti-ittkarlsson" -- i ett ord. Med betoning på "itt". Hon skulle aldrig fått för sig att säga 91:an. Fast min mormor brukade även låna mina Fantomen på 70-talet, i vilka hon bara läste Fantomen. Huruvida hon läste serierna i veckotidningarna (hon hade samtliga) vet jag inte. Min sambo prenumererar på Allers. I den går Kronblom. Den ser likadan ut som den alltid gjort. Fast lite darrigare.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx