söndag 25 oktober 2015

Serier: Fantomen: De tusen farornas man

FANTOMEN: DE TUSEN FARORNAS MAN
av Lee Falk och Sy Barry
Egmont Publishing
Detta album, ursprungligen en norsk produkt, kom ut redan i våras - vilket jag inte hade en aning om. Det är ju ofta så, att om man inte vet att ett seriealbum finns ute, är det svårt att hitta det. Det kom ingen pressrelease från Egmont och jag har inte sett det ute i butik. Först nu de senaste månaderna upptäckte jag annonser för det i några av Egmonts tidningar. På Bokmässan sålde det visst som smör.
Jag har det senaste året köpt på mig en farlig massa gamla Fantomentidningar; en del från 1970-talet, de flesta från 80-talet. Några hade jag en gång i tiden, de flesta har jag aldrig läst. Jag slutade köpa Fantomen alldeles i början av 80-talet, därför är stora delar av det som producerades under decenniet oläst. Då publicerades en hel rad riktigt bra äventyr, oftast producerade av Claes Reimerthi och den då nya stjärnan Hasse Lindahl. Däremot hoppar jag alltid över de amerikanska Fantomenäventyren; dagstripserien av Lee Falk och Sy Barry - jag läser dem först när jag betat av allt annat.
Som barn på 70-talet gillade jag Falk & Barrys äventyr - åtminstone teckningarna. Fantomen såg ut som han skulle, och det var slickat på ett amerikanskt sätt. Det dröjde dock inte länge innan jag började uppleva dem som lite konstiga - och framför allt som tjatiga; under 80-talet blev äventyren alltför likartade.
Konstigheten berodde förstås på att det handlade om omredigerade dagstrippar; stripparna hade redigerats för att få plats på en serietidningssida. I "De tusen farornas man" presenteras fem dagstripäventyr helt oredigerade - något som inte nämns på omslaget. De läsare som inte känner till detta lär finna serierna ännu konstigare än de omredigerade varianterna.
När en serie publiceras med en strip; tre eller fyra rutor, om dagen, är det viktigt att försöka få med något slags kort resumé så ofta som möjligt. Lee  Falk var expert på detta. Han var upprepningarnas mästare. Ofta räcker det med att läsa varannan strip. Alldeles för ofta ägnas den första rutan, ibland mer än det, åt att återberätta vad som hände föregående dag. Något som gör läsningen av detta album ryckig; det finns inget flyt i berättandet. Eftersom stripparna är helt oredigerade finns allt med; varje gång det står till exempel "mr Walker" i texten, har det lagts till en asterisk och förklaringen att det är Fantomen - något som ibland förekommer flera gånger per sida. Något som man inte tänker på när man bara ser en strip om dagen i en dagstidning, är att även Sy Barry fuskar och återanvänder samma bilder, något som här är uppenbart, när fyra strippar placerats ovanpå varandra.
Fantomen är hård mot både hårda och mjuka.
Nå. Låt oss titta på äventyren i detta album. I mitten av 1960-talet stod Falk & Barry bakom några riktigt bra Fantomenäventyr. Åtminstone minns jag dem som bra och de brukar omnämnas som, tja, bra. Redan under 70-talet började manusen bli tunnare för att på 80-talet gå på tomgång. Albumets första äventyr "Pestsmittad" är från 1970. Teckningarna är snitsiga och detaljerade, men storyn om en tonårstjej i bikini som rymt från ett sjukhus för att hitta Fantomen, som kan hjälpa henne att bli kvitt en skurkliga som jagar henne, är mest märklig. Precis som samtliga äventyr i boken, är det ologiskt och konstigt.
Vad som utmärker "Pestsmittad" - och bokens övriga fyra serier - är att Fantomen ibland är rena rama Charles Bronson. Han verkar lida av något slags personlighetsklyvning. Han är världens myskille när han hänger med familj och vänner, men drar sig inte för att hota och tortera folk när han jagar busar. I "Pestsmittad" ger han sig på en stackars hotelldirektör och slår sönder hans kontor, bara för att få direktören att berätta vem som mutat honom.
I "Tjuvarnas stad", även det från 1970, ska president Lamanda Luaga utge sig för att vara fotograf, och tillsammans med två män ur Djungelpatrullen åka runt blad djungelns byar för att ta reda på hur folket faktiskt har det. Ett gäng skurkar upptäcker att fotografen har mycket pengar på sig, så de följer efter för att råna honom. De kommer till en hel stad som är full av kriminella. Det är ganska anmärkningsvärt att staden verkar vara helt okänd för Bengalis president. I detta äventyr lyckas Fantomen - av misstag! - spränga nästan hela staden i luften. Något som inte verkar bekomma den vandrande vålnaden.
Ett par strippar så som de ursprungligen såg ut, och som de  såg ut i den svenska Fantomentidningen. Klicka på bilden för större!
Det första nummer av Fantomen jag köpte, nr 18/1976, handlade om Vråkarna - därför har jag alltid varit lite svag för denna brottsorganisation. De skalliga medlemmarna har ett stort V tatuerat i pannan - detta eftersom de i original heter The Vultures; Gamarna. Det var väl enklare att döpa om dem, än att ändra till ett fånigt G i pannan på dem. Att sedan vråk är en rovfågel som inte har mycket med gamar att göra är en annan sak - jag läser att ormvråken vintertid kan äta as, men bara i nödfall.
Äventyret "Vråkarna" är från 1971 - och här hittade jag ett litet faktafel. Det står att episoden publicerats i Fantomen 13/1972, 15/1989 och 26/2000. Fel, fel, fel! Det var nummer 15/1980, inte '89! Hur som helst: i det här äventyret är Vråkarna inte lika mystiska och gåtfulla som i till exempel "Vråkar över Vacul"; äventyret från 1976. Här ser de ut som magra, svartklädda cowboys. Ibland bär de peruk.
Efter detta äventyr hoppar man till 1989 och "Djävulstecknet". Plötsligt är Sy Barrys teckningsstil helt annorlunda. Teckningarna är grövre och mindre eleganta. Liksom så många andra dagsstriptecknare, använde Sy Barry sig av en lång rad assistenter. Det var oftast dessa som skissade serien, Barry nöjde sig med att tuscha. Ibland hände det att assistenten både skissade och tuschade. Vem som assisterade på 80-talet vet jag inte, men jag gissar att Barry var ganska trött på sitt jobb, därav de grova teckningarna.
Äventyret "Djävulstecknet" är riktigt flängt. Jag vet inte vad Lee Falk tänkte på när han skrev det här. Ett av Fantomens gömställen är Walkers klippa; en hög mesa i en amerikansk öken. Fantomen frågar Diana om hon minns den. Förlåt? Hur skulle hon kunna glömma den? Vem glömmer en klippa med en stuga på toppen - som tillhör ens make? En hög styckade lik hittas alldeles i närheten av klippan. Det visar sig att djävulsdyrkare brutit sig in i Fantomens gömställe och sitter däruppe och offrar folk till Satan. Det borde lämpligtvis krylla av poliser och FBI-agenter i trakten, men den ende som verkar bry sig är Fantomen. Fantomen har tur, eftersom djävulsdyrkarna tycker att det är en bra idé att sitta kvar och häcka på klippan.
Istället för att besöka sheriffen på hans kontor, smyger Fantomen in i hans sovrum nattetid och hotar sheriffen till livet om han inte svarar på några frågor. Märkligt. Ännu märkligare är att det i dialogen flera gånger pratas om pentagram - men Sy Barry har genomgående tecknat pentagoner! Tja, jag vet inte, men jag har aldrig sett pentagoner förekomma i skräckfilmer eller på hårdrocksomslag.
The Number of the Beast!
Det sista äventyret; "Mördarligan", publicerades ursprungligen 1989-90, och handlar om en knarkkung som sitter i en cell och trots detta lyckas kontrollera sin liga och skicka ut mördare som ska ta kål på Dianas morbror Dave, som är polischef i New York. Fantomen går lugnt omkring i storstaden och spöar skiten ur alla som kommer i hans väg. Morbror Dave verkar ha drabbats av minnesförslust, eftersom han undrar vad det är för dödskalle alla har på hakan. Detta trots att Fantomen bott hemma hos honom åtskilliga gånger. När Fantomen ska förhöra en slem advokat tar han tag i advokatens huvud och håller honom utanför ett fönster högt upp i en skyskrapa.
Jag vet inte varför man valt att publicera just dessa serier i denna samling. Det finns ju åtskilliga betydligt bättre äventyr av Falk & Barry. "De tusen farornas man" är mer intressant än bra. För visst är det intressant att få se dagstripäventyr presenterade på detta sätta, med teckningar och originallayout intakta - även om det blir lite svårläst. Serierna, åtminstone de tre första, är väldigt mycket snyggare än de var i Fantomentidningen.
Jag läser fortfarande Fantomen med stort nöje - men det är bara att konstatera att det är Team Fantomens svenskproducerade äventyr jag gillar, och det var de som en gång gjorde mig intresserad- och fascinerad av Fantomen och hans värld. För en gångs skull är det licensproducerade materialet oerhört mycket bättre än originalserien!


6 kommentarer:

ctail sa...

Trevlig intressant analys. Jag kommer att tänka på Assar. Åtminstone när jag den gick i DN på 1990-talet (det gör den kanske fortfarande, vad vet jag) kunde Ulf Lundkvist ibland ägna två-tre strippar efter varandra åt att inte berätta något annat än att ”detta är alltså vad som pågår just nu” (Bimbo är i strid med Razor, en främling är på väg till Nollberga, etc.) eller ”så här förhåller det sig alltså” (Razor är ond, Döda hunden är en väldigt hård bar, etc.), berättat i allt mer krystade och utflippade inslag, utan att någonting egentligen gick framåt. Jag har inte riktigt insett det förrän nu, men det var såklart en karikatyr av de inbyggda resuméerna i de gamla äventyrsdagstripparna. Förmodligen förstod jag det omedvetet, och kom att tänka på barndomens Dragos i Trelleborgs allehanda, eftersom jag fnittrade mycket åt det inslaget i Assar.

Pidde Andersson sa...

Jag har läst väldigt lite Assar, och det är längesedan nu, men du har nog rätt i ditt antagande.
Jag har förstås läst fler oredigerade äventyrsdagstrippar med andra figurer, de innehåller så klart resuméer, men jag tror nog att Lee Falk var värst på den fronten. Jag kan inte påminna mig att det varit så här förvirrat och stillastående när jag läst, tja, Dick Tracy eller Modesty Blaise.
Vad gäller Sy Barrys återanvändande av bilder: Barry slås av Al Williamson i Agent Corrigan. Läste häromåret några gamla Agent X9 och stora delar av Corrigan var klipp & klistra-strippar.

Magnus Emanuelsson sa...

Osis att du missade Fantomenkrönikan. En lite mer påkostad serietidning för 10-15 år sedan som började med den förste Fantomen och sen fick varje Fantomen en eller ett par tidningar som kom ut sällan tillägnad sig.
Kan man publicera foton här, hade velat visa min samling :-)
Fastnade för Fantomen som ung på sent 80- eller tidigt 90-tal. Minns mest att jag även diggade Mandrake av andra serier i tidningen. Var med i Fantomenklubben som Stormästare givetvis och besökte Fantomengrotten i Eskilstuna.
Vart väl något besviken när mina fantasier inte uppfylldes. Grottan ett litet hål i väggen och självaste Fantomen en spinkig herre i pyjmas haha.
På mässan köpte jag senaste numret och fick det signerat av den nya Fantomentecknaren.

Pidde Andersson sa...

Varför skulle jag ha missat Fantomenkrönikan (eller Fantomen Krönika, som den egentligen hette - märklig titel)? Jag köpte den ibland. Jag t o m recenserade ett nummer i Helsingborgs Dagblad.

Magnus Emanuelsson sa...

Därför att det stod att du slutade köpa Fantomen i början av 80-talet...
Såg nu att jag fick samla de 45 nummer jag har mellan 1993-2001 för att beta av 20 Fantomers olika historier :-)
Har även lite större böcker med hårda pärmar från början 90-talet som Carlsen Comics gav ut. Man fick olika serier varje gång. 91an, Kalle och Hobbe, Uti Vår Hage etc.
Men just Fantomenboken hade jag med till Bokmässan 1993 och fick Lee Falks autograf i :-)

Pidde Andersson sa...

Jag slutade prenumerera på Fantomen i början av 80-talet, men det hände att jag köpte tidningen då och då. När Lee Falk var på Bokmässan (1996 var det) signerade han ett nummer av Fantomentidningen åt mig. Fast det var Claes Reimerthi som skrivit äventyret i det numret!

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx