lördag 3 oktober 2015

Bio: Irrational Man

Foton: Sabrina Lantos Copyright: ©2015 Gravier Productions, Inc.
Woody Allens nya film IRRATIONAL MAN visades på Malmö Filmdagar, men jag missade den där. Många som såg den jämförde filmen med Hitchcock, vilket innebar att jag hade vissa förväntningar på den. Dessutom visade Allen med WIMBLEDON att han kan göra thrillers.
Visst skulle storyn och rollfigurerna i IRRATIONAL MAN kunna vara hämtade från en Hitchcockfilm - men där stannar likheterna. Det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra thriller, men det är det inte. Anledningen är att filmen är gjord av Woody Allen.
Joaquin Phoenix spelar Abe, en försupen och livstrött collegelärare som anländer till en ny stad och en ny lärartjänst. Abe, som är en oortodox filosofiprofessor, är något av en stjärna i sitt gebit, studenterna gillar honom, och han är en jävel på fruntimmer. Åtminstone var han det tidigare - numera är han impotent. Det dröjer inte länge förrän skolans slampigaste lärarinna, spelad av Parker Posey, hoppar i säng med honom.
Woody Allens nya musa Emma Stone gör collegestudenten Jill. Hon fascineras av Abe, hon börjar umgås med Abe, hon försummar sin triste, jämngamle pojkvän, och får snart ihop det med den (i verkligheten) fjorton år äldre professorn. Nåja, han är i alla fall fjorton år yngre än Colin Firth, som Emma Stone fick ihop det med i förra årets Woody Allen-film; MAGIC IN THE MOONLIGHT.
En dag, när Abe och Jill sitter på ett fik, råkar de höra hur en kvinna klagar på en viss domare Spangler, som förstört hennes liv. Av allt att döma är Spangler en hemsk människa. Abe blir besatt av tanken på att mörda Spangler. Kanske är det det som är meningen med hans liv.
Jag kan se James Stewart, eller kanske Gregory Peck, som Abe. Hur han anländer till en liten amerikansk kuststad. Jag kan höra musik av Bernard Herrmann. Jag kan se någon av Hitchcocks blondiner som Jill. Tänk vad bra det hade blivit.
Problemet med IRRATIONAL MAN är att alla medverkande, som brukligt är i en Woody Allen-film, pratar oavbrutet - och dialog och framförande är något alldeles makalöst stelt och onaturligt. Det känns som en teaterpjäs. Alla pratar en i taget, replikerna är långa och konstruerade (Abe namedroppar ofta filosofer), när rollfigurerna ska vara eftertänksamma säger de "Hmm...", eftersom det säkert står så i manus. Ibland tittar folk inte på varandra när de pratar med varandra, de kan stå med ryggen mot varandra som i en Ingmar Bergman-film.
Jag tycker att detta är oerhört irriterande. Mitt fokus hamnade inte på handlingen och rollfigurerna, utan på det stela framförandet. Det blir aldrig spännande, eftersom det här inte känns som något slags verklighet. Jämför med premiäraktuella thrillern THE GIFT, som är mycket spännande och där alla agerar naturligt.
Vid flera tillfällen strosar folk omkring i motljus på stranden i Woody Allens film. På soundtracket ligger jazz som känns som hämtad ur till exempel Jess Francos SHE KILLED IN ECSTASY. Därför får förstås dessa scener mig att tänka på Jess Franco. Framför allt känner jag att jag hellre skulle vilja se en Jess Franco-film.
Det är synd att Woody Allen gjort en så här styltig film, eftersom det hade kunnat bli något riktigt, riktigt bra av det här.








(Biopremiär 2/10)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx