SVENSKA SERIER NR 1/2015
Egmont Publishing
”Bra för en tolvåring.”
Så stod det i refuseringsbrevet från Svenska Serier för 35 år sedan. Jag blev inte nedslagen – tvärtom. Jag satte mig genast och ritade mer, fast jag skickade inte in det till Svenska Serier.
Aaah, Svenska Serier. En av de serietidningar som har betytt allra mest för mig. Jag minns när det började dyka upp annonser i Fantomen under 1978. Semic efterlyste nya serieskapare till en ny tidning! ”Gör så här!” Inspirationen drabbade mig som ett slag med en slägga i huvudet. Jag kastade mig över penna och papper, mätte upp sidstorlek med linjal, och började rita den ena serien efter den andra – med betoning på började. Jag avslutade aldrig serierna. I vanlig ordning tröttnade jag efter en sida eller två, och började på en ny.
Jag minns när jag fick syn på första numret av Svenska Serier. Nummer 1/1979. Jag hade räknat ner veckorna och dagarna. Så stod den där en dag och riktigt lyste i all sin färggrannhet. Omslaget var tryckt på tjockare papper! Ett par serier var i färg!
Visst blev jag väl lite besviken. Alla medverkande var ju så mycket äldre än jag. Nästan alla var vuxna. Och en del serier såg inget vidare ut. Men Mike Estepp av Mikael Oskarsson tyckte jag var cool, jag gillade Pille Pil, och redan i detta, det första numret, debuterade Alf Woxnerud med Historiska Historier. Fast jag tyckte att det var fusk att ett proffs som Ulf Jansson medverkade.
Svenska Serier hade skapats för att vaska fram nya tecknare till Semics tidningar. En rad namnkunniga personer satt i redaktionsrådet, arvodena var förvånansvärt höga, och det hela var en förlustaffär. Efter 22 nummer lades tidningen ner 1982.
 |
| En av flera annonser för Svenska Serier i Fantomen 1978. |
En hel rad idag välkända serieskapare debuterade i Svenska Serier, flera av dem har jag lärt känna sedan dess. Vi hittar folk som Joakim Pirinen, Joakim Lindengren, Hasse Lindahl, Charlie Christensen, Patrik Norrman (som omedelbart blev en favorit), Mikael Grahn, Nicolas Krizan och Olle Berg. Jag måste även nämna att skådespelaren Reine Brynolfsson och Wilmer X-sångaren Nisse Hellberg ritade varsin serie i tidningen. Och jag blev alltså refuserad.
Jag läste om samtliga 22 nummer för några år sedan, och konstaterade att mycket av det som publicerades var riktigt, riktigt dåligt – men det som var bra stack verkligen ut. Dessutom bjöds det på många riktigt bra artiklar om serieskapande. Mina seriemanus ser fortfarande ut som det stod i Svenska Serier att de skulle se ut.
1983 kom Svenska Serier ut med ett specialalbum, men det dröjde tills 1987 innan tidningen återupplivades. Denna nya version var helt och hållet i svartvitt, och till en början stoppade man in en del proffsserier för att locka en bredare publik – vissa serier hade till och med utländska upphovsmän, och dessa serier var aldrig något vidare. Tvärtom, de flesta var rätt dåliga. Proffsserierna försvann efter ett tag.
Denna andra inkarnation av Svenska Serier var inte lika magisk som den tidigare. Till och med den nya loggan var tråkigare. Innan nummer 1/1987 hann komma ut, hade jag skickat in en serie. Den refuserades. Jag har för mig att min serie var något jag krafsat ihop under en kväll.
1989 gick jag hastigt och lustigt och blev professionell manusförfattare åt Semic, och året därpå – tror jag det var – började jag att samarbeta med tecknaren Mikael Tomasic. Så småningom började vi att dyka upp i Svenska Serier, jag tror att det var Mikael som skickade in dem, men snart blev det närmast beställningsjobb åt tidningen – jag minns att en skräckserie gjordes åt Seriemagasinet, men publicerades i Svenska Serier. Jag skrev manus till en serietecknartävling i Spindelmannen, och vinnarbidraget publicerades i Svenska Serier. Ja, inte nog med det – ytterligare ett bidrag, ett som inte vann, publicerades det med. Detta andra bidrag hade tecknats av Jonny Nordlund – och jag har inget som helst minne av detta. Jonny och jag samarbetade igen på 2000-talet, då han tecknade upp ett par av mina 91:an-manus.
Nu skriver vi 2015 och min själ om inte Svenska Serier är tillbaka. Igen. Nu är det Egmont som ger ut tidningen, och den här gången tar man det säkra före det osäkra och låter Svenska Serier vara en bilaga till etablerade tidningar. Nummer ett medföljde Nya Serieparaden, Fantomen, Herman Hedning och Pondus; Mikael Sol är redaktör, något redaktionsråd modell 1979 finns här inte, och tidningen utkommer ”ytterst oregelbundet” enligt redaktionsrutan.
Fördelen med att Svenska Serier medföljer som bilaga i dessa tidningar är förstås att tidningen automatiskt når de som brukar köpa dessa tidningar (av någon anledning gick bilagan inte ut till prenumeranter!). Tidningen skulle inte bära sig på egna ben. Nackdelen är förstås att man måste köpa en tidning man kanske aldrig annars köper enbart för att få Svenska Serier. Med tanke på att det numera ofta är svårt att hitta serietidningar i handeln, är det inte säkert att man får tag på Svenska Serier trots att den finns med i ett nummer av Fantomen. En tredje nackdel är att de som brukar köpa två eller fler av dessa fyra tidningar får flera ex av samma nummer av Svenska Serier.
Okej. Så hur ser då den nya versionen av Svenska Serier ut? Formatet är långsmalt på höjden för att sticka ut ur tidningen den medföljer och synas, omslaget är tryckt på samma matta papper som inlagan. Återigen har tidningen fått en nya logga, och ja, den är fulare än 1979 års logga. Även omslaget är skitfult och det har inget med innehållet att göra. Grötigt och svårtytt. Omslaget får produkten att se ut som en trist alternativserietidning, det är lite fanzinigt, det hade knappast lockat till köp om detta vore en självständig produkt.
Tidningen är på 52 sidor och man har klämt in åtta serier av lika många serieskapare – nio, om man räknar med omslagsillustrationen, vilken gjorts av Jenny Winther, som är pseudonym för redaktör Sol. I den ursprungliga versionen av Svenska Serier klagade redaktionen ofta på att nästan inga tjejer bidrog med serier. Idag är serieskapande ett kvinnodominerat yrke i Sverige, så därför är fem av de åtta tecknarna i nummer ett av nya Svenska Serier tjejer.
Efter att ha läst tidningen konstaterar jag att:
Alldeles för många serietecknare idag ritar i något slags mangastil (ondskans teckningsstil).
Alldeles för många tror att det är enkelt att göra kul stripserier.
Alldeles för många gör fantasyserier.
Alldeles för många har anammat auteurtänkandet.
Låt oss ta det sistnämnda först. Jag har alltid hävdat att man ska sätta rätt person på rätt plats. Även om jag kan rita, gav jag upp planerna på att bli serietecknare, eftersom jag insåg att jag aldrig skulle nå upp till mina egna krav. Dessa krav var förstås högt ställda, eftersom jag jämförde mig med de bästa. Istället satsade jag på att enbart skriva manus och samarbeta med tecknare som kunde gestalta min vision – åtminstone när det gällde mina egna projekt; de svenska långkörare jag skrev manus till tecknades av de som redaktörerna valde ut.
Idag verkar många ha fått för sig att man ska göra allt själv. Därför sitter duktiga författare som inte kan rita och ritar fula serier. Skickliga tecknare som inte kan skriva skriver sina egna manus. Tecknare som är osäkra med tuschpenseln förstör sina snygga skisser. Med hjälp av datorer textar de själva sina serier – vilket ibland medför stav- och språkfel. De färglägger själva, vilket kan innebära att okänslig färgläggning dödar snygga teckningar – fast det är vanligare att de maskerar halvdassiga teckningar med flashig färgläggning (något som är väldigt vanligt i amerikanska superhjälteserier idag). Sedan har vi förstås de som varken kan skriva eller rita, men som gör serier ändå.
Först ut i numret är ”Drakguld”, en fantasyserie av Nicole Svensson. Ganska händelselöst, folk pratar högtravande och stelt, och det är tecknat i något slags skev, mangainspirerad stil. En serie som ser ut att vara hämtad ur något fanzine, om än bättre än genomsnittet. Därefter kommer ”Imy” av Irma Eriksson. En lite stiff stripserie med svaga poänger. Vissa strippar förstår jag inte alls. Eller, jo, jag förstår dem – det är liksom inte ”Laban” – men de är inte kul.
”Tjejerna på höjden” av Frida Malmgren känns som en ganska färdig serie. Ja, mer än ganska. Det skulle inte förvåna mig om den plockas upp av några tidningar, om det inte redan skett. Serien är tecknad i en ganska enkel, men driven stil. Genren är ”igenkänningsserier”; en term en kompis till mig myntade, och en genre jag personligen inte tycker om. Malmgrens serie påminner en aning om ”Lilla Berlin” (en serie jag inte är så förtjust i): fyra lika stora rutor, två eller fler kvinnor diskuterar, oftast killar och sex. Precis som i ”Lilla Berlin” tillför inte bilderna något, det händer inget väsentligt i bild. Jag tycker inte att ”Tjejerna i höjden” är rolig, men uppenbarligen går sådant här hem hos målgruppen, som jag inte tillhör; de som känner igen sig, och Malmgrens serie är proffsigt utförd.
 |
| ”Tjejerna på höjden”. |
Nästa serie är ”Adrian”, en stripserie av Therese Malmgren. Den är snitsigt tecknad i mangainfluerad stil – åtminstone tror jag att den är snitsigt tecknad, eftersom den flashiga färgläggningen dominerar. Som humorserie funkar den inte, eftersom den inte är rolig; i vanlig ordning förstår jag inte vissa strippar, och den har en del övertydliga budskap, vilket alltid irriterar.
”Bara Ebba” är enrutingar av Ebba Cronstedt. Jag är kanske korkad, men jag begrep inte det här. Korta repliker som ska vara underfundiga; ”Om du vill att jag ska sluta döma dig efter ditt utseende får du väl sluta vara så jävla snygg.” Ja, jag vet inte, jag tycker inte att sådant här är kul.
Sedan är det återigen dags för fantasy. ”Lamia” av Linus Larsson känns lite grann som en fortsättning på inledande serien ”Drakguld”, med snarlik handling och liknande figurer. Bitvis snyggt tecknat, högtravande och stel dialog.
”Cartoonica” av Daniel Tjernberg har bara fått en sida till sitt förfogande. Det här är en unik skapelse: Tjernberg är nämligen en Johan Wanloo-imitatör. Det är det roligaste med ”Cartoonica”. Enrutingarna och strippen han representeras med är nämligen härligt o-roliga. De blir roliga just därför. Fantastiskt.
Ralle Hast ligger bakom numrets sista serie, som heter ”Balladen om Tom Hast”. Enkla, stämningsfulla teckningar; tusch och akvarell. En vemodig historia om en en frånskild man med mustasch och hans lille son. Ett par småroliga inslag, lågmält och rätt vackert; det känns som den countryballad den nog är tänkt att likna. Serien bryter av helt mot tidningens övriga innehåll.
Sist i tidningen finns en sida som berättar hur inskickade bidrag ska se ut. Jag konstaterar även att det arvode man får är ohyggligt mycket lägre än det man fick i Svenska Serier för 36 år sedan.
Vad tycker jag om nya Svenska Serier? Ja, du … Jag tycker nog inget speciellt. Sådana här tidningar är alltid kul, men jag vet inte om tidningen behövs idag. I detta första nummer saknas serier som sticker ut rejält, som ”Dix Dogfight” av Micke Grahn eller Jocke Pirinen och de andra för 35 år sedan. Frågan är om det går att fostra nya serietecknare på det här sättet år 2015. Idag finns det fler svenska serieförlag än det någonsin gjort och tecknare dyker upp i album utan att behöva gå omvägen via kommersiella serietidningar. Dessutom har den moderna tekniken fört med sig att många fanzines idag ser ut som professionella produkter, åtminstone trycktekniskt.
Jag vet inte om Svenska Serier nr 1/2015 fortfarande finns kvar därute i någon butik, men det är möjligt. Jag har ingen aning om när nummer två kommer ut.
TOPPRAFFEL! 