Bio: Så ock på Jorden

Kay Pollaks SÅ SOM I HIMMELEN från
2004 sågs av 1 434 280 biobesökare. Hade även jag gått och sett
den hade siffran blivit 1 434 281 besökare, men jag såg den inte.
Och jag har inte sett den på TV eller DVD. Jag har aldrig sett den.
Men varför då? kvider kanske någon. Den blev ju en sådan enorm
publiksuccé! Den till och med Oscarnominerades! Varför har jag inte
sett den?

Tja, dels för att någon berättade
att Micke Nyqvist i huvudrollen som Daniel dör på slutet, men framför allt för
att SÅ SOM I HIMMELEN är känd för att vara riktigt dålig –
publiksiffrorna till trots. Kan 1 434 280 biobesökare ha fel? Ja,
självklart.

Men! Nu har jag sett uppföljaren SÅ
OCK PÅ JORDEN, återigen skriven och regisserad av Kay Pollak (Carin Pollak hjälpte till med manuset). Om
någon som läser detta mot förmodan har för avsikt att se filmen –
sluta läs på en gång. Jag kommer nämligen att spoila hela filmen,
inklusive dess slut – detta som en service, så att folk slipper
lägga pengar på detta. För så här är det:

SÅ OCK PÅ JORDEN är en av de sämsta
svenska filmer som någonsin gjorts.

Det här är en fascinerande dålig
film. När jag gått och lagt mig på kvällen efter pressvisningen
låg jag och tänkte på filmen. Många filmskapare vill förstås
att deras filmer ska vara tankeväckande, att de ska stanna kvar i
minnet. Jag låg och funderade på alla frågor filmen ställer. Som
till exempel vad som hände med alla handlingstrådar som aldrig
avslutades. Vad som hände med alla rollfigurer som försvann. Varför
folk betedde sig som de gjorde. Varför Björn Granath var så
förbannad hela tiden.

Eftersom jag alltså inte sett den
första filmen, är jag inte bekant med rollfigurerna – men jag har
förstått att många; kanske de flesta, var med även förra gången.
Platsen är återigen en liten by i Norrland och det har gått nio
månader sedan förra filmen. Countrysångerskan Lena (Frida
Hallgren) är gravid med den döde dirigenten Daniels barn. Mitt
under en konsert går vattnet. Barnet är på väg! Detta tycker Lena
är jättekul, hon skrattar och är glad – men då kommer
dörrvakten (Björn Bengtsson) stormande och skäller ut henne efter
noter. Lena blir ledsen och det bär sig inte bättre än att hon
tappar en sko på väg till bilen, som en annan Askungen.
Dragspelaren Arne (Lennart Jähkel) kör, men eftersom det är
snöstorm kan de inte ta sig till sjukhuset, så de kör hem
istället. Där svimmar Arne av i köket och eftersom barnmorskan
inte hinner dit, ställer den försupne prästen Stig (Niklas Falk)
upp och hjälper till under förlossningen. Först när allt är över
vaknar Arne upp på köksgolvet.

Thomas Hanzon spelar en vresig
körledare. Han ska sätta upp Händels ”Messias” i den lilla
dåligt besökta kyrkan. Av någon anledning ska konserten TV-sändas.
Körledaren tänker hyra in proffssångare och musiker. Han behöver
pukor – och framför allt behöver han fagotter. Oj, vad han
behöver fagotter! Flera repliker ägnas åt fagotter. Men han får sina storslagna planer grusade – det faller på Lenas lott att
sätta ihop en kör till TV-inspelningen. Sångare och musiker ska
vara folk från trakten. Körledaren blir fly förbannad. Framför
allt blir Björn Granath förbannad. Ja, jävlar, vad förbannad
Björn Granath blir. Han skriker! Han ryter! Han viftar med armarna!
Han slår svenskt rekord i passionerat överspel! Jag blev aldrig
klok på vad det är för gubbe han spelar, men han (liksom alla
andra i filmen) tycker att Lena inte ska tro att hon är något.
Granath kommer stövlande flera gånger under filmen, alltid lika
inspirerat arg.

En dag knackar det på dörren. Det är
Axel (Jakob Oftebro), en kille som jobbar med att renovera kyrkan.
Han har hittat Lenas sko, som han vill återlämna som en annan
prins. Han blir förälskad i Lena, men hon vill inte veta av honom.
Axel fortsätter att uppvakta Lena och till slut ger hon med sig.
Kärlek uppstår. Och Björn Granath ryter lite till.

Hallelujakören får fler medlemmar.
Några spelar nyckelharpa. Någon spelar dragspel. Var är fagotterna? En tuff, avig brud med självskadebeteende verkar tro att hon
hamnat i en Staffan Hildebrand-film, eftersom hon blir snäll när
hon får spela puka. En utvecklingsstörd kille som ser ut som Jan
Rippe är alltid glad och sträcker armarna i vädret. Han tycker om
att ta på sig öronskydd och stå bredvid den ringande kyrklockan,
och så upptäcker han att Lenas bebis blir lugn när man vaggar den.

Lena kommer på att om man tar bort
bänkarna ur kyrkan, får man in mer folk och de kan anordna
danstillställningar. Plötsligt fylls kyrkan av folk som dansar
konstigt; de går runt i led som något slags ond sekt i en Indiana
Jones-film, innan de buggar loss och det blir lyckat och Lena
framstår som en pånyttfödd Kristus. Stig råkar kyssa en kvinna
och hamnar på omslaget till Norrlands Nyheter, en lokal dagstidning
som av allt att döma trycks upp med färgkopiator. Skandal! Björn
Granath ryter till.

Vid nästa danstillställning kommer
det så mycket folk att polisen måste utrymma kyrkan. Tumult
uppstår. Av någon anledning tar den utvecklingsstörde killen Lenas
bebis och springer iväg. Han ska lugna ungen genom att vagga den –
så han springer ner till sjön och lägger ungen i en eka i vassen
som en annan Moses. Ekan glider ut på sjön och killen gungar den.
Lena ser detta och får panik – hon simmar ut till ekan. Killen
trillar i sjön och drunknar. Lena simmar iland och glömmer sin
bebis i båten. Antagligen kom någon annan på att hämta ungen
senare.

Lena blir arg på Axel, men det går
över lagom till slutet. En gigantisk lastbil från TV Norr anländer
till kyrkan för att spela in Hallelujakören. Föreställningen blir
en stor succé. Lena och Axel med bebisen i famnen vandrar stolta
genom kyrkan, likt Josef, Maria och Jesusbarnet. Ett pikant inslag
är att vi i bakgrunden ser hur Jesusstatyn på korset blir levande,
glider ner på golvet och sätter sig bland folket för att digga!
Nej, jag skojar inte.

Många scener i SÅ OCK PÅ JORDEN är
avsiktligt roliga – men de många allvarliga scenerna är ännu
roligare. Ibland är det vansinnigt roligt. Filmjäveln varar två
timmar och fjorton minuter, och jag skrattade från början till
slut. Mot slutet skrattade jag så att jag grät. Jag tror inte att
det var meningen att jag skulle skratta så mycket. Och tårarna var
nog tänkta att fällas när det blev sorgligt – som under den
festliga drunkningsolyckan.

Kay Pollak är inte precis nyansernas
mästare. Att se SÅ OCK PÅ JORDEN känns som att befinna sig på
ett väckelsemöte. Att hävda att Pollak jobbar med överdrifter är
en underdrift. Han tar i för kung och fosterland, och det är
övertydligt som ett demonstrationsplakat på första maj. Jag trodde
inte mina ögon när jag såg filmen – och jag trodde inte mina
öron. Här finns repliker som är fullkomligt sanslösa.

Filmen är förstås en timme för lång
– minst. Ragnar Frisk hade klarat av den här storyn på 80 minuter
– och resultatet hade blivit bättre.

Nu sitter kanske några läsare och är
förbannade. Ni som läst ända hit trots att ni tänkt se filmen.
Men hallå, jag varnade ju redan i början av texten för att jag
skulle avslöja hela handlingen, inklusive slutet. Och ni som läst
ända hit och ändå vill se filmen – varför i hela världen vill
ni det? Vill ni få det bekräftat att filmen verkligen är så dålig
som jag hävdar? Eller tänker ni gå ner i vikt genom att bränna
ett gäng hjärnceller?

SÅ OCK PÅ JORDEN är en sanslöst
usel film, men jag kan ge mig fan på att det blir publiksuccé även
den här gången. Frågan är om publiken, liksom jag, kommer att
undra vad som hände med körledaren och hans proffskör, och alla
andra handlingstrådar som lämnas hängande i luften, eftersom
scenerna inte hänger ihop.

Nå. Vad sätter jag för betyg på det
här? Äh, det får bli ett specialbetyg: