onsdag 9 september 2015

Bio: Amour fou

Foton copyright (c) Folkets Bio
Ibland leker livet. Man har det bra. Man lagar middag med sin kära. Man dricker ett gott vin till middagen. Man småpratar och har det mysigt.
Så kan man ju inte ha det. Inte alltid. Får man nog av all trevlighet, all kärlek, all god mat, alla skratt - då finns det botemedel. Till exempel kan man stega iväg till närmaste alternativbiograf och se AMOUR FOU, den franska titeln till trots ett tyskt-luxemburgskt-österrikiskt drama av Jessica Hausner, som gjorde MIRAKLET I LOURDES.
IMDb klassificerar AMOUR FOU som "comedy, drama". Det enda som kan klassas som komedi; som var roligt, var att göteborgsprofilen som satt snett framför mig på pressvisningen snarkade ljudligt under halva filmen.
Hausners nya film är nämligen en av de tråkigaste filmer jag sett. Den är så tråkig att jag flera gånger övervägde att lämna visningen - men om jag hade gjort det, hade jag kanske missat något exceptionellt tråkigt. Eller något roligt.
Jag läser att AMOUR FOU bygger på poeten Heinrich von Kleists liv. Det tog en farlig tid innan jag förstod vilka rollfigurerna var, och först mot slutet uppfattade jag deras namn. Det är 1811, platsen är Berlin, och traderöven Heinrich (Christian Friedel) har förälskat sig i sin kusin - han är så kär i henne att han vill dö när han är som lyckligast: han vill att de ska begå gemensamt självmord. Han ska skjuta henne och därefter skjuta sig själv. Fast kusinen vill inte veta av honom, hon far istället iväg till Paris, där hon gifter sig med en fransos.
Då faller Heinrich istället för Henriette (Birte Schoeink), som är den här filmens egentliga huvudperson. Hon är gift sedan tolv år och har en dotter. De tycker om att spela och sjunga för sina gäster. Men när Henriette en dag trillar ihop, kommer de lokala läkarna fram till att hon har en svulst stor som ett äpple i kroppen och att hon troligen är döende. Åderlåtning och frisk luft är vad som behövs.
Heinrich envisas med att uppvakta Henriette - och föreslår gemensamt självmord. Sicken en.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag tror jag börjar med slutet - för när filmen går mot sitt slut begåvas vi med en långsam kameraåkning mot två av de medverkande. Det är filmens enda åkning. Resten av AMOUR FOU består av statiska tagningar. Folk är uppställda. De står rätt upp och ner. Ibland sitter de ner. Det händer att de ligger. Ibland till och med rör de på sig.
Större delen av filmen utspelar sig inomhus. Det möjligt att miljöerna är autentiska, men filmfotot är så pass kallt och sterilt att det ser ut som om rollfigurerna befinner sig på en teaterscen - eller ett museum. De medverkande ser mest utklädda ut. Jag får aldrig intryck av att det verkligen är 1811. Av någon anledning är bildkompositionerna ibland lite skeva eller allmänt märkliga. Kanske är det tänkt att vara symboliskt. Kanske är det bara ren och skär klantighet.
Det teatrala förstärks av dialogen. Folk fäller långa, tråkiga repliker. De står rätt upp och ner - eller sitter - när de levererar replikerna utan större inlevelse. Henriette har ett något större känsloregister än de övriga, vilka mest står och ser nollställda ut. Det är omöjligt att avgöra om de är bra skådespelare eller ej. Det finns inga riktiga människor i den här filmen, det skulle lika gärna kunna vara en dockfilm.
Alldeles för ofta serveras långascener i vilka kvinnor framträder i salongen och sjunger sånger. Vi får höra sångerna i sin helhet. Vid ett tillfälle dansas det. Självklart filmat ur en och samma, något skeva vinkel.
Mot slutet blir handlingen lite intressantare och det börjar äntligen hända lite saker - men då är det för sent. Och det hindrar inte AMOUR FOU från att vara en mördande tråkig film.
Filmen tävlade i sektionen Un certain regard i Cannes. Det är inte alltid en rekommendation.








(Biopremiär 11/9)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx