fredag 7 augusti 2015

Bio: Pixels

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
1999 - eller möjligtvis 2000 - skrev jag i den kortlivade tidningen Total Film en artikel om långfilmer som byggde på TV-spel. En rätt konstig genre på den tiden, och det är fortfarande en konstig genre. I artikeln skrev jag att jag gärna skulle se en filmatisering av Pong - det första framgångsrika TV-spelet - med Burt Reynolds studsande fram och tillbaka. Pong kom 1972 och på sätt och vis är PIXELS det jag efterlyste för 25 år sedan, eftersom det är fullproppat med gamla TV-spel från främst tidigt 80-tal.
PIXELS är årets mest sågade film i USA. Recensionerna har varit sanslösa, många har varit kreativt elaka. Därför hade jag vissa förhoppningar på filmen. Jag hoppades att filmen skulle vara en upplevelse utöver det vanliga, att den skulle erbjuda uselhet av galaktiska mått. Att den skulle vara fascinerande dålig.
Tyvärr blev jag besviken. Ungefär lika besviken som när jag såg den totalsågade TV-spelsfilmen SUPER MARIO BROS från 1993. Nej, PIXELS är inte bra. Den är väldigt långtifrån bra. Den är dålig. Riktigt dålig. Men - precis som SUPER MARIO BROS, är det bara en dålig film, inte mer. Det här är inte SEAN BANAN-dåligt. Det är inte surrealistiskt dåligt.
Att PIXELS inte är det magnum opus bland usla filmer jag hoppats på, beror antagligen på att den är regisserad av Chris Columbus; en riktig regissör som ju gjort VÄLKOMMEN MRS DOUBTFIRE och ett par HARRY POTTER-filmer. SEAN BANAN-filmen regisserades av det där odefinierbara, skrumpna, som glömts kvar längst in i grönsakslådan i ditt kylskåp.
Nå. Efter att ha fått detta klargjort: vad är då PIXELS? Vad handlar den om? Tja, jag vet inte riktigt.
PIXELS inleds 1982. Unge Sam Brenner är mästare på att spela arkadspel och hänger med sina polare Cooper och Ludlow i stans nya arkadhall. Sam säger att han vill gifta sig med Samantha Fox - vilket han inte skulle kunna säga 1982, eftersom Samantha Fox började vika ut sig först 1983 och spela in skivor 1986. Fast Sam menar kanske den amerikanska 70-talsporrstjärnan?
Åter till ämnet: det ska hållas ett mästerskap i TV-spel. Dan Aykroyd är konferencier och Sam ställer upp. Han tävlar mot den kaxige Eddie och kommer tvåa. Av någon anledning videofilmas tävlingen och filmen skickas upp i rymden av NASA i ett försök att få kontakt med eventuella utomjordingar. Tror jag det var.
Hopp till nutid. Sam har vuxit upp till Adam Sandler, en TV-reparatör som blir kär i den snobbiga Violet (Michelle Monaghan), som arbetar i Vita huset. Cooper har inte bara vuxit upp till Kevin James, han har även gått och blivit USA:s president - något som inte hindrar honom från att umgås med "den vanlige killen" Sam.
Plötsligt anfalls Jorden av utomjordingar. Det visar sig att rymdvarelser har hittat filmen från 1982 och tror att de hotas av Jorden. Dessutom verkar de tro att TV-spelsfigurerna är jordbor och låter därför fullskaliga figurer från klassiska spel attackera. Eller hur det nu var. Jag begrep inte resonemanget. Utomjordingarna utmanar jordborna i omgångar. Det begrep jag inte heller.
I TRON sögs en skicklig TV-spelare in i ett arkadspel. I THE LAST STARFIGHTER rekryterades en ung TV-spelare av en rymdflottilj. Således måste USA och dess försvar rekrytera de som var bäst på TV-spel på 80-talet. Det är förstås president Cooper och Sam - men även Ludlow (Josh Gad) dyker upp på nytt, och Eddie (Peter Dinklage) hämtas på ett fängelse, eftersom han blivit kriminell. Violet gör dem sällskap och nu ska de visa utomjordingarna var skåpet ska stå.
Resten av filmen - som jag inte begrep - går ut på att TV-spelsfigurer far omkring och förstör saker, först i London, sedan i USA. Centipede, Pac-Man med flera. Q-Bert dyker upp, men han är snäll och följer med hjältarna. Mot slutet invaderar stora mängder kända figurer samtidigt; Frogger, smurfer och allt möjligt; Max  Headroom dyker också upp, innan det är dags att möta Donkey Kong i finalen.
Vad ville rymdvarelserna? Varför var Q-Bert snäll? Hur gick det egentligen till när man besegrade fienden? Varför stred de i omgångar? Varför betedde sig rymdvarelserna så inkonsekvent? Varför evakuerades inte städerna trots att de förvarnades? Varför sögs några människor upp i rymdskeppet och liksom bara stod och häckade där? Hur kunde Cooper bli USA_s president? Hur hamnade Brian Cox och Sean Bean i detta?
Jag får väl erkänna att ett par repliker och händelser i filmen är lite roliga. Åtminstone under filmens första halva. Andra halvan består enbart av hysteriska strider. Det är inte kul alls. Det är lika underhållande som att titta på när andra spelar TV-spel. Fast det är ju klart - miljoner verkar ju gilla att se på när den där Pewdie Pie spelar spel på YouTube (ett tecken på att världens undergång är nära).
Adam Sandler gör sin vanlige, godhjärtade arbetarklassnubbe. Michelle Monaghan har jag alltid gillat. Josh Gad är fullkomligt olidlig. Han skriker ut sina repliker i hopp om att det då blir roligt. Det blir det inte. Tvärtom. Och det roligaste med Peter Dinklages rollfigur är frisyren.
PIXELS målgrupp är lite diffus. De som spelade arkadspel på 70- och 80-talen är medelålders eller ännu äldre nu - och vill oftast inte se den här typen av film. Yngre spelare som gillar retrospel tittar enbart på STAR TREK, så de vill inte heller se det här. Barn har ingen som helst relation till Pac-Man och Q-Bert. Däremot är väl barn de enda som lär uppskatta detta hysteriska, färgsprakande inferno. Därför är det direkt bisarrt att PIXELS i Sverige försetts med en 11-årsgräns, med motiveringen "Trots den orealistiska kontexten är våldsinslagen skildrade på ett sådant sätt att det kan medföra oro och bedöms därför kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 11 år".
Kära Statens medieråd: elva år borde vara den här filmens övre åldersgräns! Ingen över elva lär gilla den.








(Biopremiär 12/8)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx