måndag 3 augusti 2015

Bio: Jimmy's Hall

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag har väldiga problem med att hålla isär de två engelska regissörerna Ken Loach och Mike Leigh. Jag placerar dem i samma fack, vilket kanske inte är rättvist. Loach brukar ganska konsekvent hålla sig till politiska, skitiga arbetarklasskildringar, vilket inte är fallet med Leigh. Men när jag försöker komma på Ken Loach-filmer jag sett, ploppar det ofta upp Mike Leigh-filmer, och vice versa (eller "verci visa", som Quentin Tarantino sa på en presskonferens).
Nu är det Ken Loach som har varit i farten. Den senaste Loachfilm jag såg var dokumentören THE SPIRIT OF '45, som jag inte gillade alls, men dessförinnan kom ett knippe filmer som till större delen är rätt bra - ÄNGLARNAS ANDEL, ROUTE IRISH och LOOKING FOR ERIC. Att kalla JIMMY'S HALL "bra" är dock att ta i - för den här filmen, byggd på en pjäs som i sin tur bygger på verkliga händelser, är inget vidare.
Det är 1932 och Jimmy Gralton (Barry Ward) kommer hem till Irland efter att ha spenderat tio år i New York, dit han blivit ivägtvingad. Jimmy hade nämligen en populär lokal i sin hemby; ett plåtskjul som fungerade som något slags Folkets hus, där folk träffades, dansade, och lärde sig allt möjligt - en lokal för nöjen och kunskap. Detta uppskattades inte av kyrkan och herrefolket. När nu Jimmy åter är hemma vill byborna att han rustar upp- och öppnar lokalen på nytt.
Jimmy låter sig övertalas och genast samlas glada människor i lokalen för att spela folkmusik, dansa, brodera, läsa poesi - och lyssna på amerikanska jazzskivor. Omedelbart får Jimmy byprästen på sig. Inte nog med det, traktens fascister vill också stänga lokalen och skicka Jimmy tillbaka till New York. Domedagsprästen predikar om Antikrist, fascisterna tar till våld. Stämningen blir hätsk. Jimmy och hans vänner står på sig. Jimmy håller brandtal.
JIMMY'S HALL känns som en förlegad proggpjäs från tidigt 1970-tal. Rent allmänt känns filmen väldigt gammal. Det är folket mot kyrkan och överheten. Folket samlas och hjälps åt och gör bra saker tillsammans. De styrande är onda som bara vill sitt eget väl. Ken Loachs film är något makalöst övertydlig - och, som man säger på engelska, he's preaching to the converted.
Det spelar ingen roll att skådespelarinsatserna är goda och att de lantliga, irländska miljöerna är hemtrevliga. Filmen hettar till lite grann emellanåt när till exempel prästen predikar och när en synnerligen ond man piskar sin dotter, men som helhet är det här en blek film som i slutändan inte leder fram till något. Inte mer än att det är skrämmande att kyrkan hade så stor makt 1932; det är rena medeltiden. Den katolska kyrkan har väl i viss mån fortfarande stor makt.
Den här filmen fick mig att tänka på det konstigaste Fantomenäventyret någonsin - "Handelskriget" från 1973. Det är det i vilket Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln.








(Biopremiär 7/8)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx