Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Häromveckan hade ANT-MAN premiär, och redan nu är det dags för nästa Marvelfilm. Dessutom är det dags för ännu en reboot. Spindelmannenfilmerna startade nyligen om efter tio år (och ska snart starta om igen), och efter att ha fått sitt ursprung berättat i en långfilm 2005, med uppföljare 2007, kommer här en ny version.
Jag minns när jag första gången fick syn på serien Fantastiska Fyran. Det var 1978, då den plötsligt stod i serietidningsstället på Epe-livs i Landskrona. Atlantic-serien hette den nystartade tidningen, men huvudnumret var Fantastiska Fyran – Marvel Comics första superhjälteserie, skapad av Stan Lee och Jack Kirby 1961. Visst, Marvel hade under andra namn funnits sedan 1940-talet och pumpade ut superhjältar redan då, men Fantastiska Fyran var starten för det förlag vi känner idag.
Jag tyckte allt att den var lite konstig, den där nya serietidningen från Atlantic Förlag. Varför hade den ingen ordentlig logotype? Liksom den nystartade Spindelmannen, som stod intill, hade den bara en ful ram runt omslagsteckningen. Varför hette tidningen inte Fantastiska Fyran? Detta var förstås inte något som hindrade mig från att läsa tidningen.
Atlantics tidning från 1978 var inte det första försöket att ge ut Fantastiska Fyran i Sverige. Redan 1967 gav Williams Förlag ut en tidning, som lades ner 1969 efter 22 nummer. Denna tidning har jag aldrig läst. Däremot hittade jag som barn ett begagnat exemplar av det svartvita Fantastiska Fyran-album som Red Clown gav ut 1975. Jag fascinerades av Jack Kirbys teckningar i det – men jag förstod aldrig riktigt vad det handlade om.
Även om jag läste en hel del nummer av Atlantic-serien, som senare bytte namn till Fantatiska Fyran, var jag inte sådär jätteförtjust i tidningen. Det var lite för mycket kosmiskt mumbojumbo, och med ett par undantag, var medlemmarna i superhjältegruppen rätt trista. Stenmonstret The Thing fick heta Bamsen i Williams tidning, hos Atlantic försågs han med namnet Big Ben – ett utmärkt namn som är bättre än originalnamnet. Och jo, det var Big Ben som lyfte serien. I övrigt tyckte jag att serien saknade allt det som gjorde Spindelmannen så bra.
|
|
|
Fantastiska Fyran i Sverige: 1967, 1975 och 1978. |
Bernd Eichinger hette en man som ägde filmrättigheterna till Fantastiska Fyran. 1994 höll dessa på att gå ut, och för att kunna förnya dem, var Eichinger tvungen att faktiskt producera en film om superhjältarna. Han kontaktade Roger Corman, och de lät Oley Sassone regissera THE FANTASTIC FOUR för en miljon dollar. Vad Oley, hans team och skådespelare inte visste om, var att Eichinger aldrig haft för avsikt att släppa filmen. Redan när denna film gjordes var den hett omskriven, den fanns på tidningsomslag och en PR-turné var inplanerad. Men – filmen låstes in någonstans. Dock hann det läcka ut piratkopior som såldes på VHS, och nuförtiden är filmen allt annat än svår att hitta i risiga versioner på Internet.
Exakt varför filmen aldrig skulle släppas hoppas jag att vi får klarhet i när dokumentären DOOMED, som handlar om filmen, släpps. THE FANTASTIC FOUR från 1994 är väl inget att skämmas alltför mycket för – vore jag tio år hade jag älskat den. Visst, den är väldigt billig, många av effekterna är riktigt vissna, och handlingen är inget vidare – men filmen har en kul, färgglad serietidningsapproach.
|
|
|
The Fantastic Four, 1994. |
2005 var det äntligen dags för Bernd Eichinger att få göra sin påkostade Fantastiska Fyran-film. Den följdes upp 2007 med FANTASTIC 4: RISE OF THE SILVER SURFER. Dessa två filmer gick rätt bra på bio, men många kritiker och fans gjorde tummen ner. Själv förstår jag inte riktigt varför. Liksom Marvels serietidning gjorde i början, riktade sig filmerna till barn och ungdomar. Filmerna var på flera sätt perfekta adaptioner av serien och framför allt var de inte så gravallvarliga och mörka som X-MEN och BATMAN. Men, men – tydligen är det allvar och mörker publik och fans vill ha. Bernd Eichinger dog 2011.
|
|
|
Fantastic Four, 2005. |
Josh Trank, som gjorde found footage-superhjältefilmen CHRONICLE, har regisserat 2015 års FANTASTIC FOUR – för en budget på 122 miljoner dollar. Det är 121 miljoner mer än Oley Sassone fick 1994. Om jag förstått det hela rätt, bygger den här nya versionen helt eller delvis på Marvels Ultimate Universe – ett alternativt universum i vilket vissa detaljer ändrats; till exempel är Nick Fury och Johnny Storm svarta.
Filmen inleds 2007 – det vill säga samma år som RISE OF THE SILVER SURFER hade premiär. Reed Richards är en ambitiös liten gosse som bygger avancerade uppfinningar i familjens garage. Men hjälp av kompisen Ben Grimm försöker Reed teleportera saker, något som leder till explosioner och olyckor. Reed och Ben växer upp till Miles Teller och Jamie Bell. De har lyckats spika ihop en teleportör, som tydligen leder till en annan dimension, och de uppmärksammas av dr Franklin Storm (Reg E Cathey), som har fantastiskt mörk röst. Den svarte dr Storm har en hetsporre till son; Johnny (Michael B Jordan), och en adoptivdotter – Sue (Kate Mara), som är vit (hon föddes i Kosovo).
I den första berättelsen från 1961 for Reed, Ben, Johnny och Sue upp i rymden, där de bombarderades med gammastrålar; något som gav dem superkrafter. I den här versionen ska Reed, Ben och Johnny, tillsammans med den vresige Victor von Doom (Toby Kebbell), teleportera sig till den andra dimensionen i vad som känns som en variant på David Cronenbergs tolkning av FLUGAN. Sue är inte med, hon anländer för sent till teleportören. I den andra dimensionen sker en olycka, Doom försvinner, och när de övriga tre återvänder, drabbas även Sue av vad det nu var som fanns i den andra dimensionen.
De fyra utvecklar superkrafter baserade på sina personligheter. Den hårde tuffingen Ben blir ett stenmonster, hetsporren Johnny blir en levande fackla, den tystlåtna Sue blir osynlig, medan Reed, som alltid vill greppa över för mycket, kan tänja ut sin kropp. Militären griper in och för de fyra till Area 57. De undersöks och tränas; Ben fungerar som ett hemligt vapen i krigszoner.
Detta är Fantastiska Fyrans ursprung – och nästan hela filmen! FANTASTIC FOUR varar bara 100 minuter och mer än halva filmen hinner gå innan de teleporterar sig, och det hela är nästan slut innan det är dags för supergruppens första äventyr, eller vad man ska kalla det. De åker tillbaka till den andra dimensionen för att slåss mot dr Doom, som överlevt och nu försöker få Jorden att uppslukas i ett svart hål, eller vad det nu var. Nej, Fantastiska Fyran får aldrig tillfälle att visa upp sig i New York och utföra heroiska hjältedåd – de tillbringar ett par minuter i den ödsliga andra dimensionen med att slåss mot Doom, och det är fullkomligt ointressant och obegripligt. Tycker ni att jag spoilar hela filmen, tycker ni fel. Här finns nämligen inget att spoila, eftersom det inte händer någonting.
FANTASTIC FOUR är gravallvarlig och nästan helt humorbefriad. I och för sig är den här nya ursprungshistorien helt okej, och filmen hade kunnat vara bra, om de betat av detta under filmens första halvtimme. Som det är nu känns filmen som en utdragen trailer. Den bygger upp till nästa film. Josh Tranks film är som ett enda stort antiklimax – action och äventyr glöms helt bort! Vi har fått en film om en superhjältegrupp som inte gör någonting! Slutstriden känns påklistrad, som om manusförfattarna plötsligt insåg att de glömt bort det publiken kommer för att se.
Specialeffekterna är helt okej, men dr Doom ser inte klok ut. Han ser ut som skurken i Ruggero Deodatos THE ATLANTIS INTERCEPTORS/THE RAIDERS OF ATLANTIS, och i helfigur liknar han en docka designad av Staffan Westerberg. Hur tänkte de här?
Marco Beltrami och Philip Glass (!) står för filmmusiken. Stan Lee har ingen cameo, och det kommer ingen bonusscen efter eftertexterna. Det är möjligt att det här kan leda till riktigt bra uppföljare, men som det är nu, är filmerna från 1994, 2005 och 2007 betydligt roligare och mer underhållande. Att göra en gravallvarlig film om en kille med gummikropp är inte alltför smart. Och det räcker inte med att låta Ben Grimm gå omkring utan byxor för att göra det här till en succé. FANTASTIC FOUR saknar allt det ANT-MAN har.
”It’s clobbering time!” översätts med ”Nu är det dags för stryk!” – men alla vet ju att det ska vara ”Nu är det dunkardags!”.
(Biopremiär 7/8)
TOPPRAFFEL! 
Jag tror det vore gynnsamt för både film- och tidningsbranschen om traditionella medier vågade ge spaltutrymme i recensionerna till mer personlig touch och relevant bakgrundsinfo som du gör. Jag hade ingen aning om 1994-filmen, intressant!Och som sagt, dessa ursprungsberättelser! Kanske kommer den här generationens superhjältefilmer i framtiden att kallas origin story-perioden. Jag minns i och för sig att jag fann ursprungsberättelserna fascinerande som barn, men först efter att jag lärt känna figurerna.
GillaGilla
Ursprungsberättelserna i superhjälteserierna från 1930- fram till 60-talet brukade oftast avhandlas på ett par sidor. I Stålmannen handlar det väl om några rutor. Dessutom figurerade bovar och banditer redan från start.Jag såg om FF från 1994 igår. Den är 90 minuter lång. Efter en halvtimme har hjältarna fått sina krafter, och de olika skurkarna figurerar redan innan FF bestämt sig för att bli just FF. Den sista halvtimmen ägnas åt att slåss mot dr Doom och dennes hejdukar.
GillaGilla
Just så, och Läderlappens ursprung avhandlas på en och en halv sida, och det först i seriens sjunde avsnitt! (Nu är jag som man kan utläsa där ingen jättefan av Kane, men superhjältens mekanismer förstod han, eller om det var Finger som gjorde det.)
GillaGilla
Om jag förstått det hela rätt gjorde Finger det mesta på Läderlappen.Nu har jag inte serierna här, men Spindelmannens ursprung tog väl lite tid på sig. Spindeln var ju rätt annorlunda när han dök upp; han behövde tid på sig för att komma på vad han skulle ha sina krafter till.
GillaGilla
För ett tag sedan läste jag en artikel online som handlade om hur mycket Bob Kane ”lånade” från andra. Det mesta kände jag redan till men en sak som gjord intryck på mig var hur någon gått igenom en hel serie av Kane och spårat upp bilderna han kalkerat av från olika pulpmagasin. En del rutor var i princip precis likadana som förlagan. De sista årtiondena av sitt liv ägnade han sig åt att göra målningar med Läderlappsmotiv (det finns en del skojiga bilder där han poserar med modeller och tavlor). Hans måleri gick till så att han hyrde in andra att göra tavlorna som han sedan signerade och sålde. Han hade en period då han gjorde clowntavlor enligt samma princip. Tydligen var han lika dålig på att betala sina medarbetare som han var på att dela med sig av rampljuset.
GillaGilla
Har det inte kommit en bok om Bill Finger nyligen? Eller har jag drömt det?Bob Kane verkar ha varit serievärldens motsvarighet till den där misslyckade konstnären Tim Burtons BIG EYES handlar om…. Sedan finns det ju en del Marveltecknare som försöker frånta Stan Lee äran, men Lee var ju besvisligen involverad i det mesta på 60-talet.
GillaGilla
Det kom mycket riktigt en bok om Bill Finger för något år sedan. Stan Lee hade bra folk omkring sig och vågade ge dem utrymme att leka. Fantastic Four ser jag som 90% Jack Kirbys skapelse. Lee skrev (som du känner till) in dialogen efter att sidorna var färdigtecknade. Om man studerar de gamla serierna så stämmer inte alltid dialogen med vad som sker i bilderna. Som jag ser det så är myten om Stan Lees storhet rejält överdriven, inte minst av honom själv.
GillaGilla
Oavsett vilket, så satte Lee sin prägel på serierna. De artiklar och böcker Lee skrivit har samma jargong som serierna på 60-talet, så visst skrev han dialogen. Lees betydelse framgick också när en del tecknare lämnade Marvel och antingen fick andra manusförfattare, eller skrev helt på egen hand – med ytterst blandat resultat.Apropå detta: när jag häromdagen tog ett par öl med Sture Hegerfors kom vi in på Don Martin, som ju besökte Bokmässan för ca 25 år sedan. Först som vuxen fick jag veta att Don Martin sällan eller aldrig stod för manus till sina grejor i MAD; det mesta skrevs av Duck Edwing med flera. Vilket förklarar varför det Don Martin gjorde efter att han lämnat MAD inte var kul alls.
GillaGilla
Jag tror det vore gynnsamt för både film- och tidningsbranschen om traditionella medier vågade ge spaltutrymme i recensionerna till mer personlig touch och relevant bakgrundsinfo som du gör. Jag hade ingen aning om 1994-filmen, intressant!Och som sagt, dessa ursprungsberättelser! Kanske kommer den här generationens superhjältefilmer i framtiden att kallas origin story-perioden. Jag minns i och för sig att jag fann ursprungsberättelserna fascinerande som barn, men först efter att jag lärt känna figurerna.
GillaGilla
Ursprungsberättelserna i superhjälteserierna från 1930- fram till 60-talet brukade oftast avhandlas på ett par sidor. I Stålmannen handlar det väl om några rutor. Dessutom figurerade bovar och banditer redan från start.Jag såg om FF från 1994 igår. Den är 90 minuter lång. Efter en halvtimme har hjältarna fått sina krafter, och de olika skurkarna figurerar redan innan FF bestämt sig för att bli just FF. Den sista halvtimmen ägnas åt att slåss mot dr Doom och dennes hejdukar.
GillaGilla
Just så, och Läderlappens ursprung avhandlas på en och en halv sida, och det först i seriens sjunde avsnitt! (Nu är jag som man kan utläsa där ingen jättefan av Kane, men superhjältens mekanismer förstod han, eller om det var Finger som gjorde det.)
GillaGilla
Om jag förstått det hela rätt gjorde Finger det mesta på Läderlappen.Nu har jag inte serierna här, men Spindelmannens ursprung tog väl lite tid på sig. Spindeln var ju rätt annorlunda när han dök upp; han behövde tid på sig för att komma på vad han skulle ha sina krafter till.
GillaGilla
För ett tag sedan läste jag en artikel online som handlade om hur mycket Bob Kane ”lånade” från andra. Det mesta kände jag redan till men en sak som gjord intryck på mig var hur någon gått igenom en hel serie av Kane och spårat upp bilderna han kalkerat av från olika pulpmagasin. En del rutor var i princip precis likadana som förlagan. De sista årtiondena av sitt liv ägnade han sig åt att göra målningar med Läderlappsmotiv (det finns en del skojiga bilder där han poserar med modeller och tavlor). Hans måleri gick till så att han hyrde in andra att göra tavlorna som han sedan signerade och sålde. Han hade en period då han gjorde clowntavlor enligt samma princip. Tydligen var han lika dålig på att betala sina medarbetare som han var på att dela med sig av rampljuset.
GillaGilla
Har det inte kommit en bok om Bill Finger nyligen? Eller har jag drömt det?Bob Kane verkar ha varit serievärldens motsvarighet till den där misslyckade konstnären Tim Burtons BIG EYES handlar om…. Sedan finns det ju en del Marveltecknare som försöker frånta Stan Lee äran, men Lee var ju besvisligen involverad i det mesta på 60-talet.
GillaGilla
Det kom mycket riktigt en bok om Bill Finger för något år sedan. Stan Lee hade bra folk omkring sig och vågade ge dem utrymme att leka. Fantastic Four ser jag som 90% Jack Kirbys skapelse. Lee skrev (som du känner till) in dialogen efter att sidorna var färdigtecknade. Om man studerar de gamla serierna så stämmer inte alltid dialogen med vad som sker i bilderna. Som jag ser det så är myten om Stan Lees storhet rejält överdriven, inte minst av honom själv.
GillaGilla
Oavsett vilket, så satte Lee sin prägel på serierna. De artiklar och böcker Lee skrivit har samma jargong som serierna på 60-talet, så visst skrev han dialogen. Lees betydelse framgick också när en del tecknare lämnade Marvel och antingen fick andra manusförfattare, eller skrev helt på egen hand – med ytterst blandat resultat.Apropå detta: när jag häromdagen tog ett par öl med Sture Hegerfors kom vi in på Don Martin, som ju besökte Bokmässan för ca 25 år sedan. Först som vuxen fick jag veta att Don Martin sällan eller aldrig stod för manus till sina grejor i MAD; det mesta skrevs av Duck Edwing med flera. Vilket förklarar varför det Don Martin gjorde efter att han lämnat MAD inte var kul alls.
GillaGilla