fredag 3 juli 2015

TV: Alena

Okej.
Jag känner att jag borde skriva något om den timslånga filmversionen av seriealbumet ALENA, även om jag drar mig för det. Jag är nämligen bekant med Kim W Andersson, seriens upphovsman. Tänk om jag tycker att filmen är skitdålig! Då blir det ju väldigt pinsamt nästa gång jag träffar Kim. Samtidigt är ju detta en svensk genrefilm och sådana vill jag förstås skriva om. Jag tar således tjuren vid hornen.
Jag ser till att få en sak överstökad meden gång: Nej. Jag tycker inte att ALENA är särskilt bra. Med det inte sagt att filmen är dålig, men jag tillhör inte målgruppen - precis som fallet var med biofloppen CIRKELN, en på alla sätt jämförbar film.
Av någon anledning har jag inte läst seriealbumet, med undantag av en episod i serietidningen Nemi. Således kan jag inte jämföra filmen med serien - men tydligen har ett par killar i serien bytt kön och blivit tjejer. ALENA ingår i satsningen Moving Sweden, som "ska ge filmare tillfälle att söka nya historier och beröra publiken i nya och spännande former". Exakt vad detta innebär vet jag inte.
ALENA är nämligen ett svenskt TV-drama av standardmodell, och ännu ett tonårsdrama. Den som förväntar sig en skräckfilm lär bli besviken. Med undantag för en lång, inledande kameraåkning över en flott internatskola och dess omgivningar, håller filmfotot normal TV-karaktär; det är lite platt och anonymt, och regissören Daniel di Grado använder sig inte av några utmärkande, personliga grepp.
Öppningsscenen anger tonen: tonårsflickan Alena (Amalia Holm Bjelke) ses i profil. Hon står tyst och eftertänksam en lång stund. Resten av filmen är lika gravallvarlig - vilket inte hindrade mig från att skratta här och var.
Den enligt klasskamraterna fattiga Alena anländer som ny elev till ovannämnda internatskola, där Helena af Sandeberg är barsk rektor. Alenas psykolog, eller vad hon nu är, ser ut som Birgitta Dahl och spelas av en rätt kass skådis. Innan hon överhuvudtaget hunnit göra någonting, blir Alena mobbad av en grupp rika överklassbrudar, anförda av überbitchen Filippa (Molly Nutley). Filippa är verkligen genomond. Varför förklaras inte. Hon får mig att tänka på Biff i TILLBAKA TILL FRAMTIDEN; en rollfigur som bara var ond, elak och korkad. Fast Biff utnyttjade Marty McFlys far, Filippa mobbar för mobbandets skull - åtminstone till en början. Men Alena är inte speciellt sympatisk hon heller, hon är psykiskt instabil. Den enda sympatiska rollfiguren är Fabienne, som spelas av Felice Jankell och som både ser ut och låter precis som sin mor.
Med jämna mellanrum dyker det upp en mystisk tjej som heter Josefin (Rebecka Nyman). Vem hon är berättas redan i presentationstexten på ALENAS SVT Play-sida, så det kommer inte som någon överraskning när det avslöjas halvvägs in i filmen - dessutom visas ett kort klipp från slutscenen redan i trailern! Denna Josefin gillar att svinga en stor sax och beger sig ut för att ge Alenas plågoandar vad de tål. Även en som inte mobbat Alena attackeras. Överraskningen på slutet är inte alltför svår att räkna ut.
När det gäller skräck är jag rätt hardcore. ALENA vill vara mer FUCKING ÅMÅL än MARTYRS. Eller valfri annan skräckfilm. Filmen innehåller två splattersekvenser, varav den andra är lånad från THE HOUSE BY THE CEMETERY, men trots vissa gemensamma nämnare med CARRIE, är skräck och spänning sekundärt i ALENA. Daniel di Gredo verkar vilja berätta något annat och här finns en tidstypisk lesbisk underton. Filmen verkar gå hem hos unga tonårstjejer och det är möjligt att de också tycker att det här är spännande. För mig som härdad, medelålders karl, är det spänningsbefriat. Det standardiserade formatet förstärks av den slentrianmässiga musiken; lite vemodigt pianoklink, några dova spänningsljud, inga som helst musikaliska teman. Vi pratar liksom inte Morricone, Frizzi eller ens Carpenter här.
Skådespeleriet är habilt, några repliker går inte att uppfatta, de överdrivna mobbarna är rätt roliga, och jag gillade att flickorna spelar lacrosse, av alla sporter; en i Sverige synnerligen marginell sport, det finns tio lag i landet.
En besynnerlig detalj med ALENA, är att den även gjorts i en längre långfilmsversion, som senare ska gå upp på bio. Att det gjorts en längre version är förstås inte konstigt - men vad är det för poäng med att göra en kortare version, och dessutom visa den på TV? Jag antar att en del av alla frågetecken i TV-versionen rätas ut, men ett frågetecken tillkommer: vilka ska se den på bio? Den unga målgruppen lär redan ha sett den på TV, och endast de inbitna fansen vill se den igen.
Den Adamsonbelönade Kim W Andersson är en begåvad serieberättare och en ännu bättre tecknare, och även om jag alltså inte läst serien, är det nog ingen vild gissning att TV-versionen inte gör seriealbumet rättvisa.
Vad jag vet är detta första gången en svensk skräckserie filmatiserats. Faktum är att det skulle kunna ha varit andra gången, om allt gått som det skulle. 1999 skulle nämligen episoden "Mode" ur mitt och Mikael Tomasics album "Giallo" från 1994 bli långfilm. Vi filmade en teasertrailer och ett par scener ur manuset (scener som inte finns med i serien), och tog med till Cannes. Scenerna sköts på 35mm CinemaScope, så dessa få minuter var väldigt dyra (och blodiga). Det hela föll på att vi inte lyckades skrapa ihop hela den förhållandevis höga budget som behövdes, och dessutom lade alldeles för många personer sig i manuset, som utvecklades till något annat än det ursprungligen var tänkt. Så här i efterhand är jag nog glad att filmen inte gjordes - den hade kunnat bli skitdålig.
Jag brukar inte betygsätta TV-filmer, så därför hittar du inga syndiga dvärgar här under - de får vänta till biopremiären. Om jag nu orkar se om filmen. Under resten av juli kan du se ALENA HÄR.


-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx