fredag 31 juli 2015

Serier: Munch

MUNCH
av Steffen Kverneland
Placebo Press
"Munch" är norrmannen Steffen Kvernelands andra album på svenska och det första jag har läst. Denna inbundna lunta på närmare 280 sidor i färg tog sju år att göra - och det ser ut som ett album som tagit sju år. Ni vet ju hur det brukar vara: varje år kommer det drivor av tjocka, svenska serieromaner; böcker på flera hundra sidor, som man inte verkar ha lagt ner ens en månad eller två på att färdigställa. Då känns det extra trevligt med ambitiösa serieskapare som Steffen Kverneland - även om sju år förstås är att ta i.
Innan jag läste den här boken, visste jag i princip ingenting om Edvard Munch. Rent allmänt vet jag inte speciellt mycket om konsthistoriens mest kända konstnärer - med undantag för Picasso och ytterligare ett par, har jag nöjt mig med att titta på verken. När det gäller Munch är jag heller inte särdeles bekant med majoriteten av hans verk. "Skriet", "Madonna" och några till. Jag har aldrig gått vidare, jag har nog aldrig varit på en Munchutställning.
"Munch" inleds med att Steffen Kverneland själv och hans kompis Lars Fiske besöker Munchmuseet i Oslo. Där får Kverneland idén till denna bok och säger att alla text, all dialog, ska vara autentiska citat från Munch själv och människor som kände Munch. Boken avslutas med två tättskrivna sidor med källor - så jag antar att Kverneland faktiskt lyckades med detta mål.
"Munch" är egentligen en bok som inte borde fungera. En skildring av en konstnärs liv. Ren fakta. Autentiska citat. Jag har läst - eller försökt läsa - en del seriebiografer under årens lopp, och majoriteten av dessa är torra, trista, och fungerar inte alls i serieform. Mot alla odds fungerar Kvernelands bok - ja, mer än så. "Munch" är inte bara ett bra seriealbum - det här är ett utomordentligt seriealbum. Det här är en bok som placerar Steffen Kverneland bland de främsta serieskaparna just nu.
Den besynnerliga dialogen mellan Kverneland och Fiske.
Det hela inleds en bit in i Edvard Munchs liv och karriär; med åren i Berlin på 1890-talet. Kanske för att detta är den mest händelserika och roliga perioden, Kverneland ägnar närmare halva boken åt denna tid. Munch umgås med andra mer eller mindre kända konstnärer, författare, poeter, och färgstarka personligheter. Det målas, det dricks sprit, det dricks ännu mer sprit, personerna intrigerar, några blir galna, de flyttar in i- och ut ur små rum, det målas ännu mer - och det dricks ytterligare mängder sprit. August Strindberg spelar en stor roll i Munchs liv under den här tiden och Kverneland ger Strindberg stort utrymme. Kverneland verkar älska att rita Strindberg, så pass att vår svenske nationalskald tenderar att överskugga huvudpersonen, det vill säga Munch.
Strindberg gör vad Strindberg gör bäst.
Därefter hoppar Kverneland tillbaka i tiden och skildrar Munchs familj, uppväxt, och tiden i konstskola. Mot slutet får vi se hur "Skriet", den mest berömda målningen, kommer till. De sista decennierna i Munchs liv - han dog 1944 - avhandlas på ganska få sidor.
Vad som gör att "Munch" inte upplevs som torr och tråkig, är det faktum att Steffen Kverneland berättar virtuost och avancerat. Han fläskar på. De olika epokerna i Munchs liv går i olika färgskalor. Kverneland skildrar drömmar, verklighet och fantasi flyter ihop och leder till de tavlor Munch målar. Det är rasande skickligt gjort. Om en mindre van serieläsare kan ta till sig det här vet jag inte, men nu lär det förstås främst vara folk som gillar konst och serier som köper eller lånar och läser den här boken.
Har jag inga invändningar? Jodå, några stycken. Det blir lite väl mycket namedropping. Jag hade svårt att hålla isär alla medverkande och berättare. Vem berättar nu? Vem var det nu igen? Men det var nog svårt att undvika. Vad jag har svårare för, är de sekvenser där Kverneland och Fiske dyker upp och kommenterar och diskuterar. Jag vet inte hur den norska dialogen ser ut här; om den är skriven på dialekt, men översättaren Jonas Rasmussen har försett de två kumpanerna med en jargong som får dem att framstå som två alkisar som hänger utanför Nordstan. Det känns väldigt konstigt och irriterar. Minns hur man i den nya översättningen av Modesty Blaise i Agent X9 försökte tolka Willie Garvins cockney till svenska - med resultatet att han pratade som Åsa-Nisse. Det går helt enkelt inte att översätta utländska dialekter till svenska! Nåja - det handlar inte om alltför många sidor, så jag ska inte hänga upp mig på det.
Sist i boken får vi se hur en av seriesidorna kom till. Det gläder mig att Steffen Kverneland av allt att döma arbetar enligt gammal, fin serietradition. Oldschool. Blyertsskiss, tusch, färg. Det hade varit roligt om vi även fått en rad av Munchs verk återgivna som extramaterial, så att man kan jämföra med Kvernelands tolkningar, men man kan inte få allt.
Som helhet är "Munch" ett mästerligt seriealbum. Visst har jag nu fått veta mer om Edvard Munch - men framför allt har jag fått en stor serieupplevelse!

-->

2 kommentarer:

Coffe sa...

Oj oj oj. Har helt missat att denna existerar. Man tackar för en text som får mig att vilja läsa denna norska blaska. Bilden på de två drickande och ätande snubbarna näst överst i texten vill jag ha som tavla över min säng.

Skål!

Pidde Andersson sa...

Köp utan att passera gå!

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx