tisdag 2 juni 2015

Bio: Insidious: Chapter 3

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
James Wans INSIDIOUS, som kom 2011, var en rätt okej spökfilm. Uppföljaren INSIDIOUS: CHAPTER 2, däremot, var riktigt, riktigt dålig; den var katastrofalt usel och det är svårt att tro att den gjorts av samma regissör. Därför hade jag noll förväntningar på CHAPTER 3. Jag gissade att det skulle bli en förvirrad, svårbegriplig sörja, som fallet var med tvåan.
Jag måste erkänna att jag blev förvånad. CHAPTER 3 visar sig nämligen vara en rätt bra liten spökfilm, som levererar det den ska. James Wan är inte längre regissör, han har nöjt sig med att, tillsammans med Oren Peli, producera (samt spela en minimal roll). Istället är det Leigh Whannell, som skrev manus till de första två delarna, som gör regidebut, förutom att återigen stå för manus.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 utspelar sig ett par år innan de första två filmerna. Den handlar om en annan familj i ett annat hus, hemsökt av andra spöken - den här gången är det mediumet Elise (Lin Shaye) från de första två filmerna som presenteras närmare. Hon kontaktas av tonårstjejen Quinn (Stefanie Scott), vars mor dött i cancer. Quinn tycker sig känna moderns närvaro i hemmet och vill ha Elises hjälp med att ta kontakt. Vad Elise ser är inte vad Quinn förväntat sig. Det är inte modern, utan något annat, något farligt, och Elise ber Quinn vara försiktig.
En kväll tycker Quinn sig se en vinkande figur på mitt i gatan - och när hon stannar upp för att se vad det är, blir hon påkörd av en bil. Med båda benen i gips är Quinn fast på sitt rum utan att kunna ta sig därifrån utan hjälp. Det är inte bra att vara rörelseförhindrad när det visar sig att en ond demon traskar omkring på våningen ovanför och ibland tar sig in till Quinn. Hennes hårt arbetande farsa (Dermot Mulroney) tror förstås inte på dotterns svammel om spöken, men efter att han överbevisats är det dags att ringa efter Elise.
När jag tittar på skräckfilmer - och framför allt spökfilmer - sitter jag ofta och kliar mig på hakan och överläppen. Jag vet inte riktigt varför. Jag gör så när det är kusligt och spännande - och jag kom på mig med att klia mig på hakan och överläppen när jag såg Whannells film. Vid ett par tillfällen kände jag även skäggstubben resa sig. Nu är det här absolut ingen originell film, och den fläskar på med alldeles för många "jump scares", men en skräckfilm behöver inte vara originell - huvudsaken är att det gör det den utlovat, nämligen skrämmas. Och Leigh Whannell lyckas rätt ofta få till en krypande spänning - och det onda spöket är riktigt coolt: en äcklig gubbe med syrgasmask. En lyckad skapelse. Det figurerar även en del andra spöken när Elise tar sig över till Den andra sidan, och också dessa är bra, i synnerhet den galet leende kvinnan som sitter i en fåtölj.
... Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Whannell kan inte låta bli att ösa på med aningen för mycket effekter mot slutet - men värst av allt är att de två spökjägarna Tucker och Specs från de första två filmerna dyker upp igen som comic relief, och de är lika irriterande den här gången, för att inte tala om onödiga. Specs spelas av Whannell själv. Tucker (Angus Sampson) har på sig en T-shirt med Dolph Lundgren som He-Man.
INSIDIOUS: CHAPTER 3 är ingen större skräckfilm, den är ännu en bagatell i raden, men den är alltså betydligt bättre än CHAPTER 2, den är förhållandevis effektiv och bättre än mycket annat i genren. Åtminstone på stor duk i biomörkret. Hemma i DVD-soffan är det kanske inte riktigt samma sak.







(Biopremiär 5/6)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx