fredag 5 juni 2015

Böcker: Hemsökt

HEMSÖKT: SPÖKERIER I STOCKHOLMS LÄN
av Petter Inedahl
Carlsson Bokförlag
Jag brukar säga att jag har lättare att acceptera förekomsten av spöken än av en gudomlig makt. Med det inte sagt att jag tror på spöken, för det gör jag inte. Detta hindrar mig inte från att vara intresserad av spökerier och påstådda autentiska hemsökelser. En bra spökhistoria kan ju faktiskt få nackhåren att resa sig - i synnerhet om den är väl berättad.
Tyvärr är spökhistorierna i Petter Inedahls bok "Hemsökt" inte väl berättade. Jag har aldrig hört talas om Inedahl, men jag läser att han är journalist och har jobbat åt kriminalmagasinet Skurk. Enligt förlaget är han spökkonnässör av rang - men det framgår inte av hans bok.
Jag känner några stockholmare som säkert skulle älska den här boken. Stockholmare som är intresserade av traktens historia, geografi och arkitektur. Det är nämligen främst det "Hemsökt" behandlar.
Boken innehåller hela 102 (etthundratvå!) spökfall. Samtliga kapitel är på tre sidor vardera, försedda med ett eller två foton på platsen - oftast tagna i dagsljus, vilket gör dem hemtrevliga snarare än spöklika. Upplägget är likadant i samtliga kapitel: först redogörs det grundligt för var platsen eller huset ligger. Därefter redogörs det lika grundligt för husets arkitektur och historia, och vi får veta vilka som bott där en gång i tiden. När det återstår en tredjedel - ibland en fjärdedel - av kapitlet, är det dags för spökskildringen.
Då skiftar Inedahl plötsligt tempus från imperfekt till presens, vilket stör flytet i berättandet. Oftast är det bara en enda person som vittnat om spökerierna och i alldeles för många fall spekuleras det inte i vem eller vilka det är som spökar, eller varför. Dessutom gör spökena sällan något speciellt, de bara dyker upp - det känns därför oftast som om de drabbade personerna drömt alltihop, inbillat sig det hela, eller bara sett fel. En spökkatt? Tänk om det bara var en vanlig katt, eller en stor råtta, vars beteende tedde sig märkligt i mörkret!
Petter Inedahl skriver ofta oerhört långa meningar med alldeles för få kommatecken, vilket ibland gör texten svårläst.
Eftersom min flickvän älskar spökhistorier har den här boken legat på mitt sängbord och jag har läst ett par kapitel för henne när vi gått till sängs. Jag har gjort mitt bästa för att läsa dem på så kusligt sätt som möjligt - vilket visade sig omöjligt, eftersom berättelserna helt enkelt inte är otäcka. Det finns potential, men Inedahl borde fokuserat på spökerierna - och köper man en bok som heter "Hemsökt" är det spökhistorier man är ute efter.
Men som sagt - de som är intresserade av Stockholmstraktens geografi, arkitektur och historia kan säkert ha stort utbyte av boken.


-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx