lördag 9 maj 2015

Nu tycker jag till om serier igen - känsliga varnas!

Just nu pågår SIS - Stockholms internationella seriefestival. Jag är inte där. Ärligt talat är jag inte speciellt lockad att åka dit. Det är väl en sak om en seriefestival hålls i staden där man bor; Malmö eller - som nu - Göteborg, så att man bara kan släntra dit, men jag åker inte tvärsöver landet för att titta på en massa bord med främst seriefanzines. Man går runt ett par varv, och sedan kan man det. Det är ju liksom inte Bokmässan.
Men apropå serier tänkte jag ta upp en grej vad gäller det ämnet. Några tankar som kanske kommer att få en del att sparka bakut.
Idag finns det fler svenska serieförlag och fler svenska serietecknare än någonsin. Men! Flera av Sveriges absolut främsta serietecknare och -författare; de mest professionella, är hänvisade till att producera gamla trotjänare som 91:an, Bamse och Fantomen. Jag ska inte påstå att de slösar bort sin talang, för det gör de inte - jag har inget emot nyss nämnda serier, jag har ju själv skrivit massor av manus till 91:an och Åsa-Nisse, det är kul. Men nog är det lite synd att de här i landet som verkligen behärskar seriekonsten för en förhållandevis anonym tillvaro och sällan kan leva på sina egna skapelser.
TOPPRAFFEL!s läsare vet säkert att jag inte har alltför mycket till övers för "det svenska serieundret". Alla dessa seriealbum som vräks ut och som nämns, recenseras och hyllas på kultursidor. I de allra flesta fall handlar det om illa tecknade och lika illa berättade serier. Dessa läses vare sig av "vanligt folk" eller traditionella seriefans/serieläsare; de läses av de som sympatiserar med upphovsmännens och -kvinnornas politiska åsikter och struntar i att det är inkompetent genomfört. Det spelar ingen roll att det är klantigt och slarvigt, bara det är angeläget och har ett viktigt budskap. Jo, många av de som gör och läser dessa album är ju dessutom extremt skitnödiga.
Majoriteten av de personer som gör dessa album skulle aldrig kunna producera ett 91:an-avsnitt om de vore tvungna att göra det för brödfödan. De vet helt enkelt inte hur man gör.
Till skillnad från seriealbumskaparna, som antingen lever på stipendier eller andra jobb vid sidan av, försörjer sig ofta proffsen på till exempel Egmont på att rita eller skriva just dessa gamla trotjänare, eventuellt varvat med reklam- och illustrationsjobb. Det händer att de skapar egna serier. Då går de som biserier i någon av tidningarna och de samlas sällan till album. Nuförtiden är marknaden för liten, det är för dyrt och riskabelt att ge ut kommersiella serier. Det är som med genrefilm i låg- och mellanbudgetklasserna: förr var man i princip garanterad stor vinst om man producerade- eller investerade i en billig liten skräckfilm. Så är det inte längre.
På sätt och viss är situationen liknande i USA. Nu är ju marknaden större där, det finns fler förlag, fler alternativ, men det har alltid varit så att många av de mest begåvade har suttit på Marvel och DC och producerat superhjälteserier. En skillnad är väl att dessa har mängder av fans och det kan innebära något stort när en viss favoritserieskapare ska ta sig an en favoritsuperhjälte. Jag har svårt att tänka mig att alltför många svenska seriefans blir exalterade när en populär 91:an-tecknare ska ta sig an Åsa-Nisse, även om resultatet kanske blir bra.
Visst finns det en del undantag; till exempel har Herman Hedning-tidningen har funnits ett bra tag nu, en tidning som inte bygger på en gammal folkkär serie. Dessutom innehåller tidningen en del andra serier av bra folk. Men undantagen är få. Och om man inte läser Herman Hedning känner man inte till de övriga serierna och dess serieskapare i den tidningen, eftersom de aldrig uppmärksammas i media. På albumsidan är ju Dennis Gustafsson ensam om att göra serieäventyr enligt den franska albummodellen. Johan Wanloo, Peter Bergting och Kim W Andersson är också ganska ensamma i sina avdelningar, liksom Lars Krantz. Vilket är märkligt.
Okej. Vart vill jag komma med det här? Nja, det vet jag inte. Jag kommer väl fram till det gamla vanliga: jag är oerhört less på alla inkompetenta serier som hamnar i kulturetablissemangets snäva spotlight. Det finns en kompetent serieelit i Sverige, och denna måste lyftas fram och hyllas för sina insatser - oavsett om man tycker att folkliga humorserier är ointressant och trist eller ej. Det skär i själ och hjärta när ännu ett undermåligt album hyllas på kultursidorna.
Så. Nu var det sagt.


-->

3 kommentarer:

Ola Hellsten sa...

Värt att notera är att Johan Wanloo, Peter Bergting, Kim W Andersson och Lars Krantz alla var officiella programgäster på årets SIS. Vi hade också en Herman Hedning-panel med Jonas Darnell, Mikael Grahn och Oscar Hjelmgren.
Just sayin'.

Kurt Bergholm sa...

Jag håller med dig, Pidde! Det finns absolut några skickliga serieskapare i Sverige idag. Samtidigt som det finns många andra som inte är det, men som får märkligt många serier publicerade och mycket uppmärksamhet. Det är lite för mycket av dåliga teckningar, dålig serieuppbyggnad, flum och vänsterextremistiska budskap. Sen kan man fråga sig hur många som köper sånt där. Jag misstänker att det är vi skattebetalare som till största delen finansierar, direkt eller indirekt.

Pidde Andersson sa...

Visst är det så.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx