onsdag 25 mars 2015

Bio: Familjen Bélier

Foton copyright (c) Scanbox
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
FAMILJEN BÉLIER, i regi av Eric Lartigau (IDENTITY OF A KILLER), är en feelgoodfilm som på pappret inte låter något vidare - tvärtom, när jag läste vad filmen handlar om blev jag närmast avskräckt. Trevligt nog visade sig filmen vara riktigt rolig.
Lantbrukarfamiljen Bélier återfinns i en liten by någonstans i Normandie, och bondgården där huvudpersonerna bor och jobbar liknar den gård i just Normandie min egen familj hyrde sommaren 1982. Det unika med familjen Bélier är att de, med undantag för dottern Paula (Louane Emera), är döva. Paula får agera tolk och språkrör för sina föräldrar och bror. Av någon anledning är unga tonåringen Paula inte speciellt populär i skolan, jag vet inte riktigt varför, hon ser liksom ut som någon alla skolans killar borde springa benen av sig för. Hon och hennes bästa kompis får för sig att de ska gå med i skolkören, som leds av den uttråkade och krävande herr Thomasson (Eric Elmosnino). Paula hatar kören, men Thomasson upptäcker att flickan har en guldklimp i strupen och vill att hon ska ställa upp och sjunga i Paris, där det hålls en uttagning till en förnäm sångskola. Paula vågar inte berätta om detta för sina föräldrar.
Som ni ser låter det här inget vidare. Ännu en film om en blyg begåvning som ställer upp i en tävling och antagligen vinner på målsnöret - och i det här fallet kryddat med en handikappad familj för att tillskänka lite sentimentalitet. Men! Så är det inte. Jo,okej, storyn om Paula är en framgångssaga modell A till Ö. Men det är inte den som är det intressanta och behållningen med Lartigaus film.
Den lilla byn i filmen känns som Spirous by. Här bor bönder, diverse lustiga figurer och inkrökta invånare - och här finns en borgmästare. Det är snart val och den illa omtyckte borgmästaren är ute och raggar röster. Då får Rodolphe Bélier (François Damiens) för sig att han ska ställa upp i borgmästarvalet. Han vet ju vad som är bra för byn. Att han är döv tycker han inte spelar någon roll. Uppbackad av sin entusiastiska hustru Gigi (Karin Viard) drar han igång en kampanj och den motvilliga Paula får agera tolk.
Allt detta leder till många dråpliga scener. Redan i början blir det härligt pinsamt när Paula följer med sina ständigt kåta föräldrar till en läkare, som informerar om Gigis svampinfektion i underlivet och krämen Rodolphe måste smeta ut på sitt organ, vilket han inte gör. Herr och fru Bélier får ett utbrott när de får veta att de inte får ha samlag på tre veckor. Allt detta sitter alltså dottern och tolkar. Fotografierna de tar till borgmästarkampanjen är också kul, bland annat står Rodolphe med armen upptryckt i en kalvande ko, han ser nöjd ut och Gigi står uppklädd intill. Här finns även en rolig incident med en allergisk reaktion på en kondom.
Problemet med FAMILJEN BÉLIER är att storyn om borgmästarvalet är mycket bättre, roligare och mer intressant än den om Paulas sångkarriär, som förstås är den huvudsakliga handlingen. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om Rodolphe och Gigi. Det mest unika med Paulas historia är att det är gamla franska chansoner hon och kören framför. De har ju aldrig riktigt förstått rock och pop i Frankrike.
François Damiens och Karin Viard har vi tidigare sett i en hel del filmer och de är förstås inte döva på riktigt. I Viards fall får agerandet - och teckenspråksviftandet - ofta en tendens att hamna i öppna franska mästerskapen i överspel. Luca Gelberg, som spelar sonen Quentin, är döv på riktigt. Louane Emera har tidigare tävlat i någon talangshow på TV och låten "Je vole", som hon sjunger i filmen, toppade den franska singellistan. FAMILJEN BÉLIER blev en stor framgång i Frankrike. Det lär den inte bli här i Sverige, men den är överraskande trevlig och rolig.
Tack för att filmen inte fick den svenska titeln EN BONDGÅRD I NORMANDIE.
 






(Biopremiär 27/3)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx