torsdag 5 mars 2015

Bio: Dyke Hard

Foton copyright (c) Njutafilms
För några år sedan fick jag ett väldigt förvirrande mail från min gamle vän Lloyd Kaufman, head honcho på det amerikanska B-filmsbolaget Troma. Han behövde någon som kunde ta hand om en amerikan som skulle komma till Sverige. Det märkliga var att Lloyd verkade tro att jag A) var kvinna, och B) bodde i Stockholm. Mystiskt. Först ett par år senare konstaterade jag att han blandat ihop mig med Bitte Andersson, en person jag aldrig träffat och som jag då inte visste vem det var.
Jag har känt Lloyd i tjugo år och det är en väldigt trevlig och intelligent herre. Men: jag gillar inte Tromas filmer. När jag var ung tror jag att jag tyckte att det var fräckt med Tromas 80-talsfilmer, åtminstone de som Lloyd själv regisserat; THE TOXIC AVENGER, TROMA'S WAR, CLASS OF NUKE 'EM HIGH - jag har inte sett om dem på decennier, så jag vet inte om de fortfarande håller. I stort sett allt annat från Troma; det de själva producerat och de filmer de bara köpt och satt sin stämpel på, är under all kritik - det är i princip bara Trey Parkers CANNIBAL THE MUSICAL och Dario Argentos THE STENDHAL SYNDROME som utgör undantagen, åtminstone som jag kommer på här och nu.
Trots detta har folk alltid trott att jag är Troma-fan. På 90-talet skrev jag baksidestexterna till de svenska VHS-releaserna (jag fick ju betalt, jag sa dessutom till bolaget att inte släppa ett par titlar), för runt tio år sedan skickades jag upp till Göteborgs filmfestival för att vara moderator under en Troma-kväll - och jag tackar inte nej till att umgås med Lloyd).
Ett av de största problemen med Tromas filmer, bortsett från att de är undermåliga, är att de är medvetet gjorda "kultfilmer". Det är alltså inte filmer som blivit kult med tiden; de görs på ett sätt som ska vara "kultigt". De är ofta medvetet dåliga. Lloyds egna filmer ser alltid likadana ut, de har ett fult, skitigt filmfoto. En amerikansk kompis som jobbat på Troma berättade att detta beror på att Lloyd alltid anlitar samma filmfotograf; en snubbe som tydligen alltid är pårökt - men billig att hyra.
Lloyds senaste film heter POULTRYGEIST och kom 2006; jag såg den på premiären i Cannes. Den var precis likadan som alla tidigare filmer, men med några sång- och dansnummer som bonus. En person som hade en liten roll i filmen var Bitte Andersson - och det är alltså hon som nu långfilmsdebuterar som regissör.
Jag brukar som bekant uthärda det mesta. Ibland somnar jag, men jag lämna aldrig pressvisningar; de enda visningar jag lämnat har varit på marknaden i Cannes. Men ... DYKE HARD ... Jag satt och kämpade. Redan efter fem minuter ville jag lämna salongen. Efter drygt tjugo minuter såg jag hur en man på bänkraden framför mig, en av Göteborgs mer kända filmprofiler (dock ingen kritiker), tog sina ytterkläder och gick. Jag kände för att göra likadant. Men jag härdade ut.
DYKE HARD - "A Lesbian Rock'n'roll Adventure" - handlar om de fyra lesbiska tjejerna Riff (Lina Kurttila), Peggy (Peggy Sands), Scotty (Maria Wågensjö) och Bandito (Alle Eriksson), som bildar rockbandet Dyke Hard. De får en hit, men karriären kraschar ganska snabbt. Några år senare får de veta att det ska hållas en rocktävling och de måste ta sig dit och vinna - med andra ord, precis som i DRRA PÅ - KUL GREJ PÅ VÄG TILL GÖTET. Riff vill dock inte vara med i bandet, hon tänker vinna tävlingen på egen hand. In i handlingen träder superskurken Moira (Josephine Wilson), som hjälper Riff och försöker döda de tre andra. Moira har dock en plan bakom alltihop.
På väg till rocktävlingen händer allt och inget. Jag har ingen aning om hur manuset såg ut, om det nu fanns något manus, men filmen består bara av en rad hoprafsade scener och infall. De har bara en sak gemensamt - de är inte kul. Ingenting i den här filmen är roligt. Om man inte råkar vara skitfull.
På väg till rockfestivalen hamnar tjejerna plötsligt i ett hus där det spökar - Ylva Maria Thompson spelar ett naket, lesbiskt spöke. Sedan hamnar de i fängelse. Fängelsedirektören (Anitha Nygårds) är en grym, lesbisk kärring, medan en av fångvaktarna är en homokille som känner Dyke Hard. Det slängs in ninjor, kvinnliga bikers och lite science fiction-inslag, samt en del sex, våld och splatter, och för att göra det hela ännu värre innehåller filmen sång- och dansnummer -  låtarna är hemska. Varje gång någon säger "Dyke Hard" dyker loggan upp och en kör sjunger "Dyke Hard!".
DYKE HARD (i förtexterna står det "Titta vi flatar" i den svenska texten) är medvetet skräpig. Den ser ut som en Troma-film, fast värre, och jodå, visst är det Troma som ska distribuera den i USA. Färgerna må vara klatschiga, men filmfotot är blekt och smutsigt, Skådespeleriet är överdrivet som i ett barnprogram, det grimaseras hela tiden, det är IKA I RUTAN på LSD, i många fall går det inte att avgöra om skådespelarna är usla eller om det är medvetet dåligt. Dialogen är på engelska, den verkar vara eftersynkad, och alla pratar med svensk brytning. Konstfack tackas i eftertexterna, och jo, det här ser ut som ett skolprojekt som fått storhetsvansinne - dock mer som något som gjorts av några gymnasieelever. Jag har ingen aning om vad filmen hade för budget, och av någon anledning är Filmlance - de som ligger bakom Beckfilmerna - inblandat, men det inte bara ser billigt ut, det är gjort för att se billigt ut.
Förläggaren Carl-Michael Edenborg dyker upp i en dusch på fängelset, Lloyd Kaufman är med och dansar i en scen, och serietecknarna Kolbeinn Karlsson och Karolina Bång ska också finnas med någonstans. I början av filmen läser Riff ett nummer av Epix och på väggarna hänger det affischer för Tromafilmer. Man skymtar även den brittiska utgåvan av STREET TRASH på VHS.
Nu kan man förstås tycka att det är kul att en sådan här film går upp på bio. Och jodå, det är det väl i och för sig. Men det måste ju finnas gränser. DYKE HARD är totalt jävla osebar! Det var direkt plågsamt att se filmen. Ja, jävlar. Det gjorde ont. Har man sett trailern, har man sett filmen - filmen är som trailern utdragen till 94 minuter. Och redan trailern var för mycket.
Efter pressvisningen hörde jag att en kritiker tyckte att det var jättehäftigt och hur kul som helst, och jag noterade att ett par recensioner gjort tummen upp. Ordet "kultfilm"  förekommer ofta i texter om filmen. Men det är väl som det brukar vara - antingen har recensenterna inte sett sådana här filmer tidigare, vilket är mer än vanligt bland medelålders- och äldre svenska kritiker (minns att få begrep vad till exempel KILL BILL anspelade på), eller så är de för unga för att ha koll. Om DYKE HARD blir en kultfilm får framtiden utvisa. Just nu är filmen bara något som rör på sig på en bioduk - och det går inte att titta på.








(Biopremiär 6/3)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx