torsdag 8 januari 2015

Bio: Unbroken

Foton copyright (c) UIP Sweden
Angelina Jolie gör sin andra spelfilm som regissör, hon debuterade 2011 med krigsdramat IN THE LAND OF BLOOD AND HONEY, som jag inte har sett. Även denna gång handlar det om krig - och varför hon valt att göra just den här filmen förstår jag inte riktigt. Det handlar nämligen om en traditionell, amerikansk hjältefilm. Slutresultatet är i alla fall väldigt traditionellt och anonymt.
UNBROKEN är baserad på verkliga händelser och handlar om den amerikanske OS-sprintern Louis Zamperini, som dog förra året. Som barn mobbades han för sin italienska börd och var ofta i slagsmål - "dego" översätts med "spagge", ett ord jag nog inte hört användas sedan 80-talet. Lille Louie uppmanas till att börja träna löpning, och några år senare är han kändis och tävlar i OS i Berlin.
Verklighetens Louie Zamperini.
Men så bryter kriget ut och Louie (Jack O'Connell) hamnar ombord på en flygande fästning. Som barn var jag väldigt fascinerad av dessa bombplan; jag föreställde mig dem gigantiska, som flygande hus - men i realiteten var det här trånga konservburkar som piloter och skyttar kravlade omkring i. Louies plan skjuts ner över stilla havet, han och ytterligare två överlevande killar kravlar ombord på en gummiflotte, i vilken de jagade av hajar driver omkring i 47 dagar. Då hittas de av japanska soldater och kastas i ett fångläger, befälhavare där är den sadistiske Watanabe (Miyavi). Livet är ett helvete - men Louie vägrar låta sig knäckas. Han förblir unbroken.
Jolies film öppnar med en virtuost filmad luftstrid. Flygande fästningar attackeras av japanska stridsplan under en bombräd. Kameran far in och ut i Louies plan, medan det skjuts sönder - och Louie klättrar omkring för att försöka stänga bombluckorna som fastnat. Även resten av filmen är flott och kompetent gjord - men det känns alltför konventionellt. Louie Zamperini framstår som något slags kristusgestalt, han lyckas nästan få sin japanske plågoande att bryta ihop som matadoren i Tjuren Ferdinand.
Watanabe är en bra skurk, han pratar obehagligt och är genomond - ja, ibland blir han nästan parodiskt ond. De japanska soldaterna förblir personlighetslösa, ondskefulla varelser, snarare än människor. Watanabe tycker om att slå på Louie med en bambukäpp efter att ha upprepat sina favoritrepliker några gånger.
En dramatisk scen blir ofrivilligt komisk: Watanabe beordrar samtliga fångar att utdela ett knytnävsslag i ansiktet på Louie. Två soldater håller fast Louie medan hundra fångar ställer sig på led och klipper till, en i taget, medan solen går ner över fånglägret. Eftersom Louie är av amerikanskt virke och spelas av en tvålfager typ, blir han inte alltför skadad. Filmens budskap är att våld ska bekämpas med icke-våld.
Jag fascineras också av amerikanernas skäggväxt. Där driver de alltså omkring till havs i en och en halv månad - och istället för ett ovårdat skägg över halva ansiktet, lyckas Louie få till en tovig goatee, medan en annan snubbe främst får en misslyckad mustasch. Kinderna förblir släta. Jag gillade en scen där fångarna tvingas sleva upp bajs i hinkar som de sedan tömmer i havet - oj, vad jag skulle vilja se Angelina Jolie regissera det här! Gick hon omkring i bajset iförd vadarstövlar? "Kom igen, nu! Bättre kan ni! Sleva på!".
Som helhet är UNBROKEN en, som det brukar heta, okej film. Den är lång, men inte speciellt tråkig. Det är en Hollywoodfilm av klassiskt snitt, varken mer eller mindre.







(Biopremiär 9/1)
-->

1 kommentarer:

svasse jetström sa...

det är bara i sagorna som psykopater ber om ursäkt. Watanabe bad aldrig Zamperini om ursäkt fastän han fick amnesti. Alla andra fångvaktare träffade Zampan och de blev vänner. Sadisten var den enda som inte ville träffa den han misshandlat i åratal

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx