måndag 12 januari 2015

Bio: Ida

Foton copyright (c) © Sylwester Kaźmierczak
Vänta nu här, bäste herr Andersson! utbrister vänner av ordning. IDA hade biopremiär för två och en halv månad sedan! Varför skriver du om den först nu?
Jo, så här är det: Pawel Pawlikowskis IDA pressvisades inte i Malmö. Den bara smögs upp på Filmstaden när jag var bortrest. Sedan visades den på rätt hopplösa tider, så jag hade inte möjlighet att se den innan den gick ner från repertoaren. Sedan öppnade Spegeln äntligen på nytt efter ombyggnaden, och då började de köra IDA där. Jag gick dit för att se filmen, men den var utsåld. Först igår lyckades jag se den. Därmed kan jag peta in ytterligare en av 2014 års biopremiärer i min årssammanfattning (som blivit försenad, jag vet, men den kommer!).
IDA är en väldigt hajpad film. Den har fått strålande recensioner, den har vunnit priser. Innan en pressvisning i Göteborg satt några kritiker bakom mig och pratade om de bästa biofilmerna just då. En tant sa att hon var alldeles tagen av IDA, den var så drabbande! Och nu lockar den alltså förhållandevis stor publik till Spegeln.
... Och under visningen igår undrade jag om alla de här människorna i salongen verkligen tyckte att det var bra på riktigt, eller om de bara såg den för att man ska se- och tycka om filmen.
IDA uppfyller alla krav på en framgångsrik arthousefilm:
* Den är ett drama.
* Den är på ett språk vi inte förstår, i det här fallet polska.
* Den är svartvit.
* Den är i ett udda format; 1.33:1.
* Den är långsam.
* Den handlar om kvinnor.
* Och framför allt: den innehåller oräkneliga scener där folk bara står tysta och tittar på varandra innan de säger någon kort replik - som följs av tystnad.
Jepp, det är bara att bocka av alla klyschor man kan tänka sig.
Så här ser det ut: skådespelarna hittas i nederkanten.
Agata Trzebuchowska spelar den unga nunnan Anna. Det är tidigt 1960-tal, Anna förlorade sina föräldrar i andra världskriget, och har vuxit upp i klostret. Abbedissan skickar en dag iväg Anna för att möta sin enda levande släkting, mostern Wanda (Agata Kulesza). Wanda super, röker och raggar karlar - eftersom hon är olycklig. Anna, som blir betuttad i en stilig ung man, får veta att hon egentligen heter Ida och är av judisk börd. Fler hemligheter avslöjas, Anna ställer sig tveksam till livet i klostret.
Det händer inte så mycket i IDA - det hör liksom genren till. Och för att bara vara 80 minuter känns den rätt lång. Filmen är sådär tråkig som sådana här filmer ska vara och allting är för distanserat och utstuderat för att jag ska bli engagerad.
Filmen har blivit uppmärksammad för sitt filmfoto, och jovisst - det är tjusigt. Ibland. Filmskaparna har nämligen fått för sig att experimentera med bildutsnittet. Påfallande ofta utspelar sig händelserna i bildens nedre halva, och då är ofta människorna beskurna. Huvudena är medvetet kapade. Ungefär som bilderna i gamla släktingars fotoalbum. Detta leder till att texten ofta ligger i bildens ovankant! Det är ganska svårläst, om ni undrar. Flera gånger missade jag texten och undrade vad de pratade om. Tack och lov pratas det inte så ofta. "Filmen är alldeles för tyst!" sa en tant längre back i salongen, när man hörde magar kurra lite här och var.
Jag gillar förstås nunnor. Vem gör väl inte det? Här finns flera fina scener där nunnorna äter i klostrets matsal. Jag gillade scenen där ett gäng unga nunnor ligger på mage framför ett altare och har armarna utsträckta som om de är korsfästa. Vi får även se nunnor som tvagar sig - utan att ta av sig sina särkar. Som en lokal wet-särk-tävling. En del scener från en jazzklubb är sköna.
Mina invändningar till trots: IDA är okej. Extremt överskattad, dock. Jag kommer aldrig att se om den. Den gav mig ingenting. Och det skulle förstås aldrig falla mig in att hävda att det här är mycket bättre än jag egentligen tycker, bara för att man ska tycka att IDA är ett mästerverk.
Jag fick däremot lust att se om THE SINFUL NUNS OF SAINT VALENTINE eller någon annan nunsploitationklassiker.







(Biopemiär 24/10 2014)
-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx