tisdag 30 december 2014

I den här kan ni läsa en angelägen artikel av mig

Det mesta jag skriver hamnar här på TOPPRAFFEL! - eller på andra sajter. Men det händer förstås att jag skriver en och annan text för tryckta publikationer; grejor som inte finns tillgängliga online. Sedan drygt ett år tillbaka ges den italienska skräckserien Dylan Dog åter ut på svenska. Jag var inte vidare imponerad av det första albumet (ni kan läsa min recension HÄR), men därefter har serierna varit betydligt bättre, och det senaste albumet; "Avgrunden" som kom ut den här månaden, är riktigt bra. Dessutom är det jag som står för bokens efterord. Jag har skrivit en initierad artikel om alla filmreferenser som hittas i serien. Inte nog med det, jag har även bidragit med en liten teckning.
Dylan Dog: "Avgrunden" beställer ni lämpligast HÄR!


-->

torsdag 25 december 2014

Snart måste jag höja priserna på mina böcker

Amazon, som ju äger CreateSpace och Kindle, ändrar sina skatteregler från och med januari 2015. Tidigare har vi som gett ut våra böcker genom dem skattat amerikanskt; 10%. Nu ska man istället skatta enligt författarens hemland. Således tvinga jag höja priserna på mina böcker - och det blir nog ganska rejält. Jag vill ju liksom gärna att det ska bli kvar lite pengar till mig.
Men än så länge är 2014 inte slut, så nu har en dryg vecka på er att tjacka upp er på praktverken till nuvarande priser.
HÄR är böckerna på amerikanska Amazon.
HÄR är de på engelska Amazon.
HÄR är de på Bokus.
HÄR är de på AdLibris.
Jag vet inte vilka det blir billigast att köpa av.


onsdag 24 december 2014

God jul!

Okej! Då är det den där dagen igen. Jag passar på att önska mina läsare en riktigt


Foto: Malin Biller
-->

tisdag 23 december 2014

Bio: Foxcatcher

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Ännu en något försenad recension, eftersom jag inte hade möjlighet att gå på pressvisningen och därför såg filmen först nu.
I en del texter, bland annat i en TT-intervju med Channing Tatum, har Bennett Millers (CAPOTE) FOXCATCHER omnämnts som komedi - eller åtminstone drama med komiska inslag. Jag måste erkänna att jag inte skrattade en enda gång under detta ganska tungsinta, verklighetsbaserade drama.
Tatum spelar brottaren Mark Schultz, som sida vid sida med sin bror David (Mark Ruffalo), tog guld vid OS i Los Angeles 1984. När filmen börjar siktar Mark på VM och OS i Seoul 1988. Då hör plötsligt en märklig person av sig: John du Pont (Steve Carell). Mark har ingen aning om vem du Pont är, och flygs därför iväg för att träffa honom på godset Foxcatcher i Pennsylvania.
John du Pont visar sig vara miljardär, excentrisk, drogmissbrukare, och brottningsentusiast. Han vill starta upp Team Foxcatcher och har byggt USA:s främsta brottningslokaler på sitt gods. Mark övertalas att bli en i teamet, och snart anländer även David.
Det dröjer inte länge innan det visar sig att John du Pont är mer än excentrisk. Han verkar snarare vara riktigt galen. Galenskaperna eskalerar för att sluta i en tragedi ungefär ett decennium senare.
Steve Carell är utspökad med lösnäsa och grejor och är fullkomligt omöjlig att känna igen. Han är genuint obehaglig som John du Pont. Channing Tatum brukar i vanliga fall se lätt sinnesslö ut, och som brottare ser han extra sinnesslö ut. Av Tatums tolkning att döma, är Mark Schultz lite bakom flötet, känns det som. Han säger nästan ingenting, lufsar omkring, och har blomkålsöron. Mark Ruffalo är lika sympatisk som vanligt. Vanessa Redgrave dyker up som du Ponts mor, som inte gillar det sonen håller på med.
Det är en fascinerande historia, det här. Direkt bisarr. Det är svårt att trå att detta verkligen har hänt. Dock är jag nog inte riktigt lika hänförd av filmen som många av mina kollegor. Jag tycker att den blir lite för kall och alldeles för långdragen. Det är en väldigt lågmäld film och ibland blir den nästan lite för lågmäld. Och som så mycket annat nuförtiden är den för lång - 134 minuter varar filmen.
Men visst - det här är en bra film med gedigna skådespelarinsatser. Jag gillade i synnerhet en scen där Channing Tatum tillagar snabbnudlar. Men att kalla det här dramakomedi? Njä, jag tror inte det, va.
... Och därmed verkar det vara dags att sätta punkt för bioåret 2014 för min del. Om inget oförutsett inträffar är detta årets sista filmrecension här på TOPPRAFFEL! Jag ska dock försöka hinna med att skriva om annat här på bloggen innan det är dags att kasta sig över 2015.







(Biopremiär 19/12)
-->

TOPPRAFFEL! sörjer: Joseph Sargent

Mannen som gjorde den bästa Hajenfilmen; HAJEN 4, har dött i en ålder av 89 år. Joseph Sargent hette egentligen Giuseppe Danielle Sorgente och började sin filmkarriär framför kameran. Som skådespelare syntes han i småroller i HÄRIFRÅN TILL EVIGHETEN och i TV-serier som THE LONE RANGER, PETER GUNN, KRUTRÖK, THE TWILIGHT ZONE med flera.
Fast Sargent var mest känd som regissör. Han debuterade bakom kameran 1959 med en långfilm som hette STREET-FIGHTER och som inte har med några andra filmer med den titeln att göra. Sargent regisserade mest för TV och lång bakom mängder av TV-serieavsnitt och TV-filmer. Han filmade LASSIE, BRÖDERNA CARTWRIGHT, KRUTRÖK, MANNEN FRÅN U.N.C.L.E., FLICKAN FRÅN U.N.C.L.E., STAR TREK, THE FUGITIVE, KOJAK och mycket annat.
På bio kunde man se filmer som ETT FALL FÖR U.N.C.L.E. och U.N.C.L.E. OCH BRÖDERNA STILETTO, vilka var hopklippta av TV-avsnitt. Andra långfilmer av Sargent är THE HELL WITH HEROES, COLOSSUS: THE FORBIN PROJECT, THE MAN, och filmen som är hans mest kända och berömda; PELHAM 1-2-3 KAPAT.
Burt Reynolds innehade titelrollen i bilåkarrafflet KÖRT HÅRT, MCKLUSKY!, Gregory Peck toppade GENERALEN, och 1983 regisserade han antologiskräckisen MARDRÖMMAR. 1987 kom så HAJEN 4, som blev Joseph Sargents sisa bioproduktion. Därefter regisserade han bara en farlig massa TV-filmer - och inga du hört talas om. Inte jag heller. Han gjorde sin sista film år 2008.
Joseph Sargent är den regissör som kammat hem flest Emmypriser för sina TV-produktioner.
JOSEPH SARGENT
1925 - 2014
R.I.P.
-->

måndag 22 december 2014

Bio: Zarafa

Bilder copyright (c) Biografcentralen
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - för sista gången det här året.
ZARAFA. En ganska intetsägande titel. Vad är det? Det visar sig att ZARAFA är en fransk, animerad barnfilm - och den är jättebra! Dagens datoranimerade 3D-filmer från Hollywood må vara hur tekniskt imponerande som helst, men det går inte att komma ifrån det faktum att traditionell, gammaldags så kallad tecknad film är mycket snyggare. Det är behagligare att titta på, linjerna är mer levande. Datoranimerade figurer har en tendens att se ut som om de är gjorda av plast, eller i värsta fall marsipan. Det är mer känsla i traditionell tecknad film - och ZARAFA, som regisserats av Rémi Bezançon och Jean-Christophe Lie, är just en gammaldags, tecknad långfilm.
Det är mer än utförandet som är gammaldags, även storyn och sättet denna berättas på känns lite gammaldags - något jag tycker är positivt. Det här är en rejäl äventyrsfilm som spänner över kontinenter. Vore jag barn hade jag älskat filmen. Om även dagens ungar gillar sådant här har jag ingen aning om, men varför skulle de inte göra det?
Det är 1800-tal och Afrika. Lille Maki och hans kompis Soula jagas av en grym slavjägare. Soula tillfångatas och förs bort, men Maki kommer undan. Under flykten träffar han på på giraff och dennas unge. Slavjägaren dyker upp, men Maki räddas av en ståtlig beduin som heter Hassan. Tyvärr dödar slavjägaren giraffungens mamma. Ungen döps till Zarafa och får följa med Hassan till Alexandria - Maki följer med i smyg.
Alexandria är omringat av krigiska turkar. Man får för sig att den franske kungen vill hjälpa dem om han får Zarafa som gåva. Hassan och giraffen beger sig mot Frankrike i ballong - men Maki trillar ur och hamnar hos den grekiska piratdrottningen Bouboulina och hennes muntra män. Väl framme i Frankrike stöter man på ännu fler problem; det är vinter, snöstorm, hungriga vargar drar omkring, den franske kungen är en elak typ, och den grymme slavjägaren är dem i hasorna hela tiden.
En gammal man i Afrika agerar berättare; han sitter inför en skara hänförda barn som lever sig in i storyn och ibland gråter - och det finns kanske risk att även små barn i biopubliken kommer att gråta. Ett par scener är överraskande starka, som till exempel när giraffmamman skjuts ner - tänk bara på alla barn som traumatiserades när Bambis morsa dödades, eller när Babar blev föräldralös. I ZARAFA förekommer ytterligare ett par dödsfall.
... Men mest är det här ett frejdigt äventyr, lagom spännande och ibland lite roligt (i synnerhet när en flodhäst bajsar, det gör den två gånger, och jag skrattade högt). Figurdesignen är till större delen riktigt bra, och miljöerna är flotta, pampiga, ibland imponerande. Det var nästan så att jag förväntade mig att Tintin - eller kanske Corto Maltese? - skulle dyka upp bakom ett hörn någonstans.
Den här filmen får en ganska begränsad biorelease, vilket är synd. Jag ser betydligt hellre att ZARAFA vevas på landets biografer än den vedervärdiga TINGELING - LEBGENDEN OM ÖNSKEDJURET. Dock tror jag att filmen skulle vinna på en mer lockande titel.








(Biopremiär i Uppsala, Växjö och Helsingborg 25/12, Stockholm, Göteborg, Lund m fl städer till sportlovet))


Bio: Bird People

Foton copyright (c) Carole Bethuel/Folkets Bio
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - ett välbekant utrop vid det här laget.
Igår tänkte jag att jag skulle försöka lägga mig i tid, så att jag inte är så förbannat trött på morgonen. Jag skulle ju trots allt upp och se ett franskt drama som distribueras av Folkets Bio. Det brukar sällan innebära toppraffel, fart och fläkt. Tvärtom fruktade jag att det skulle väldigt långa två timmar och sju minuter.
Men där sket jag mig på tummen! Det blev väldigt snabba två timmar och sju minuter. Jag kunde nämligen omöjligt hålla mig vaken.
BIRD PEOPLE, en film av Pascale Ferran (och en film som inte ska blandas ihop med kommande BIRDMAN), visade sig vara en kollossalt tråkig film. Ja, jävlar, vad trist det här är. Dessutom upplevde jag filmen som otroligt förvirrande, eftersom jag somnade av leda precis hela tiden. Nej, jag kan förstås inte recensera den här. Jag kan åtminstone inte ge den ett rättvist omdöme. Eller så är det just det jag gör: filmskrället fungerade som värsta John Blund.
Josh Charles spelar en amerikan som anländer till Charles de Gaulle-plygplatsen i Paris. Där spenderar han en evighet på ett hotellrum. Han pratar med sin fru (Radha Mitchell) över sin dator. Han bryter deras förhållande. Han ringer sin chef i New York och säger upp sig. Han är trött på allt - fast inte lika trött som jag.
På hotellet jobbar en städerska som heter Audrey (Anaïs Demustier). Hon verkar också vara trött på det mesta. Eller inte. I vilket fall förvandlas hon till en gråsparv. Eller, ja, hon drömmer nog bara att hon är en gråsparv. Vad vet jag. Plötsligt går filmen från att vara ett statiskt, dialogdrivet drama, till att bli en studie av en gråsparv som flyger omkring och inspekterar saker, och kommenterar allt med Audreys röst. Många och långa scener är filmade ur fågelns point of view; vi far runt, runt, runt över flygplatsen, medan Audrey tjoar "WHOOOIIIII!" på franska. Vi får veta att det är svårt att flyga när det blåser. Plötsligt spelas "Space Oddity" med Bowie.
Sedan blir det lite fler scener med amerikanen och städerskan, en annan kille står ute och röker och pratar om att han söker lägenhet, men inte vill flytta ihop med sin flickvän, det figurerar en japan, gråsparven sitter i ett träd utanför Paris och vi ser Eiffeltornet i bakgrunden, och sedan var det nog slut.
Jag fattade ingenting. Men så sov jag säkert mer än halva filmen.
Jag kommer inte att göra ett nytt försök att se den. Det är livet för kort för.
Eftersom detta inte är en vanlig recension, sätter jag ett specialbetyg:














(Biopremiär 25/12)
-->

Bio: Kärlek och brott

Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - som det ju blir för jämnan.
... Och det blir ännu en film som hade premiär för ett par veckor sedan, men som jag inte haft tid att se förrän nu. Jag har förstått att KÄRLEK OCH BROTT, med manus och regi av Albert Dupontel, som även innehar den manliga huvudrollen, har blivit en enorm framgång i sitt hemland; den roffade till och med hem två stycken Cesarstatyetter. Det är lite förvånande. Dels för att detta är en väldigt bisarr film med en del överraskande blodiga (men komiska) scener; i Sverige går folk man ur huse när det vankas familjebuskis, inte surrealistisk splatstick. Och dels för att detta inte känns som en speciellt "stor" film.
Jag hade läst en del recensioner av filmen innan jag lyckades se den; bara hyllningar, så mina förväntningar var på topp. Jag kan inte påstå att jag blev besviken - även om jag hade förväntat mig mer.
Sandrine Kiberlain från MADEMOISELLE CHAMBON, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och POLIS spelar Ariane, domare och arbetsnarkoman. Hon brukar sällan släppa loss och festa till det, men så på en nyårsfest blir hon rejält packad. Sex månader senare upptäcker hon att hennes ständiga illamående beror på att hon är gravid - men hon vet inte vem som är fadern.
Efter DNA-test kommer man på att fadern otroligt nog är en viss Bob Nolan (Dupontel), en inbrottstjuv som sitter inspärrad efter att ha huggit armar och ben av en gubbe, samt slitit ut och ätit upp dennes ögon! Ariane och Bob försöker tillsammans komma på hur det hela har gått till - och frikänna Bob från brottet. Han hävdar förstås att han är oskyldig.
KÄRLEK OCH BROTT är en bitvis sjövild komedi; tankarna går inte bara till Monty Pythons mest groteska excesser, utan estetiskt sett även till filmare som Jean-Pierre Jeunet, och diverse franska serietecknare. Här finns en fullkomligt sanslös obduktionsscen som måste ses; något liknande får vi aldrig se i populära svenska komedier. Plötsligt dyker Terry Gilliam (!) upp som psykopaten Charlie Meatson på en TV, och när ett nyhetsprogram tolkas för döva, är det Jean Dujardin som står för gestikulerandet - och jösses, vad han viftar och grimaserar. De två regissörerna Gaspar Noé och Jan Kounen finns också med någonstans, men jag kände inte igen dem.
Men jag tycker nog inte att Dupontels film är helgjuten. Ett flertal långa scener utspelar sig inomhus, där rollfigurerna bara sitter i ett rum och pratar. Förvisso är dialogen ofta rolig, men det känns som att filmen stannar upp, och lite som ett stilbrott jämfört med andra visuellt kreativa och lekfulla scener. Därför sänker jag betyget ett snäpp.
... Men detta hindrar inte KÄRLEK OCH BROTT från att vara en av årets roligare komedier.







(Biopremiär 5/12)


söndag 21 december 2014

Bio: Tingeling - Legenden om önskedjuret

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Oj. Wow. Jösses. Detta är den andra filmen om Tingeling som går upp på bio i Sverige i år! Och då hör det till saken att de här filmerna egentligen inte är avsedda för biovisning. IMDb listar dem som "video", det vill säga; de är producerade direkt för DVD och kabel-TV. Något som förstås inte hindrar dem från att faktiskt gå upp på bio här och var - det här är den tredje Tingelingfilmen jag ser på bio, alltid på reguljära matinévisningar, och det är i princip alltid fullsatt - salongerna kryllar av småflickor som älskar allt gulligt och rosa och flickigt (medan vissa filmkritiker förfasar sig över att filmerna inte är normkritiska).
TINGELING - VINGARNAS HEMLIGHET och TINGELING OCH PIRATFÉN var inget vidare, men den här nya filmen; den femte i raden och den tredje jag ser, är sämst av dem. Eftersom Tingeling själv är en rätt trist typ, har hon precis som i förra filmen förpassats till en mindre roll. I huvudrollen ser vi istället den muntra djurälvan Fawn. Fawn hittar ett stort, lurvigt monster som kallas önskedjuret. Alla är rädda för varelsen, men han visar sig förstås vara hur snäll som helst och hans närvaro i Älvdalen har ett syfte.
LEGENDEN OM ÖNSKEDJURET, i regi av Steve Loter, är en vansinnigt tråkig film. Sentimental och fjompig. Übergullig. Jag nickade till för jämnan och tappade nog tråden ibland. Här och var brister figurer ut i hemska sånger. Bredvid mig satt en liten gosse med sina föräldrar. Gossen var väldigt rastlös och ville gå, han hoppade upp och ner i sätet, och kravlade omkring. De många småflickorna var däremot hänförda. De tyckte att filmen var såååå bra, och att älvorna var sååååå söta!
... Och jag tyckte att det var synd att den här publiken inte satt och såg på SOLAN OCH LUDVIG - JUL I FLÅKLYPA istället. Eftersom ungarna alltså gillar det här möget kan jag ju inte sätta ett rättvist betyg. Så jag gör som jag brukar - här är ett streck telningarna själva kan skriva ett betyg på:



_____________________________________
(Biopremiär 19/12)

-->

Bio: Solan och Ludvig - Jul i Flåklypa

Bilder copyright (c) Folkets Bio
Ibland blir man förvånad. Helt utan förvarning dök den norska barnfilmen SOLAN OCH LUDVIG - JUL I FLÅKLYPA upp som jullovsmatiné på Spegeln i Malmö. När jag kollar upp den visar den sig att filmen hade Sverigepremiär redan den elfte oktober! Var har den hållits hus? Och varför har den inte fått en riktigt bred release? Det här är faktiskt julens bästa barnfilm - och tyvärr verkar inte många få chansen att se den - istället körs Tingelingfilmer och annat upp på som samtliga biografer i hela landet.
1975 kom FLÅKLYPA GRAND PRIX - en film som blev en gigantisk succé här i Norden. Filmen älskades och jag och många andra ville ha modeller av Il Tempo Gigante; bilen som förekommer i filmen. Först som vuxen såg jag om denna norska klassiker när den kom på DVD. Det är fortfarande en trevlig film - men den hade aldrig kunnat göras idag; det är inte utan att jag reagerade på hur gammaldags rasistisk filmen är - på ett lite oskyldigt sätt. Idag hade folk gått i taket om araber och afrikaner framställts så här på film!

Det har visst gjorts en datoranimerad film om Flåklypa sedan dess, men här kommer så ännu en riktig dockfilm; norsk premiär fick den redan 2013. Riktigt varför den har figurerna Solan och Ludvig i titeln förstår jag inte riktigt; här finns även en tredje huvudperson - Reodor Felgen, han som i första filmen uppfann Il Tempo Gigante. Uppfinnaren Felgen är något slags norsk Åsa-Nisse och Flåklypa är ett norskt Knohult. Den här gången verkar dessutom Flåklypa ligga i Norge även i den svenska versionen; i första filmen hade byn placerats i Jämtland.
Det lackar mot jul i Flåklypa och lokaltidningen har lovat snö. Det är bara det att det inte finns något som liknar snö överhuvudtaget i byn. Solen skiner och byborna beklagar sig. Tidningens redaktör är den som beklagar sig mest, han har inget att skriva om - och han anklagas för att lura läsarna när han dag efter dag utlovar snö till jul. Därför frågar redaktören Felgen om han vill uppfinna en snömaskin.
Felgen får en idé och lyckas skruva ihop en mojäng som skapar snö. Han lyckas även blanda ihop en gegga som gör honom osynlig. Redaktören lägger beslag på snömaskinen, släpar upp den i ett torn och startar den. Byborna gläds först när det snöar - men maskinen funkar inte som den ska, byn dränks i snö och det håller på att bli snörekord. Detta gillar tidningsredaktören, äntligen kan han och hans tidning bli berömda.

JUL I FLÅKLYPA, som regisserats av Rasmus A Sivertsen, är en härlig film. Det är en uppfinningsrik film, ful av roliga detaljer och bisarra infall. Reodor Felgens hem är fullt av lustiga uppfinningar, de olika figurerna är kul, tidningsfolket och deras redaktion är väldigt skojigt. Filmen, som bara bara smidiga 76 minuter, håller ett perfekt tempo; den är inte hysterisk och uppskruvad som amerikanska barnfilmer, och den är inte seg och långsam, som skandinaviska barnfilmer brukar vara. Det här är rejäl familjeunderhållning från början till slut. Dockor och miljöer är otroligt välgjorda och hantverket imponerar.
... Dock undrar jag varför det är en kvinna som gör Solans röst. Så är fallet även i den norska versionen. I dialogen omnämns Solan som en man. Den malplacerade rösten får mig att tänka på lille Bob i HUSET VID KYRKOGÅRDEN; i den engelska versionen dubbades ju han av en vuxen kvinna.
Låt oss hoppas att JUL I FLÅKLYPA visas fler gånger under julhelgen, så att fler får tillfälle att se den!








(Biopremiär 11/10)


fredag 19 december 2014

Bio: Sune i fjällen

Foton copyright (c) Nordisk Film/Malin Holm
Jag skriver detta efter att ha varit på premiärvisningen i Malmö. Klockan 12.15. SUNE I FJÄLLEN, som inte pressvisades, visas ytterligare ett gäng gånger under dagen, och av ganska uppenbara skäl var det rätt glest i den stora salongen. Till skillnad från när jag såg de två första filmerna i trilogin; SUNE I GREKLAND - ALL INCLUSIVE och SUNE PÅ BILSEMESTER. Då hade skolklasser bjudits in och regissören Hannes Holm var på plats.
Hannes Holm tog tydligen illa vid sig av den kritik hans två Sunefilmer fick i pressen - ett fakrum som inte hindrade filmerna från att bli enorma publiksuccéer. Denna tredje gång har Holm nöjt sig vid att skriva manus tillsammans med den ene av figurens två skapare; Sören Olsson (den andre heter ju Anders Jacobsson och har inte regisserat EVIL ED). Regijobbet har överlåtits till långfilmsdebuterande musikvideofilmaren Gustaf Åkerblom från Malmö.
... Men annars är det sig likt - om än lite tröttare. Familjen Andersson är Sveriges motsvarlighet till familjen Griswald i ETT PÄRON TILL FARSA-filmerna, om än riktad mot en yngre målgrupp. I intervjuer hävdar filmskaparna att de den här gången faktiskt försökt sätt titelfiguren Sune (William Ringström) i centrum, efter att dennes klantige farsa Rudolf (Morgan Alling) tidigare stått i centrum. Nja, detta är väl en sanning med modifikation. Tjejtjusaren Sune är en rätt trist typ, lite besynnerligt lillgammal. Det är åter Rudolf som orsakar alla kaotiska scener genom att liksom bara vara dum i huvudet och osannolikt klantig - hur den mannen kan ha fru, tre barn och hus är en gåta. Jag antar att större delen av publiken faktiskt vill se Rudolf, snarare än Sune.
Sune är kär i Sophie (Kajsa Halldén), som ska till fjällen med sina jobbiga och snobbiga föräldrar. Tyvärr ska även en viss Sport-Santos (Malte Gårdinger; Pontus Gårdinger tackas i eftertexterna) till samma ställe i fjällen. Sune vill inte förlora sin kärlek till en töntig konkurrent, så han lyckas lura i sin familj att Sophies föräldrar har bjudit upp dem till sin fjällstuga.
Väl på plats utspelas en rad löst sammanhållna sketcher. De flesta slutar med att någon, oftast Rudolf, trillar. En scen med ett tält och en snöstorm är snodd från SÄLLSKAPSRESAN 2: SNOWROLLER.
Det är lite segare än i de tidigare filmerna. Särskilt kul är det inte - småungarna på min bänkrad satt mest och pratade om annat och tyckte att godiset var intressantare än filmen. Ett par något äldre gossar bakom mig skrattade dock. Julius Jimenes Hugoson, som spelar lillebror Håkan Bråkan, börjar bli för gammal för rollen; åtminstone för att fortfarande vara lite barnslig. En del händelser i filmen är i vanlig ordning lite för otroliga trots barnfilmsinramningen.
Vad jag tyckte var kul, är en scen där Sune drömmer mardrömmar om Sophie och Sport-Santos i fjällen - dessa drömmar ser ut som videon till Wham!s "Last Christmas"! Filmens ungar är utspökade i 80-tals munderingar och frisyrer - och den unga publiken lär inte första varför.
Under eftertexterna spelas "De ä bar å åk" med svenska skidlandslaget anno 1976.
Bra låt.








(Biopremiär 19/12)
-->

Bio: What We Do in the Shadows

Foton copyright (c) Njutafilms
Eftersom det tog några dagar innan jag lyckades se den nyzeeländska WHAT WE DO IN THE SHADOWS hann jag förstås se ett par recensioner och framför allt alla höga betyg och fina citat i bioannonsen. Det förvånade mig lite att mottagandet skulle bli så varmt; när jag för flera månader sedan såg en trailer för filmen tyckte jag faktiskt att den inte verkade vara något vidare. Av trailern att döma handlade det som en smålustig och billig liten amatörfilm.
... Och på sätt och vis stämmer det. Jag vet inte hur mycket den här filmen kostade att göra, men den får mig att tänka på mitten av 1990-talet och de första åren vi körde Fantastisk Filmfestival i Lund, när vi hittat små skitiga filmer vi körde mitt i natten medan vi drack öl, eller som vi så i någon minimal salong på marknaden i Cannes tillsammans med upphovsmännen. En liten festivalfilm, en film som på sin höjd släpps direkt på DVD. Inte en film man ser tillsammans med en reguljär publik på den vanliga biorepertoaren.
WHAT WE DO IN THE SHADOWS har skrivits och regisserats av Jemaine Clement och Taika Waititi, männen bakom FLIGHT OF THE CONCHORDS - en TV-serie jag aldrig sett, eftersom jag nästan aldrig tittar på TV-serier. De här två herrarna innehar även två av huvudrollerna. Filmen är en mockumentär, man låtsas att några dokumentärfilmare - för säkerhets skull försedda med krucifix - ska följa en handfull vampyrer som bor tillsammans i ett hus i Wellington. De här Viago, Deacon och Vladislav, som alla är ett par hundra år gamla, samt Petyr, som är 8 000 år gammal och bor i källaren. Petyr är modellerad efter Max Schrecks vampyr från NOSFERATU.
Vi får följa de här existensernas vardag - eller snarare varnatt, eftersom de förstås stiger upp när solen går ner. De problem de brottas med är alldagliga; de må vara vandöda, men även de måste betala hyran, ta hand om hemmet och planera middagar. Det är inte så lätt att vara vampyr, alltid. Viago hatar när han råkar bita av pulsådern på sina offer och spraya ner sitt rum med blod. En av vampyrerna har en mänsklig kompis, och kompisar får man inte bita, tycker de. Här finns en fin scen när en vampyr ska komma ut ur garderoben och berätta att han faktiskt är ... vampyr. Det förekommer även ett gäng varulvar i filmen.
Jag tycker att WHAT WE DO IN THE SHADOWS är en småkul film, men inte mer. Den är inte hysteriskt rolig, vilket vissa verkar tycka att den är. Det finns något charmigt valhänt över filmen, jag vet inte riktigt vad som felas, det är svårt att sätta fingret på det.
Jag gissar att filmen kommer att funka bättre på DVD och om man ser den med kompisar över några öl. Men visst - det här är en helt okej och rolig liten film.







(Biopremiär 12/12)

-->

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx