lördag 30 augusti 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Brasse Brännström

Förra helgen besökte jag en vernissage där jag bland annat betraktade ett par bokstöd. Jag kom att tänka på ett avsnitt av FEM MYROR ÄR FLER ÄN FYRA ELEFANTER i vilket Magnus och Brasse spikar ihop varsin bokhylla till Eva, som önskar sig en sådan i present. Brasse har bara serietidningar, så när han mäter hur stor hyllan ska vara blir den väldigt tunn, snarare ett fack. Jag berättade om detta för en kompis.
... Och en vecka senare går Brasse Brännström hastigt och lustigt och dör, endast 69 år gammal.
Det känns allt lite konstigt. Brasse är ju en kille som liksom alltid har funnits, jag har vuxit upp med honom, FEM MYROR (1973 och 1977) går ju liksom alltid i repris och är populär på DVD.
Samtidigt var Brasse ganska osynlig ett bra tag. I en intervju för en del år sedan sa han att folk trodde att han supit ner sig bara för att han inte syntes. Jag trodde nog också att han gjort det. Jag såg honom en gång komma gående ensam mitt i natten på en tom gata några kvarter från Stureplan, han såg lite sorgsen ut. Men grejen var att han sysslade med saker som inte syntes. Tydligen led han av scenskräck och föredrog att skriva och producera.
För en tid sedan diskuterade jag svenska komiker med några vänner och vi kom förstås in på Magnus och Brasse, som var jättestora på 1970-talet och skördade stora framgångar med sina krogshower - shower som nästan är bortglömda idag. Hasse och Tages revyer återvänder man till hela tiden, sketcher citeras, sånger sjunges - men få minns Verkmästaren i magen. Själv har jag inte sett Magnus och Brasses shower, eller hört skivinspelningarna från dem, sedan 70-talet. Jag minns bara fragment.
Jag tittar på Brasses filmografi som skådespelare och konstaterar att den innehåller fler filmer och TV-serier än jag trodde att den skulle göra. 1973 kom ju serien PAPPAS POJKAR med Magnus, Brasse och Carl-Gustaf Lindstedt; den tyckte jag var häftig en gång i tiden. Den regisserades av Lasse Hallström, som därefter gjorde EN KILLE OCH EN TJEJ och TVÅ KILLAR OCH EN TJEJ med Brasse - och Brasse var med och skrev på manuset till Hallströms MITT LIV SOM HUND, något de Oscarnominerades för.
Brasse var med i FLEKSNES FATALITETER och en TV-serie som hette SKYLL INTE PÅ MIG!, som jag hade glömt bort tills jag nu såg titeln. Han var med i Mats Arehns långfilm MANNEN SOM BLEV MILJONÄR, han spelade Carl XVI Gustaf i SOPOR; Tage Danielssons sämsta film, och var svensk soldat i Mats Arehns KALABALIKEN I BENDER; en totalsågad monumentalflopp när den kom 1983.
Brasse syntes i Lasse Åbergs TV-program ZVAMPEN och han var med i Hans Ivebergs oerhört konstiga framtidsdeckarkomedi SKÖNA JUVELER. Därefter följer en rad filmer och TV-serier jag aldrig hört talas om.
År 2000 spelade han av någon anledning polis i den bisarra thrillern HJÄRTA AV STEN, i vilken Allan Svensson gick omkring och lekte Dirty Harry. Samma år och året därpå medverkade Brasse i två Colin Nutley-filmer på raken; GOSSIP och SPRÄNGAREN - den senare guldbaggebelönades han för.
Ytterligare en rad mindre kända TV-filmer följde innan det 2011 var dags för ÅSA-NISSE - WÄLKOM TO KNOHULT, i vilken han spelade fisande kypare, och 2013 gjorde Brasse Brännström vad som kom att bli hans sista filmroll i Mats Arehns komedi BÄST FÖRE.
Det är ännu oklart hur och varför Brasse dog - men nu sitter han ovan molnen och leker Tre hör ihop, en ska bort med Eva Remaeus.
LARS-ERIK "BRASSE" BRÄNNSTRÖM
1945 - 2014
R.I.P.

-->



fredag 29 augusti 2014

Bio: Flygplan 2: Räddningstjänsten

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Mindre än ett år har gått sedan FLYGPLAN hade svensk biopremiär - och redan är uppföljaren här. FLYGPLAN var en spin-off på BILAR-filmerna och skulle ursprungligen göras direkt för DVD, men man ändrade sig och släppte ut filmen på bio. Det var en rätt kass film, betydligt sämre än BILAR - och då är väl BILAR Pixars sämsta film.
Förra gången blev det lilla besprutningsplanet Dusty mästare i flygracing. Nu är han en stjärna, men har fått problem med sin växellåda, som inte kan bytas ut eftersom den inte längre tillverkas. Han kan inte längre flyga fort och tvingas därför skaffa nytt jobb. Dusty flyttar till en stor Yellowstoneinspirerad park med stora skogar, och där blir han brandman. Och det dröjer inte länge innan katastrofen närmar sig - en stor skogsbrand blossar upp, och Dusty och hans nya vänner rycker ut i denna (enligt förtexterna) hyllning till brandkårens modiga män och kvinnor.
FLYGPLAN 2: RÄDDNINGSTJÄNSTEN, som förstås är i 3D, är väl varken bättre eller sämre än den förra filmen. Det är ungefär lika tråkigt den här gången. En del naturscenerier och flygscener är snygga, och ett fåtal detaljer är väldigt roliga - för mig som vuxen: vi får se VHS-omslaget till en film som heter HOWARD THE TRUCK, det görs parodi på förtexterna till TV-serien CHiPS, och den flygande räddningstjänsten far oväntat omkring till tonerna av "Thunderstruck" med AC/DC! Men det är väl allt som är något att ha i den här filmen.
Konceptet i BILAR och FLYGPLAN är väldigt dumt. Döda ting förmänskligas. Och jag köper det inte alls. Det här funkar inte. Det funkade inte när Stephen King gjorde praktfloppen MAXIMUM OVERDRIVE och det funkar inte nu. Bilar och flygplan kan kanske förses med ansikten, men sedan, då? De har ju inga armar och ben. Trots detta verkar de kunna utföra sysslor som kräver händer - men det får vi aldrig se. I början av filmen pratas det om en majsfestival. Majs? Vilka äter majs här? Det finns ju inga människor i filmerna. Fordonen går på bensin och olja. Vilka bor i städerna? Vi får se två campingbilar som myser vid en brasa i skogen. Är inte poängen med sådana bilar att man ska bo inuti i dem? Och hur fixade de brasan? Fordonsvarelserna i den här världen är bara klumpiga och opraktiska. Ett lyxhotell för bilar och flygplan? Det ser helt befängt ut.
... Men tydligen går det hem hos ungarna.
Det enda talande fordon jag accepterar är KITT i KNIGHTRIDER.  









(Biopremiär 29/8)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Lars Mortimer

Alldeles i början av 1990-talet träffade jag Lars Mortimer på en förlagsfest i Stockholm. Det enda jag ville prata med honom om var Bobo. Han ville inte alls prata om Bobo och såg mest besvärad ut. Han hade nyligen startat strippserien Hälge och ville nog snarare prata om den. Det ville inte jag.
Bobo hette en serietidning som kom ut mellan 1978 och 1989 och min lillasyster köpte den de första åren. Det var mer eller mindre en kopia på Bamse - och en väldigt konstig serie. Ännu konstigare sedd så här i backspegeln. Trollbjörnen Bobo bor i en grotta, där han sitter och äter saltgurka. En docka hette Klara. Och så fanns det något som hette flaxkikaren. Populärast var de små smurfkopiorna Gnuttarna, som ett tag hade en egen serietidning. Tydligen gjorde Bobo stort intryck på Coco Moodysson, eftersom två av huvudpersonerna i hennes seriealbum "Aldrig godnatt", som blev filmen VI ÄR BÄST!, heter Bobo och Klara.
1970-1974 var Lars Mortimer redaktör för serietidningen Acke. Ungefär samtidigt tecknade han en serie som hette Herr K, som jag aldrig har läst. 1971-1978 var Mortimer redaktör för Knasen, 91:an och Blondie.
1991 skapade Lars Mortimer så Hälge, som samma år debuterade i tidningen Åsa-Nisse. Hälge är en ganska unik serie i Sverige - jag skulle gissa att det är den serie som genererat mest merchandiseprodukter. Det finns hur många Hälgeprylar som helst. Av någon anledning är Hälge oerhört populär i det här landet - och jag har aldrig förstått varför. Samma miljöer och samma skämt upprepas om och om igen, och skämtet har aldrig varit roligt. Men det är väl det där med djur, natur och något genuint svenskt som går hem. Jag gissar att serien är mer populär på landsbygden än i storstäderna.
Nu har Lars Mortimer dött 68 år gammal efter en tids sjukdom. Om jag förstått saken rätt har han haft hjälp med Hälge den senaste tiden - om denna/dessa assistent/er kommer att föra serien vidare har jag ingen aning om. Jag träffade Mortimer en andra gång på en middag i Göteborg för en del år sedan. Då lät han rätt trött på Hälge. Hans fru pratade mest. Jag ville ånyo fråga om de där saltgurkorna i Bobo. Varför saltgurkor?!
År 2002 tilldelades Lars Mortimer Svenska Serieakademins Adamsonstatyett.
LARS MORTIMER
1946 - 2014
R.I.P.

-->



måndag 25 augusti 2014

Bio: Frank Miller's Sin City: A Dame to Kill For

Foton: Rico Torres © 2014 Maddartico Limited. All Rights Reserved
Det är onekligen svårt att gilla Frank Miller nuförtiden. Den forne mästaren har gjort bort sig lite för mycket den senaste tiden. Men det går inte att komma ifrån att han är den serieskapare som betytt mest för mig - åtminstone när det gäller serieberättande. När Miller slog igenom med Daredevil i början av 1980-talet gjorde han superhjälteserier som inte liknade något vi sett tidigare, och han producerade mästerverk och klassiker som "The Dark Knight Returns" och "Batman: Year One". 1993 började han att teckna Sin City-sviten; en hyllning till pulplitteratur och hårdkokta deckare i allmänhet och till Micket Spillane i synnerhet.
Men han har alltid haft kontroversiella politiska åsikter och på senare år har saker och ting spårat ur - för att kulminera med 2011 års "Holy Terror", ett hatiskt, nyanslöst angrepp på islam. Frank Miller själv verkar dessutom ha förvandlats till en skugga av sitt forna jag; jag vet inte om han drabbats av någon sjukdom, eller om han bara blivit gammal och bitter, men det är svårt att känna igen honom.
Jag läste förstås Sin City då för tjugo år sedan; jag tyckte att det var en extremt cool serie, och albumet "A Dame to Kill For" recenserade jag i NST när det kom 1994, men jag har inte läst samtliga serier i sviten - och jag har inte läst om dem. Och jag har inte heller sett om Robert Rodriguez filmatisering sedan pressvisningen i Cannes 2005.
Sida ur originalserien. I filmen gör Ray Liotta den här gubben.

Det tog alltså nio år för uppföljaren att se biografsalongernas mörker - betydligt längre tid än planerat, beroende på allehanda strul. Och när nu filmen slutligen fick premiär floppade den första helgen i USA och fick ganska risiga recensioner. Således hade mina förväntningar sänkts när jag bänkade mig på pressvisningen. Till saken hör att jag verkligen älskade den första filmen.
FRANK MILLER'S SIN CITY: A DAME TO KILL FOR, som den fullständiga titeln lyder, består av fyra episoder, varav två är nya och har skrivits av Miller direkt för filmen - och för regin står både Rodriguez och Miller. Den längsta episoden bygger på albumet filmen döpts efter. Eva Green spelar Ava Lord, damen man kan döda för, en femme fatale utan like. Josh Brolin är Dwight (som spelades av Clive Owen förra gången), hårdingen som förälskat sig i henne, något man helst bör låta bli. Folk dör som flugor i hennes närhet och deras relation utmynnar i ett blodbad - vilket gäller alla episoder.
Mickey Rourke är tillbaka från första filmen som Marv, en bjässe som är världens hårdaste karl, i delen som baserats på "Just Another Saturday Night", Joseph Gordon-Levitt är Johnny, en smooth korthaj som spelar skjortan av den onde senatorn Rourke (Powers Boothe), vilket man inte gör ostraffat. Denna episod är nyskriven, liksom den om strippan Nancy (Jessica Alba), som hämnas sin älskade Hartigans (Bruce Willis) död.
De amerikanska kritikerna får säga vad de vill - men jag kom på mig med att gilla den här filmen. Visst, det känns kanske inte så nytt och fräscht längre, men det är otroligt snyggt att det inte spelar någon roll. Liksom förra filmen, är detta en svartvit film som både försöker efterlikna Millers seriesidor och klassisk film noir. Skådisarna agerar mot green screens; miljöer har stoppats in digitalt. Och jo, jag tycker fortfarande att det ser läckert ut. Den här gången är det dessutom i 3D - men det fick inte jag uppleva, eftersom pressvisningen var i 2D tack vare ett misstag från distributörens sida.

A DAME TO KILL FOR är groteskt våldsam; den är ibland osannolikt våldsam, men precis som allt annat i filmen, är ultravåldet artificiellt. Folk skjuts, misshandlas och får kroppsdelar avhuggna, men det känns aldrig någonsin realistiskt - det är bara estetiskt tilltalande och coolt. Dialogen är lika artificiell den - jag gillade förstås skräpiga pocketdeckare när jag växte upp, det gör jag fortfarande, och all dialog och alla inre monologer (det är mycket "hårding läser högt ur sin dagbok" här) är stiliserade pastischer. Folk pratar korthugget och tufft, de spottar ur sig replikerna. Filmmusiken doftar cigarrettrök och bourbon.
Den första filmen fick utstå mycket kritik för sin skildring av kvinnor. De moralister som satte kaffet, eller snarare biopopcornen, i halsen förra gången, lär väl implodera den här gången. Jag kommer osökt att tänka på presskonferensen i Cannes 2005 (min rapport från den kan du läsa HÄR). Plötsligt - och inte helt oväntat - ville en kvinnlig, tysk journalist ställa en fråga: "Mister Miller! Vaj are there zo many naked vimmen in your movie?". Frank Miller suckade uppgivet och sa "Because I'm a guy!". När han skapade Sin City ville han att alla män skulle vara tuffa, kvinnorna sexiga och bilarna snygga. Alla genrens klyschor skulle utnyttjas och drivas till sin spets. I den nya filmen känns det som om Eva Green gör mer än hälften av alla sina scener helnaken. Jag sticker inte under stol med att jag gick loss på detta - även om det innebar att jag hade svårt att koncentrera mig på handlingen. Påfallande många scener inleds med en närbild på någon bruds rumpa, vilket säkert retar en del. Av någon anledning klär Jessica Alba aldrig av sig under sina strippnummer. I handlingen finns även Gail (Rosario Dawson) och hennes stenhårda brudgäng, vilka samtliga struttar runt i värsta S/M-utstyrslarna medan de glatt dödar folk till höger och vänster.

I filmen ser vi även Ray Liotta i en liten svinig roll, Lady Gaga är en sympatisk servitris i en kort scen, Stacy Keach liknar närmast Jabba the Hut i den enda scen han medverkar, och Christopher Lloyd dyker upp som galen läkare. Det är lite synd att Bruce Willis, som spelar spöke, medverkar i så få scener, men å andra sidan visar sig Gordon-Levitt funka alldeles utmärkt, han ser ut att vara plockad direkt ur en noirfilm från 1940-talet.
SIN CITY: A DAME TO KILL FOR är inte lika bra som den första filmen, men jag ska inte klaga. Det här är hårt. Filmen är så stenhård att man kan öppna kokosnötter med den. Det är otroligt flott, i det här fallet är ytan verkligen allt; och för en gångs skull funkar det. Och som bekant görs det alldeles för få stenhårda filmer nuförtiden, då allting helst ska vara PG-13, urvattnat, osexigt, och ha trista tvåltollar som, öh, Kellan Lutz och liknande i rollerna.
Frank Miller själv dyker upp på en TV-skärm i en scen.
En scen är knyckt, säkert medvetet, från Mickey Spillanes "Hämnden är min", den första Mike Hammer-boken. Jag väntade dock förgäves på replikskiftet "How could you?" - "It was easy."







(Biopremiär: 29/8)




TOPPRAFFEL! sörjer: Sir Richard Attenborough

Det finns en del stora, kända filmer jag aldrig har sett - och ju mer tid som går, desto mindre lockad blir jag att se dem. En av dessa filmer är Richard Attenboroughs GANDHI, som skrapade hem åtta Oscars. Den verkade så himla trist när den kom, tyckte jag. Weirs Al Yankovics GANDHI II var mycket roligare.
Nu har Attenborough kastat in kepsen, 90 år gammal. Och det märkliga är att det första jag tänker på när jag hör hans namn, är ... BRANNIGAN. Ett inte alltför lyckat raffel från 1975, där John Wayne leker Dirty Harry i London. Självklart borde jag associera till något annat, något mer prestigefyllt. Han har ju en diger filmografi som skådespelare och regissör, den där Attenborough.
Tuffa killar gillar mjukglass.
Han filmdebuterade som skådis 1942 i HAVET ÄR VÅRT ÖDE och gjorde därefter ytterligare 77 filmroller. Bland de mest kända titlarna hittar vi UBÅT SAKNAS, RAID I GRYNINGEN, DEN STORA FLYKTEN, DOKTOR DOLITTLE och STRYPAREN PÅ RILLINGTON PLACE från 1971; en film som innehåller den mest obehagliga avrättningsscen jag någonsin sett.
Vidare har vi OFFICERSSVINET, EN BRO FÖR MYCKET, som han även regisserade, JURASSIC PARK och dess första uppföljare, och 2002 gjorde han sin sista roll i filmen PUCKOON.
Som regissör debuterade han 1969 med OH VILKET MAKALÖST KRIG, som följdes av CHRURCHILLS ÄVENTYRLIGA UNGDOM, ovan nämnda EN BRO FÖR MYCKET, thrillern MAGIC, GANDHI, A CHORUS LINE, ETT ROP PÅ FRIHET, CHAPLIN, SHADOWLANDS och ytterligare ett par mindre kända saker - sista filmen som regissör; CLOSING THE RING, kom 2007. Jag undrar varför jag inte har sett GREY OWL från 1999 - en film där Pierce Brosnan tydligen klär ut sig till indian och har sig.
Richard Attenborough dubbades till riddare 1976. Han skulle fylla 91 den 29:e augusti.
RICHARD ATTENBOROUGH
1923 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 24 augusti 2014

Bio: Medicinen

Foton copyright © 2014 Tony Nutley, Sweetwater production AB 
Som vi har längtat! Men äntligen är väntan över - här har vi en ny film av Colin Nutley. Denne regissör som förgyller både biosalonger och vår tillvaro.
... Och de av er som anar en viss ironi i ovanstående meningar är rätt på det. Colin Nutley, som senaste attackerade 2010 med den värdelösa ÄNGLAGÅRD - TREDJE GÅNGEN GILLT, gör ju inte en människa glad. Eller ... Jo, det gör han tydligen. Häromveckan förhandsvisades nya filmen MEDICINEN för Bioklubbens medlemmar, och på klubbens Facebooksida ville man sedan veta vad folk tyckte. I princip kommenterar jag aldrig på sådana sidor, men efter att ha sett medlemmarnas omdömen kunde jag inte låta bli. Kommentarerna kom från 100% kvinnor och alla - alla - tyckte att filmen var fantastiskt rolig och bra. Jag hade sett filmen på en märkligt tidig pressvisning för flera månader sedan och skrev "Årets sämsta svenska film" i kommentarfältet. Något som fick främst män att klicka på Gillaknappen.
MEDICINEN bygger på Hans Koppels roman med samma namn. Jag har inte läst boken - och filmen är gjord "fritt efter" den. Colin Nutley brukar ju inte ha några egentliga manus, utan låter skådespelarna improvisera fram dialog och scener. Åtminstone har det hävdats att filmerna görs på detta sätt. Och nog låter det som om många scener improviserats fram i den här filmen, eftersom de håller på för länge och dialogen går på tomgång i cirklar.
Helena Bergström (Surprise!) spelar Johanna, journalist på det glassiga magasinet Dolce Vita. Hon är frånskild, gillar inte att hennes ex är ihop med en yngre kvinna, hon har taskigt med pengar, och hennes artikelidéer gillas inte på tidningen, där hon vantrivs. För att få lite extra pengar tackar Johanna ja till att bli försökskanin och testa en ny medicin - och när hon får tabletterna berättar läkaren (Nina Gunke) att några av försökskaninerna får verkningslösa tabletter. Just det - redan här kan man gissa vad det hela går ut på och hur det kommer att sluta. Ingen överraskning här, inte.
Johanna börjar att äta sin nya medicin - och genast genomgår hon en personlighetsförvandling. Hon blir tack vare dessa piller väldigt självsäker och kaxig - och kåt. Hon överraskar sig själv genom att låta sig bli uppraggad av en lesbisk tjej (Petra Mede), som hon har sex med. Och hon käftar emot sina jobbiga kollegor på tidningen. Tänk, vilken bra medicin. Synd att man lät läkaren prata om placeboeffekt redan i början av filmen.
MEDICINEN är en otroligt dålig film som på flera sätt känns direkt amatörmässig. Precis som oftast är fallet i svensk film, skildras livet på tidningsredaktionen på ett märkligt, orealistiskt sätt. Ewa Fröling gör chefredaktören, en överdriven, närmast surrealistisk rollfigur som aldrig verkar ha satt sin fot på en riktig tidningsredaktion. De rätt osympatiska kollegorna görs av Maria Lundqvist, Katarina Ewerlöf och Susanne Thorson. Det är troligen meningen att de här personerna ska vara roliga, men det är de inte. Begåvade skådespelerskor har kastats bort på skräp.
Ingenting i filmen är roligt. Det här är bara långt, utdraget, och osannolikt dumt. Folk babblar. Folk gör konstiga saker.
Om det inte vore på grund av en detalj, hade jag gett filmen en överkryssad dvärg i betyg. Nu blir det en etta ändå - tack vare Cecilia Forss. Jag gillar henne - hon har en enorm utstrålning och är här den enda som lyckas vara lite rolig i eländet.
Jag hoppas att folk inte får för sig att detta är en "kvinnlig film" som främst vänder sig till- och uppskattas av kvinnor. Kvinnor - och svenska folket - förtjänar bättre filmer än det här.
Årets sämsta svenska film.







(Biopremiär 29/8)

-->



fredag 22 augusti 2014

Serier: Den unge Spirou 16: Är du lite uppblåst?

EUROPEISKA SERIER NR. 1
DEN UNGE SPIROU 16: ÄR DU LITE UPPBLÅST?
av Tome och Janry
Mooz Förlag
För inte så längesedan skrev jag om det lysande seriealbumet "Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man", som ingår i en svit alternativa Spirou-album. Men som kanske är bekant finns det sedan länge ytterligare en svit alternativa Spirou-album: Den unge Spirou.
Den belgiska duon Tome och Janry stod bakom den ordinarie Spirouserien mellan 1983 och 1998, och producerade några av de bästa albumen i serien. 1990 kom det första albumet om det unge Spirou - korta episoder på oftast en sida i vilket Spirou som barn tokar till det. Serien kom först ut på Carlsen och sedan Egmont, och jag har läst ganska få av de här albumen. Den unge Spirou är en rätt märklig serie - som figur har lille Spirou inget med sitt vuxna jag att göra. Som vuxen är ju Spirou en rätt träig, asexuell figur, som - liksom Tinton - är beroende av ett färgstarkt persongalleri. Men enligt Den unge Spirou var han en kåt liten busunge som barn. Och han, hans raffiga morsa och farfar går alla iklädda piccolouniform.
Nu har det nya förlaget Mooz Förlag tagit över serien och lagt till rubriken "Europeiska serier", vilket innebär att albumet som synes fått två numreringar. Det här albumet kom ut på franska 2012 - och allt är sig likt. Spirou och hans kompisar ägnar sig åt praktical jokes och att flukta på dofsingar. Bland de återkommande figurerna hittas den alkoholiserade gymnastikläraren, den sexiga skolfröknen och den lokala prästen.
I sitt upplägg påminner det hela lite grann om Gaston - med den skillnaden att skämten i Den unge Spirou sällan är speciellt roliga. Ett par av episoderna förstod jag faktiskt inte alls. Eller så gjorde jag det, men de var så svaga att jag bara trodde att jag missade något. Serien har anklagats för att vara gubbsjuk - hur nu en liten gosse kan vara det. Njä, det tycker jag inte - vem gillar väl inte att flukta på dofsingar?
Teckningsmässigt är detta väldigt bra. Janry är en fantastisk tecknare med härligt levande och ruffiga linjer. För min del är behållningen således teckningarna.
Det vore onekligen kul att se Tome och Janry ge sig på en helt egen serie. Fast det har de kanske redan gjort? Det verkar inte så när jag googlar dem.




torsdag 21 augusti 2014

Serier: Sammy - Pangpangbruden

MOOZ PRESENTALBUM NR. 1:
SAMMY: PANGPANGBRUDEN
av Jean-Pol och Cauvin
Mooz Förlag
Det är kanske bara som jag inbillar mig, men känns det inte som om barn idag har, hur ska jag uttrycka det, smalare inriktning när det gäller underhållning; olika genrer? De gillar STAR WARS, Transformers, Ninja Turtles och pirater och inte så mycket mer. När jag var barn och vi fortfarande var svältfödda på populärkultur i det här landet, sög vi i oss allt som andades spänning och äventyr. Western, Tarzan och andra djungeläventyr, riddare och romare, musketörer, krig, science fiction, superhjältar, deckare och gangsters. Jag har svårt att tänka mig att svenska barn av idag är intresserade av gangsterhistorier - allra minst sådana som utspelar sig på 1920- och 30-talen.
Det ploppar hela tiden upp nya serieförlag här i Sverige. Det senaste heter Mooz Förlag och är en svensk avläggare till danska Zoom - jag gissar att namnet Zoom redan var registrerat här, därav det märkliga namnet. Mooz ger ut den nya serietidningen Zits och så släpper de seriealbum - och koncentrerar sig främst på att fortsätta att ge ut serier som tidigare har getts ut av Carlsen och Egmont, men det kommer även en del annat. Som Sammy.
Sammy har inte tidigare getts ut på svenska och jag har aldrig läst serien. Det här är en belgisk serie som skapades 1970 av mannen bakom Blårockarna; Raoul Cauvin, och som tecknades av signaturen Berck. Sedan 1995 tecknas Sammy av Jean-Pol Van Den Broeck.
Serien utspelar sig i Chicago på 1920-talet och när jag började läsa det här albumet; "Pangpangbruden", blev jag aningen förvirrad. Vilka är de här figurerna? Vem är vem? Vad sysslar de med? Jag gissade att Sammy och hans kollegor var FBI-agenter, men nu läser jag på nätet att de tydligen jobbar som livvakter. Förvirringen beror på att detta inte är det första albumet - det är det 46:e (!) och kom ursprungligen ut 2005. Tydligen är Sammy populär i Danmark och att man börjar utgivningen i Sverige med just detta album beror säkert på samtryckning eller något liknande.
Som vuxen tycker jag att "Pangpangbruden" är ett rätt märkligt album. Al Capone utsätts för en massa attacker, får ett nervsammanbrott och lägger in sig på ett hem. Sammy och hans kollegor gissar att personen bakom attackerna är en viss Lady O - en kvinna som inte bara är expert på skjutvapen och närstrid, hon är även maskeringsexpert och kan på sekunder förvandla sig till vem som helst. Lady O har förekommit i serien tidigare, men eftersom dessa ju inte kommit ut här, uppstår förvirring när det ideligen pratas om någon jag inte vet vem det är. På flera ställen hänvisas till album som inte finns på svenska.
Våra hjältar får en idé. De måste ta hjälp av en kvinna för att stoppa en kvinnlig skurk, eftersom kvinnor inte tänker som män. Och den första kvinna de kommer på är av någon anledning skådespelerskan Mae West! Så de skickar efter Mae West. Varför just Mae West? Hur ska jag kunna veta det?
"Pangpangbruden" saknar egentlig handling. Här finns en tunn röd tråd, men albumet består mest av en lång rad slapstickskämt, ofta rätt absurda sådana. De flesta går ut på att något sprängs i luften eller skjuts sönder. Det är rätt ologiskt, jag undrar varför figurerna gör vad de gör, men det är nog medvetet. Det ska vara crazy.
Om jag vore i tioårsåldern och det fortfarande var 1978, hade jag säkert tyckt att det här albumet var hur kul som helst. Jag gillade sådan här humor då, och det gör jag i och för sig fortfarande. Problemet är att jag inte är tio längre och det är 2014. Och jag har svårt att tänka mig att dagens ungar går loss på en serie som Sammy. Fast funkar den i Danmark, funkar den kanske även här? Eller det är kanske bara en massa medelålders Blårockarna-fans som köper Sammy?
Mina invändningar till trots tycker jag att det är trevligt att serien släppts i Sverige. Vi får ju alldeles för lite fransk-belgiska serier av den här typen numera, och Jean-Pol har ett bra schwung i linjerna.
Albumet är översatt av den gamle serieräven Patrik Norrman.





TOPPRAFFEL! sörjer: Brian G Hutton

Det finns en mystisk och märklig trend bland amerikanskt filmfolk att sadla om till fastighetsmäklare. Skådespelaren och regissören Brian G Hutton lämnade filmbranschen 1983 för att bli just fastighetsmäklare. Nu har han dött, 79 år gammal - eller "believed to be 79" som det stod i rapporten jag läste!
Hutton debuterade som skådis i en TV-serie 1954. Däreftor visade han upp sig i en lång rad TV-serier och ett par långfilmer. KRUTRÖK, PERRY MASON, SISTA TÅGET FRÅN GUN HILL, HAVE GUN WILL TRAVEL, RAWHIDE för att nämna några titlar.
1965 regisserade Hutton sin första film; något som hette WILD SEED med Michael Parks i huvudrollen. Den följdes upp av obskyriteter som UNGKARLSKULAN och SOL MADRID - men 1968 gick karln och blev en hot shot. Då regisserade Hutton ÖRNNÄSTET med Clint Eastwood och Richard Burton, en brottarsuccé. Två år senare regisserade han Clintan igen i KELLYS "HJÄLTAR". Därefter följde dramat INGET SPEL FÖR NYBÖRJARE med Elizaberth Taylor och Michael Caine, och Taylor återkom i NATTMARAN 1973.
Det dröjde sju år till nästa film. På grund av våldtäktsanklagelser hoppade Roman Polanski av thrillern MANNEN MED ISHACKAN med Frank Sinatra. Hutton klev in och gjorde den i hans ställe. 1983 regisserade så Brian G Hutton sin sista film, den inte alltför lyckade, Indiana Jones-inspirerade äventyrsfilmen HIGH ROAD TO CHINA med Tom Selleck.
BRIAN G HUTTON
1935 - 2014
R.I.P. 

-->



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx