onsdag 28 maj 2014

Bio: A Million Ways to Die in the West

Foton copyright (c) UIP
Jag har aldrig följt Seth MacFarlanes FAMILY GUY på TV; jag har bara sett några avsnitt i mängden. Däremot tyckte jag att MacFarlanes långfilm TED var fruktansvärt rolig. Till saken hör att jag såg TED på Malmö Filmdagar, det var gott om skrattande människor i publiken, och jag hade hunnit klämma några pilsner.
Jag tycker att trailern till MacFarlanes nya film A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST är jätterolig och hade sett fram emot filmen. Jag såg den idag - och får motvilligt erkänna att jag blev besviken. Men - till saken hör att jag såg den på en ordinarie pressvisning, klockan tio på förmiddagen, glest med folk i publiken, alla satt tysta, och vad jag vet hade ingen druckit alkohol - allra minst jag.
Seth MacFarlane själv spelar huvudrollen som den fege fårfarmaren Albert, som bor i en våldsam västernstad där alla dör precis hela tiden. Han är gift med Louise (Amanda Seyfried), men hon gillar inte Albert, så hon lämnar honom för den tuffare och mer mustaschprydde Foy (Neil Patrick Harris) - och det bär sig inte bättre än att Foy utmanar Albert på revolverduell. Albert, som inte kan skjuta, får en vecka på sig innan det är dags för honom att sätta tofflorna.
Då dyker den skitsnygga och coola Anna (Charlize Theron) upp. Hon är en jävel på att dra snabbt och skjuta, så hon börjar träna upp Albert - och det bär sig förstås inte bättre än att de två blir kära i varandra. Fast det finns ett stort, fett problem i det förhållandet: Anna är egentligen ihop med den fruktade banditen Clinch Leatherwood (Liam Neeson). Han dödar allt och alla, och nu är han på vag till staden där Albert bor. I handlingen finns även Alberts kompis Edward (Giovanni Ribisi), vars flickvän är byhoran Ruth (Sarah Silverman).
Set MacFarlane har verkligen gått in för att göra en flabbfilm och han gör sitt bästa för att så många som möjligt ska ta anstöt - han vräker på med vad som kan uppfattas som osmakliga skämt; till exempel en skjutbana med slavtema, och så många underlivsskämt som möjligt. Språket är grovt och våldet är blodigt. Och ... det blir lite tjatigt, barnsligt, och jag tar inte anstöt. Jag är inte en sådan som tar anstöt. Det känns mest tramsigt. Lite grann som att släppa loss småpojkar i en godisbutik - bara för att man får vara ful i mun behöver man ju inte vara det hela tiden! Och av någon märklig anledning är tajmingen inte den bästa.
Vidare varar A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST en timme och 56 minuter. Fjantkomedier av det här slaget ska ligga på 90 minuter - högst. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång - och känns lång.
Men - visst finns här mycket som är roligt. Här finns till och med väldigt mycket som är roligt. Dessutom är det ju en western - och det är mycket möjligt att western är den absolut bästa filmgenren. Och det är sällan vi får se westerns på bio numera. Joel McNeely står för filmmusiken och det måste vara en blöt dröm för alla kompositörer att få snida till ett traditionellt, fläskigt westernscore och låta det framföras av en stor orkester.
Charlize Theron är cool och en av världens vackraste kvinnor (skryt: jag har träffat henne) och Lim Neeson är strålande som stenhård outlaw.
Om Seth MacFarlane dödat några darlings och stramat till det hela hade vi fått en bättre film.
Å andra sidan: om jag ser om filmen kvällstid med en vanlig publik, lär upplevelsen säkert bli annorlunda. Jag kan tänka mig att folk kommer att pissa på sig och skratta käken ur led.
Fans av DJANGO UNCHAINED belönas på slutet, och Ewan McGregor figurerar i en liten roll.







(Biopremiär 29/5)

-->



Bio: Maleficent

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
TÖRNROSA från 1959 brukar inte anses vara en av Disneys största klassiker. Själv såg jag den nog aldrig som barn, det dröjde tills den kom på DVD - och då var jag vuxen. Det enda jag minns av filmen är att DVD:n innehöll ett reportage om restaureringen och flera gånger påpekades det att TÖRNROSA var den första Disneyfilmen i CinemaScope - men på grund av ett misstag hade den släppts i fullscreen på DVD.
Den franska 1600-talssagan om Törnrosa har jag väl lite halvkoll på, den dök upp i en del bilderböcker under min uppväxt - men när nu Disney gör en ny spelfilm om den sovande skönheten, tar man ett lite nytt grepp på sagan. Oscarsbelönade effektmakaren Robert Stromberg (PANS LABYRINT) gör sin regidebut med MALEFICENT och estetiskt sett utgår han från Disneys tidigare animerade film.
Den onda fen 1959.
Maleficent är en glad och behornad liten älvflicka som bor i en idyllisk skog och som gillar att leka med diverse magiska varelser. En dag dyker den föräldralöse pojken Stefan upp i skogen och blir kompis med älvan. De två fortsätter att träffas och blir med tiden förälskade. Dock vill Stefan inget hellre än att komma upp sig och bo i det flotta slottet i närheten.
Stefan växer upp och spelas då av Sharlto Copley - och jobbar på slottet. Den gamle kungen är döende - och denne hatar Maleficent. Stefan beger sig in i skogen för att leta upp Maleficent, som nu vuxit upp till Angelina Jolie, och förråda henne. Han stjäler hennes vingar - bokstavligt talat - och när kungen dör, blir Stefan ny, maktgalen och ondskefull kung.
Den svikna Maleficent blir ond även hon - åtminstone till ytan - och uttalar en besvärjelse över Stefans lilla dotter Aurora. När hon fyller sexton kommer hon att sticka sig på en spinnrock, falla i sömn och sova tills hon väcks av den äkta kärlekens kyss. Detta kommer aldrig att hända, eftersom Maleficent hävdar att äkta kärlek inte existerar.
Jag har ett helsike att skriva "Maleficent" i den här texten. Jag har ett helsike att komma ihåg filmens titel. Jag skriver hela tiden "Malevolent", som betyder illvillig och som namnet Maleficent säkert är byggt av. I Sverige hette figuren förr bara Den onda fen. Och Angelina Jolie briljerar i rollen. Sällan har väl en ond fe, en häxa, varit ... sexigare. Jolies redan ganska extrema anletsdrag har byggts på med spetsiga kindknotor, och hon glider omkring i skogen som något slags fetishdrottning. Hennes svarta outfit går inte av för hackor. Och hon går in för rollen med liv och lust, hon tjoar dramatiskt sina repliker och det lyser ur ögonen - och hon äger den här filmen.
... Och jag måste erkänna att jag oväntat blev riktigt förtjust i Strombergs film. Det vilar något vemodigt och vackert över denna bitterljuva romantiska historia, scenerierna är tjusiga, effekterna med några få unfdantag strålande, och dess klippning och rytm är återhållen och väldigt tilltalande. Inget hetsande, inga hysteriskt snabba klipp, det här är sansat. Ofta går mina tankar till amerikansk 30-talsfilm - och färgskalan, som dämpas tack vare 3D-glasögonen, känns som tidigt TechniColor även den. En scen i vilket det förekommer en sal fullproppad med spinnrockar är jättebra.
Det är en förhållandevis enkel historia som berättas, vi har ju dessutom hört den förut, men nu sker det med Den onda fen som tragisk huvudperson, och en handfull roliga twister har lagts till. Den sextonåriga Aurora spelas av Elle Fanning och han är kanske lite väl käck och irriterande. Den femåriga Aurora görs av Vivienne Jolie-Pitt - Angelina Jolie har förklarat dotterns medverkan med att alla andra småbarn var rädda för Maleficent.
Imelda Staunton spelar en av tre pixies som gömmer Aurora i skogen för att förhindra förbannelsen för att slå in. Det är väl meningen att dessa tre små varelser ska vara skojiga, men de är inte sååå kul. Men som sagt: jag blev överraskad av MALEFICENT. Det är ett vackert och underhållande fantasyäventyr, betydligt bättre än Hobbitfilmerna - till exempel slipper vi hobbitar. Betyget nedan är kanske lite väl snällt, men vaffan - det är sommar.
... Och Angelina Jolie är den läckraste onda fe jag sett. Den med smör på. Uj uj!







(Biopremiär 28/5)

-->



tisdag 27 maj 2014

Bio: Losers

Foton copyright (c) Lucky Dogs
THE LOSERS är en känd bikerfilm från 1970. Och så har vi en annan THE LOSERS, actionfilmen från 2010 som är baserad på en serietidning. Ja, och så finns det ytterligare ett stort gäng filmer som heter aningen THE LOSERS eller bara LOSERS. Här har vi en svensk film från 2014.
LOSERS, med manus och regi av Mattias Johansson och Markus Marcetic, dök upp från ingenstans - en svensk långfilm får plötsligt biopremiär, och jag hade aldrig hört talas om den. Förvisso visades den visst på Stockholms filmfestival, men jag var inte där. Var kom den här ifrån? Jo, från Borlänge. Dessutom har den fått stöd från både Film i Dalarna och Filminstitutet - och en hel del sponsorer är inblandade. Enligt IMDb var budgeten på $15 000 - ungefär 99 400 kronor. En löjligt låg summa. Men filmen ser ut att inte ha kostat någonting alls.
LOSERS lanseras som en dramathriller kryddad med svart komik. Och jodå, visst skulle detta ha kunnat bli en dramathriller kryddad med svart komik. Det hela handlar om några överåriga tonåringar i Borlänge som går en Starta eget-kurs. Året är 1992 - antagligen av en orsak jag snart återkommer till. Två tjockisar vill starta en butik som säljer rollspel, men det går inte hem hos handledaren Anna (Emma Juntilla). Då tycker hon bättre om Jonas' (Pelle Åkerström) idé: att ordna äventyrsresor för företag. Traskja in i skogen, tälta, paddla kanot. Anna tycker dessutom att klassen kan passa på att testa idén, så den brokiga skaran beger sig in i skogen.
Om en thriller utspelar sig i en skog kan en massa saker hända. De kan råka på inavlade bönder som börjar att jaga dem. Det kan dyka upp en machetesvingande galning iförd hockeymask. De kan attackeras av vilda björnar och vargar. Vad råkar gänget i LOSERS ut för? Jo, de blir ovänner, eftersom Jonas är ett klantarsle, de går vilse, och så börjar de att bråka och tjafsa. Och eftersom det är 1992 har de inga mobiltelefoner eller GPS.
Alla rollfigurerna är osympatiska. Ett par av dem verkar vara lite efterblivna. Rollspelsbruden vrålar "jävla kukfitta!" lite då och då. Ingen kommer på att följa ån de kommer fram till. En snubbe blir lite stollig och drar Rambokniv. Men mest pratar de. I en skog.
Filmen varar bara en timme och tretton minuter, vilket är välkommet i dessa tider då nästan alla filmer är för lång, men sällan har en timme och tretton minuter känts så här långa. LOSERS känns som en kraftigt förlängd novellfilm, den är överfull av utfyllnad, den blir aldrig spännande och aldrig rolig - åtminstone inte medvetet rolig. Skådespelarna är helt okej, dem har jag inga klagomål på, och de låter rätt naturliga - vilket kanske beror på att de talar dalmål och inte teatersvenska. Men det här är skittråkigt. Det är mördande tråkigt. Dramaturgiskt stinker filmen, det finns inget driv i berättandet. Filmfotot är rudimentärt och rakt på.
Jag uppskattar alltid svenska låg-lågbudgetprojekt och det är kul med nya ansikten, men vad i hela friden ska detta upp på bio att göra? Vem ska se det här? LOSERS känns som en examensfilm från valfri filmskola.
Bioaffischen och annonserna skriker ut att Jonas Jonasson från bob hund står för filmmusiken. Det stämmer, men denna filmmusik förekommer vid förvånansvärt få tillfällen. Det spelas även bob hund på soundtracket.
Jag gillade de kreativa förtexterna, de var det bästa i filmen.
Jag tänker inte vara snäll och sätta ett snällt betyg bara för att filmen är svensk.







(Biopremiär 30/5)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Tommy Blom

Jag läser i tidningen att Tommy Blom gått bort i cancer, 67 år gammal. Blom var ju mest känd som musiker och då främst som en av medlemmarna i 60-talspopbandet Tages. Dock nämner TT:s nekrolog över Blom inga av de filmer han medverkade i - och den gode Tommy Blom var ju med i inte bara en, utan i hela två odödliga filmklassiker. (Han karriär som popstjärna har jag ingen relation till)
1971 spelade Tommy Blom den manliga huvudrollen i Joe Sarnos NÅGON ATT ÄLSKA - kanske bättre känd som THE SEDUCTION OF INGA, eller kort och gott INGA II. Marie Liljedahl innehade den kvinnliga huvudrollen och Björn och Benny stod för musiken till denna på sin tid väldigt framgångsrika sexploitationrulle.
Samma år passade blom på att medverka i ännu en sexploitationfilm, denna gång i regi av Vernon P Becker - och i en film med en av världens bästa filmtitlar någonsin: DAGMARS HETA TROSOR. Originaltiteln är DAGMAR'S HOT PANTS, men den svenska titeln är betydligt bättre. Jag menar, herregud, vem vill väl inte se en film som heter DAGMARS HETA TROSOR? Övriga medverkande var bland andra Diana Kjær, Ole Søltoft, Poul Bundgaard, Inger Sundh, Tor Isedal och Göthe Grefbo. Lex Baxter stod för musiken.
Fler filmer än så blev det inte för Tommy Blom, han fortsatte att ägna sig åt musik. De senaste decennierna uppträdde han med ett band bestående av medlemmar ur andra gamla 60-talsband - som till exempel Svenne Hedlund.
TOMMY BLOM
1947 - 2014
R.I.P.

-->



måndag 26 maj 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Matthew Cowles

Det finns ju en hel del mustascher vi minns. Sam Elliotts stilfulla sådan. Tom Sellecks bajskorv i MAGNUM på TV. Och så har vi Matthew Cowles mustasch. En ganska rejäl sak - och dess effekt blev större på grund av Cowles lite lustiga utseende. Och nu har karln gått och dött, 69 år gammal.
Han var väl knappast världens mest kända skådis, Matthew Cowles. I Amerika är han tydligen mest känd som skurk i en TV-såpa som gick sex år under 1980-talet; ALL MY CHILDREN, men han figurerade i småroller i betydligt fler TV-serier och filmer. 1971 flimrade han förbi i Arthur Hillers KLINIKEN och 1975 medverkade han i THE HAPPY HOOKER, den första filmen om Xaviera Hollander - berömd/beryktad prostituerad och bordellmamma som existerar i verkligheten. Jag såg en av de här filmerna - det finns flera - på video, i den hade "The happy hooker" översatts med "festliga fnasket".
Vidare kunde vi se Cowles i KOJAK på TV och mot Paul Newman i SLAGSKOTT, och på 1980-talet dök han upp i GARP OCH HANS VÄRLD, EDDIE MACONS FLYKT, MIAMI VICE, HEM DYRA HEM, miniserien DEN LÅNGA FÄRDEN och mot Brooke Shields i en knappt visade BRENDA STARR - STJÄRNREPORTERN.
Kommer ni ihåg Magasin Defekt? Filmtidningen jag var redaktör för. Till första numret hade jag skrivit en lång artikel om Tim Kincaid och hävdade att det är mycket möjligt att han är världens sämsta regissör. 1989 gjorde han komedin SHE'S BACK efter manus av Buddy Giovinazzo (COMBAT SHOCK) och med Carrie Fisher (!) i huvudrollen. Och minsann om inte Matthew Cowles var med i den. Tyvärr har jag inte sett filmen.
Fler grejor med Cowles och hans mustasch är TV-serien I LAGENS NAMN, THE COWBOY WAY, DEN EDSVURNA, BETTY TUR OCH RETUR, LIFE ON MARS, VERONIKA BESTÄMMER SIG FÖR ATT DÖ och SHUTTER ISLAND.
Matthew Cowles var gift sedan mer än trettio år med skådespelerskan Christine Baranski.
MATTHEW COWLES
1944 - 2014
R.I.P.

-->



torsdag 22 maj 2014

Bio: Foodies

Foton copyright (c) TriArt Film
För några år sedan startade jag en matblogg - TOPPGAFFEL! Mest beroende på att en kompis' fru hörde fel när jag pratade om TOPPRAFFEL! och tyckte att jag sa just TOPPGAFFEL! - och namnet var för bra för att kasta bort. Bloggen blev dock kortlivad. Det blir ju dyrt att äta ute och jag hade en tendens att alltid gå till samma ställen. Dessutom är jag inte speciellt intresserad av mat; inte på det sätt som många matbloggare är.
... Men det är inte utan att jag undrar hur pass matintresserade de medverkande i filmen FOODIES egentligen är. Detta är en svensk dokumentär, på engelska, av Thomas Jackson, Charlotte Landelius och Henrik Stockare, och den följer fem olika matbloggare från fem olika länder; de är såkallade "foodies". De lever helt för sina matbloggar, och tydligen även på dem. Fast det är klart, det sistnämnda stämmer kanske inte - för de här personerna är svinrika redan från början. De reser konstant Jorden runt för att äta på världens lyxigaste restauranger - och de verkar mest göra det för att de har råd.
Steve Plotnicki (Opinionated About Dining) ägde tidigare ett skivbolag i New York, nu spenderar han sin förmögenhet på mat. Aiste Miseviciute (Luxeat) är en före detta fotomodell från Litauen, som nu vigt sitt liv åt mat. Engelsmannen Andy Hayler (Andy Hayler's Restaurant Guide) gjorde sig en förmögenhet på datorer. Var de unga Katie Keiko Tam (K's Luxe Dining Table), som bor i sina föräldrars lägenhet i Hongkong, och Perm Paitayawat (The Skinny Bib), som bor i London, får sina pengar ifrån vet jag inte.
Dessa individer bokar plats och kliver in på restaurangerna, och sitter där och äter de mest besynnerliga rätter. Hayler ger intryck av att vara kunnig, Plotnicki är bara jobbig och gapig, medan de andra mest ser osäkra och förvirrade ut.
Som sagt - jag undrar om de här personerna, vars bloggar faktiskt kan vara viktiga för restaurangers överlevnad, verkligen är de matexperter de utger sig för att vara. Först mot slutet av filmen uttalar sig några av världens främsta kockar, och de tycker ungefär som jag - dessa foodies tror sig vara kunniga, men de är egentligen amatörer. Plotnicki ses bråka med sin favoritkock, kocken verkar mest tycka att Plotnicki är dum i huvudet.
Det här är en bra och intressant dokumentär, men lite väl ostrukturerad. Den hoppar hit och dit, flera av de medverkande presenteras inte förrän halvvägs in - eller ännu senare - och det hela ger intryck av att vara en lite slarvigt hopklippt TV-serie. Och det är ju lite synd. Dessutom är filmen lite för lång, åtminstone känns det så, men det kan bero på den stökiga strukturen.
Visst blir man hungrig när man ser filmen. Många av maträtterna ser onekligen goda ut - men i alldeles för många fall handlar det om oerhört töntiga rätter. Små löjliga bitar av något konstigt, elegant placerat på en stor tallrik. Och face facts: inga maträtter är värda flera tusen kronor.
I en scen besöker Steve Plotnicki en vanlig, enkel deli i New York, dit brukade han gå med sina föräldrar när han växte upp. Han beställer en vanlig pastramimacka - och denna ser tammefan godast och mest lockande ut av alla skumma rätter som förekommer i FOODIES!







(Biopremiär 23/5)

-->



onsdag 21 maj 2014

Bio: X-Men: Days of Future Past

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden
1974 läste jag om X-Men för första gången. Fast då hette de X-Männen och serien gick i den kortlivade tidningen Det bästa ur Marvel med Conan. Avsnitten var tecknade av Neal Adams - och jag fattade inte vilka det var som var X-Männen - jag trodde att det var de gigantiska, onda robotarna The Sentinels som var X-Men. Jag ritade egna X-Men-serier - vilka handlade om The Sentinels.
Jag gjorde ett försök att läsa den revampade versionen av X-Men när Atlantic gjorde ett misslyckat försök att ge ut den alldeles i början av 80-talet, och sedan när Semic tog över - och gav sin tidning det fåniga namnet X:en (!). Men jag fastnade aldrig, X-Men var aldrig lika kul som Spindelmannen och det blev hela tiden allt svårare att hänga med i Marvels mutantuniversum. De senaste 20-25 åren har det knappt gått att kunna köpa ett enstaka nummer av en av de otaliga amerikanska mutanttidningarna; om man inte läser alla och verkligen hänger med, är det omöjligt att begripa vad som försiggår. Det är ungefär som med STAR TREK.
För mig har X-Men på film funkat bättre. Framförallt gillade jag den förra filmen; X-MEN: FIRST CLASS, som berättade om uppkomsten av professor Xaviers mutantskola och relationen till Magneto och hans onda mutantgäng. Och här har vi så ännu en X-men-film - superhjältefilmerna står som spön i backen just nu, det var ju inte längesedan de senaste filmerna om Spindelmannen och Kapten Amerika hade premiär. Således kommer det nu att gå tre Marvelfilmer samtidigt på svenska biografer!
X-MEN FIRST CLASS regisserades av Matthew Vaughn, men nu är Bryan Singer - som låg bakom de två första filmerna - tillbaka i registolen. Det har väl ingen missat - karln har ju verkligen hamnat i skottgluggen den senaste månaden, efter att ha anklagats för att ha förgripit sig sexuellt på en kille. Singer ligger lågt just nu. Att Singer anklagades för samma brott redan 1998 när han gjorde APT PUPIL verkar ha glömts bort - och då rann det hela ut i sanden. X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST är baserad på en populär cykel i serietidningen. Själv har jag inte läst den. Jag nämner STAR TREK här ovan - och det är inte utan att jag tänker på STAR TREK när jag ser Singers nya film. Dels tänker jag på långfilmen STAR TREK: GENERATIONS, i vilken man sammanförde folket från originalserien med de från THE NEXT GENERATION, men jag associerar till STAR TREK rent allmänt. Framför allt i öppningsscenerna. Det är tio år in i framtiden och mutantkriget verkar i princip hade ödelagt Jorden. Professor Xavier och hans X-Men slåss mot The Sentinels, och det är ett jävla röj i en mörk, dystopisk framtidsvärld. Och jag undrar vad som försiggår. Jag känner inte igen så många av figurerna. De har säkert varit med tidigare i marginella roller, men jag minns dem inte.
Sentinelsrobotarna är byggda för att utrota mutanter, och de konstruerades av en viss dr Bolivar Trask (Peter Dinklage). Han mördades på 1970-talet av Mystique (Jennifer Lawrence), som tillfångatogs - och hennes mutantkropp användes för att skapa antimutantrobotarna. Xavier (Patrick Stewart) kommer på att om man kan resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på Trask, kan Jordens undergång undvika. Således fixar den unga mutanten Kitty Pride (Ellen Page) så att Wolverines (Hugh Jackman) framtida själ förflyttas till Wolverines kropp - 1973. Där, på 70-talet, ska Wolverine leta upp de 50 år yngre Xavier (James McAvoy), Magneto (Michael Fassbender) och Mystique.
Den här gången är det inte längre lika roligt som det var i Vaughns film. X-Men-filmerna handlar om de stora frågorna, de är allegorier om utanförskap och främlingsfientlighet, och med undantag för den klasiske actionhårdingen Wolverine, är det inte så mycket tjoflöjt. Singers film är mörkare och mer högtravande. Öppningsscenerna i framtiden fick mig att rygga tillbaka - här är dialogen riktigt vissen. Påfallande tafflig. Och det känns som om man hamnat mitt i en TV-serie man aldrig tidigare tittat på. Patrick Stewart känns gammal och trött. När de väl hamnar på 70-talet tar det sig dock. Förvisso ser det aldrig någonsin ut som 70-tal; filmen är för glassig - det vore coolare om de inte bara klädde ut skådisarna, utan även lät det se ut som amerikansk, gritty 70-talsfilm, men så är tyvärr inte fallet. Men Wolverine gör sig fint i 70-taksoutfit, och de yngre upplagorna av Xavier och Magneto är roligare.
Det hela håller på alldeles för länge - det gör ju alla filmer numera - och jag blir inte klok på om kontinuiteten hänger ihop. Slutet blir lite intressant - eller kanske bara knasigt. Vi får i alla fall en väldig massa cameos under slutminuterna. Här och var kom jag på mig med att undra vad som försiggick. Richard Nixon figurerar i ett rätt märkligt sammanhang.
Specialeffekterna är fullkomligt fantastiska och 3D:n funkar riktigt bra. Actionscenerna är maffiga, och det är gott om action. Men det är inte utan att jag tycker att det hela har en tendens att bli lite småtrist emellanåt - precis som jag tycker att STAR TREK blir. Och tänk, i en scen dyker plötsligt Kapten Kirk från just STAR TREK upp på en TV-skärm, så jag var nog inte ensam om att tänka i de banorna.
Anna Paquin återkommer som Rogue - men hon blev i princip helt bortklippt. Hon syns tre sekunder på slutet. Trots detta trumpetas hennes namn ut med stora bokstäver i eftertexterna. Halle Berry är även hon tillbaka som Storm, men  rollen är högst marginell.
Den som sitter kvar tills eftertexterna rullat klart belönas med en bonusscen som säkert bygger upp till något viktigt i mutanternas universum.
... Men allvarligt talat: är det inte dögs nu för en riktigt hederlig, gammaldags, färgglad tjoflöjtsuperhjälte? Gummimannen? Kapten Marvel? Krypto? Jag menar, nu kan vi det där med mörker och dystopier.
  






(Biopremiär 23/5)

-->



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx