måndag 31 mars 2014

Bio: Nånting måste gå sönder

Foton copyright (c) Ida Lindgren/TriArt Film
En av min karriärs lustigaste upplevelser var när jag häromåret satt i Spegelns foajé och väntade på att någon film skulle börja, och det kom in ett par i 30-årsåldern. Killen plockade upp senaste numret av Nya Upplagan ur ett ställ, började läsa - och efter en stund började han att skratta. Tjejen undrade vad han skrattade åt, så då läste han högt. Det var min recension av POJKTANTEN. Jag gav mig inte till känna, men det var hur roligt som helst att sitta där och höra på högläsningen och se paret frusta av skratt - och därefter undra vem i helvete det var som skrivit den där recensionen.
POJKTANTEN var ju en film som på sina håll fick väldigt bra kritik - men som i realiteten egentligen var fullkomligt osebar. En löjeväckande pretentiös amatörfilm.
Nu är dess regissör Ester Martin Bergsmark tillbaka med en ny långfilm; NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER, baserad på Eli Levéns bok "Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats" - en roman med en fullkomligt hopplös titel. Filmen visades på BUFF, där jag missade den, och veckan därpå missade jag även den ordinarie pressvisningen, eftersom den placerats samtidigt som CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Således såg jag filmen under premiärhelgen - och eftersom Ester har namnsdag idag, är det ju passande att jag knackar ner min recension just idag.
Även NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER har fått besynnerligt bra kritik. Den anses vara "viktig" och "angelägen". Det brukar heta så när det handlar om HBTQ. Saga Becker spelar Sebastian, som vill bli Ellie. Sebastian bor tydligen tillsammans med en lesbisk tjej som heter Lea (Shima Niavarani), en redig knuda. Lea har blivit kär och är därför av någon anledning förvirrad och upprörd och har därför svinat ner lägenheten, så Sebastian får diska och städa.  När Sebastian senare går ut och pissar mot en klippa träffar han Andreas (Iggy Malmborg). Andreas pissar och sedan spyr han, och då blir Sebastian kär i honom. De två springer iväg och snattar folköl på 7-Eleven och sedan går de hem till Andreas och äter ostmackor, Andreas trampar på en Knasentidning, och sedan somnar han.
Sebastian och Andreas fortsätter att träffas. "Jag är inte bög!" säger Andreas och så har han sex med Sebastian. De går på bögklubb och följer med en fet, medelålders man hem, dricker champagne och binder fast honom och snor hans hushållsassistent. Sedan blir det fnurror på tråden och självdestruktivt och Sebastian stalkar Andreas och grejor.
Nej, den här filmen är inte viktig och angelägen. KANONERNA PÅ NAVARONE är en viktig och angelägen film, den visar vikten av att förstöra fiendens kanoner. Och MIN STORA KÄRLEK är en överviktig film. Precis som fallet var med POJKTANTEN är NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER en ren amatörproduktion. Estetiskt sett ser stora delar av filmen ut som tragisk, svensk amatörporr från tidigt 90-talet. I synnerhet när de sitter i sunkiga kök med mycket disk och pratar stolpigt om ingenting alls. Saga Becker och Iggy Malmborg är bra i sina roller, medan vissa andra; i synnerhet Shima Niavarani och en gubbe på Sebastians jobb, är totalt värdelösa. Dialogen känns konstruerad, ibland pretentiös på ett gymnasialt sätt, och ofta leder den ingenstans - liksom många scener. Den destruktiva Sebastian/Ellie blir alltmer osympatisk, och slår en flaska i huvudet på en kille, och Andreas vill att Sebastian ska skära honom; "Det känns så jävla skönt!". En äldre afrikansk kvinna dyker upp och säger att de sitter på en stor hög skräp.
Två av mina kompisar såg NÅNTING MÅSTE GÅ SÖNDER. Båda berättade om en scen som fick den unga BUFF-publiken att rygga tillbaka och utsbrista "ÖRRRRK!". Tydligen är det någon som pissar på Sebastian i en scen. Jag var alltså förvarnad och satt och väntade på detta - men en detalj i scenen var jag inte förberedd på - att en av de inblandade är en av mina gamla vänner: Carl-Michael Edenborg! Jag höll på att trilla av fåtöljen. Jösses! Just den här scenen, som utspelar sig på en dekadent bögklubb, ser ut att vara plockad ur en helt annan film. Det är suggestivt, nästan surrealistiskt, filmfotot är plötsligt mycket bättre, och själva pissandet visas i slowmotion - och det ser nästan ut som något av Nigel Wingrove. Om nu Wingrove skulle få för sig att filma golden showers på en bögklubb.
Nour El-Refai från FROSTBITEN dyker oväntat upp i en roll så minimal att hon närmast är att betrakta som statist. Rollfiguren Lea försvinner tidigt ur handlingen som om hon helt glömts bort.
Av någon anledning är filmen textad på engelska. En gravid tjej omtalar det kommande barnet som en "hen" - vilket översätts med "it". Vilken med all tydlighet visar hur bängt det blir när folk använder ordet "hen" som substantiv. Om man nu tvunget måste använda ordet "hen" är det förstås enbart ett ersättningsord för "honom eller henne" eller "han eller hon", inget annat. En gästkrönikör i City lyckades skriva "henen", vilket är en prestation. Det skulle tydligen vara "hen" i bestämd form singular.
Okej, vad sätter jag för betyg på det här? Nej, jag gillade ju inte filmen, och jag kommer aldrig någonsin att se om den. Men den är inte tillräckligt dålig för att sågas. Så det blir så här:








(Biopremiär 28/3)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Kate O'Mara

Jag noterar att när jag läser nekrologer över skådespelare, anges personerna ofta som mest kända från någon TV-serie sällan eller aldrig sett - medan jag själv minns dem från helt andra sammanhang.
Som den brittiska aktrisen Kate O'Mara, som 74 år gammal hastigt har ryckts bort. Hon anses vara mest känd från TV-serien DYNASTIN - som jag i princip aldrig tittade på (och nej, jag såg aldrig DALLAS eller FALCON CREST heller). Jag konstaterar att jag minns O'Mara från en farlig massa andra produktioner.
Kate O'Mara TV-debuterade redan 1957 i en för mig helt okänd TV-serie som hette EMERGENCY-WARD 10. Därefter kunde man se henne till exempel JOHN DRAKE; en serie mina föräldrar ofta pratade om, men som jag själv aldrig sett - däremot har jag läste serietidningen. O'Mara var med i ett avsnitt av den coola serien THE CHAMPIONS, skapad av Brian Clemens, och i åtminstone ytterligare fem av Clemens' serier: HELGONET, THE AVENGERS, DEPARTMENT S, JASON KING - och självklart i världens genom tiderna bästa TV-serie: SNOBBAR SOM JOBBAR.
Hon dök upp i PAUL TEMPLE och i några skräckfilmer från Hammer Films - vi kunde se henne i klassikern THE VAMPIRE LOVERS, som i Sverige gick under den besynnerliga titeln VAMPYREN - EN EROTISK MARDRÖM, vilket blir väldigt skojigt om man dessutom lägger till stjärnornas namn - "Vampyren - en erotisk mardröm med Ingrid Pitt och Pippa Steel". En annan Hammerfilm var THE HORROR OF FRANKENSTEIN från 1970 och som hette FRANKENSTEINS SKRÄCK i Sverige.
Vidare medverkade Kate O'Mara i den på sin tid så populära serien ARVINGARNA (eller "Raringarna", som den hette i Svenska MAD), den "nya" HELGONET-serien med Ian Ogilvy, i DEMPSEY & MAKEPEACE, som åtminstone visades på dansk TV - fast pilotavsnittet släpptes på video i Sverige som EN AMERIKANSK SNUT I LONDON. Vi minns henne från komediklassikern PLANKAN - det är hon som utbrister "It's paint!" när hon upptäcker att det inte alls är blod.
Ungefär samtidigt som hon var med i DYNASTIN på 80-talet, kunde man se henne i DOCTOR WHO. Ett par av sina sista roller gjorde hon i komediserien HELT HYSTERISKT.
KATE O'MARA
1939 - 2014
R.I.P.  


-->



söndag 30 mars 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Harry Novak

För inte så länge sedan dog Something Weird Videos grundare Mike Vraney. Nu har Something Weird-världen fått sig ännu en smäll: den legendariske exploitationproducenten och -distributören Harry Novak har gått bort, 86 år gammal. Och Harry Novak, det är en herre TOPPRAFFEL! har en hel del att tacka för.
Det känns lite grann som att Novak verkade i skuggan av den betydligt mer kände David F Friedman, men i realiteten låg deras verksamhet nog på samma nivå. Novak började sin karriär på det klassiska filmbolaget RKO under den period det ägdes av Howard Hughes. Där sysslade Novak främst med att distribuera Disneys filmer! Något som ligger väldigt långt ifrån det Novak senare blev känd och beryktad för.
När RKO bommade igen startade Harry Novak eget. Han drev en egen ministudio som hette Boxoffice International Pictures (och som senare döptes om till Harry Novak Productions). Enligt gammal fin, amerikansk tradition, fick Novak tag på den svenska filmen FLAMMAN av Arne Ragneborn från 1956 - vilken han dubbade till engelska och distribuerade som GIRLS WITHOUT ROOMS. Detta fick honom att satsa på sexpoiationfilm, men även på skräck och action, förstås.
Bland de många filmer Novak själv producerade hittar vi MINI-SKIRT LOVE, THE GODSON, MACHISMO: 40 GRAVES FOR 40 GUNS, TOYS ARE NOT FOR CHILDREN, THE PIGKEEPER'S DAUGHTER, PLEASE DON'T EAT MY MOTHER, WHAM! BAM! THANK YOU SPACE MAN! och RATTLERS. De filmer han köpte in och distribuerade var ännu fler, och bland dessa hittar vi till exempel KITTEN IN A CAGE, BOOBY TRAP, Jean Rollins LA VAMPIRE NUE och REQUIEM FOR A VAMPIRE, THE TOY BOX, den från Studio S kända krigsfilmen A TASTE OF HELL, FRANKENSTEIN'S CASTLE OF FREAKS och den sista filmen han distribuerade; FLODEN UTAN ÅTERVÄNDO (RITUALS) från 1977. Men framför allt hittar vi den danska filmklassikern THE SINFUL DWARF från 1973! Jodå - TOPPRAFEL! har ju plockat sitt betygssystem från denna räliga lilla film. En till fem syndiga danska dvärgar.
Harry Novak brukade hävda att han aldrig släppte hårdporr. Han släppte sexfilmer och mjukporr, men man fick aldrig se folk ha sex på riktigt. Mike Vraney, som släppte alla Box Office Intenational-filmerna på video, påpekade en gång för Novak att detta inte stämde. Till exempel innehåller THE PIGKEEPER'S DAUGHTER korta hårdporrinslag. Harry Novak svarade att han aldrig såg detta. "Jag tittade bort just då!" sa han.
HARRY NOVAK
1928 - 2014
R.I.P.


-->



onsdag 26 mars 2014

Bio: Idag

Foton copyright (c) Folkets Bio
När såg du en film från Senegal senast? Jag har aldrig sett en senegalsk film tidigare. Men det finns förstås en orsak till det. Senegal är knappast Hollywood. Fast helt och hållet senegalsk är inte den här filmen; det är en fransk samproduktion. Fusk, alltså!
I övermorgon har IDAG premiär. Jag såg den igår. Och då var det dags igen. Jag hade inte brytt mig om att läsa vad filmen skulle handla om innan jag gick till pressvisningen. Det visade sig vara en sådan där film.
Alain Gomis har regisserat detta drama, eller vad det är, om Satché (Saul Williams), som återvänt till sin hemby efter att ha studerat utomlands. Han vaknar på morgonen och vi får veta att detta kommer att bli hans sista dag i livet. Han vet det, byborna vet det. Jaha? Varför då? tänker jag. Satché leds runt av en massa människor. Först är han inomhus och folk ser sorgsna ut och de kommer fram en och en och pratar - länge - om Satché och hans liv och om att han ska dö. Sedan går Satché ut och promenerar genom byn. Olika människor kommer fram och pratar. Många av dem är glada. Vissa ger killen presenter. De pratar. Länge. Satché går vidare. Fler människor dyker upp. Det är ohyggligt långsamt och ointressant.
Nu har det gått en lång, lång, lång stund av filmen. Ingenting har hänt. Jag fattar ingenting. Jag börjar tänka på annat. Varför var bilden i CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER så mörk? Och ska den egentligen heta CAPTAIN AMERICA: THE RETURN OF THE FIRST AVENGER? Jag dricker upp mitt kaffe. Funderar på ett filmmanus jag jobbar på.
Jag somnar.
Vaknar igen. Satché är hemma hos en snygg kvinna. "Har du ståkuk nu?" frågar hon. "Vill du att jag ska suga din kuk?". Nu kommer det att hända grejor, tänker jag. Men jag somnar om innan det hinner hända något.
Vaknar igen. Det händer ingenting i filmen. Satché går. Någon pratar. Kan detta vara slutscenen? Är det nu han ska dö?
Det får jag inte veta. Jag somnar nämligen igen och när jag åter kvicknar till rullar eftertexterna.
Jag gäspar och går ut.
Förra året vann IDAG något pris på Cinemafrica. Kul för dem.
Här är mitt specialbetyg:










(Biopremiär 28/3)

-->



tisdag 25 mars 2014

Bio: Captain America: The Winter Soldier

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är inte ofta man recenserar två olika uppföljare till två olika filmserier och samme superhjälte. Men jag har ju tidigare skrivit en hel del om den gode Kapten Amerika. Redan 2010 recenserade jag CAPTAIN AMERICA II: DEATH TO SOON från 1979, uppföljaren till TV-piloten CAPTAIN AMERICA med Reb Brown i huvudrollen, en film som tyvärr inte ledde till en serie. Den minnesgode minns även att jag recenserat Albert Pyuns filmatisering CAPTAIN AMERICA från 1990. Nu är det återigen dags att sätta tänderna i en Kapten Amerika-uppföljare, den till 2011 års CAPTAIN AMERICA: THE FIRST AVENGER - eller är detta månne snarare en uppföljare till THE AVENGERS?
Oavsett vilket - det här är en film vars svenska distributör inte verkar veta vad de ska kalla den. Originaltiteln är CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. I Sverige började den att lanseras som CAPTAIN AMERICA: THE RETURN OF THE FIRST AVENGER. Så står det fortfarande på SF:s hemsida - men på den svenska pressidan heter filmer THE WINTER SOLDIER. På den svenska bioafischen står det nu THE RETURN OF THE FIRST AVENGER - CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Snacka om förvirring. Jag håller mig därför till originaltiteln.
Jag gillade verkligen den första filmen från 2011. Kapten Amerika är en härligt gammaldags och lite töntig hjälte, och den filmen var också lite gammaldags - den utspelade sig under andra världskriget och kaptenen slogs mot den nazistiska superskurken Red Skull. Fast vår gode, stjärnbanersprydde hjälte gick ju och blev djupfryst och tinades upp först i nutid. Således utspelas THE WINTER SOLDIER i nutid.
Den här gången är stilen helt annorlunda. För regin står bröderna Joe och Anthony Russo, som tidigare bara arbetat med TV. Den förra filmen var en ganska traditionell, hederlig och rejäl superhjältehistoria, den här gången är det en vanlig actionfilm - THE WINTER SOLDIER har mer gemensamt med James Bond än med superhjältar. Steve Rogers, det vill säga Kapten Amerika (Chris Evans), håller på att anpassa sig till nutid. Han blir kompis med soldaten Sam Wilson, alias The Falcon (Anthony Mackie), och han är ute på uppdrag tillsammans med Natasha Romanoff, alias Black Widow (Scarlett Johansson), och andra SHIELD-agenter.
En ny superskurk - eller vad man nu ska kalla honom - dyker plötsligt upp och lever jävel och spränger saker: The Winter Soldier. Han har en mekanisk robotarm och han jobbar tydligen åt det mäktiga brottssyndikatet HYDRA. Robert Redford spelar Alexander Pierce, som visar sig vara en av ledarna för HYDRA. Syndikatet tar mer eller mindre över SHIELD, och snart är det bara Kapten Amerika, Black Widow, The Falcon och deras ledare Nick Fury (Samuel L Jackson) kvar.
Det är inte utan att jag blev lite besviken på CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER. Vad hände med superhjältandet? Vad hände med Kapten Amerikas huvudroll? Vad hände med Den Mäktige Superskurken? Vad hände med humorn? Bröderna Russo har gjort en gravallvarlig film - och kaptenen har liksom förminskats till att bara bli en i ett team. Black Widow och The Falcon har tilldelats nästan lika mycket utrymme som kaptenen - och inte mig emot. Scarlett Johansson är ju en alldeles utmärkt (och raffig) actionhjältinna, jag skulle inte ha något emot att se en solofilm om Black Widow. The Falcon har i den här filmen blivit en bättre figur än den lite fånige hjälten jag minns från 1970-talet. Här har Falcon försetts med metallvingar och det ser onekligen tufft ut när han flyger omkring. The Winter Soldiers identitet avslöjar jag inte här, även om det inte är svårt att hitta den på nätet, men han är inte filmens huvudskurk. Och det är lite synd. Jag saknar en maktgalen superskurk - och jag saknar civilklädda hjältar med hemliga identiteter som byter om till superhjälteoutfits när det är fara år färde. Jag saknar heroiska scener - och till och med Alan Silvestris filmmusik är utbytt mot mer anonym musik av Henry Jackman.
Jag noterar att filmen försetts med en 15-årsgräns här i Sverige. Varför vet jag inte. Visst är det mycket action och slagsmål och explosioner, men som vanligt är detta en PG-13-film i USA och den är absolut inte värre än andra, liknande filmer. Fast actionscenerna- och framförallt klippningen av dessa ställer till det en aning. Filmen är - förstås - i 3D,och det är bara att konstatera att snabba klipp inte fungerar när det är 3D. Det blir suddigt och jobbigt att titta på. Vidare är hela filmen märkligt mörk - jag trodde först att det var fel på projektorn eller kopian, men tydligen ska filmen se ut så här. Visst blir 3D-filmer mörkare när man har 3D-brillorna på sig, men detta är verkligen i mörkaste laget. Väldigt märkligt. Det känns som om jag bör se om filmen i 2D - kanske vinner den på det. Så var ju fallet med THE WOLVERINE.
CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER är inte en dålig film. Den är helt okej. Den kan säkert kännas som mer än helt okej om man är inställd på agentaction snarare än superhjälteröj. En hel del bra skådisar figurerar förutom de ovannämnda. Jenny Agutter från EN AMERIKANSK VARULV I LONDON är till exempel med. Stan Lee spelar en nattvakt under ett par sekunder. Robert Redford skänker en viss tyngd åt det hela - och det är ju lite kul att han inte gjort något för att dölja sin ålder. Han är 77 och ser ut som en valnöt.
Eftersom detta är en Marvelfilm slutar inte filmen bara för att (de snygga) eftertexterna börjar rulla. Vi får faktiskt två stycken post credit-sekvenser. Först kommer en scen ett par minuter in i eftertexterna, medan en andra dyker upp allra sist. Joss Whedon har tydligen regisserat en av dessa.
... Eftersom jag är Spindelmannenfan hoppas jag fortfarande att THE AMZING SPIDER-MAN 2 kommer att bli årets superhjältefilm. Spindelmannen är trots allt den bäste superhjälten.
 






(Biopremiär 26/3)

-->



Bio: The Selfish Giant

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Clio Barnards THE SELFISH GIANT visades på BUFF, men jag lyckades inte se den där, så jag passade på nu inför den reguljära biopremiären. Det här är en rosad film som fritt bygger på Oscar Wildes saga "Den själviske jätten". Jag kollade genast upp Wildes saga på nätet och jodå, den låter bekant. Jag har säkert hört den som barn. Barnards film är dock ett verk som känns väldigt långt från barnsagor.
I den svenska trailern till filmen ploppar en del recensionscitat upp. Ett av dessa hävdar att "den som inte älskar den här filmen har inget hjärta". Jag undrar snarare hur man är funtad om man verkligen älskar den här filmen. Visst går det att gilla den, om man är på det humöret; tycka att den är bra - men älska den? Nä, kom igen nu, va.
Platsen är Bradford i England, enligt filmen en extremt ful, grå och skitig plats fylld av fattiga kräk. Jo, det är en sådan film. Igen. En grå film. En ful film om fula människor som gör fula saker. Huvudperson är den unge grabben Arbor (Conner Chapman). Han lider av bokstavskombinationer och tar mediciner mot dessa, men inte fan verkar det hjälpa. Han drar omkring och skriker och svär oavbrutet. Hans kompis Swifty (Shaun Thomas) är normal och egentligen snäll, men lockas med på dåligheter. De båda pågarna har det inget vidare hemma; Arbors morsa är ensamstående med omtänksam, hans bror är en värsting. Swifty har hur många syskon som helst, de lever på vita bönor, och föräldrarna gillar att ge ungarna stryk.
Arbor tjänar pengar på att jobba åt en självisk och rå skrothandlare. Skrothandlaren skickar iväg pågarna för att sno dyrbar koppartråd från nerfallna kablar - ett farligt jobb; ibland är kablarna strömförande. Dessutom är det olagligt. Detta leder förstås till elände och på vägen dit lyckas Arbor bli relegerad från skolan.
Visst är barnskådisarna i den här filmen bra. Det är förstås även de vuxna skådisarna. Tonen är starkt realistisk. Men jag vill inte se sådant här. Jag är så oerhört trött på skitiga engelska dramer om osympatiska arbetarklassmänniskor som har ett helvete. Arbor är en hemsk unge. Jag hoppades att han skulle strömföras redan i inledningen. Då hade vi sluppit resten. Men alla utom Swifty är hemska. Alla svär oavbrutet. Arbor kallar sin lärare "fucking cocksucker", vilken läraren mer eller mindre finner sig i - det är väl förbjudet även i England att klippa till ungarna. Andra medverkande kallas "fucking thwat", "fucking wanker" och så vidare. Och detta är alltså något slags barnfilm.
Men han verkar tycka om hästar, den där Arbor.
THE SELFISH GIANT är säkert en viktig och angelägen film.
Framförallt är den seg och tråkig och fick mig att längta efter Scarlett Johansson i läderställ.








(Biopremiär 28/3)

-->



måndag 24 mars 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: James Rebhorn

Skådespelaren James Rebhorn har dött, endast 65 år gammal, och de flesta nekrologer refererar till honom som en av de medvekande i TV-serien HOMELAND; en serie jag aldrig sett, och som domaren i SEINFELD - han var med i det allra sista avsnittet. Men Rebhorn gjorde betydligt mer än dessa två TV-roller. Han hann faktiskt med en massa roller på film och TV.
Han TV-debuterade redan 1951 i en serie som hette SEARCH FOR TOMORROW, men det dröjde till 1963 innan nästa TV-roll, och efter den dröjde det till 1976. Han verkar mest ha spelat teater på den här tiden. Först under 1980-talet rullade film- och TV-karriären igång på riktigt. Vi såg honom i den halvklassiska skräckfilmen HAN VET ATT DU ÄR ENSAM, i SILKWOOD, i Stephen Kings CAT'S EYE och i miniserien NORD OCH SYD.
Han vet att du är ensam - och han har gott om hår.
Vidare dök han upp i några TV-filmer om Kojak, han var med i HUSET PÅ CARROLL STREET, SKRÄCKENS TIMMAR (det vill säga nyinspelningen av DESPERATE HOURS), WISEGUY på TV, FALLET HENRY, Woody Allens SKUGGOR OCH DIMMA, MIN KUSIN VINNY, BASIC INSTINCT, EN KVINNAS DOFT, CARLITO'S WAY, INDEPENDENCE DAY, THE GAME, REAL STEEL, och TV-serierna BOSTON LEGAL och 30 ROCK. För att bara nämna en bråkdel av alla roller karln gjort.
JAMES REBHORN
1948 - 2014
R.I.P.

-->



söndag 23 mars 2014

Bio: Benny Brun och hans överläppsfjun

Bilder copyright (c) Folkets Bio
Jaha, och vad kan man göra en lagom bakfull söndagseftermiddag som den här? Tja, man kan ju gå på söndagsmatiné. Så det gjorde jag. Men inte så många till. De övriga i salongen var en far och vad jag gissar var hans två döttrar i femårsåldern. Enligt bioannonsen är den här filmen lämplig från tre år.
BENNY BRUN OCH HANS ÖVERLÄPPSFJUN är ännu ett verk av Magnus Carlsson - mannen bakom DE TRE VÄNNERNA OCH JERRY och en massa annat. Hans grejor brukar ju vara kul, och det är väl även nya figuren Benny Brun. Filmen varar bara 35 minuter och det är väl fel att kalla den "film", eftersom man bara klippt ihop sex-sju avsnitt av en TV-serie med korta episoder. Det är ju vanligt att man gör så i Sverige, senaste exemplet var EMIL & IDA I LÖNNEBERGA.
Det här påminner en hel del om KALLES KLÄTTERTRÄD. Benny Brun är en ung grabb med fjun på överläppen och som funderar över olika saker. Hur är det att vara Korv-Olga? Banktjänsteman? Pensionär? Bebis? Magnus Uggla gör berättarrösten, medan figurerna bara utstöter lustiga läten som "Mjönnemjönnemjönnemkönne". Typ.
Jodå, det här är rätt kul. Snällt men ibland oväntat knasigt. Carlsson har slängt in en del bisarra inslag man sällan ser i barnfilmer; redan i vinjetten petar Benny ut en kråka ur näsan och äter upp den. Tyvärr får vi se den relativt långa vinjetten före varje ny episod, av någon anledning har man struntat i att klippa bort den. Det känns som om en tredjedel av filmen består av vinjetten och Benny Brun-låten. Det blir rätt tjatigt.
Vad småtöserna i salongen tyckte vet jag inte. När jag kom ut i foajén var den överfull av pensionärer, främst tanter. De skulle se DEN STORA SKÖNHETEN.







(Malmöpremiär 23/3)

-->



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx