fredag 31 januari 2014

Kort bildrapport från Melodifestivalen

De håller på att repetera och ha sig inför morgondagens deltävling i Malmö - fast tåget till Arenan i Hyllie var inställt när jag skulle ta det, så idag sket det sig.
Igår kväll var det dock tjoflöjt i Rådhuset. Fast de enda kändisar jag frotterade mig med, var Anders Jansson, eftersom han skrev i min gamla tidning Magasin Defekt en gång i tiden, och Nour El-Refai, som hade en stor roll i FROSTBITEN, vars manus jag ju var inblandad i.
Jag lyckades hälla i mig ett respektabelt antal glas vin och doppa mycket frukt i choklad. Funderade på att doppa ett laxspett i chokladfontänen.
... Och ja: Yohio ser ut att vara tolv år. Han är skitliten.




-->



torsdag 30 januari 2014

Melodifestival i Malmö och TOPPRAFFEL! tycker till

Vi på TOPPRAFFEL! är ju om oss och kring oss. Rättare sagt: jag är det. Det är ju inte så många fler än jag här. Jag skriver om film, DVD, serier, konst, ibland böcker och det händer att jag kastar mig över annat. I våras var jag till exempel på Eurovisiontjoflöjtet och härjade. Och eftersom det på lördag hålls Melodifestival i Malmö; den första deltävlingen, vem tror ni är där? Jo, denne!
Nu är ju inte jag någon schlagerbög. Tvärtom. Men jag tycker att de här tillställningarna är fascinerande. Det är hur galet som helst! Och nu har jag lyssnat på de åtta låtar som ska tävla på lördag. Jag beväpnade mig med block och penna, sällade mig till den stora klungan musikskribenter i en sal på Savoy och åt ett äpple. Ready for Jukebox from Hell! Så här ser mina anteckningar ut - rätt upp å ner:

1. Yohio: "To the End" - Slätstruken
2. Mahan Moin: "Aleo" - Kass, tjatig
3. Linus Svenning: "Bröder" - Värdelös
4. Elisa Lindström: "Casanova" - Tillbaka till 1981, enda schlagern
5. Alvaro Estrella: "Bedroom" - Vaffan?!
6. Ellen Benediktson: "Songbird" - Tradefest*
7. Sylvester Schlegel: "Bygdens son" - Skämtar de?
8. Helena Paparizou: "Survivor" - Slätstruken

Ska jag tycksa något mer? Tja, jag tror nog att Yohio vinner. Hans låt är minst sämst och ala småflickor kommer att rösta på honom. Det lär nog även gå bra för Paparizou. Personligen uppskattar jag den härliga töntfaktorn i "Casanova", och jag gillar verkligen att refrängen går "Åh åh åh du är min Casanova!". Den låter precis som ni tror!

*Tradefest har inget med handel att göra. Jag bara satte ihop "tradig" med "fest".


-->



onsdag 29 januari 2014

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs
1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.
Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?
Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?
NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.
Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.
Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.
Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.
... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.
Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.
Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.
... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.
Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.
NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.







(Biopremiär 31/1)

-->



tisdag 28 januari 2014

Bio: Le Week-End

Foton copyright (c) Nicola Dove
NOTTING HILL-regissören Roger Michell är tillbaka och sin vana trogen har han ändrat stil och genre totalt. LE WEEK-END liknar inte Michells senaste filmer HYDE PARK ON HUDSON eller den rätt vissna MORNING GLORY - eller NOTTING HILL, för den delen.
Dramakomedi av den bitterljuva sorten är nog rätt fack för det här - och betoningen bör nog ligga på drama. Jim Broadbent från MEDAN ÅREN GÅR och Lindsay Duncan, som senast var med i ABOUT TIME, är Nick och Meg; ett par i 65-årsåldern som åker till Paris över en helg för att fira sin 30-åriga bröllopsdag. När filmen börjar är de redan på väg via tåg, och det hela börjar inget vidare när de upptäcker att det hotell de bodde i förra gången de var där har byggts om och förfulats - om det nu verkligen är samma hotell. Meg får ett utbrott, hon vägrar att bo i ett beiget rum, så hon drar med sig Nick in i en taxi, kryssar runt i staden, och lyckas slutligen ta in på ett lyxhotell - vilket de egentligen inte har råd med.
De två fortsätter trippen i lyxens tecken; de väljer restauranger de egentligen inte har råd med - och hela tiden diskuterar de sin relation. Det står egentligen inte så väl till iden, de verkar trötta på varandra och sig själva, samtidigt som de förstås inte kan släppa varandra. Resan blir inte alltid så munter - förutom för oss som sitter i publiken och ser på dramat.
LE WEEK-END; en brittisk produktion, är en lågmäld film på flera sätt. Den flyter fram i ett lugnt tempo, filmfotot är inte extravagant, färgskalan är lika grå som Nick och Meg och deras äktenskap; det hela bygger på de starka prestationerna från Broadbent och Duncan - i synnerhet han är utmärkt. Meg är aldeles för lik Mia Farrow till utseendet och hon är till större delen en rätt irriterande och lynnig person, jag hade inte stått ut två minuter med henne.
En bra bit in i filmen dyker plötsligt Jeff Goldblum upp. Han spelar Morgan, en gammal universitetskompis till Nick, och har nyligen flyttat från New York till Paris, där han skaffat sig en ny, yngre hustru och en flott lägenhet, till vilken våra två huvudpersoner bjuds på fest. Morgan är en högljudd och lite billig typ trots all framgång och pengar, något som understryks av en lång scen under vilken Morgan oavbrutet stoppar mat i munnen medan han pratar. Kanske är detta en känga åt billiga amerikaner från Roger Michell (som jag konstaterar är född i Sydafrika, det visste jag inte)?
Humorn dyker ibland upp oväntat i små fysiska incidenter, men oftast handlar det om syrliga eller beska kommentarer. När Nick föreslår att de borde flytta till Paris permanent och försörja sig som konstnärer replikerar Meg "Artists? We're from Birmingham!"
Michell har gjort en sympatisk och trevlig liten film, genomgående välspelad och intressant, bra speltid på 93 minuter - och jag blev väldigt sugen på fransk fisksoppa.
... Ja, på att sitta på en fransk restaurang rent allmänt.







(Biopremiär 31/1)

-->



Bio: Delivery Man

Foton copyright (c) Nordisk Film
Trailern ljuger aldrig. Åtminstone inte i det här fallet. Komedin DELIVERY MAN är försedd med en ganska kväljande trailer - och tammefan om inte filmen är precis likadan. Den bygger på STARBUCK; en nyzeeländsk film från 2011 som handlar om en spermadonator som upptäcker att han är far till 142 personer, vilka stämt honom. STARBUCK skrevs och regisserades av Ken Scott, och det är även Scott som ligger bakom denna nyinspelning.
I DELIVERY MAN är Vince Vaughn den misslyckade David. Han jobbar på sin fars slakteri, hans gravida flickvän vill inte veta av honom, han ställer till det till höger och vänster. Och för att göra det hela ännu värre dyker det en dag upp en advokat som berättar att något gått fel när David donerade sperma 1994. Han gick och blev far till 533 barn och nu kräver 142 av dem att få veta vem deras anonyme fader är.
Advokaten har uppgifter om dessa 142 ynglingar och trots att David borde låta bli, plockar han fram info om en av sina avkommor. David beslutar sig för att leta upp sin okände son utan att avslöja vem han är. Han fortsätter med ännu en. David vill bli en bättre människa och hjälpa och stötta dessa okända barn, och snart blir han känd som "Starbuck", mannen med 533 barn.
Visst blir väl David en bättre och mer ansvarstagande människa i denna kletiga film som inte helt oväntat utmynnar i den där vanliga, amerikanska hyllningen till familjen. Alla blir vänner, alla kramar alla, allting är jättefint.
Vince Vaughn är nertonad som David, han är inte en snabbpratande wiseguy här, men inte blir filmen bättre av det. Nästan ingenting är roligt här. Det här är bara tradigt. Sentimentalt. Slutbilden är bara för mycket.
Dock är det förstås inget fel på den grundläggande storyn. Jag kan tänka mig att detta skulle kunna bli hur kul som helst med en speedad Jim Carrey med ett oöverskådligt antal barn. Tok och fjant i kubik.
Det får man inte i DELIVERY MAN. Man får i princip ingenting.
Den här filmen är så vissen och meningslös att recensionen inte blir längre än så här. Vad ska detta upp på bio att göra?







(Biopremiär: 31/1)

-->



TOPPRAFFEL! sörjer: Gordon Hessler


Den främsta rockfilm som någonsin gjorts är förstås KISS MEETS THE PHANTOM OF THE PARK; en TV-film från 1978. Filmen, som producerades av Hanna-Barbera, trotsar all beskrivning och har gjort ett outplånligt intryck på mig och alla andra som sett den (och hela tiden ser om den). Jag begriper fortfarande inte vad som händer på slutet. Anthony Zerbe, som spelar den onde tivolifantomen, blir plötsligt gammal och dör.
Nu har även dess tyskfödde, i England uppväxte regissör Gordon Hessler dött - antingen 83 eller 88 år gammal; en källa hävdar att det officiella födelseåret 1930 är felaktigt. Hesslers filmografi är rätt häftig.Han regidebuterade 1961 med ett avsnitt av ALFRED HITCHCOCK PRESENTS och fortsatte därefter med kultklassiker som CATACOMBS från 1965 och THE OBLONG BOX med Vincent Price från 1969.
1970 kom SCREAM AND SCREAM AGAIN, en bra och bisarr klassiker med Price, Christopher Lee och Peter Cushing. Den följdes av CRY OF THE BANSHEE, även den med Price, samt med svenska Essy Persson, och MURDERS IN THE RUE MORGUE med Jason Robards och Herbert Lom. Därefter hittar vi till exempel THE GOLDEN VOYAGE OF SINBAD med John Philip Law och Caroline Munro, avsnitt av TV-serier som KUNG FU, HAWAII FIVE-0, WONDER WOMAN och TALES OF THE UNEXPECTED.
På 1980-talet gjorde Hessler lite oväntat inte bara en, utan två ninjafilmer, båda med Sho Kosugi: PRAY FOR DEATH och RAGE OF HONOR. Det är rätt svårt att hålla isär de här två rullarna, de har nästan samma handling, men de tillhör årtiondets bästa ninjarullar. 1987 filmatiserade Hessler Sven Hassels böcker och resultatet blev den rätt vissna DÖDEN PÅ LARVFÖTTER. 1988 kom spökfilmen THE GIRL IN A SWING. Sista verket kom 1991; en japansk film som heter KABUTO, eller SHOGUN WARRIOR utomlands. I rollerna ses Sho Kosugi, Christopher Lee och gamle sångaren David Essex.
GORDON HESSLER
1925 - 2014
R.I.P.





måndag 27 januari 2014

Bio: Frost

Bilder copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Disneys senaste animerade långfilm FROST, i regi av Chris Buck och Jennifer Lee, har blivit väldigt kritikerrosad i USA och andra länder. Men det blev å andra sidan även TRASSEL, och den tyckte jag inte var något vidare.
FROST bygger löst - väldigt löst - på HC Andersens "Snödrottningen"; en saga jag inte minns någonting alls av. Har jag hört eller läst den - eller sett någon filmatisering? Troligen. Men det spelar ingen roll, eftersom Disneys variant är helt annorlunda. I centrum står två systrar; Anna och Elsa, båda prinsessor, varav Elsa ska bli drottning. Elsa har även superkrafter, visar det sig - som den värsta mutant kan hon med sina händer skapa snö och is, och det visar sig vara opraktiskt i längden. Hon har nämligen råkat se till att kungariket blivit till ett evigt vinterrike, och det är inte så kul. Så Elsa häckar i sitt isslott och anses vara ond - och även Elsa tror sig vara ond.
Anna är en tapper tös, hon beger sig iväg för att leta upp Elsa och försöka förmå henne att smälta snön så att det åter blir sommar. Med sig på färden har hon den rejäle skogskarlen Kristoff, som allt är lite betuttad i Anna, och Kristoffs käcke ren Sven. På vägen hittar de en talande, superoptimistisk snögubbe; Olaf, som längtar efter sommaren - han har aldrig upplevt sommar och har ingen aning om att han kommer att smälta i solen. In i handlingen rider även en prins som tydligen är perfekt som Elsas tillkommande. Eller Annas?
Problemet med FROST är att handlingen inte är något att hetsa upp sig över. Det är lite för tjejigt; lite för riktat till småflickor som gillar prinsessor - vilket småflickor av någon anledning gör. Anna är ännu en av de där Disneybrudarna som ska vara lite tuff och självständig, men i slutändan är rätt traditionell och bara blir ännu en prinsessa i mängden. Handlingen utvecklas även den till ännu en kärlekshistoria i mängden.
Det här är inte heller speciellt roligt. Det är främst Sven och framför allt Olaf som får stå för humorn, och för all del - Olaf är en kul figur. Dock ingår den där väldigt roliga scenen som visades i Kalle Anka-programmet på julafton, och som biovisats som teaser för FROST, inte i själva filmen. Synd.
Filmen innehåller alldeles för många sångnummer - och sångerna är hemska. Precis som de varit i alla Disneyfilmer som gjorts de senaste 20-30 åren. Musikallåtar av värsta sorten.
Däremot är det här snyggt. Ja, det är mer än snyggt - FROST är strålande snygg. Filmen är fullkomligt otrolig att titta på! I vanlig ordning visas det hela i 3D, men här har man verkligen utnyttjat tekniken. Det är djup i bilderna; det känns som om det utspelar sig på en scen framför oss - medan det snöar i biosalongen. Och figurernas kroppsspråk känns realistiskt.
Tyvärr pressvisades filmen i sin svenskdubbade version. Jag utgår förstås från att filmen förlorar på dessa slätstrukna, personlighetsbefriade svenska röster. Jag får väl se när jag ser om filmen på engelska - vilket jag brukar göra.
Som förfilm visas den nygjorda Musse Pigg-filmen GET A HORSE! - och den är genialisk. Genialisk! Bara den är värd biljettpriset! Filmen är regisserad av Lauren MacMullan, som därmed blev den första kvinna som ensam stått för en Disneyproduktion. GET A HORSE! är handanimerad och gjord i samma stil som de allra första Musse Pigg-filmerna. Svartvitt, 2D, charmigt och sjövilt. Efter ett par minuter händer det dock ett par minst sagt oväntade saker. Det här måste ses! GET A HORSE! är en av de bästa tecknade filmer som någonsin gjorts och den är fruktansvärt rolig. Walt Disneys röst återanvänds till Musses repliker.
Så - hur betygsätter jag då detta? Tja ... Det är lite svårt, men jag tror att FROST kommer att gå hem i stugorna; barn lär gilla den, och den är ju så otroligt tjusig. Och GET A HORSE! hamnar på en sexa på min femgradiga skala. Så är jag snäll, vilket jag är, kan jag sätta detta betyg - om än med tveksamhet:







(Biopremiär: 31/1)

UPPDATERING 3/2: Jag har nu sett om FROST med engelska originalröster. Ja, i vanligt ordning blev det hela lite - eller rätt mycket - bättre. Originalrösterna är roligare och mer passande, och flera scener funkar betydligt bättre - till exempel den med butiken vars innehavare pratar med skandinavisk accent.

-->



 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx