Foton copyright (c) Carole Bethuel/Folkets Bio
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! – ett välbekant utrop vid det här laget.
Igår tänkte jag att jag skulle försöka lägga mig i tid, så att jag inte är så förbannat trött på morgonen. Jag skulle ju trots allt upp och se ett franskt drama som distribueras av Folkets Bio. Det brukar sällan innebära toppraffel, fart och fläkt. Tvärtom fruktade jag att det skulle väldigt långa två timmar och sju minuter.
Men där sket jag mig på tummen! Det blev väldigt snabba två timmar och sju minuter. Jag kunde nämligen omöjligt hålla mig vaken.
BIRD PEOPLE, en film av Pascale Ferran (och en film som inte ska blandas ihop med kommande BIRDMAN), visade sig vara en kolossalt tråkig film. Ja, jävlar, vad trist det här är. Dessutom upplevde jag filmen som otroligt förvirrande, eftersom jag somnade av leda precis hela tiden. Nej, jag kan förstås inte recensera den här. Jag kan åtminstone inte ge den ett rättvist omdöme. Eller så är det just det jag gör: filmskrället fungerade som värsta John Blund.
Josh Charles spelar en amerikan som anländer till Charles de Gaulle-plygplatsen i Paris. Där spenderar han en evighet på ett hotellrum. Han pratar med sin fru (Radha Mitchell) över sin dator. Han bryter deras förhållande. Han ringer sin chef i New York och säger upp sig. Han är trött på allt – fast inte lika trött som jag.
På hotellet jobbar en städerska som heter Audrey (Anaïs Demustier). Hon verkar också vara trött på det mesta. Eller inte. I vilket fall förvandlas hon till en gråsparv. Eller, ja, hon drömmer nog bara att hon är en gråsparv. Vad vet jag. Plötsligt går filmen från att vara ett statiskt, dialogdrivet drama, till att bli en studie av en gråsparv som flyger omkring och inspekterar saker, och kommenterar allt med Audreys röst. Många och långa scener är filmade ur fågelns point of view; vi far runt, runt, runt över flygplatsen, medan Audrey tjoar ”WHOOOIIIII!” på franska. Vi får veta att det är svårt att flyga när det blåser. Plötsligt spelas ”Space Oddity” med Bowie.
Sedan blir det lite fler scener med amerikanen och städerskan, en annan kille står ute och röker och pratar om att han söker lägenhet, men inte vill flytta ihop med sin flickvän, det figurerar en japan, gråsparven sitter i ett träd utanför Paris och vi ser Eiffeltornet i bakgrunden, och sedan var det nog slut.
Jag fattade ingenting. Men så sov jag säkert mer än halva filmen.
Jag kommer inte att göra ett nytt försök att se den. Det är livet för kort för.
Eftersom detta inte är en vanlig recension, sätter jag ett specialbetyg:
(Biopremiär 25/12)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 