Bio: Tjuvarnas jul – Trollkarlens dotter

Foton copyright (c) Baldur Bragason/Nordisk Film
Eftersom jag slutade titta på julkalendrar på TV för evigheter sedan, har jag inte sett TJUVARNAS JUL från 2011, en serie som tydligt blev väldigt populär; tillräckligt populär för att generera den här fristående biofilmen i regi av Stefan Roos och Per Simonsson, vilka även står för manus.
Eftersom jag inte är bekant med rollfigurerna och premisserna uppstod till en början lite förvirring, men snart rätade de flesta frågetecken ut sig. Tea Stjärne spelar hittebarnet Charlie, som bor med den före detta tjuven Kurre (Gustaf Hammarsten) och pigan Gerda (Elisabeth Carlsson). Vilka alla de andra som bor där är förstod jag aldrig; huset är fullt av folk, framför allt barn.
Det är jul, Kurre och Charlie har maskerat sig och drar runt på byn som Tomtegasten med medhjälpare, och delar ut julklappar till fattiga. Kurre och Gerda väntar barn, och när en liten dotter föds känner Charlie sig oönskad. Nu har ju fosterföräldrarna fått en riktig dotter. Charlie vill ta reda på vem hennes riktige far, en viss Smit-Olle, är.

Ett tivoli anländer till byn och bland dem finns en märklig trollkarl (Gustaf Skarsgård). Det visar sig förstås att denne trollkarl är Charlies riktige far, som har flera rävar bakom öronen. Charlie börjar umgås med trollkarlen, samtidigt som två klantiga poliser jagar Charlie och Kurre.
TJUVARNAS JUL – TROLLKARLENS DOTTER utspelar sig i något slags mytiskt 1800-tal. Filmen skiljer sig en hel del från andra svenska barnfilmer; ja, svenska filmer rent allmänt. Färgerna är varma, filmfotot är lite mer levande än brukligt i svensk film. Det snöar, berättelsen utspelar sig oftast kvälls- och nattetid, gatorna är upplysta med gasljus och en viss julig mysighet infinner sig. Magi verkar existera på riktigt i den här världen, eftersom trollkarlen ger intryck av att faktiskt trolla. Eller så missförstod jag någonting.

Barn tycker säkert att det här är både spännande och roligt. Jag som vuxen irriterade mig på en del överspel, vissa av de medverkande tar i med alla krafter, pratar konstigt och gestikulerar hejvilt; värst är nog en varulvskvinna. Jag tyckte även att det efter ett tag blev lite småtråkigt emellanåt. Jag hade gärna sett att man hade tagit ut svängarna ännu mer, gjort det till en mer renodlad äventyrsfilm; de avslutande scenerna ombord på ett tåg skulle kunna ha gjort betydligt mer rafflande.
Trots mina anmärkningar är detta en trevlig och harmlös liten film. Den lär gå hem i julstugorna.

(Biopremiär 14/11)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);