måndag 17 november 2014

Bio: Muminfamiljen på Rivieran

Bilder copyright (c) Nordisk Film
Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 5:
Den finsk-franska animerade barnfilmen MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN visas bara som eftermiddagsmatiné under helger, därför har det tagit några veckor för mig att lyckas se den här filmen, vars pressvisning jag missade.
Jag traskade in i en av Filmstadens mindre salonger, och minsann om där inte satt en hel packe barnfamiljer och en farlig massa ungar i fyra-femårsåldern, mest glada småtöser. Något som förvånar mig. Det finns väl inga under 45 som gillar Tove Jansson och Mumintrollen? Fast det är väl föräldrarna som släpat dit de intet ont anande barnen. Jag såg filmen enbart för att jag ju försöker se allt på repertoaren. Jag har aldrig gillat Mumintrollen. Tove Janssons böcker och tecknade serier är sådant där man ska tycka om, det är ju så fint och bra och finurligt och satiriskt och sagolikt och allt vad det nu är. Vad det framför allt är, är tråkigt och dystert. Det tryckte jag som barn, det tycker jag som vuxen.
MUMINFAMILJEN PÅ RIVIERAN bygger på en av Tove Janssons tidigaste serier, den publicerades 1955; filmens förtexter är på svenska, men av någon anledning står ett seriealbums; en samlingsvolym, titel på engelska. Märkligt. I berättelsen dyker ett par figurer upp för allra första gången; två av dem är Mymlan med sin lillasyster Lilla My. De två har av okänd orsak varit fångar på ett piratskepp; i filmens början får vi se dem komma undan medan skeppet sjunker. Det är väldigt märkligt - och sedan blir det hela ännu märkligare. Den här storyn är nämligen hur stökig som helst. Snorkfröken drömmer om filmstjärnor på Rivieran. Muminpappan vill spela på casino och dricka sprit. Därför åker familjen, samt Lilly My, segelbåt till Rivieran, där de utger sig för att vara flotta familjen De Mumin. De är naiva och korkade och fattar inte att de tar in på ett lyxhotell och att man ska betala pengar för det.
Det händer en massa saker - och det mesta är bara konstigt. Snorkfröken vill tvunget köpa en dyr bikini och måste spela på casinot för att vinna ihop pengar. Det blir rätt konstigt när de här figurerna, som väl går omkring nakna, plötsligt ska ha på sig badkläder. Muminpappan träffar en knasig markis som även är konstnär, de krökar till det och ställer ut elefantskulpturer på stan. Det bråkas och duelleras med Det Vackra Folket. Jag undrar vad det är jag tittar på.
Bredvid mig i salongen satt en liten, liten, liten flicka; hon var stor som en syltburk, ungefär, och ställde en synnerligen relevant fråga: "Varför har de inga munnar?". Det vet jag inte. De har ju inte det. Trots detta smetar Snorkfröken läppstift i nyllet. Finns det en mun gömd där någonstans, eller bara målade hon läppar på sin jättenäsa?
Xavier Picard och Hanna Hemilä har regisserat den här filmen, som är en traditionell tecknad till. det tycker jag är trevligt och sympatiskt. Ingen plastig och steril 3D-animering här, inte. Det ser ut som Tove Janssons teckningar.
Jag vet inte vad ungarna i publiken tyckte, men jag själv var inte vidare nöjd med filmen.
Medan eftertexterna rullade stod det en annan liten, liten tös i bänkraden bakom mig och drog mig i öronen. Det tyckte hon nog var roligare än filmen.








(Biopremiär 31/10)

-->

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx