torsdag 13 november 2014

Bio: En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Foton copyright (c) TriArt Film
Roy Andersson formligen sprutar filmer ur sig nuförtiden. Åtminstone jämfört med hur det såg ut förr. Det tog ju 25 år för honom att göra en ny långfilm efter GILIAP, som kom 1975. SÅNGER FRÅN ANDRA VÅNINGEN hade premiär år 2000, och bara sju år senare kom DU LEVANDE. Och redan nu är det dags för den tredje och sista delen i denna trilogi om att vara människa, vilket Andersson kallar filmsviten.
EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON har tagit 3½-4 år att göra, Andersson har lagt ner mycket möda och svett, men det hela har betalat sig - filmen tilldelades Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig tidigare i år, det har ingen svensk film tidigare lyckats med. Kritiken utomlands har varit strålande, "Det har varit femmor överallt!" sa Roy Andersson när han introducerade sin film på galapremiären i Malmö, där jag såg den. Han påpekade även - med ett skratt - att mottagandet i Sverige varit något svalare.
En ny film av Roy Andersson är alltid en händelse. Han är antagligen Sveriges mest respekterade och uppburne filmregissör just nu och hans filmer kommer ju väldigt sällan. Därför finns det en risk att han även slentrianhyllas; han är en kille vars verk måste hyllas, eftersom han är så stor och betraktad som ett geni. Därför blev jag lite förvånad när jag pratade med ett par kollegor som sett EN DUVA på en tidigare pressvisning som jag missade, och sade sig vara lite besvikna. De tyckte att filmen var ett steg ner från DU LEVANDE.
Jag såg de två första delarna i trilogin i Cannes och jag tyckte att DU LEVANDE var bättre än den första delen; den var mycket mer positiv och, ja, levande. Men eftersom filmerna består av till synes fristående tablåer och är gjorda i samma stil, med samma estetik, har jag svårt att hålla dem isär; att komma ihåg till vilken film scenerna hör. Häromdagen slog det mig att man i princip kan ta alla de här scenerna, samt Roy Anderssons kortfilmer, och blanda vilt och stuva om, och så få man en ny film. EN DUVA ser förstås precis likadan ut och i framtiden lär det bli ännu svårare att hålla filmerna isär. Dessutom påminner den näst sista scenen i EN DUVA; en scen om svarta slavar som torteras inför en uttråkad överklasspublik, om Anderssons kortfilm HÄRLIG ÄR JORDEN från 1991.
Efter mina kollegors kommentarer hade mina förväntningar sänkts en aning när jag slog mig ner i den fullsatta salongen. Men: jag blev positivt överraskad! Jag gillade EN DUVA SATT PÅ EN GREN OCH FUNDERADE PÅ TILLVARON ("Det är kanske en dålig titel. Jag skulle kanske nöjt mig med att kalla den 'En duva satt på en gren'," sa Roy med ett skratt). Det spelade kanske in att Roy Andersson var på plats, han är en rolig och trevlig kille och påpekade "Kom nu ihåg att det här är en komedi!", och att publiken skrattade glatt - men jo, jag tycker att det här är en mycket bra film, om än inte lika bra som den förra.
EN DUVA består av 39 tablåer, många av dessa scener ger intryck av vara fristående och helt lösryckta; det figurerar en uppstoppad duva på en gren i filmens öppningsscen, men det är egentligen Andersson själv som är duvan som betraktar sin omvärld. Han oroar sig över vad han ser, det håller på att gå åt helvete med vår värld. Andersson hävdar dock att det här inte är en politisk film.
Stilistiskt ser det ut som tidigare. Det är stora, imponerande scener, alla filmade med statisk kamera. Färgskalan är så nedtonad att det närmar sig svartvitt; den urtvättade sjaskigheten ger intryck av valfri öststat, men samtidigt associerar jag till något slags klassiskt svenskt folkhem av 50-talsmodell. Alla miljöer är uppbyggda i studio; 90% i Anderssons egen studio, några scener har gjorts i större lokaler - och det går inte att undgå att imponeras. Andersson använder sig av gammaldags filmtricks; speglar och modeller, men det är svårt att tro att vissa utomhusscener - bland annat en med ett förbipasserande tåg - är filmade inomhus.
Holger Andersson och Nisse Westblom spelar, om inte huvudpersonerna, så två figurer som återkommer genom hela filmen. De är Jonathan och Sam, två sorgliga, pessimistiska typer som säljer skämtartiklar, eftersom de vill sprida mer glädje. De har bara tre produkter; vampyrtänder, skrattpåse, och gummimasken Farbror Entand. Deras affärer går allt annat än bra - och det är ofta oerhört roligt när de på sorgligast möjliga sätt försöker sälja sina vissna prylar.
Roy Andersson intervjuas innan visningen på Spegeln i Malmö.
Men flera andra scener är väldigt, väldigt roliga. En man har dött ombord på en färja efter att ha betalt för en öl och en räkmacka, vilket ställer till det för kassörskan. Färjans kapten dyker sedan upp igen, då har han ryckt in som amatörfrisör. Plötsligt förvandlas en scen på Halta Lottas krog till ett musikalnummer. Jag får väl även erkänna att jag nog inte kopplade alla scener. För det gjorde jag inte. Men det är möjligt att där inte finns något att koppla; de ska kanske bara vara absurda och roliga. Mest omtalad är en otrolig scen; en anakronism som utspelar sig på ett ölsjapp. Karl XII och hans karoliner är på väg till Poltava, men kungen och ett par mannar passar på att besöka sjappet när de ändå passerar. I bakgrunden ser vi hundratals historiskt korrekt utrustade soldater tåga förbi. Denna scen, samt den besegrade arméns molokna återtåg, tog över två månader att spela in.
Mot slutet går luften ur filmen - en liten aning. Den sista fjärdelen, eller så, känns svagare än det som föregått den. Det blir liksom ingenting av allt i slutändan. Med det inte sagt att det är dåligt, för det är det absolut inte.
Roy Andersson är redan igång och planerar sin nästa film. Han är nu 71 år gammal och säger att han nu vill hinna med så mycket som möjligt innan det är dags att kasta in handduken. Han tror att det inte kommer att dröja lika länge innan vi får se hans utlovade nästa film, och det verkar som att han kommer att ändra approach en aning. Vi får väl vänta och se.








(Biopremiär 12/11)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx