Bio: Walesa

Foton copyright (c) TriArt Film

Andrzej Wajdas film JÄRNMANNEN från 1981 är ett av mitt livs största besvikelser. Här förväntade jag mig Tony Stark på tuffa äventyr, och istället fick jag ett politiskt drama från Polen. Dessförinnan hade Wajda gjort MARMORMANNEN, som inte den heller handlar om en superhjälte, utan om en murare på 1950-talet.

Wajda är nu 87 år gammal, fortfarande hyfsat produktiv, men hans åtta-nio senaste filmer verkar inte ha haft svensk premiär. Fast jag kan ha fel. Men här kommer så hans senaste verk, som anknyter till ovannämnda JÄRNMANNEN. WALESA är inte helt oväntat ett drama om den polske fackföreningsledarens Lech Walesas liv och utspelar sig till större delen åren runt 1980.

Jag kunde inte undgå att fnissa en aning när filmen började rulla. En fruktansvärd massa produktionsbolag och institut är nämligen inblandade i filmen, vilket innebär att närmare tio (jag räknade inte) logotyper och vinjetter visas upp till olika trudelutter innan förtexterna rullas upp, det håller på i ett par minuter och ser rätt skojigt ut – nästan parodiskt.

Filmen inramas av att en italiensk journalist ska intervjua Walesa (Robert Wieckiewicz) i hans sunkiga lilla lägenhet i Gdansk. Där bor han med sin söta men hårt prövade fru Danuta (Agnieszka Groshowska) och deras sex barn. Fast Walesa är avigt inställd till journalisten, som han kallar hagga, och han vägrar bära slips. Intervjun börjar och vi kastas tillbaka till 1970-talet och får följa huvudpersonens kamp mot den kommunistiska diktaturen och hans väg mot ledarskap.

Lech Walesa, som nyligen fyllde 71, figurerade ofta i nyheterna på TV när jag var i 12-13-årsåldern, men jag kan väl inte påstå att jag haft någon järnkoll på hans liv och på fackförbundet Solidaritet. Mest beroende på att jag inte är speciellt intresserad av politik och polska fakföreningar. Wajda har gjort en grynig film som verkligen ser ut att utspela sig 1980. Han har dessutom klippt in flera autentiska scener och ibland är det svårt att se vad som är arkivbilder – så tillvida de inte är svartvita. Detta innebär att filmen känns väldigt autentisk – ett intryck som förstärks av det faktum att Wieckiewicz är väldigt porträttlik i huvudrollen.

Ibland blir filmen överraskande skojig; Walesas anhängare och vänner kommer och går som de vill i lägenheten, den är alltid fullproppad med folk, något Danuta inte är så förtjust i. De autentiska bilderna på folk som köar till butiker där hyllorna i princip är tomma är skrämmande; en radioröst redogör för antalet procent priserna höjdes med under det kommunistiska styret, typ 36,7% för en burk gurka, eller vad det nu var. Ingen hade råd till någonting.

127 minuter lång är den här filmen och den känns onekligen lång. I synnerhet för mig som inte är jätteintresserad. Dessutom spelas en rätt irriterande låt om och om igen på soundtracket. Men gamla råsossar lär uppskatta filmen.

Plus för fina mustascher.