Bio: Säg aldrig aldrig

Foton copyright (c) Scanbox
Ibland kommer det filmer som får mig att känna mig … ung. Filmer som vänder sig till den äldre publiken; till seniorerna. SÄG ALDRIG ALDRIG (som heter AND SO IT GOES i original) är en sådan film. För regin står Rob Reiner, som ju gjort odödliga klassiker som STAND BY ME och NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY …, men på senare år usla saker som NU ELLER ALDRIG (BUCKET LIST, ni vet).
Michael Douglas fyllde nyligen 70 och ser numera faktiskt ut att vara 70 – för att inte tala om hur lik sin far Kirk han nu är. Douglas, som lyser i rollen, spelar den självupptagne änklingen och mäklaren Oren Little (Oren? Då får han väl tvätta sig!), som innan han ska dra sig tillbaka utan framgång försöker sälja ett svindyrt hus. Han är bitter och verkar hata allt och alla, denne Oren; han hatar saker passionerat.
Han äger något slags bungalowkomplex där han själv bor, och hans granne är nattklubbssångerskan Leah (Diane Keaton, 68). De gnabbas dagligen. Men så dyker plötsligt Orens före detta knarkare till son upp efter att inte ha synts till på tio år. Grabben ska in i fängelse och vill att farsan ska ta hand om det fram tills nu okända barnbarnet Sarah (Sterling Jerins). Oren vägrar, men har inget val. Han tänker dock leta upp flickans mor och dumpa henne där.

Kirk Douglas upp i dagen!

Leah är inte lika avigt inställd till Sarah och tar hand om tösabiten. De blir bästa vänner. Och gissa vad som händer? Jo, den kallhjärtade Oren börjar med tiden att mjukna. Inte nog med att han börjar engagera sig och se till att barnbarnet får det bra, han inleder även en romans med Leah, som han trots allt är hemligt förälskad i. Inga överraskningar här.
Och det överraskar inte heller att filmen är extremt sirapsindränkt. Diabetiker varnas. Leah sjunger ofta sentimentala låtar och gråter när hon gör detta (vilket irriterar Oren). Den lilla ungen är irriterande hjärtknipande och med tiden även beskäftig. Jag ser framför mig hur en åldrad publik lägger huvudet på sned, slår ihop händerna och utbrister ”Åååååh!” när de tittar på det här. Själv suckar jag mest.

Fast helt hopplöst är det här inte. Rob Reiner själv spelar en kille med illasittande toupé som spelar i Leahs kompband. Han är jätterolig. Frances Sternhagen (84) gör en tant som jobbat på Orens kontor sedan urminnes tider. Där sitter hon och kedjeröker och fäller syrliga kommentarer. Och som sagt, Michael Douglas är väldigt bra när han är utstuderat cynisk och ibland direkt elak. Han skjuter med painballgevär på en lösdrivande hund.
Men som helhet är detta alldeles, alldeles för tillrättalagt, sockersött, beräknande och kletigt. Och den typen av film tilltalar mig inte alls. Vore jag 70 hade jag kanske varit av annan åsikt.