onsdag 2 juli 2014

TOPPRAFFEL! sörjer: Jan "Rock-Ola" Olofsson

Den här dagen började bra. Jag var på pressvisningen av DRAKTRÄNAREN 2 och med mig hade jag Erik, sex år. Det var första gången han var på bio och han tyckte att det var en magisk upplevelse. Filmen slutar, vi lämnar biografen för att gå iväg och fika - och jag nås av nyheten att Jan Olofsson har dött i en hjärtattack.
Jan Olofsson.
Rock-Ola.
Herregud! Det är ju min kompis Rock-Ola som har dött! Jag har inte sett till honom så ofta det senaste året. Förr brukade vi springa på varandra åtminstone varje hell, utbyta historier, och svinga några bägare. Han drabbades av cancer för några år sedan, men lyckades besegra den - men han var allt lite skör, denne ödmjuke herre.
För bara drygt tre veckor sedan fyllde Jan 70. Jag tittade förstås förbi på hans offentliga fest. Han var på väldigt gott humör, någon frågade hur han kunnat hålla sig så ung och han svarade "Jag har pippat som bara den!", han poratade om sina kommande utställningar och projekt, han skulle skriva nya böcker, och strax innan jag gick kramade han om mig och tackade mig för att jag stöttat honom och hans nya karriär sedan han flyttade hem till Malmö.
Det var sista gången jag såg honom. Jag tog bilden ovan på honom. En märkligt profetisk bild. Han ser rofylld och nästan änglalik ut. Som om han visste att han snart skulle checka in på den stora krogen ovan molnen.
Förra året recenserade Rock-Olas självbiografi. Jag gör det lätt för mig och återger valda delar av min text:
"Jag minns när jag var på premiären på Stefan Bergs och Magnus Gerttens film “Rolling like a stone” på Spegeln i Malmö 2005. Efter filmen hölls en liten frågestund och då reste sig en liten herre i publiken upp och berättade att han mycket väl kom ihåg den tid - the swinging ‘60s - som avhandlas i filmen. Han sa även att han precis flyttat hem till Sverige efter flera decennier utomlands och att det var han som en gång i tiden var känd som Rock-Ola.
Då pratade jag aldrig med Rock-Ola - eller Jan Olofsson, som han egentligen heter. Jag minns inte när jag först presenterades för honom - eller var. Det bör ha varit 2008 eller 2009 och på ett galleri. Kanske till och med en utställning med Jans bilder? Troligen. Det dröjde dock inte länge innan vi blev goda vänner. Vi träffas och umgås förhållandevis ofta, och jag har ofta fascinerats av hans fantastiska historier. Historier som nästan är för bra för att vara sanna. Sven Lindström, som skrivit den här biografin över Jan Olofsson, trodde först att karln var en mytoman. Men nej, allt är sant.
Den här boken har jag följt under dess tillkomst. Förra året trillade jag in på Bullen och där satt Jan med ett par människor i mogen ålder. En av dessa var Christer Gärdsby, som jag aldrig träffat - trots att jag känner hans bror. Little Gärdsby kallades Christer en gång i tiden. Jan stack till mig en liten hög papper, det var ett par kapitel ur boken, och jag läste dem till min öl. Och jag skrattade.
Jan Olofsson är född 1944 och han var bara fjorton år när han slog igenom som rockidolen Rock-Ola. Fast sångarkarriären blev kort - grabben kunde egentligen inte sjunga och kompenserade detta med att skrika. Något som fungerade på scen, men inte på skiva. I slutet av 50-talet lade Jan därför sångarkarriären på hyllan för att istället bli Sveriges yngste manager - och den första artisten i hans stall blev mer musikaliskt begåvade Little Gärdsby.
Det är när 50-tal blir 60-tal som Jan Olofssons galna tripp börjar. När han flyttade utomlands och fick uppleva saker man först har svårt att förstå att de verkligen är sanna. Men - det finns vittnen och bildbevis. När Jan hamnade i Hamburg behövde han någonstans att bo - och det slutade med att han delade lägenhet med ett okänt popband från Liverpool. Jodå, Jan var kompis med The Beatles - fast han brukar säga att han aldrig gillat bandet.
När Jan flyttade till Swinging London verkar det som om han blev kompis med alla. Åtminstone träffade han på alla på inneklubbarna. Han öppnade egen nattklubb, han startade skivbolag, han var musikförläggare (några guldskivor hänger på väggen hemma i Malmö), och han började att fotografera människorna han hade omkring sig. Han dokumenterade i stort sett allt av vikt inom 60-talets populärkultur. Mest spridda och uppskattade är antagligen alla bilder på Johnny Cash, som Jan blev vän med.

Jan Olofsson gör inte mycket väsen av sig; han är en lugn och vänlig man, och det skulle aldrig falla honom in att skryta om sina upplevelser. Men visst känns det lite märkligt ändå när vi sitter på valfri krog i Malmö och han berättar om Mick Jagger eller Jimi Hendrix, eller återger någon bisarr anekdot om John Lennon."
Det var kul att lära känna dig, Jan - you will be missed!
JAN "ROCK-OLA" OLOFSSON
1944 - 2014
R.I.P.

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx