måndag 28 juli 2014

Serier: Linda och Valentin: Samlade äventyr 1

LINDA OCH VALENTIN: SAMLADE ÄVENTYR 1
av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières
Cobolt
Som barn älskade jag science fiction-äventyr. Förstås. Konstigt vore det annars. Problemet var bara att när jag var barn, var det 1970-tal - och jag bodde i Sverige. Det var väldigt svårt att tillfredställa mitt behov av rymdaction. TV visade på sin höjd Blixt Gordon med Buster Crabbe (och det var kanske dansk TV som körde den), 1975 gick MÅNBAS ALPHA på TV, 1977 kom förstås STJÄRNORNAS KRIG, och 1978 visade SVT en handfull avsnitt av STAR TREK. I Fantomen gick Blixt Gordon av Dan Barry, i Serie-nytt hittade man Tom Trick, det fanns kanske några serier till, men det var rätt tunt. Jag fick allt rita mina egna science fiction-serier.
Men så en dag hittade jag seriealbumet "Ambassadören som försvann" på Landskrona Stadsbibliotek. Albumet kom ut 1976, men jag antar att det här var efter att jag sett STJÄRNORNAS KRIG. Detta var det fjärde albumet om Linda och Valentin - trodde jag då. Som så ofta var fallet publicerade Carlsen/if inte albumen i korrekt ordning. "Ambassadören som försvann", som kom ut i Frankrike 1975, är det sjunde äventyret med de två rymdagenterna - dock publicerades det första äventyret inte som album.
Det här albumet gjorde oerhört stort intryck på mig. Jag tyckte att det var fantastiskt bra och roligt, och Jean-Claudes Mézières teckningar skapade verkligen en sense of wonder, som det heter på engelska. Jag lånade genast övriga, då utkomna album - och på Thörnqvists bokhandel hittade jag "Den falska världen" till reapris. "Den falska världen", som kom på svenska 1977, var mitt favoritalbum i sviten - kanske beroende på att jag aldrig riktigt förstod det som barn. Och jo, Linda och Valentin var en serie som blev alltmer vuxeninriktad med tiden.
Totalt publicerades sexton album på svenska - de sista fyra gavs ut av Alvglans. Och jag får erkänna att jag nog inte läst de där fyra-fem sista albumen. Jag vet inte riktigt varför. Jag tittar på listan över de svenska albumen och inser att jag inte ens kände till att de tre sista faktiskt kom ut här. Sedan dess har Linda och Valentin gått som följetong i Fantomen, men eftersom jag bara köper strönummer av den tidningen, har jag inte återupptagit bekantskapen med serien där. Dock fick jag på 80-talet ett danskt album som samlade ett knippe korta avsnitt - "Ad rummets veje".
Linda och Valentin är en väldigt omhuldad serie. Älskad av många i min generation. Okej, serien är inte älskad av alla - jag minns att jag såg en insändare i Fantomen som klagade på denna "konstiga" serie, och redaktören svarade att serien faktiskt är dåligt berättad, eller något sådant, och nu plockats bort. Ett väldigt konstigt svar - om redaktören tyckte så, varför köra den till att börja med?
Linda och Valentin dök upp första gången 1967 och de två figurerade i 23 album innan serien slutligen avslutades 2013 - och det var hela tiden samma team; Christin & Mézières, båda födda 1938, som låg bakom. Det här var en väldigt betydande serie på flera sätt. Mest uppenbart är att serien influerade George Lucas när han gjorde sin STJÄRNORNAS KRIG. Det är även en serie som blir alltmer politisk, och Pierre Christin har gjort en del direkt politiska album förutom Linda och Valentin. Någon har kallat Linda och Valentin för en socialdemokratisk science fiction-serie. Det uppfattade jag förstås aldrig när jag var barn.
Det nya förlaget Cobolt, en svensk avläggare till danska Cobolt, har nu börjat att återutge Linda och Valentin i kronologisk ordning. Sju tjocka, flotta, inbundna volymer ska det bli, och den första finns ute på hyllorna sedan en tid tillbaka.
Nackdelen med att ge ut en serie komplett, i kronologisk ordning, är att många serier började lite stapplande - ofta är de första äventyren inte representativa för serien. Så är fallet med Linda och Valentin. De två huvudpersonerna introducerades i ett kortare äventyr; "De onda drömmarna", som i Sverige tidigare publicerats i Tung Metall nr 11/1986 (som jag läste i en bastu). Detta första äventyr är ärligt talat inget vidare och det är svårt att tro att detta inte bara kunde få en fortsättning, utan även utvecklas till en berömd serie. Handlingen är lite krafsig och det är rätt ofokuserat berättat, vilket leder till viss förvirring. Det känns som om de två upphovsmännen har hittat på efterhand. Rumtidsagenten Valentin, som lever i den 27:e århundradet, reser tillbaka till medeltiden för att haffa en skurk från sin egen tid. Valentin får hjälp av bondflickan Linda - som utan att protestera sedan följer med Valentin till framtiden. Hennes framtid, hans nutid. Varför gör hon det?
När nästa äventyr; "Det stigande vattnets stad", börjar har även Linda gått och blivit agent och Valentins kollega, och trots att hon kommer från 1000-talet, är hon den smartare av de två. Valentin kan ibland ge intryck av att vara lite trög och Linda får ha överseende med honom - vilket hon efter några album har på ett kärleksfullt sätt.
Detta andra äventyr är betydligt bättre än det första, framför allt finns här flera maffiga bilder på ett översvämmat New York, men det är fortfarande aningen tunt och trevande. Det hela blir ytterligare lite bättre i den här bokens tredje äventyr; "De tusen planeternas rike". Dock får vi vänta till volym två, som kommer i september, innan serien tar fart på riktigt.
Cobolts utgåva av Linda och Valentin är nyöversatt av Björn Wahlberg, som tidigare gjort underverk med Tintin. Boken innehåller ett långt förord med intressanta fakta, och det har även stoppats in omslag och annat från Pilote; den fransk-belgiska serietidning Linda och Valentin ursprungligen publicerades i.
Även om äventyren i denna första volym alltså är lite svagare än det som komma skall, så är detta förstås en bok som bör införskaffas av alla som påstår att de är intresserade av serier. Linda och Valentin är en av science fiction-genrens hörnpelare.


-->



2 kommentarer:

Spiring sa...

För mig är det här en serie som störs väääldigt mycket av det ganska mekaniska vänsterbudskapet, det vill säga i de album där politiken tagit kommandot över helheten. "Härskarens fåglar" är kanske värst i det avseendet. Det var nog inte förrän i just "Ambassadören som försvann" som det politiska integrerades på ett lyckat sätt. Å andra sidan är jag riktigt förtjust i både det albumet och de närmast efterföljande, så del tre i den här utgivningen borde bli en höjdare. Fast jag har ju redan de albumen.

Även jag tappade intresset mot slutet, eller kanske snarare på mitten nånstans. Förmodligen för att Epix startade i den vevan, samtidigt som jag själv befann mig i de övre tonåren, och då började L&V kännas lite... barnsliga. I alla fall inte tillräckligt intressanta för att jag skulle fortsätta spendera pengar på albumen. Men de jag inte läst, från "Spöket på Inverloch" och framåt, är kanske egentligen riktigt bra, vad vet jag?

Pidde Andersson sa...

Jag har alltså inte läst L&V sedan jag var barn - eller åtminstone tonåring, och jag minns inte riktigt hur det var ställt med det politiska budskapet. Jag tror inte att jag märkte något då. Däremot minns jag att jah upplevde de sista albumen jag köpte; Tåg till Cassiopeia tag plats, eller vad det hette, och dess andra halva, som en helt annan serie än den jag en gång blev förtjust i.

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx