söndag 13 juli 2014

Serier: Gamla trotjänare

KALLE ANKA & C:O nr 28/2014
FANTOMEN nr 14-15/2014
KNASEN nr 13/2014
Egmont Publishing
Häromveckan fick jag en pressrelease från serieförlaget som aldrig kan bestämma sig för vad de ska heta - just nu heter de visst Egmont Publishing. I pressreleasen stod det att det kommande numret av Kalle Anka & C:o skulle ta upp det svenska riksdagsvalet nu i september, och den norske Kalle Anka-tecknaren Arild Midthun har ankifierat våra svenska partiledare.
Uppenbarligen hade jag missuppfattat pressreleasen - eller så hade jag läst den lite väl slarvigt. Jag trodde att tidningen skulle innehålla en serie om politikerveckan i Ankdammen; det vill säga Kalle Anka-versionen av Almedalen. Jag fick tidningen i min hand - och konstaterade att en sådan serie saknades. Förutom omslaget handlade det bara om en medföljande affisch föreställande de ankifierade politikerna, samt tidningens mittuppslag; Ankeborgsposten, med lite fakta om hur ett riksdagsval fungerar, en kort serie på fyra rutor i vilken Kalle Anka väljs till statsminister, samt lite påhittat skvaller från Ankdammen om vad politikerna har för sig. Vissa av porträtten är rätt fyndiga, Anders Borg har blivit Anke Borg, medan Ankistiskt Initiativ leds av Brunhild Styrman, som gillar att bränna nöjespengar - undrar hur många av de unga läsarna som fattar den piken. Kanske inte helt oväntat saknas en ankifierad Jimmie Åkesson. En kollega till mig föreslog "Jimmie Åkersork", vilket hade varit fruktansvärt roligt.
Nå - vad innehåller då tidningen förutom detta uppslag?
Jag läste i princip aldrig Kalle Anka & C:o när jag var barn. Jag har ingen relation till Disneyserier. Jovisst, självklart hände det att det slank ner någon Disneytidning, men jag föredrog annat. Jag tyckte att tidningen var lite tråkig - och en lustig detalj är att de avsnitt jag faktiskt minns och som jag tyckte var kul, visar sig vara gjorda av Carl Barks.
Numera är det sällan jag ens bläddrar i Kalle Anka & C:o i butiker - eftersom det inte går att bläddra i tidningen. Den är ju nästan alltid inplastad med en leksak! Således har jag inte märkt att tidningen numera är på 52 sidor och tryckt på trögt papper och inte det där glansiga Hemmets Journal-pappret. Tydligen har redaktionen försökt leta upp några serier som faktiskt har åtminstone lite med omslaget att göra. Först i tidningen ligger en repris från 1986 i vilken Joakim Von Anka försöker bli vald till borgmästare och Kalle Anka är hans kampanjledare. Serien saknar poäng. En mycket besynnerlig historia. Därefter följer en ny och ganska illa tecknad och berättad serie i vilken Kalle, Kajsa och Alexander Lukas åker till fotbolls-VM i Brasilien. Det här är ännu sämre och ännu mer poänglöst - vore jag redaktör hade jag refuserat manuset, vars slut är särdeles uselt. Två korta serier om Magica de Hex och Musse Pigg följer, och jodå, de är lika vissna de. En serie om Kalle Anka som barn är åtminstone begriplig, om än inte rolig, och eftersom den avslutande serien är en följetong, hoppade jag över den.
Nu är jag lekman i fallet Kalle Anka & C:o - men är den tidningen lika platt och oinspirerad varje vecka? Jag hade knappast tyckt att det hela vore roligare om jag vore barn.
När jag var barn var det ju Svenska MAD och Fantomen som smällde högst.* Fantomen började jag att köpa 1976 och jag följde den slaviskt fram till 1980 eller '81. Sedan dess har det ju hänt en hel del med tidningen. Först gick den över till att bli färgtidning, vilket den förstås förlorade på - det här är en svartvit serie. Och i år har Egmont tvingats bita i det sura äpplet och dra ner på sidantalet. De traditionella 68 sidorna har blivit 52. Sedan flera år tillbaka har man dessutom fuskat med utgivningen. När jag växte upp kom Fantomen ut med 26 nummer om året, varannan tisdag dök den upp, och några gånger om året var tidningen utökad till 84 sidor. Numera kommer det en hel del utökade specialnummer på hundra sidor. Det är bara det att dessa räknas som dubbelnummer. Det kommer inte 26 fysiska tidningar om året (ett trick även Knasen kör med). Vore jag tioårig prenumerant hade jag blivit förbannad.
Senast jag recenserade en Fantomentidning var 2012 - eftersom dubbelnumret 10-11/2012 innehöll det i särklass sämsta Fantomenäventyret någonsin. Det nu aktuella numret är också ett dubbelnummer - och om Fantomen vore en för mig helt okänd tidning och detta det allra första nummer jag läst, hade jag säkert aldrig mer plockat upp tidningen.
När Semic för snart 45 år sedan började att licensproducera Fantomenäventyr för den skandinaviska marknaden, var manusförfattaren Janne Lundström en av de drivande krafterna. Tidigt 1970-tal, det var ju då Fantomen skulle göras mer mänsklig och de svenska avsnitten politiserades och blev ibland direkt socialistiska. Lundström skrev bland annat det absolut dummaste Fantomenäventyret någonsin; "Handelskriget" i nummer 3/1973. Det är i detta Fantomen öppnar en Konsumbutik i djungeln.
Janne Lundström lämnade Fantomen förhållandevis tidigt på 70-talet för att istället skriva egna serier och ungdomsböcker, bland annat om Johan Vilde, men för en del år sedan gjorde han comeback som Fantomenförfattare. Huvudserien i Fantomen 14-15 2014 heter "Den odödlige" och har författats av Lundström. Och det är inte bra. Tvärtom.
"Den odödlige" är ett icke-äventyr i vilket Fantomen anländer till Rom år 1773. Han ska besöka sin son som studerar i staden, men råkar stöta på folk från jesuitorden - och en av jesuiterna känner till Fantomen och Fantomenlegenden, och vill veta hur det kommer sig att Den vandrande vålnaden är odödlig. Karln begriper inte att Fantomendräkten går i arv till nästa generation. Fantomen anlitar sin son som ska låtsas vara katolik och studera i jesuiternas palats - och sedan händer ... ingenting. Eller inte så mycket.
Det här är en serie som är kliniskt fri från spänning och äventyr. Det hela är träigt berättat på ett nästan gammaldags vis, det känns inte alls som en modern actionserie. Och inte blir det bättre av att serien tecknats av träige Felmang, den kanske tristaste Fantomentecknaren just nu. Sal Velluto står för omslaget, men så rafflande är verkligen inte själva serien.
Sista delen av en fransk albumserie som heter Ylva följer, jag har inte läst de tidigare avsnitten, så jag hoppar över den - men den ser ju snygg ut. Därefter följer ytterligare två kompletta Fantomenäventyr, båda plockade från den amerikanska dagsstrippen. Det första äventyret är tänkt att heta "I lönnmördarens spår" - men det gör det inte. Slarvpelle har varit framme, så istället får vi "I lönmördarens spår". Låter som en story om utebliven lön - något jag kan relatera till. Tony DePaul står för manus till denna serie från 2005-2006, medan Graham Nolan har tecknat. Henrik Jonsson har gjort "kompletterande teckningar", vad nu det innebär**. Uppenbarligen var det svårt att få ihop det här när det skulle redigeras om till serietidningsserie.
Storyn är tunn, väldigt tunn. Bengalis president Sandal Singh anlitar Fantomen för att leta upp en lönnmördare som anlänt till New York. Äventyret är över innan det har börjat och består mest av gullande mellan Fantomen och Diana. Nolans teckningar är grova och Fantomens ansikte förändras konstant.
Nästa äventyr; "Mysteriet med eldsberget" från 2006 och även det av DePaul och Nolan, men utan Jonsson, är ett traditionellt Fantomenäventyr - och det hade kunnat bli något riktigt bra i händerna på ett annat team. Fantomen och Diana semestrar och ska gosa på en strand och titta på det mystiska eldsberget, som glöder så vackert i natten. Men så dyker det upp några mystiska människor, Diana kidnappas, Fantomen letar upp henne och upptäcker att eldsberget döljer en helt okänd civilisation. Det här hade kunnat bli en fantasieggande Shangri-La-historia, men det hela faller på att det är hafsigt och torftigt berättat, det är alldeles för kort, och Graham Nolan tecknar så grovt att han inte lyckas avbilda miljöerna på ett tillfredställande sätt. Vi får oftast halvbilder på människor som fyller ut hela rutan, hur den pampiga, underjordiska staden egentligen ser ut framgår inte riktigt.
Jag läste många bra Fantomenäventyr när jag växte upp. Antagligen görs det fortfarande bra äventyr - men varje gång jag får tag på ett nytt nummer lyckas jag hitta det vissnaste av det vissna. Det är inte konstigt om upplaga, sid- och läsarantal sjunker om tidningen håller så här låg klass nuförtiden.
En annan tidning som betydde mycket för mig när jag började läsa den i slutet av 1970-talet, var Knasen. Knasen redigerades av den entusiastiske Alf Thorsjö och tidningen innehöll väldigt mycket artiklar om- och intervjuer med gubbarna som gjorde humorserierna som gick i tidningen, och detta tyckte jag var otroligt inspirerande. Så här i efterhand undrar jag faktiskt om jag egentligen tyckte att de här serierna var speciellt roliga. Serierna från Mort Walker och hans team har funnits i evigheter nu och går sedan flera decennier på konstgjord andning. Eftersom jag trots allt läste årgång efter årgång måste jag väl ha tyckt om grejorna en gång i tiden, men allvarligt talat - har Knasen (serien, inte tidningen) någonsin varit sådär jättekul? Jag förstår inte riktigt vad som tilltalade mig.
Knasen nummer 13/2014 inleds med en osignerad längre Knasenepisod på sex sidor - och den är så dum att jag avstår från att redogöra för handlingen. Sedan följer en packe nya Knasenstrippar, signerade Mort och hans son Greg Walker - och det är inte bara slätstruket utan även lite darrigt tecknat. Därefter kommer några sidor Hagbard Handfaste a Chris Browne, en serie jag läser i Skånska Dagbladet och dagligen reagerar på hur torftiga skämten är.
Serien Betty av Gerry Rasmussen och Gary Delainey vet jag inte så mycket om, det är ännu en sådan där vardaglig humorserie om en typisk amerikansk medelklassfamilj - och faktiskt lite småtrevlig. Ett par av stripparna fick mig faktiskt att skratta till. Den norska serien Hjalmar av Nils Axle Kanten vet jag inget alls om och den verkar vara hyfsad. Sedan följer Rödöga från 1968 av Gordon Bess - den gick i Knasen även på 70-talet, jag inte läst den sedan dess - och nej, den är inte särdeles kul. Träsket av Gary Clark har aldrig någonsin varit rolig och jag har ofta undrat varför Egmont och tidigare Semic envisats med att köra serien.
På detta kommer Zits av Jerry Scott och Jim Borgman, en serie jag brukar läsa dagligen i dagstidningar, och som även den tillhör samma tradition som ovannämnda Betty. Även Zits är en trevlig serie - det är ju absolut inget jag skulle nämna som en favorit, men det är tillräckligt kompetent och intelligent för att jag ska läsa utan att klaga. Tundra av Chad Carpenter består en enrutingar; det vill säga skämtteckningar maskerade till serier, och är väl egentligen det roligaste inslaget i tidningen.
Numret innehåller även några Knasenrepriser från 1970, 1973 och 1978 - och jag noterar att serien var bättre och stramare tecknad då. Men nej, inte är de här gamla serierna speciellt skojiga.
Under sina glansdagar sålde Fantomen flera hundra tusen exemplar, och jag antar att även Knasen hade en hög upplaga. Idag är Fantomens tryckta upplaga 24 000 ex, varav säkert mins hälften går i retur. Knasens upplaga ligger på 20 000. Efter att ha läst de här nya tidningarna kan jag väl inte säga att jag är förvånad över att folk inte går man ur huse för att tömma tidningshyllorna ute i landets butiker. (För övrigt ligger Kalle Ankas upplaga på 75 000)

*"Smällde högst"? Heter det inte "small högst"? Jag var tvungen att kolla upp det och konstaterade att båda varianterna tydligen fungerar.
**Sedan jag skrev denna text har jag fått veta att Henrik Jonsson tecknade in president Sandal Singh istället för Lamanda Luaga. Singh finns bara med i den svenska serien, men tydligen vill redaktionen ha något slags kontinuitet och byter därför ut Luaga, som fortfarande är president i den amerikanska dagsstrippen, mot Singh.

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx