måndag 30 juni 2014

Serier: Spirou - Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man

Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke:
"Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man"
av Émile Bravo
Cobolt
Plötsligt händer det!
Plötsligt dyker det upp ett seriealbum från ingenstans; ett album av en person jag aldrig hört talas om, och det visar sig vara en av årets stora läsupplevelser.
Efter att ha fört en något tynande tillvaro ett bra tag försågs den klassiska belgiska äventyrsserien Spirou med nytt, friskt blod för ett par år sedan. Det senaste albumet; "I Vipers klor", var riktigt bra, och i min recension påpekar jag att det innehållsmässigt närmar sig det som åtminstone förr kallades "vuxenserier" - det vill säga, den typ av serier som främst Horst Schröder publicerade på sitt förlag.
Parallellt med den ordinarie Spirouserien ger Dupuis ut en, ska vi kalla det, alternativ version av Spirou. Under rubriken "Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke" låter man olika serieskapare göra egna tolkningar av serien, och nu har ett sådant album kommit ut på svenska. Det danska förlaget Cobolt har fått ett svenskt systerförlag, och det är de som har gett ut "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" av Émile Bravo.
Jag har ingen aning om vem Émile Bravo är. Albumet inleds med en kort text i vilken Spirou och dess upphovsmän genom åren presenteras, med Bravo har man hoppat över. Jag letar upp karln på nätet och konstaterar att han är fransman, född 1966, och har sedan 1990 gett ut förhållandevis få serier. Dock är han även verksam som illustratör.
Émile Bravo struntar helt och hållet i den ordinarie serien och dess kronologi. "Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man" utspelar sig strax före krigsutbrottet 1939 (ett år efter att Rob-Vel skapade figuren Spirou) och Bravo berättar hur Spirou träffade Nicke och Spip för första gången, och varför den unge hjälten envisas med att bära piccolouniform. Om det redan finns någon antik gammal serie som redogör för detta vet jag inte, men det spelar ingen roll. Det kan knappast ha gjorts lika raffinerat som här.

Spirou arbetar som piccolo på Moustic Hotel i Bryssel och han är en rätt misslyckad sådan; godhjärtad, men han råkar hela tiden i trubbel och han bråkar ofta med sin tjocke kollega. Till hotellet anländer en dag en handfull tyska, polska och brittiska politiker som stänger in sig i en salong för att styra upp det förestående kriget. Även en berömd modedesigner och hennes lika berömde boxare till pojkvän anländer, liksom en ung, judisk flicka, som börjar jobba på hotellet. Spirou och flickan, vars namn Spirou inte känner till, blir genast betuttade i varandra. Nicke, som kommit att bli Spirous kompis i vått och torrt genom alla album, dyker upp som irriterande, hänsynslös och väldigt klantig skvallerjournalist på jakt efter hett stoff om kändisarna på hotellet.
I Bravos version av Spirou har figurerna i stort sett bara namnen och i viss mån utseendet gemensamt med de i originalserien. Bravo har tagit de här figurerna och gjort något helt eget - och helt annat. Detta är definitivt en serieroman för vuxna. Det är en fascinerande och intrikat historia som till större delen utspelar sig innanför hotellets väggar. Spirou har försetts med betydligt mer karaktär än han vanligtvis har, vilket även gäller för de övriga figurerna, här har ju Spirou till och med ett kärleksliv, och även om det förekommer ett par farsartade situationer (som när vi får veta hur Spip fick sin mänskliga intelligens), är detta ett dialogdrivet drama som bland annat diskuterar Belgien, den belgiska mentaliteten och kriget. Spirou leker med några småpojkar som bråkar och kallar varandra kommunister eller fascister, och Spirous störste idol är Tintin - han berättar att han varje vecka läser om Tintin i Le Petit Vingtième, som ju var den tidning Tintin gick i när det begav sig. Vid ett tillfälle råkar Spirou även klä sig som Tintin - och Tintin, det är en figur många av albumets medverkande inte har mycket till övers för; serien gick i "en tidning för kristna scouter".
Nicke gör entré.

Émile Bravo visar sig vara en särdeles begåvad serieberättare. Han tecknar i en läcker, schwungig stil; linjerna ger intryck av att vara gjorda med grov blyerts eller kolstift, men det kan nog också handla om en sliten pensel. Sidorna är fullproppade med serierutor; layouten är statisk, rutorna är små, dialogen är bitvis massiv - men det är rasande skickligt gjort. Det är ett fantastiskt driv i berättandet. Jag har upprepade gånger klagat på serier som mest känns som illustrerade noveller; serier försedda med alldeles för många textplattor som inte tillför teckningarna något och vice versa. I det här fallet handlar det verkligen om en tecknad serie - berättelsen bärs fram av dialogen och bilderna. Ibland kan hela sidor upptas av närmast identiska bilder på folk som bara sitter rätt upp och ner och pratar - men det blir aldrig det minsta tråkigt.

När jag slår ihop albumet känns det som om jag har läst en roman - och jodå, Bravos berättelse skulle fungera alldeles utmärkt som en roman för vuxna. Det här skulle även kunna bli en riktigt bra film. Och jag kommer osökt att tänka på ovannämnde Tintin. Hergé pratade om att han funderade på att låta ett helt Tintinalbum utspela sig på en flygplats; ett ställe där människor från hela världen möts. Émile Bravo har gjort något liknande här, när han låter människor mötas på ett hotell, och det som händer där på Moustic visar sig vara av stor vikt för andra världskrigets utveckling.
Albumet är inbundet, riktigt flott, Per AJ Andersson står för den utmärkta översättningen, och jag konstaterar att detta är ett album som bör finnas på alla seriehyllor. "Bra serier blir aldrig omoderna" lyder Cobolts slogan. Det är bara att hålla med.






0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx