Foton copyright (c) UIP Sweden
När 21 JUMP STREET kom 2012 fick den överraskande bra kritik i USA och England. Jag kikar på min egen recension och konstaterar att jag gav den en trea – jag tyckte att den var rätt rolig, men ärligt talat minns jag absolut ingenting av filmen. Inte helt oväntat drog filmen in en massa pengar (och jag gissar att majoriteten av publiken var för ung för att ha sett TV-serien filmen parodierar), så här har vi en uppföljare, återigen regisserad av Phil Lord och Christopher Miller.
Handlingen är i princip densamma som förra gången – vilket rollfigurerna hela tiden påpekar. En ny typ av knark; Whyphy, har börjat florera bland ungdomar och en tjej har dött, och de två snutarna Schmidt (Jonah Hill) och Jenko (Channing Tatum) tvingas arbeta under cover – förra gången var de high school-elever, den här gången hamnar de på college. Det dröjer inte länge innan Jenko blir bästis med deras huvudmisstänkte, footballspelaren och festprissen Zook (Wyatt Russell), medan Schmidt träffar- och kärar ner sig i den stiliga tösen Maya (Amber Stevens), vilket förstås ställer till med problem.
22 JUMP STREET – 22 eftersom de hamnat tvärsöver gatan från förra filmens adress – är en lång film, men man vräker på med skämt hela tiden och det blir aldrig speciellt tråkigt. Tvärtom – även om det här verkligen är en hit or miss-komedi, tycker jag att den är överraskande rolig; den här uppföljaren är nog roligare än originalet. Det handlar en hel del om metaskämt; det pratas om budget och resurser, om poliskaptenen Dicksons (Ice Cube) skor som kostar 800 dollar, men som inte syns i bild. Under en biljakt kör folk uppspeedat fram och tillbaka medan musiken låter som Benny Hill-låten. Det fläskas på med vulgoskämt mest hela tiden, om inget annat funkar kan man ju alltid dra till med sexskämt och påfallande många kukskämt, verkar man ha resonerat. Det är väl sådär roligt.
Då är det betydligt roligare att Schmidts och Jenkos relation till varandra utvecklas till en bromance som allteftersom snarare blir homoerotisk. Det skämtas väldigt mycket om hur gamla de här två under cover-snutarna är; de övriga collegeeleverna påpekar att de ser ut att vara trettio snarare än nitton, vilket de utger sig att vara – men dessa skämt faller lite på att Hill och Tatum är strax över trettio, medan till exempel Russell och Stevens båda är 28, så de är överåriga även de.
Filmens eftertexter är fullkomligt geniala och hysteriskt roliga, filmen är värd att ses – och ses om – enbart för dessa, men det absolut roligaste i hela filmen är att storyn slemme skurk, som spelas av Peter Stormare (tredje namnet i rollistan!) försetts med det synnerligen besynnerliga namnet Jöste Nillsen! Hur tänkte de där? Antagligen ”That sounds so Swedish, dude!”.
Rob Riggle återkommer från den första filmen i en rätt konstig scen, Seth Rogen gör ett minimalt inhopp i en cameo, vilket även Richard Grieco från TV-serien gör. De olika trailrarna för 22 JUMP STREET innehåller massor av skämt och scener som inte är med i den färdiga filmen.
Man kan ha betydligt värre saker för sig än att se 22 JUMP STREET – jag skrattade en hel del. Och Channing Tatum borde göra fler komedier. Han ser ju trots allt rätt korkad ut.
(Biopremiär 21/6)
TOPPRAFFEL! 