Bio: Prästens barn

Foton copyright (c) Starlet Media AB
För en del år sedan hade jag en kroatisk granne. En jovialisk herre som brukade prata i trappen eller på gården. En kväll ringde han på min dörr och frågade om jag ville följa med på en kroatisk klubb; man fick visst ta mig sig en gäst. Jag hängde på. I lokalen satt ett gäng barska, medelålders män och spelade kort eller schack. En kvinna, och hon såg ut som en karl hon med. I baren serverades enbart Liebfraumilch! Jag och min granne slog oss ner vid bardisken, drack Liebfraumilch och konverserade de övriga. Det gick sådär – några av dem sa att de bott 30-40 år i Sverige, men de umgicks bara med andra kroater, så de hade nästan glömt bort svenskan. Bartendern och några andra försökte hela tiden styra in samtalet på att det är frimurarnas fel att världen ser ut som den gör.
… Och vad vill jag ha sagt med detta? Njä, ingenting, det är den enda anekdot med kroatisk anknytning jag har på lager, och som skulle kunna leda mig in på PRÄSTENS BARN, en kroatisk film. Jag tror aldrig att jag tidigare sett någon kroatisk film. Än mindre en kroatisk komedi. Men här har vi en sådan – i regi av Vinko Bresan efter en i hemlandet populär pjäs av Mate Matisic.

Kresimir Mikic spelar den unge, nyutexaminerade prästen Don Fabijan, som anländer till en liten ö vid Kroatiens kust. Han konstaterar genast att den gamle prästen han ska ersätta är ohyggligt populär och att ingen vill veta av nykomlingen. Vidare konstaterar han att ön befolkning håller på att dö ut – det dör fler invånare än det föds nya, och Fabijan ser det som sitt kall att göra något åt detta.
Tillsammans med en kioskägare och en rasistisk apotekare sjösätter Don Fabijan en plan: de sticker hål i alla kondomer som säljs i kiosken, och byter ut alla p-piller mot vitaminer. Efter ett tag ökar befolkningsstatistiken radikalt och nya problem uppstår.

PRÄSTENS BARN är minst sagt en udda fågel på svenska biografer – på flera sätt. En komedi från ett land som inte stavas Sverige, USA eller England, en komedi som dessutom är rolig – och en fet pungspark på den katolska kyrkan. Det sistnämnda är ju knappast något som är relevant för oss här i Sverige, och visst, en viss udd försvinner nog på grund av detta faktum – men kritik av kyrkan rent allmänt är oftast av godo.
Bresan har gjort en väldigt mustig film, en rejäl skröna berättad i varma, murriga färger och med färgstarka rollfigurer. Humorn är drastisk och pang på, och åtminstone under filmens första halva skrattade jag högt ett flertal gånger. I synnerhet under iscensatta fantasier och funderingar över vilka som ligger med vilka och var och när och hur. Det är fantastiskt roligt.
Under andra halvan tycker jag nog att filmen går i stå en aning, som om allt krut hunnit brännas av. Men det är fortfarande en oväntat bra och rolig film. Sådant här får vi se alltför sällan på bio i Sverige – och nog måste det väl finnas flera filmer av det här slaget som är kommersiellt gångbara även i Sverige?

(Biopremiär 2/5)

<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//

–>
http://pagead2.googlesyndication.com/pagead/show_ads.js

var uri = ‘http://impse.tradedoubler.com/imp?type(img)g(18730132)a(1653233)’ + new String (Math.random()).substring (2, 11);
document.write(‘‘);