Bio: Losers

Foton copyright (c) Lucky Dogs

THE LOSERS är en känd bikerfilm från 1970. Och så har vi en annan THE LOSERS, actionfilmen från 2010 som är baserad på en serietidning. Ja, och så finns det ytterligare ett stort gäng filmer som heter antingen THE LOSERS eller bara LOSERS. Här har vi en svensk film från 2014.

LOSERS, med manus och regi av Mattias Johansson och Markus Marcetic, dök upp från ingenstans – en svensk långfilm får plötsligt biopremiär, och jag hade aldrig hört talas om den. Förvisso visades den visst på Stockholms filmfestival, men jag var inte där. Var kom den här ifrån? Jo, från Borlänge. Dessutom har den fått stöd från både Film i Dalarna och Filminstitutet – och en hel del sponsorer är inblandade. Enligt IMDb var budgeten på $15 000 – ungefär 99 400 kronor. En löjligt låg summa. Men filmen ser ut att inte ha kostat någonting alls.

LOSERS lanseras som en dramathriller kryddad med svart komik. Och jodå, visst skulle detta ha kunnat bli en dramathriller kryddad med svart komik. Det hela handlar om några överåriga tonåringar i Borlänge som går en Starta eget-kurs. Året är 1992 – antagligen av en orsak jag snart återkommer till. Två tjockisar vill starta en butik som säljer rollspel, men det går inte hem hos handledaren Anna (Emma Juntilla). Då tycker hon bättre om Jonas’ (Pelle Åkerström) idé: att ordna äventyrsresor för företag. Traska in i skogen, tälta, paddla kanot. Anna tycker dessutom att klassen kan passa på att testa idén, så den brokiga skaran beger sig in i skogen.

Om en thriller utspelar sig i en skog kan en massa saker hända. De kan råka på inavlade bönder som börjar att jaga dem. Det kan dyka upp en machetesvingande galning iförd hockeymask. De kan attackeras av vilda björnar och vargar. Vad råkar gänget i LOSERS ut för? Jo, de blir ovänner, eftersom Jonas är ett klantarsle, de går vilse, och så börjar de att bråka och tjafsa. Och eftersom det är 1992 har de inga mobiltelefoner eller GPS.

Alla rollfigurerna är osympatiska. Ett par av dem verkar vara lite efterblivna. Rollspelsbruden vrålar ”jävla kukfitta!” lite då och då. Ingen kommer på att följa ån de kommer fram till. En snubbe blir lite stollig och drar Rambokniv. Men mest pratar de. I en skog.

Filmen varar bara en timme och tretton minuter, vilket är välkommet i dessa tider då nästan alla filmer är för långa, men sällan har en timme och tretton minuter känts så här långa. LOSERS känns som en kraftigt förlängd novellfilm, den är överfull av utfyllnad, den blir aldrig spännande och aldrig rolig – åtminstone inte medvetet rolig. Skådespelarna är helt okej, dem har jag inga klagomål på, och de låter rätt naturliga – vilket kanske beror på att de talar dalmål och inte teatersvenska. Men det här är skittråkigt. Det är mördande tråkigt. Dramaturgiskt stinker filmen, det finns inget driv i berättandet. Filmfotot är rudimentärt och rakt på.

Jag uppskattar alltid svenska låg-lågbudgetprojekt och det är kul med nya ansikten, men vad i hela friden ska detta upp på bio att göra? Vem ska se det här? LOSERS känns som en examensfilm från valfri filmskola.

Bioaffischen och annonserna skriker ut att Jonas Jonasson från bob hund står för filmmusiken. Det stämmer, men denna filmmusik förekommer vid förvånansvärt få tillfällen. Det spelas även bob hund på soundtracket.

Jag gillade de kreativa förtexterna, de var det bästa i filmen.

Jag tänker inte vara snäll och sätta ett snällt betyg bara för att filmen är svensk.