Foton copyright (c) Warner Brothers
Enligt Wikipedia visades den japanska Godzillafilmen ALLA MONSTER SKA FÖRSTÖRAS från 1968 på svensk TV 1977. Det har jag inget som helst minne av – och jag såg inte filmen då. Jag tror inte ens att jag visste om att den visades. Och detta var ju nackdelen med att vara 60-talist – eller äldre – och växa upp i Sverige. Populärkulturutbudet var skralt ochom man missade till exempel en TV-sändning kunde det hända att man fick vänta decennier på nästa tillfälle (jag var för ung för skräcksommaren 1972 och fick därför inte se Universals gamla skräckklassiker förrän i början av 80-talet).
När jag gick på mellanstadiet minns jag att några klasskompisar hade sett KING KONG VS GODZILLA, som fanns på hyrvideo, men för min del var jag hyfsat vuxen innan jag äntligen lyckades ta del av dessa japanska monsterfilmer. Det var nog inte förrän på 90-talet och rubbet blev tillgängligt på köpvideo. Jag såg dem allihop – plus filmerna om sköldpaddan Gamera, och även ett par avsnitt av TV-serien om Ultra-Man (som Arne Weise visat ett inspelningsreportage om i mitten av 70-talet, vilket gjorde stort intryck på mig). Och, tja, det var väl kul. I alla fall mestadels. Det blev ju lite tjatigt i längden.
 |
| Godzilla 1954 |
Den första filmen om Godzilla, eller Gojira, som han heter i hemlandet, kom 1954. Det var en svartvit film och till tonen ganska seriös och allvarlig; det var en monster- och katastroffilm i Hiroshimas skugga om den radioaktive jätteödlan Godzilla som levde jävel (i en film som klipptes om när den fick USA-premiär). Senare blev filmerna alltmer barnvänliga, Godzilla förvandlades till hjälte i en lång rad färgglada filmer, fullspäckade med festliga monster och varelser som bor på Monster Island. Efter ytterligare ett par decennier blev filmerna åter allvarligare.
 |
| King Kong Vs Godzilla |
1998 kom det en amerikansk film om Godzilla i regi av Roland Emmerich. Jag minns absolut ingenting av den. Jag såg den två gånger, men nej, det är blankt. Det enda jag minns är att jag inte var så förtjust i den – och att det visade sig att Godzilla var en hona! Vad hände med The King of Monsters? Och nu har vi åter en ny, amerikansk Godzillafilm. Gareth Edwards, som gjorde lågbudgetfilmen MONSTERS, står för regin, och jag hade en hel del förväntningar på filmen – den har nämligen till större delen fått ett varmt mottagande.
… Och tyvärr blev jag aningen besviken.
Filmen öppnar 1999 med att Bryan Cranston och Juliette Binoche spelar ett par som bor i Japan med sin lille son, där man hittat kvarlevorna av ett gigantiskt urtidsdjur. Saker och ting går åt skogen, Binoche stryker med, och så hoppas det till nutid. Den lille sonen har vuxit upp till soldaten Ford Brody (Aaron Taylor-Johnson), som skickas till Tokyo för att lösa ut farsan, som hamnat i finkan. Något slags illasinnade, gigantiska, och närmast robotliknande varelser är på rymmen och ställer till det i Honolulu och Las Vegas och var de nu drar fram. Ford Brody och hans mannar beger sig ut på monsterjakt. Men vem kommer då traskande i vattenbrynet, om inte The King of Monsters – Godzilla. Är även han ond – eller är han mänsklighetens sista hopp?
Visst är specialeffekterna imponerande. Godzilla har väl aldrig sett så här realistisk ut. Destruktionsorgierna är enastående välgjorda. Men! Jag upplever filmen som (ursäkta ordvitsen) väldigt tungfotad. 2014 års GODZILLA är en alldeles för mörk och allvarlig film – och det dröjer alldeles, alldeles för länge innan titelfiguren dyker upp. Vi får se effekterna av monstrens framfart på ett nytt och lite för realistiskt sätt: de drabbade människorna irrar runt i chock som efter tsunamin och andra tragedier.
… Och är inte poängen med Godzilla; orsaken till filmseriens popularitet, det faktum att de är oförargliga och charmiga? Män i gummikostymer som brottas och stompar omkring i en modell av Tokyo. Till nästa film är staden återigen uppbyggd och alla är glada. Tills nya monster attackerar.
Den intetsägande Aaron Taylor-Johnson är ingen vidare kul hjälte – och det slog mig först nu att Elizabeth
Olsen spelar hans fru. Så minnesvärd är hennes rollfigur.
Edwards film är förstås inte dålig. Den är stor och maffig (fast 3D:n är knappt märkbar) och om man inte förväntar sig den traditionella japanska versionen, lär man nog bli mer nöjd än jag. Och jag ändrar kanske uppfattning när jag väl ser om filmen – vilket jag lär göra inom kort.
I vilket fall: GODZILLA är betydligt bättre än PACIFIC RIM.
(Biopremiär 14/5)
<!–
google_ad_client = "ca-pub-3083732164083137";
/* TOPPRAFFEL!-inlägg */
google_ad_slot = "7529329410";
google_ad_width = 234;
google_ad_height = 60;
//
TOPPRAFFEL! 