onsdag 14 maj 2014

Bio: 12 O'Clock Boys

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Lofty Nathans dokumentär 12 O'CLOCK BOYS inleds med att vi hör en man - han visas aldrig i bild - uttala sig om dirtbikegänget 12 O'Clock Boys i Baltimore. Mannen pratar om hur farliga de är, att ingen vågar säga något eftersom medlemmarna är afroamerikaner, att de borde kastas i fängelse - och att han inte skulle bry sig ett dugg om några av dem skulle omkomma.
12 O'Clock Boys är ett märkligt gäng. De kör alltså på motocrosscyklar av olika slag. Inne i stan. De far fram i parker och på trottoarer, de bär sig åt, och några av dem ägnar sig åt kriminell verksamhet (förutom att inte följa lagen när de åker hoj). Polisen har svårt att sätta dit dem, det bedöms som för farligt att jaga marodörerna inne i stan. Gängets namn kommer från en klockas visare när hon är tolv - de kör sina motorcyklar på bakhjulet så att de står rakt upp.
Nathan har följt den lille ungen Pug under tre år. Jag läser att han är tretton, men jag vet inte om de menar när filmen börjar eller slutar - han ser nämligen ut att vara högst tio i början av filmen. Lille Pug är en rätt charmig och gullig unge, men han vill inget hellre än att bli medlem i hojåkargänget. Detta bekymrar hans morsa Coco. Hon är en före detta "exotic dancer" - det vill säga strippa - och ja, jösses, vilken trashig kvinna. Det gäller för övrigt alla i den här filmen. Herregud, vilka människor! Det här känns nästan som en parodi på lågutbildade, fattiga, korkade, kriminella typer. De kan inte prata utan att få in några "fuck you, you fucking motherfucker" och varianter på detta. Föräldrar tilltalar sina barn med fucking motherfuckers.
Pug förvandlas under de tre år han filmas. I slutscenerna har han börjat säga "fucking bitches" istället för "girls", och han han berättar om hur man bäst stjäler en motorcykel utan att bli upptäckt. Under dessa år hinner även en eller ett par av gängets medlemmar stryka med i olyckor.
Svenska Filminstitutets head honcho Anna Serner har sagt att hon tycker att svenska folket ser alldeles för lite dokumentärer. Jag utgår från att hon menar på bio. För på TV ses det nog en hel del. Och det är på TV de flesta dokumentärer hör hemma. Så även 12 O'CLOCK BOYS. Om man inte är väldigt intresserad ser jag ingen som helst orsak till att se den här på bio. Den stora bilden tillför ingenting, filmfotot är pang på, utan några flashiga filmiska grepp. Visst är det lite intressant med ett fenomen som de här svarta hojåkarna; jag hade förstås aldrig hört talas om dem, men jag tröttnade på det hela efter ett tag - kanske främst beroende på att alla är så otroligt osympatiska. Jag satt bara och irriterade mig på stollarna. Därför sätter jag ett lägre betyg än jag kanske borde göra.








(Biopremiär 16/5)





0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx