tisdag 11 mars 2014

BUFF: Resan till Fjäderkungens rike

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Efter flera långa, väldigt långa, och invecklade, väldigt invecklade, tal på engelska, invigdes igår BUFF med RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE, en film som tidigare tävlat i Berlin. Detta är den första svenska, animerade långfilmen i 3D - men det där med "svenska" är en sanning med modifikation. Regissören Esben Toft Jacobsen (DEN STORA BJÖRNEN) är dansk, liksom flera av de inblandade produktionsbolagen.
RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är något slags stillsamt fantasyäventyr om den lille kaninpojken Johan, som lever ett idylliskt liv med sina föräldrar (Gustaf Hammarsten och Tuva Novotny gör deras röster). Men så blir morsan sjuk och börjar hosta och verkar vara döende - och puff, så kommer plötsligt den mystiska Fjäderkungen (Lennart Jähkel) flygande som från en annan dimension och för bort morsan inför ögonen på Johan. Som THE CROW, fast tvärtom. Eller som storken, fast tvärtom.
Av någon anledning tvingas farsan ta Johan och flytta till en båt. Johan ger inte upp hoppet om att få återse sin mor och letar efter Fjäderkungens rike. Johan råkar träffa på en skäggig typ som heter Bill (Leif Andrée) och en sträng sjökapten (Sissela Kyle), och lyckas ta sig till det mystiska landet där Fjäderkungen härskar och morsan numera bor. Men ska han lyckas ta sig därifrån, och går det att få morsan med sig?
Hej, Nangijala, vad var nu det här? En massa kvasireligiöst mumbo-jumbo? Ja, tydligen. Prat om Gud och mög, och allmänt vemodig stämning. Emellanåt gick tankarna till Jeunet & Caro, ibland till, tja, Terry Gilliam - men Jacobsens film ligger långt från dessa herrars nivå. Det fanns en massa småungar på visningen på Royal och de skrattade mycket i början, när Johan och hans farsa sprang runt och lekte och busade och trillade och slog sig, men ju längre in i filmen vi kom, desto tystare blev ungarna. De som satt nära mig tröttnade och började att pyssla med annat - liksom jag.
RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE är långsam och besynnerligt ospännande. Handlingen är mer konstig än rafflande. De dramatiska slutscenerna involverar vad som påminner om ett Lovecraftianskt havsmonster. Ungarna i publiken var mer intresserade av det faktum att Johan och hans farsa inte bar flytväst när de åkte i en eka. Jag satt och tänkte på annat. Av någon anledning tänkte jag på den där scenen i DOLT UNDER YTAN, där Michelle Pfeiffer tittar och ett badkar och ser reflektionen av ett spöke. Och det har absolut ingenting med Fjäderkungen att göra. Bortsett från Dödens närvaro. I vanlig svensk ordning har man främst försökt att göra något som är fint och djupt och allvarligt, snarare än en film som är underhållande och rolig.
... Men hur ser det här ut? Kan filmen mäta sig med Pixar, DreamWorks och de andra?
Vad tror ni? Svar: nej. RESAN TILL FJÄDERKUNGENS RIKE ser ut som mellansekvenserna i ett PlayStationspel från 1998. Ett tag trodde jag att det var något fel på projektorn, eller möjligtvis kopian. Bilden är ofta alldeles för blek och märklig, som om det råkat hamna ett filter i vägen. Pälsen på kaninerna och andra djur är murrig, den ser ut att myllra av något obestämbart. Figurerna verkar ibland ha ledgångsreumatism. Vissa miljöer och stämningsfulla och snygga, men som helhet är det här lite primitivt och ser föråldrat ut. Det hade jag kunnat acceptera om handlingen vore festlig och engagerande, men detta är mest sömnigt.
De borde visat Scooby-Doo istället.








(Biopremiär 21/3)

-->



0 kommentarer:

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx