torsdag 20 mars 2014

Bio: Våtmarker

Foton copyright (c) Studio S Entertainment
För några år sedan fick den tyska författarinnan Charlotte Roches roman "Våtmarker" väldigt mycket uppmärksamhet i media. Den ansågs äcklig, chockerande och provocerande - och en del tyckte att det var en viktig bok, eftersom det var en tjej som stod för äckligheterna. Varför det är något positivt att vara äcklig, oavsett kön, har jag aldrig förstått. Nej, jag läste aldrig boken, den kändes rätt ointressant. Den  påstods även vara ofilmbar. Det sa man även om "American Psycho", vilken jag läste - men den blev ju film. Fast resultatet i det fallet blev mest komedi.
Hur David Wnendts filmatisering av "Våtmarker" förhåller sig till Roches bok har jag ingen aning om, men här är den - enligt uppgift stor succé på bio i Tyskland. Var annars?

VÅTMARKER handlar om unga Helen (Carla Juri), som är fullkomligt besatt av sina kroppsvätskor, kroppsfunktioner och sitt könsorgan, och hennes inställning till hygien är lite ... udda. Filmen öppnar med att Helen åker skatebord medan hon kliar på sina hemorrojder. Hon äntrar en snuskig, offentlig toalett för att sätta salva på hemorrojderna och därefter gnider hon sin röv mot den nerpissade toalettsitsen.
När Helen senare ska raka ben och underliv är hon lite slarvig och råkar snitta sin ändtarmsöppning. Hon hamnar på sjukhus. Där berättar hon om sitt liv och sina märkliga vanor, samtidigt som hon verkar bli förtjust i den manlige sjuksköterskan Robin (Christoph Letkowski). Helens mor är bara konstig och religiös. Hennes far raggar unga tjejer. Hennes bästa vän; Corinna (Marlen Kruse), verkar göra allt hon blir tillsagt och träffar bara konstiga killar. En hårdrockare vill att Corinna ska bajsa på honom. Helen vill inte lämna sjukhuset och låtsas att hon inte kan bajsa.
Vad händer mer? Vad handlar det här egentligen om? Nja, detta är mer eller mindre bara en rad gränstänjande scener staplade på varandra. Tydligen ska det vara något slags protest mot våra dagars kroppsideal och en kommentar till hur kvinnor förväntas bete sig. Men ärligt talat: vem vill väl vara tillsammans med någon som leker med sina bortskurna hemorrojder och smetar in sitt ansikte med mensblod?

VÅTMARKER påminner ibland om en tidig John Waters-film med alldeles för hög budget, gjord av alldeles för kompetenta filmskapare. Jag tyckte att det var kul i ungefär en halvtimme, men sedan tröttnade jag. Chock- och äckeleffekten bleknar efter ett tag. Sedan blir det tjatigt. Dessutom är filmen ibland märkligt pryd. Till exempel får man aldrig se några närbilder på det Helen pratar om. Hon maler på om sin mutta (som det står i den svenska texten), men kameran fastnar innan den tagit sig över venusberget.
En recensent lämnade pressvisningen efter en kvart. Jag satt kvar - men filmen är mer freakshow än drama.
 







(Biopremiär 21/3)

-->



1 kommentarer:

michaelkatsuro sa...

Den här sortens rullar brukar få mig att tänka "Åh, det är en SÅDAN film."

Skicka en kommentar

 

TOPPRAFFEL! Copyright © 2012

Bloggerfy Splinx